#0:

Om saker belastar och man inte behöver dom längre, ska man göra sig av med dom. Men det är egentligen inte sakerna i sig som är problemet, utan så som du skrev, den mentala bindningen. Om man bara gör sig av med sakerna, kommer det alltid nya metnala bindningar till andra saker.

Vissa saker har jag rensat ut, t.ex. när min förra relation gick åt skogen, gjorde jag mig av med alla möjliga saker som jag hade fått av henne. Det var för det mesta stenar och kristaller, som jag antingen skänkte bort eller som jag sålde. Den dyraste och finaste stenen ville jag inte skänka bort och jag lyckades inte sälja den. Efter att den hade varit i kommission i en affär som säljer stenar i ett par år, tog jag hem den igen. Den stenen belastade mig inte längre, eftersom den relationen redan var mentalt avslutad och stenen är för mig som vilken annan sten som helst. Det är för övrigt den stenen som jag tog som bild för mitt huvudinlägg "meditation med kristaller".

Men saker som påminner mig om fina tider har jag kvar. När jag flyttade bort från min föräldrar för 42 år lämnade jag tillbaka alla mina saker från min barndom och ungdom. Sen när mina föräldrar dog, tog jag och Fata Morgana över den lägenheten och plötsligt är alla dessa saker tillbaka hos mig igen. Visst är det en sorts mental bindning, för de påminner mig om fina tider och när man blir äldre tänker man mer tillbaka till barndomen än förr i tiden. Men det belastar mig inte, utom att jag ibland skulle vilja uppleva dessa tider igen. Men det skulle inte ändra på saken om jag skulle göra mig av med sakerna från förr.

#1:

Precis. Jag slängde ju i stort sett allt jag ägde en gång förr. Men problemet var väl då att jag inte gjort mig av med den mentala bindningen först, så jag fick köpa tillbaka det mesta igen när jag insåg det.

Men som du säger, onödigt som belastar kan man ju göra sig av med. Exempelvis mina anteckningar och papper från utbildningen som jag inte kommer titta i igen. Det blev en hel sopsäck med papper. I vilket fall. Jag sparar ju så klart det viktigaste, intyg och betyg från utbildningen.
Sen, har jag upptäckt att utbildningen inte var rätt för mig. Hade det varit en sådan som kändes rätt, som exempelvis något med naturtemat. Då hade jag säkert sparar lite fler papper, om inte annat som minne.

I övrigt är det ju en fin kristall i ditt inlägg "meditation med kristaller".

#2:

Problemet är ju, att om man gör sig av med saker som man har en mental bindning till, att den mentala bindningen förblir och om man längtar tillbaka till sakerna eller behöver sakerna, blockerar man sig mer än när man ägde dom.

#3:

Jo. Jag tänker som vanligt på Eckhart Tolle som spenderade lång tid på en parkbänk som hemlös efter sitt andliga uppvaknande. Kanske behövde han den tiden utan ägodelar som en "re-set". Men han hade ju då nog redan kapat den mentala bindingen till saker. I alla fall till största del.

Men helt utan den blir vi nog aldrig. Man behöver ju tak över huvudet (i alla fall här i kalla Sverige). Mat på bordet osv.

#0 Jag minns när jag flyttade till Österrike och lämnade nästan allt bakom mig. Det enda jag hade mig med var två resväskor och en ryggsäck med några personliga saker. Det mesta som jag ägde på den tiden slängde jag förutom ett par lådor med t.ex dopgåvor och konfirmationspresenter som fick plats på min mors vind. Men det var en rätt märklig känsla att plötsligt inte äga och ha så mycket längre.

Nu förtiden har jag ganska svårt att slänga saker och jag sparar t.om söndriga skor, för jag tänker att om dagen kommer när jag inte längre har råd med nya, så är det bättre att gå med söndriga skor än med inga alls och det samma gäller nog resten av mina prylar, då är det kanske bättre att spara och kunna sälja något för en liten slant än att slänga.

Men annars kan det nog vara som du säger, skönt för kropp och sinne att rensa ut onödiga saker från och till. Det finns ju saker som man verkligen inte behöver och som bara står i vägen och tar upp onödigt utrymme. Att ha ett trevligt hem där man trivs och känner sig väl i är väldigt viktigt för psyket och som du säger, i Feng Shui, så handlar ju en hel om just utrensning.

Men vad som kan vara bra att tänka på och reflektera över när vi rensar ut saker och ting är hur vi människor så gärna behåller saker som ger oss goda och positiva minnen och hur vi så gärna slänger allt som ger oss dåliga och negativa minnen (observera att jag inte skriver jag om dig Snowy och om hur du fungerar, utan om oss människor i allmänhet och speciellt om hur jag själv fungerar).

I strävan efter lycka och välbefinnande så klamrar vi oss alltså så gärna fast vid det positiva och försöker göra oss av med det negativa och tror att vi på så vis gör oss själva en god gärning, för att det för stunden får oss att må bättre. Men det hjälper oss inte att bli av med den mentala bindningen, om vi bara gör oss av med sakerna utan att arbeta på orsaken till den. För så fort vi har samlat på en ny hög med saker i våra hem som vi upplever som belastande så är spänningarna där igen och vi är tillbaka på ruta ett igen.

Vad som kan vara till hjälp är att acceptera att livet både består av trevliga och mindre trevliga stunder, dvs att både ”shit happens” och ”good times too” och att verkligen ta emot allt som kommer och sker med helt öppna armar och välkomna både det negativa och det positiva in i våra liv. Vi har saker hemma som ger oss goda minnen och saker som ger oss dåliga minnen och att allt är lika välkommet. Utan det negativa skulle heller inget positivt kunna ske. När vi verkligen kan acceptera allt det här till fullo så kan den mentala bindningen lösas upp. Med det sagt, säger jag inte att vi inte ska få rensa ut saker och tig ur våra hem ibland. Av rent praktiska skäl så kan ett välstädat hem med så lite onödiga prylar som möjligt vara rätt så bra att ha 😊

#4:

Det där med att leva med bara det nödvändigaste är en sorts tradition i Indien bland upplysta, T.ex. att bara leva i en grotta utan att äga mer än kläderna på kroppen. Men inte alla följer den traditionen. Osho ansåg t.ex. att de som lever så bara vill demonstrera deras ödmjukhet för att få andra människors respekt.

Han gjorde tvärt emot dom. Han sa "jag behöver ingen människas respekt" och sen köpte han sig en Rolls Royce. 😁 Precis som förväntat, fick han en massa kritik för det. Icke upplysta ansåg att han inte kan vara upplyst. Men Osho reagerade på kritiken genom att köpa sig ännu fler Rolls Royces. Han älskade att provocera och ställa olika normer i fråga, som folk förväntar sig av en upplyst.

Vem som inte har en mental eller emotional bindning till sin Rolls Royce, har heller inga problem med att äga en.

#5:

Ja, det är nog bara så att jag tycker om att rensa ut ibland. Jag trivs även att ha det ganska enkelt. Det är inget fel i att äga mycket saker, men det är heller inget fel i att inte äga så mycket. Och jag vet, du skriver bara allmänt i inlägget, och jag tar det också så😊

#6:

Här i vårat västerländska samhälle tycker jag att det är tvärt om. Kritiken kommer om man inte vill äga så mycket. Tänk vad olika det kan vara, i olika kulturer.

#7:

Själv tycker jag att det inte är ägandet som spelar en roll, utan om man har eller inte har en emotional eller mental bindning till det som man äger och hur detta yttrar sig.

Det finns ju också en praktisk del. Bilen som jag klarar mig utan (och trivs i att vara utan) kostade mest pengar där den stod oanvänd i garaget. Alla anteckningar och papper som låg i byrålådan utan nytta, tog plats, och där finns det nu utrymme att lägga saker som används i stället. Alla tomkartonger jag slänger som står i förrådet, gör ingen nytta där och jag slipper slänga dem om jag nån gång flyttar. När jag rensar bland mina mail i inboxen på datorn hittar jag mycket lättare de mail jag där söker.

För att ta mig som exempel här.

#9:

Det är nog det som Condor också menar, att det inte är det som spelar en roll, huruvida vi äger någonting eller inte, utan att det mer handlar om hur våra ägodelar får oss att må. Dvs hur lyckliga eller olyckliga gör oss dessa saker och hur bundna är vi till dem.

Att sälja sin bil för att den kostar en massa onödiga pengar är en helt annan sak, än att sälja den för att den skulle väcka en massa hemska minnen inom sig som får en att må dåligt varje gång man ser på den. Att sälja den skulle nog lätta för stunden, men så länge man har något obearbetat inom sig, så är det bara en fråga om tid tills man mår dåligt igen. Då är det nog bättre eller mer lönsamt om man hellre säger så, att arbeta på sig själv i stället för att sälja bilen. Man kan förstås göra både och också, dvs både sälja bilen av praktiska skäl och arbeta på sig själv 😊

#10:

Jo, exakt. Det menar jag ju också.

Såg en video som är lite i ämnet. Men vet inte vad för "retreat" han pratar om.

#12:

Kanske han menar att dra sig tillbaka från bindningen till alla världsliga ting och helt ägna sig åt det andliga, med andra ord att bli asket. Han är nog en mycket vis människa, men det där med att bli asket är inte riktigt min grej.

Blir man asket bara för att uppnå någonting, är det meningslöst att avstå från världsliga ting för den emotionala, mentala och kanske även den fysiska bindningen finns kvar. För mig är det andliga livet också att hantera/lära hantera "det världsliga". Går man t.ex. i ett buddhistiskt kloster, är det lite som att fly undan.

En annan sak är det om man verkligen har löst bindningen till alla världsliga ting och därför lever asketiskt. Men vem har det? 😄 Jag tror att det kommer stegvist, att man löser sig från mer och mer bindningar, men jag tror att man aldrig kan lösa sig helt från allt.

Jag skrev en gång ett inlägg som behandlar frågan om man måste bli asket:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1531247/maste-man-bli-asket

#13: Det är heller inte min grej, att vara asket. Kände en gång att jag kunnat tänkt mig leva i buddhistiskt kloster några år (men inte hela livet). Men nu känns det inte längre nödvändigt med något sådant.

Har sett några videos med personen i #12. Han verkar iaf veta vad han pratar om.

#14:

Jag läste nån gång om en känd buddhist, som kom fram till att munkliv bara leder till munkliv. Jag minns inte vem det var, men det var i alla fall nån upplyst, dvs. en bodhisattva. Han ställde mycket i fråga, bortsett från munklivet och jag minns att jag höll med honom ganska mycket i hans åsikter. Kanske jag kommer ihåg vem det var nån gång.

Somliga tror att man lättare blir upplyst om man lever asketiskt, men jag tror att om man lever asketiskt bara för att bli upplyst, är det snarare ett hinder. Att avstå från allt världsligt för att bli upplyst är strävande i alla högsta grad.

Min filosofi är att vara tacksam för det som man har och om man inte hittar tacksamheten beror det på brist av insikt. Sen ska man inte vara besviken för att inte ha saker som man önskar sig. Det är också en fråga om insikt om man är besviken eller inte. All förändring leder över insikter. Men det finns insikter som går ut över det mentala.

En mental insikt skulle t.ex. vara "att man är glad, för man har ju mer än vad de flesta människorna på jorden har. Därför borde man vara tacksam". Då vet man bara vad man borde, men inte varför man inte känner som man borde. Det finns en annan sorts insikt, som jag inte kan förklara, men som inte beror på logiska resonemang. Det kan man bara känna.

Men hur som helst, gör man sig av med saker som man har en bindning till, löser man inte samtidigt upp bindningen. Snarare kan det leda till en längtan som förstärker bindningen. Har man ingen bindning till sakerna, spelar det heller ingen roll om man har dom eller inte har dom, bortsett från det praktiska. Vissa saker behöver man ju, som t.ex. en dammsugare. Den har man ingen emotional bindning till, men man skulle sakna den om man inte hade en. 😄

Därför är min livsprincip, att vara medveten om det som livet har välsignat mig med. Om den medvetheten inte bara finns uppe i huvudet, utan även i hjärtat, kan man känna att man är tacksam för det som man har. Jag skulle också tacksamt ta emot en lotto jackpott vinst. 😄 Men den är inte nödvändig för att vara lycklig. Men tänk vilket problem för en buddhist som lever i ett kloster, om han plötsligt skulle få miljoner…… 😁 Han skulle nog donera allt till välgörande ändamål, men frågan är hur han hanterar det. Kommer avsaknandet av miljonerna som han redan hade att väga mer eller mindre än lyckan över att ha hjälpt andra? Leder avsaknandet till en bindning? Det är nog olika från person till person antar jag.

#15:

Håller med om detta:

"Har man ingen bindning till sakerna, spelar det heller ingen roll om man har dom eller inte har dom, bortsett från det praktiska."

Har också hört att de som levt som munkar ofta blir deprimerade av någon anledning när de slutar med munklivet igen. Så kanske är det en fin tanke, och stannar så?😊

#16:

Det är nog som du skriver, bara en fin tanke. Det andliga livet innebär inte bara att sitta och meditera och syssla med andliga praktiker, utan det innebär att leva mitt i det världsliga (kaoset). Men att leva i ett kloster innebär att isolera sig från det.

Inom shamanism har man en helt annan syn på saken. Där isolerar man sig inte från världen och andra, utan lever i harmoni med naturen. Man ser sig som en del av denna helhet och lever mitt i den.

Traditionellet lärde man sig allt om naturen, dess djur och växter, för det var världen som de levde i och som de levde av. I vår civilisation, t.ex. stadslivet är det andra saker som gäller och som man måste lära att leva med. Här gäller det att hantera yrkeslivet, röra sig rätt i trafiken, leva i hierarkier, leva med lagar, hantera konkurrens, hantera alla informationer som vi matas med, t.ex. reklam, lurendrejerier, pengar. Det är inte alltid lätt att både leva och att låta leva.

Flyr man undan allt detta och går i ett kloster, lär man ingenting av detta. Inte konstigt att somliga som lever i ett kloster och slutar att vara munk kan bli deprimerade, när de ser problemen och allt elände som de isolerade sig ifrån.

#17:

Jo. Minns en berättelse som Tolle berättade om en buddhistisk munk. Han (munken) hade suttit i en trädkoja och mediterat under lång tid, säkert månader. Till slut kunde han till och med hantera myggen som bet honom konstant, utan att bli upprörd. Han trodde att säkert måste detta vara upplysning.
Sedan behövde han ta en paus från retreaten och åka ned till stan för att förnya sitt pass. Han fick vänta länge i kö, och varje gång det var hans tur så blev han omdirigerad till en ny kö.
Till slut fick han ett utbrott då han väntat så länge, och ingen hjälpte honom. Han insåg då att han nog inte blivit upplyst ändå.😄
Det var visst en sann historia.

Men det stoppar ju en inte från att ta paus ifrån kaoset några minuter per dag och vända blicken inåt😊det är ju inte allt eller inget…

#18:

Jag gillar historian. Munken hade lärt att hantera myggbett, men inte att leva i kaoset.

Jag tolkar varken att kunna hantera myggbetten som ett tecken att vara upplyst, eller att det skulle vara ett tecken att inte vara upplyst om man blir ilsken. Tänk hur ilsken Jesus var när han kastade ut handlarna ur templet. Även som upplyst har man emotioner, för man är ju inte i meditation 24 timmar om dygnet. Men som upplyst går det lättare att släppa emotionerna och inte bära dom med sig lång tid.

#19: Jo, för den där rösten som alltid kritiserar och kommenterar är väl tyst då. Är man ilsken, så är man väl ilsken. Sen när man är lugn igen, då kanske det inte finns så stor anledning att kritisera den tidigare ilskan… Som inte längre finns. Men reflektera kan man ju.