Om den andliga utvecklingen
Det är inte alltid lätt, speciellt om man är ny på den andliga vägen eller om man intresserar sig för andlig utveckling, att veta vad det egentligen innebär att utvecklas andligt. Det finns ju så många människor där ute som har sina helt egna föreställningar om det andliga och den andliga utvecklingen.
Det är t.ex., inte helt så ovanligt att folk tror att andlighet handlar om andar och övernaturliga väsen och att andlig utveckling skulle handla om att utveckla några speciella förmågor som att lära sig kommunicera med döda människor eller att man sysslar med det andliga om man gör anden i glaset t.ex. Att man skulle vara andligt lagd när man tror på demoner är också något som man ofta hör folk säga. Det andliga och andlig utveckling är alltså något som väldigt ofta förknippas med spöken, andar, demoner, och med övernaturliga väsen osv.
Men andlighet och andlig utveckling har dock ingenting med ovannämnda saker och praktiker att göra. Här skrev jag ett inlägg en gång om skillnaden mellan spiritualitet, spiritism och ockultism
Andlig utveckling handlar om en inre resa. Om resan till sig själv och om att upptäcka gud inom sig, det vill säga att känna igen det gudomliga i sig själv och att det låta det gudomliga inom sig verka genom sig själv. Det handlar också om att känna igen det gudomliga i varje människa och i varje varelse.
Ofta är det ju så att vi i början på vår väg tror på alla möjliga saker och på mycket av det som jag redan räknade upp här tidigare, eller i alla fall är vi väldigt präglade av kulturen vi vuxit upp i. Här i västvärlden t.ex., är det väldigt vanligt att tro på himmel och helvete och på bibelns gud och satan, medan man i Indien tror på hinduistiska gudar och på annat.
Andlig utveckling handlar om att befria sig från allt vad man någonsin trott på och att göra sig av med alla sina föreställningar, men det är inte alltid som så, att man först gör sig av med sin tro och sen får man erfara gud, utan ofta är det som så, att det är tron som försvinner ju mer av det gudomliga inom oss vi upptäcker. Dvs., går vi den andliga vägen, mediterar och iakttar oss själva och arbetar medvetet med den gudomliga energin och lär oss på så sätt känna Gud, desto mindre kan man tro på spöken, andar och på demoner, på himmel och helvete och på sådana saker.
Insikterna som vi kommer till på den andliga vägen leder till att den ena tron efter den andra och att den ena föreställningen efter den andra lämnar oss. Tills det till sist inte finns något kvar att tro på.
Man kan jämföra våra sinnen med en skål grumligt vatten, där grumlet står för allt vi tror på. Ju mer vi utvecklas desto klarare blir vattnet och ju klarare vattnet blir desto mer träder det gudomliga fram i oss och kan verka genom oss. Till sist finns där inget kvar som grumlar vattnet. Det existerar inga spöken och inga demoner för en längre och ingen tro på någonting alls. Inre frid och harmoni uppstår. Det är vad utveckling leder till, dvs., till ett sinne helt fritt från grummel. Det som blir kvar är det eviga varandet. Det gudomliga inom oss, Ljuset / Källan eller vad man kallar det för. Det är det enda verkligt verkliga, allt annat är illusioner.
- Redigerat 2023-03-24, 19:05 av FataMorgana
#1: Kunskap är bara bra, till att utforska den här världen med 😊 Men det har som du skriver inte med andlig upplysning att göra.
Men på tal om ordet upplysning, så kom jag att tänka på en ännu bättre jämförelse än den där med skålen och det grumliga vattnet som jag skrev om.
Man kan också se det som så, att ju mer "upplyst" någon blir om sin sanna natur, dvs., ju mer medveten man blir om ljuset inom sig, desto mindre fyller man sitt sinne med spöken, demoner och med andra saker att tro på. I takt med att ljuset blir större blir mörkret mindre.
Att känna den gudomliga energin inom sig, som man gör, när man sysslar med energiarbete, som att känna energin i händerna, i kroppen, i hela chakrasystemet leder till att man lär känna gud och blir medveten om vilka gudomliga krafter som det finns inom oss och som alltid finns där.
Att meditera och iaktta sig själv, så som Buddha rekommenderade leder också till djupa insikter, till insikter om sig själv, till hur man är programmerad, till insikter om sina rädslor och till insikter om hur man blivit präglad av kulturen som vi levt i och till insikter om sina tankemönster osv…. Och sist men inte minst, kan djupa meditationserfarenheter leda till erfarenheter och insikter om sin sanna gudomliga natur, som släcker ner alla ens rädslor för onda och mörka krafter för gott.
När man vet att man till sin sanna natur är det högsta gudomliga som finns, finns det inte längre någonting att vara rädd för. Då vet man att det inte finns en kraft i världen som skulle ha mer kraft än gud inom sig. För en sådan person finns det inget att frukta längre, förutom att kanske råka ut för mänskliga sjukdomar och problem, men några spöken och demoner existerar inte i hans värld längre.
#2:
Just det! Man blir till en "produkt" av omgivningen och kulturen som man växer upp i. Man är så att säga inte "sig själv" utan en "produkt" som andra har "producerat".
På den andliga vägen reflekterar man över sig själv för att bli sig själv igen och inte vara andras produkt. Man befriar sig från trosystem som andra har tutat i en för att sinnet ska bli kristallklart och öppet för att erfara sanningen. Man slutar upp att vara andras "produkt".