https://www.peacepilgrim.org

Om man vill veta mer om Peace Pilgrim kan man gå in och läsa här i länken ovanför. Hon var en helt fantastisk kvinna som alltid fundera på hur hon ska göra för att vara en så god människa som möjligt. 1953 beslöt hon sig för att ge sig i väg på en pilgrimsfärd som kom att vara ända till 1981. Hon ville sprida budskap om fred till folk hon mötte på sin väg. Under de första 10 åren ska hon ha gått över 40.000 kilometer och hennes måtto var:

”Jag går tills jag erbjuds boende, jag fastar tills jag får mat. Jag ber inte om det - de ger det till mig utan att bli ombedd. Folket är bra! Det finns en gnista av godhet i alla, gnistan finns där oavsett hur djup den kan begravas. Han väntar på att härska våra liv härligt. Jag kallar det gudcentrerad natur.

Jag ska skriva lite mer om hennes vandring här i tråden någon dag, för alla som intresserar sig för henne 😊

Ja, skriv gärna mer om henne någon dag när du har möjlighet.🙂
Tänk om man bara kunde släppa allt och alla krav och bara leva för dagen (som hon du beskriver och han i filmen jag tipsade om).
Men å andra sidan handlar ju andlighet också om att bli tillfreds med den situation man har nu, vad det än kan vara.

#2: Ja jag ska försöka nu under helgen skriva lite mer om henne. Hennes historia är så fascinerande på något sätt.

Mildred Lisette Norman som var Peace Pilgrims verkliga namn föddes den 18 juli 1908 på en hönsfarm i USA. Hon beskrevs som ett livligt barn med mycket glädje inom sig och redan när hon var fem år gammal kunde hon läsa.

Mildreds familj tillhörde inte någon kyrka och hon fick ingen formell religiös utbildning. Hon sa: ”På det här sättet behövde jag senare vända om mindre i mitt tänkande”. Hon gjorde sig egna tankar om saker och ting och gjorde sin egen forskning. Hon blev mycket imponerad när hon läste ett stycke om den gyllene regeln i en historiekurs "Behandla andra så som du vill att andra ska behandla dig." Olika representationer av regeln i olika religioner presenterades i boken. Mildred översatte regeln till: "Om du vill ha vänner måste du vara vänlig."

Det uppstod snart en möjlighet att genomföra regeln. När hon var i övre tonåren jobbade hon halvtid i kassan i en discounter och en dag när hon hade för lite växelpengar i kassan beslöt hon sig för att ta pengar från en annan kassa. Det var strängt förbjudet, vilket hon inte visste. Händelsen orsakade en hel del uppståndelse bland personalen och det blev klart att handledaren inte hade skolat in Mildred ordentligt. Men ändå utvecklade kassachefen sedan en stark motvilja mot Mildred. Mildred tyckte att det var en extremt obekväm situation och hon sa:

"Jag visste att något måste göras. När jag passerade hennes skrivbord såg jag att hon hade vissna blommor i en vas stående på bordet. Nästa morgon tog jag med henne en vacker bukett blommor från vår trädgård och sa: 'Jag la märke till dina vissa blommor i vasen. Jag vet att du älskar blommor, här är några från vår trädgård'. Det kunde kassachefen inte motstå. I slutet av veckan gick vi arm i arm ut ur varuhuset. "

När Mildred gick det sista året i skolan började hon intressera sig för Gud. Hon frågade dem som hon trodde visste något om Gud vad Gud var. Svaren tillfredsställde henne inte.

Hennes hem var omgiven av skog, och Mildred brukade gå i skogen för att fundera över sina tankar. Slutligen, på en lång promenad med sin hund, hittade hon sitt eget första svar på frågan om Gud: "Vi människor klumpar allt som vi inte förstår i universum i en kruka, och allt detta tillsammans ger vissa namnet Gud."

Sen träffade Mildred en man, gifte sig, flyttade till en lägenhet i en stad och levde där i några år. Grälen med hennes man blev bara fler och fler. Han önskade barn, men hon kunde inte bestämma sig över om hon ville ha barn eller inte. Hon såg ingen tillfredsställelse i att leva som en hemmafru, utan sökte efter något mer tillfredsställande.

1938 kom vändningen. Vad som hände då beskrev hon så här:

”Jag växte upp för att vara generös och osjälvisk. Samtidigt lärde jag mig attityden: 'Om du vill bli framgångsrik, måste du gå ut i världen och få mer än bara din del av världens varor.' Dessa motstridiga filosofier som jag antagit från min barndom förvirrade mig ett tag …

"Snälla använd mig!",
Jag bad till Gud och en stor frid kom över mig.

Jag hittade äntligen ett annat sätt. Vändpunkten kom när jag desperat och ur en djup sökning efter ett meningsfullt liv gick genom skogen en hel natt. Jag kom till en månbelyst skogsäng och bad. Jag kände min fullständiga vilja att ge mitt liv utan förbehåll, att ägna mitt liv åt service. 'Låt mig vara ditt verktyg,' bad jag till Gud. Och en stor frid kom över mig. Detta är en punkt där det inte går tillbaka. Efter det kan man aldrig återvända till ett egocentriskt liv. "

Sedan började hennes andra livsfas. Hon började leva för att ge i stället för att ta. Hennes liv fick en mening.

"Det finns dock en enorm skillnad mellan att vara villig att leva för att ge och att verkligen kunna göra det. För mig fanns det 15 år av inre arbete och inre sökning däremellan. "

Den första halvan av de 15 åren som följde präglades av kampen mellan hennes självcentrerade och gudcentrerade natur. Hon rapporterar:

”Jag insåg att det är som att ha två jag eller två naturer med två olika synpunkter inom sig. … Kropp, sinne och känslor är instrument som kan styras av den egocentrerade naturen eller den gudcentrerade. Den egocentrerade naturen kan emellertid inte helt kontrollera dessa instrument, och det finns en ständig kamp … Egot har aldrig verklig kontroll. Det är självkontrollerat genom fysiska önskningar om komfort och bekvämlighet, genom krav från den tänkande andan och genom känslomässiga utbrott … Endast när gudcentrerad natur tar över har man inre frid. "

”Under den andliga tillväxtfasen kan den inre konflikten vara mer eller mindre stormig. … Den egocentriska naturen är en ganska tuff motståndare som kämpar tappert för makt. Han försvarar sig listigt och du ska inte underskatta honom. Han känner till alla svagheter i din rustning och söker konfrontation när du minst förväntar dig det. "

”Varje morgon tänkte jag på Gud och hur jag kunde tjäna Guds barn den dagen. Jag tittade på alla situationer med tanke på om jag kan vara till nytta någonstans. "

Det började med enkla saker, ett leende, ett trevligt ord. Senare skulle hon hjälpa andra med ärenden, arbeta i trädgården eller läsa för dem.

En viktig övning för henne var den dagliga vandringen i naturen i en mottagande, meditativ tystnad, öppen för inspiration.

1943 skilde hon sig från sin man och 1953 gick hon iväg på en pilgrimsfärd som kom att vara ända till 1981, då en rattfyllerist fick henna att lämna denna värld.

(Jag skriver lite mer om hennes vandring i ett nytt inlägg.)

Först i slutet av 1952 - hon var 44 - började en ny livsfas:

”Jag satt på en kulle och såg ut över New England på landsbygden. Dagen innan hade jag glidit ut ur den inre harmonin och på kvällen hade jag skickat tanken till Gud: 'Det verkar för mig att om jag alltid kunde stanna i harmoni, kunde jag vara mer användbar - varje gång jag glider från det, påverkar det min användbarhet.

När jag vaknade på morgonen var jag tillbaka på den andliga nivån och kände mig underbar. Jag visste att jag aldrig skulle behöva gå tillbaka ner i djupet. Jag visste att kampen var över för mig, äntligen hade jag lyckats ge mitt liv, dvs att hitta inre frid. Detta är en annan punkt utan återkomst. Du kan inte gå tillbaka till striden. Kampen är över för att du kommer att göra rätt sak och inte längre behöver pressas för att göra det.

Jag gick ut med Gud. Medan jag var ute slog mig en tanke: jag kände en stark inre motivation att gå på pilgrimsfärd - för att bevittna fred på det speciella sättet.

Framför en spegel:
Med sinnets öga såg jag mig själv vandra i kläderna med mitt budskap. Jag såg en karta över USA. De stora städerna märktes som om någon hade ritat en sicksack med en färgpenna, från kust till kust, gräns till gräns, från Los Angeles till New York. Jag visste vad jag skulle göra. Det var visionen om pilgrimsrutten för det kommande året 1953. Jag gick in i en ny och underbar värld. Mitt liv har välsignats med en meningsfull sak. "

1953 beslöt Mildred sig alltså för, att gå ut på en lång pilgrimsfärd. Hennes utrustning bestod av en kam, tandborste, penna, brevpapper, några fredsrelaterade broschyrer och de kläder hon hade på sig. Hon hade inga pengar med sig, ingen ryggsäck, ingen vattenflaska, ingen proviant, ingen vandringsutrustning. Över skjortan bar hon en kort, ärmlös tunika som stod det stod på i vitt: "Peace Pilgrim". Hon avslöjade inte längre sitt riktiga namn och det fanns inte längre någon bostad för henne. De kommande 10 åren gick hon över 40.000 kilometer.

År in, år ut vandrade Peace Pilgrim genom USA, Kanada, Mexiko. Först använde hon en blå halsduk och tröja på vintern, men efter några år blev de överflödiga. Hon bar samma saker, sommar och vinter, inomhus och utomhus: boxershorts och undertröja, som också var hennes baddräkt - hon älskade fortfarande att simma i naturvatten - långa marinblå byxor och skjorta, och över den ärmlösa tunikan märkt Peace Pilgrim. Hon vandrade norrut på sommaren och söderut på vintern.

(fortsättning följer)

Hon beskrev det så här:

Pilgrimsfärden
”… Den 1 januari 1953 började jag pilgrimsfärden. På ett sätt är det min andliga födelsedag. Vid den tiden hade jag blivit ett med helheten. Jag var inte längre ett frö gömt på jorden. Jag kände mig som en blomma som sträckte sig mot solen utan ansträngning. Den dagen blev jag en pilgrim som är beroende av andras vänlighet. Det skulle vara en traditionell pilgrimsfärd, nämligen till fots och i tillit till Gud. Jag lämnade alla rättigheter till namn, personlig historia, egendom och relationer.
Mitt uppdrag är att främja fred genom att hjälpa andra att hitta inre fred. Om jag kan hitta inre fred, så kan du också. "

En annan anledning till pilgrimsfärden var att vandring var en hjälp i bönen för henne. Hennes personliga bön var: ”Gör mig till ett instrument genom vilket bara sanningen kan tala”, och detta var en av de bästa sakerna hon kunde fokusera på när hon vandrade. Efter några års pilgrimsfärd upptäckte hon att hennes bön hade blivit oupphörlig.

Hon förväntade sig att resan skulle vara svår, men hon säger, "I stället för svårigheter regnade det välsignelser över mig." Hennes första lektion var att lära sig att vara på den mottagande sidan. Detta inkluderade mycket oväntade saker:

”Problemet är inte hur man får tillräckligt med mat. Det handlade mer om att på ett vänligt sätt undvika att få för mycket mat. Alla vill övergöda mig. "

Hon plockades upp av polisen flera gånger och skickades till det lokala fängelset. Hennes brott mot lagen var att inte ha några pengar. Men med sin vänlighet vände hon regelbundet upp och ner på poliserna så att hon släpptes nästa dag, varpå hon uppriktigt tackade dem för den underbara vistelsen.

Folk blev förvånade över att hon var så glad. Hon svarade: "Vem kunde känna Gud och inte vara glad?"

Under hennes vandring berörde Peace Pilgrim de gudcentrerade naturerna hos otaliga människor. En som mötte henne på hennes vandring skrev i ett brev till henne följande:

• Vad gjorde du mot mig? Jag frågade bara en trevlig gammal dam (= Peace Pilgrim) om hon skulle vilja åka med en bit. Och nu öppnas en helt ny värld av mirakel för mig! Mitt liv förändras i en rasande takt varje dag. … Ständigt hittar jag betydelser i vårt samtal …

Peace utstrålade en fenomenal energi, som fortfarande känns tydligt på de gamla videoinspelningarna. Hon beskriver det själv: ”När jag talar flyter energi genom mig som elektricitet genom en tråd. … Det finns en känsla av oändlig energi som aldrig minskar; det verkar lika oändligt som luft. Du känner att du är ansluten till källan till universell energi. "

(fortsättning följer)

Hennes nära döden upplevelse:

En gång - under pilgrimsfärdens första år - undkom hon knappt döden. Hon rapporterar:

”Jag vandrade i ett mycket isolerat område i Arizona-bergen, där det inte fanns någon mänsklig bostad flera mil. På eftermiddagen uppstod plötsligt en snöstorm, i motsats till årstiden. Jag hade aldrig sett en storm som denna förut. Aldrig tidigare hade jag sett massor av falla ner på ett sådant sätt.

Plötsligt trampade jag i djup snö och kunde inte längre se igenom den fallande snön. Jag märkte att det inte fanns några bilar. Jag antog att de satt fast på motorvägen och inte kunde komma fram längre. Då blev det mörkt. Det måste ha varit ett tungt molntäcke. Jag kunde inte se min hand framför ögonen och snön blåste i ansiktet och stängde ögonen. Det blev kallt. Det var den typ av kyla till grunden.

Om jag någonsin hade tappat tron ​​och känt rädsla, skulle detta ha varit ögonblicket eftersom jag visste att det inte fanns någon mänsklig hjälp här. Istället verkade hela upplevelsen av kyla och snö vara overklig. Bara Gud verkade verklig - inget annat. Jag identifierade mig inte med kroppen - det kortvariga jordiska skalet - utan helt med verkligheten som aktiverar kroppen och som är odödlig.

Jag kände mig så fri. Jag kände att allt var rätt, oavsett om jag stannade kvar i detta jordiska liv för att fortsätta tjäna, eller om jag tjänade i ett mer fritt liv bortom. Jag kände mig ledd för att fortsätta, och jag fortsatte, även om jag inte visste om jag gick längs vägen eller på något fält. Jag kunde inte se någonting. Mina fötter i mina skor var som isklumpar. De kände sig extremt tunga när jag drog mig framåt. Min kropp blev bedövad av kylan.

Efter att det var mer domningar än smärta, började vad vissa skulle kalla en hallucination - och andra en vision. Det var som om jag inte bara var medveten om livets förkroppsligade sida, där det var kolsvart av bitande kyla och virvlande snö - utan också den icke-förkroppsligade sidan som verkade så nära, som om jag nu kunde gå in i det där allt var varmt och ljust. Skönhet var där.

Sedan såg jag ljusvarelser. De var väldigt långt borta. En av dem rörde sig mycket snabbt mot mig. När hon kom tillräckligt nära kände jag igen henne. Hon såg mycket yngre ut än hon hade sett när hon dog.

Jag tror att i början av övergången som kallas döden kommer våra grannar och nära och kära till oss för att välkomna oss. Jag var med döende vänner när de gick över och jag minns väl att de pratade med nära och kära på båda sidor - som om de alla var i samma rum.

Så jag trodde att det var min tid och jag hälsade på henne. Jag sa eller tänkte: ”Kommer du efter mig?” Men hon skakade på huvudet! Du sa till mig att gå tillbaka! Och just då stötte jag på ett broräcke. Visionen var över.

Eftersom jag kände mig ledd försökte jag ta mig nerför den snötäckta vallen och kom under bron. Där hittade jag en stor kartong med omslagspapper i. Mycket långsamt och besvärligt på grund av mitt bedövade tillstånd lyckades jag komma in i den här kartongen och på något sätt lyckades jag linda omslagspapperet runt mig med mina styva fingrar. Jag somnade där under bron under snöstormen. Även där tillhandahölls skydd.

Om jag hade setts mitt i snöstormen hade man kanske sagt: 'Vilken hemsk upplevelse den här stackars kvinnan går igenom nu'. Men när jag ser tillbaka kan jag bara säga: Vilken underbar upplevelse där jag mötte döden utan att känna rädsla, men ständigt medveten om Guds närvaro - det är vad du tar med dig till andra sidan. "

Peace Pilgrim säger att hennes andliga framsteg inte heller upphörde i denna tredje livsfas. Hon kände att hon fortsatte att göra stora framsteg, men utan en intern kamp.

“… inuti finns en oförstörbarhet genom vilken du kan möta alla situationer. Världen kanske ser på dig och tror att du står inför stora problem, men det finns alltid interna källor för att enkelt lösa problemen. Ingenting verkar svårt längre. "

Efter att ha korsat landet och anlänt till New York mot slutet av det första året fylldes hon med tacksamhet för att göra det hon kände sig kallad att göra. Hon sov på New York Central Station den kvällen. På morgonen, i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet, hörde hon en obeskrivligt vacker röst säga: ”Du är min älskade dotter som jag tycker om.” Hon gick ut på den kalla morgonen men kände sig varm. Hon gick på cementbeläggningen, men det kändes som om hon gick på moln. Hon lämnade aldrig känslan av att leva i harmoni med det gudomliga ödet.

”Jag såg att det självcentrerade livet inte var värt att leva. Om det du gör är till nytta för någon annan än dig själv, är det inte värt att göra. "

1981 nominerades hon officiellt till Nobels fredspris av en grupp kyrkoledare. I juli 1981 gick hon dock in i det friare livet.

Det var historian om Peace Pilgrim.

#2: Jag förstår vad du menar, om att släppa allt och alla krav och att bara leva för dagen. Men jag tror att det i dagens hårda samhälle inte är så enkelt. Det finns också så många galna människor där ute, att vi nog har det bättre i våra hem trots allt.

Här är en till kort video om Peace Pilgrim.

Tack för att du tog dig tid att skriva och berätta om henne, det var intressant 🙂

I ett inlägg om henne stod det:
"Jag insåg att det är som att ha två jag eller två naturer med två olika synpunkter inom sig. …"
Kände igen mig lite här. Känner ibland som att jag har en mer medveten och en mer omedveten sida…kanske menade hon inte så, men kom att tänka på det. Och ibland kan man själv vara medveten, men ha lyckats hamna i en så att säga omedveten situation på något sätt.

Jag har utöver det många gånger övernattat själv ute i naturen både i skog, och på fjäll, några nätter åt gången. Jag kan ibland se det som en andlig resa/vandring, att klara sig själv en tid i naturen med bara det man har på ryggen. Och jag älskar att vara så för mig själv…🙂 Det är något jag kan rekommendera att man provar, om man har möjlighet och lust nån gång.
Men för att vara på den säkra sidan ute i naturen krävs det en del förberedelser innan.

Det du skriver i #9. Ja visst är det så, jag håller med.

#10:
Ja den medvetna sidan är väl den gudcentrerade sidan som hon kallade det för. Man kan också kalla det för hjärtas röst eller för vårt samvete. Dvs den sida inom oss, som utan ord, vet som är rätt och fel och som ser det gudomliga i andra levande varelser. Medan den andra sidan, den omedvetna sidan var det som hon kallade för vår egocentrerade natur. Ju mer egot och förståndet är påkopplat, desto mindre hör man hjärtats röst. Så tänker iallafall jag att hon menade. Menade du också så?

Det låter helt jätte skönt att övernatta ute i naturen. Jag har bara sovit på madrass på bergen några gånger under stjärnklar himmel, direkt bredvid vår sommarstuga i skärgården. Det var fint det med, men inte riktigt samma sak som att vara helt för sig själv någonstans ute i naturen 😊

Jo, det var nog så jag menade också :) Det var bra beskrivet av dig.

Aha. Det låter som en fin naturupplevelse det också. Ibland räcker det med mindre komplicerade saker, som en promenad i naturen, eller att man gör en dagstur och kanske lagar/värmer mat i naturen, utan att övernatta (eller bara sover utomhus som du gjorde). Många gånger kan det mindre komplicerade vara mer njutbart än det mer komlicerade på något sätt.

Nu kanske vi kommer lite off-topic igen (jag ska dock fatta mig lite kort), fick bara lust att länka till ett av mina blogginlägg med foton från när jag övernattade ensam i en dal bland fjällen i Abisko för några år sedan. Länk: Fjällen i Abisko
Att ta nattåget dit och spendera lite tid bland fjällen och bergen är verkligen en fin resa…

#12: Det var verkligen vackra landskap. Så öde och tomt på människor. Där kan man väl bara känna sig ett med naturen 😊

#13: Ja, precis så är det.