Stormen efter lugnet?
Ja, jag vet att det skall vara tvärt om, men det är precis så här det känns just nu.
Just nu är allt så konstigt och galet! Folk beter sig fullkomligt ologiskt och omänskligt mot mig helt plötsligt. Förjävligt rent ut sagt och helt utan orsak, det är folk jag inte ens känner. Vissa kontaktar mig och erbjuder mig något varpå de direkt tar tillbaka det, försvinner och undviker att svara på vad som hände. Nya nedslag var dag, alla kontakter jag tar för att söka samarbete leder till besvikelse. INGET går rätt!
För 1,5 år sedan kom jag in i ett livsflöde där allt gick galant. Jag fick allt jag bad om och allt jag kunde tänkas önska mig, det var bara ett sådant härligt flyt! Detta fortsatte och fortsatte och jag njöt verkligen av det, jag tackade ofta rakt ut för allt jag fick. Ibland undrade jag om jag förtjänade allt. Efter drygt ett år började kroppen krångla. Det ledde till sjukskrivning och tvång att lämna jobbet. Läkarna stod handfallna, ingen har någon aning om orsaken. Men jag höll hoppet och humöret uppe och gjorde något kreativt och positivt av det, det ledde till möjligheten att starta det där företaget jag gick och drömde om och jag fick all hjälp som tänkas kan. Jag tänkte att allt nog hade sin orsak och mening. Men nu känner jag att allt kraschar. Den där depressionen som alla undrade varför jag aldrig fick av all daglig värk och ovisshet hann ifatt mig. Jag börjar bli less på att ha ont men ännu tröttare på att vara så obrukbar. Planerna gick inte som jag önskade med företaget och det finns inget annat jag klarar av kroppsligt. Och nu alla dehär vansinniga motgångar som blir allt större och större för var dag som går. Vad ska jag ta mig till?
Är det Naturlig lag som ligger bakom? En liten negativ tanke attraherar fler, och allt mer negativitet attraheras till eländet?
Eller ska jag testas för att se om jag kan stå emot allt eller om jag ska bryta ihop?
Eller är jag förhäxad? Hur skulle ni tolka det?
Hej Alwyn! Tror inte att jag behöver säga det? Du vet redan vad du får energi och glädje av att göra, varje dag!
Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn
#0 "Jag börjar bli less på att ha ont men ännu tröttare på att vara så obrukbar"
Jag fastnade vid ordet obrukbar. Du kanske menar att du inte har ork eller förmåga att göra något. Men man kan också se det som att du betraktar dig själv som något som bör brukas av någon annan. Vem brukar dig? Samhället brukar dig. Vårt kapitalistiska samhälle driver folk att må (mer) dåligt så länge de inte producerar och bidrar till ekonomisk tillväxt. Men… du har ett större värde än vad samhället tillskriver dig, eller ett annat sorts värde. Den största lyckan i livet kan inte vara materiell. Jag hoppas inte det iallafall :)
Tillägg: Inte heller behöver vi bruka oss själva för något särskilt ändamål. Vi kan tillåta oss att bara vara. Åtminstone en dag av 28 000.
![[saradomin]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
jag kan förklara men ja behöver veta om din andliga
#0
Vet inte om det här är till någon hjälp för dig Alwyn, om inte glöm vad jag skrev :)
Tänk om det är i motgångar och i svårigheter som man växer och lär sig mest? Vad skulle du lära dig om livet bara flöt på hela tiden och du alltid fick det som du önskade dig? Kanske det inte är meningen att livet alltid ska vara som en dans på rosor…. Ibland flyter livet på, men ibland inte. Och det är när det inte flyter på som vi arbetar med oss själva som mest, när det är jobbigt och svårt… Kanske har dina svårigheter och problem du har i livet just nu, en högre mening….
Du skriver:
"Eller ska jag testas för att se om jag kan stå emot allt eller om jag ska bryta ihop?"
Vad tror du skulle hända om du bröt ihop? Säger inte att du sluta ta hand om dig själv och din kropp. Tänker mer på att ge själsigt upp här…. Vem skulle straffa dig för det? Och även om ditt hjärta skulle brista och du skulle dö skulle du inte hamna någon annan stans än i händerna på det gudomliga… Ovasett slutar det alltid hos Gud ….
Hej alla fina, tack för reflektionerna.
Jag kan börja med att jag inte längre upplever min situation så som när tråden skapades! Jösses, jag va verkligen desperat där ett tag. Jag är van att ta motgångar med en positiv inställning, som Shakti skriver tror jag att vi växer i svåra tider och jag tror att allt som händer har sin mening. Jag är van att se framåt och omvända allt till kreativitet. Men denna period kände jag inte alls igen mig själv. All glädje och positivitet som bortblåst! Jag ville bara gräva ner mig i ett hål, varför skulle jag leva om jag inte kunde känna den livsglädje och lycka jag alltid brukar känna? Det där är INTE jag, varken som person eller själ. Så fort jag insåg detta och slutade den medicin jag gått på sedan ett halvår tillbaka försvann det! 😃
Det tog drygt en dag, sen va jag tillbaka till mitt sanna jag igen. Visst, motgångar finns där men jag är inte känslomässigt berörd av dem längre. De bara finns där och driver mig framåt.
Yon, det du skriver är jag helt med på. Jag har en förmåga att jämt uppleva att jag måste producera, ge ifrån mig något vettigt. Inte för att andra ska se mig som duktig utan för att JAG ska känna att jag gör vad jag kan. Det är inte ofta jag tillåter mig att bara vara. Men det är jag medveten om och jag jobbar på det 😉