Hej . Jag har oxå varit med om såna saker tex min farfar gick bort för över 10 år sen . För några veckor sen har han besökt mig och försökt varna mig för något sen för någon dag sen kom det en kvinna (spöke ) hon försöker skada mig och då har jag sökt lite på nätet . Ni kan gärna få min mejl om ni vill prata mer med mig . Jag kan ge er lite länkar och så. skicka ett medelande till mig på iFokus så kan jag ge er min mejl så kan jag försöka hjälpa er

Ingen som kan hjälpa oss och rensa kanske? Har sett att man skicka in foto på tex rummet så kanske ni kan se om där är något?

Hej Emmely

Jag har nyligen läst en kurs i reiki där man kan rensa och rena en bostad. Jag kan prova om du vill.

Hoppas att jag kan hjälpa till bara. Kram

Hej christina! taack jätte gärna! skicka pm till mig när du har tid och lust<3 kraam

Hej igen.

Jag vet inte hur jag skickar pm. Men jag kan prova att rensa och rena er bostad direkt om du vill.

Vill du hellre ta det här över pm så får du nog skicka ett till mig istället som jag kan svara på.

Kram igen

Nu har jag gjort så gott jag kan med att rensa och rena. Hoppas verkligen att ni får det lugnt nu. Annars så skriv här igen så kanske någon annan kan hjälpa till.

Kram

taack så jätte mycket Christina<3 hoppas  på en lugn natt.. hon ville inte at vi skulle stänga dörren för spöket kanske kommer sa hon men min sambo sa att spöket har gått hem o ska sova (tror ine man kan förklara det bättre för en 2åring) är dig evigt tacksam om detta nu förblir lugnt<3 kraam på dig och tack än en gång<3

Hej, får man fråga hur det har gått nu de här dagarna? :))

Det har gått bra faktiskt.. har inte varit något sen den dagen=)

9# Skönt att höra! :))

Hoppas det fortsätter så här då!

Kram // Selma

Yambala, shambala. Så, nu är spöket borta.

Verkligen… Det är inte konstigt att din dotter  är rädd för spöken i dessa tider eftersom det är så pass normaliserat. Hon har väl säkert sett Det Okända med er någon gång, kan jag gissa. :)

När du själv var liten var det säkert monster under sängen också. Barn fantiserar, och barn har väldigt svårt att skilja på verkligheten och fantasin ibland.

Det låter bra att ni inte upplevt något mer.

Något att tänka på. Småbarn är ofta känsliga och känner in både vilken sinnesstämning ni är i och vad som händer sker på det astrala planet. Om ni är oroliga eller läser om något eller ser på tv/film som är obehagligt så kan småbarn känna det även när de sover. Man kan också dra till sig energier när man är orolig eller kanske själv är mörkrädd.

#3 Har du tips på någon litteratur man kan läsa om hur man gör detta.

#11 vi har aldrig nämnt ordet spöke för henne och hon har aldrig kollat på några program som det okända det är ju inte alls för hennes ålder.. jag gör allt för att min dotter inte ska vara rädd för något och då är det väl normalt och inte låta henne titta på program som det okända??.. vi nämner inte något övernaturligt inför henne för vill att hon ska leva med ett "rent tänkade?!"  tror du förstår vad jag menar.. vet att barn är fantasifulla (det är ju det bästa med dom=) ) du har rätt i att det kan vara att hon inte ser skillnade på fantasi o "verklighet"… brukar inte jaga upp mig men när det kommer till min dotter o att hon är rädd så känner jag mig hjälplös(menar i detta sammanhanget såklart)

#12 hur menar du att barn kan känna av vår sinnesstämning även när dom sover? låter "häftigt =) snälla utveckla dina ord=D vill jätte gärna veta så jag vet till nästa gång om det händer igen så jag har fler alternativ o välja mellan =)

Hej Emmely.

Bra att fenomenet verkar ha upphört.

Vad det var ,varför det uppstod och varför det slutade kan man teoretisere kanske oändligt om,antar att det är ni som bäst kan undersöka eller bedömma det efterhand.

Samtidigt får jag inntryck av att problemet egentlig inte var eran dotters ångest eller reaktion,men osäkerheten ( rädslan…?)som ni som foräldrar kände i situationen.

Sedan du skrivar på den här nätsidan är mitt inntryck att du (eller-ni) i viss omfang har beskäftigat dig med andliga,spirituelle teman ,men du verkar inte säker i dom.

Icke bara hos barn overgår realitet och fantasi i varandre hela tiden,det(-särskilt i det andliga miljöet-) härjar samme fenomenet hos oss voksne.Och ,som overallt ellers så oxå i det andliga, fins det et teoretisk och et praktisk nivå ,och til sist är det bara praxisen som teller och funkar.

Ordet "Spöken" eller tanken på att fornimma nåt sånt verkar utlöst nästan lika stor osäkerhet hos er som hos barnet.

Det är i utgangspunkt inte mer (heller inte mindre..)änn ett ord med 6 bokstaver.Vad det är (eller diskussion om det fins eller ej..) och så vidare må vel vi alla komma fram til for oss själva,det fins nästan oändligt många vägar och internet gör en flom av information (alt från bullshit til högst nivå) tillgjänglig som vi kan bruke som en första karta som gir oss vägledning i vilken retning vi ska angå upptäktsresan.

Men det enasta som teller,tror jag, är att verkligen gå någonstans,inte forbli i en limbo av ideer och oklara begrepp ,att läsa och böker blir först fruktbar gennom praktisk använding, verkliga egna praktiska erfarenheter.Tror jag..

For att ta ditt exempel(om jag får lov..)med ditt barn som våknar extremt rädd utav sömnet den kvälden och säger ordene som du beskrev-

Möjligheten fins att 1.barnet fantaserade ,2.det fantes et"spöken"(vad man nu forbinder med begreppet) som barnet (och ni till viss grad) blev medveten om i rummet.Vem vet ?Båda alternativene måste isåfall undersökes utan forbehold om det ska föra til vetskap .

Nu är problemet att allt detta (plus  ca allt annat i våra liv) är så ofattligt komplex och for att gör det enda svårare oupphörlig dynamisk interagerande,att det verkar omöjligt att komma fram till verklig vetskap och vi är jo vana vid att nöja oss med en mellanting mellan tro och vetskap overallt ellers i livets områder,eller tröttnar helt på hela forsöket imens..

Men oxå här är min erfarenhet att det ej fins nåt skillnad mellan det andliga och det vardagsliga liv ,det fins alltid mycket mer til saken änn vad ögat först ser ,ting utvecklar sig stortsett aldrig som man tänkte i början, och den -eländiga- regeln"no pain- no gain".Och samtidigt fins det något helt annat med i hela greian ,något helt annat änn allt man forestiller sig ,som kan ej gripas och det verkar -kanske paradoxalt -som just dette är det allra viktigaste .

Jag tycker din beskrivning av händelsen var väldig intressant,siden jag själv som barn hadde upplevelser som i något henseende liknade det.Jag upplevde mig samtidigt medveten min vanliga omgivning(foräldrar,sösken,rummet vi var i),samtidigt en slags annen "dimension ",en slags forvrängd rymd,konstiga syn.Jag var så rädd man kan bli och alla kallade det for "fantaserande".

Som sagd tror jag att fantasi och verklighet går over i varandre båda hos barn och oss voksne och att nogonstans i våre liv kommer det ett punkt där man upplever att det som man tok for realitet var en illusion .

Allt gott.

Det här är ett gammalt inlägg fast jag vill bara berätta för dig att ditt barn är nog ett indigo barn. Jag är också det, jag rekomenderar att du läser om indigo barn här för hon kommer nog uppleva massa fler saker.

Om hon nu är indigo så kommer hon att vara väldigt kännslig när hon blir äldre och kommer behöva mycket hjälp med skolan. Vi indigos drar till oss andras energier och kännslor. Och om ditt barn inte kommer gå i en skola som är lung då kommer det bli som ett levande helvete. Som det är för mig. Jag vill inte att något barn ska uppleva de saker som jag gör i skolan.

(Alla barn som föds 2012 är indigo barn och eftersom hon är född nära detta året så är hon säkert indigo)

Om hon nu är indigo så snälla. Hon kan inte gå i en "normal" skola.  Jag mådde så dåligt efter ett tag i skolan för alla det kännslor och saker jag kände i skolan att jag skolkade i ett helt halv år.

Fick gå i privat klass med bara en person till och efter ett tag så blev jag bra igen (ett år) fast nu går jag i normal klass igen och jag mår inte så bra mer. (hon jag gick med var också indigo, så det är bra att hon är med någon annan indigo helst för vi indigos blir bättre när vi är med människor som har lika bra medvetande)

Om ditt barn börjar få problem i skolan när hon blir äldre så borde ni ge henne privat lektioner istället!

Jag är 15 nu, går i 9an så jag vet hur jobbigt skolan kan vara och vad som är bäst för oss indigos.

Glömde säga lite mer..

Vi indigos är väldigt öppna och kännsliga. Hon kommer nog dras till spiritualism när hon blir lite äldre, fakgist. Det är nog bäst att ni lär henne om hon inte hittar det själv.

Jorden behöver oss indigos vid den här hemska tiden vi lever i, genom spiritualism kan alla hitta kärlek. Alla spiritualister är fulla av kärlek och visdom.

Låt inte erat barn ignorera det saker som kommer hända henne! Hon är väldigt kraftfull! Och hon har en gåva, en gåva som inte borde slängas iväg!

Förlåt om jag bara kommer hit och ger er tips på hur ni ska uppfostra erat barn, det har jag inget med att göra faktigst. Så förlåt för det, jag vill bara säga att hon är kännslig för andra sidan och har ett väldigt bra intuitiv, hon kommer säkert också kunna se in i framtiden lite.

(som jag)

Så jag vill bara förbereda er på saker som hon kommer känna när hon blir äldre. Fast bara så ni vet, om hon inte  säger något till er när hon blir större om saker hon upplever, så fråga!

Vi brukar hålla det för oss själva och vi känner oss lite som freaks först. Jag berätta för min mamma för något år sedan och mitt liv har bara gått uppåt sedan den dagen. Det är inte bra för oss att ignorera och ljuga om det vi kan.

Så fråga henne och visa att ni stöttar henne i vad hon än bestämmer sig för att göra!

ha en bra dag.

#17

MikeW jag svarar dig angående spiritualism och indigobarn i en ny tråd.

Hejsan Emmely!

Vad skönt att det verkar lugnt nu! Särskilt barn som inte kan prata ordentligt verkar mera öppna till andligheten. Jag känner det bara på min snart 2åriga dotter. Hon kan bara stanna upp och följa något med blicken så säger hon glatt hej och springer sen åt sitt håll eller till mig och säger Mamma, se!! Jag kanske inte ser något just då, men det är ju en verklig upplevelse för henne så jag säger träffade du någon nu? Ja säger hon och ler stort!

Jag upplevde massa andligt när jag var liten så det är nog inte så konstigt om det "går i arv!"

Kram på dig och din härliga familj!!!

#17. Det låter väldigt mycket som min dotter!! Påvägen till dagis så finns det en kyrkogård o för knappt en vecka sen så peka hon upp dit o såg lite chockad ut o sa mamma titta ett spöke… jag reagera annorlunda denna gången o frågs vem spöket va o om han va snäll o vinka till henne.. så svara hon " han vinka inte mig.. han inte snäll, mamma" vill inte att hon ska vara rädd för det så försöker prata med henne om det imellanåt så att hon lär sig att hon kan prata med mig om allt:-) ska verkligen läsa om indigobarn… vet att du inte menar något illa om det du skriver men är jätte tacksam att du delar med dig:-)

#17 Det verkar farligt att klassa sig själv som indigobarn när man genomgår identitetsfasen i tonåren. Håll vägarna öppna några år till innan du bestämmer dig för vad du är.

Vill den som tog bort min tråd "avknoppning från "hjälp min dotter!!" vänligen lägga tillbaka den. Har fortfarande frågeställningar som jag vill få besvarade.

Annars får gärna anledning ges via PM om det anses att tråden inte passar på forumet.

#22 starman vad menar du?

Min lillasyster såg spöken när hon var liten(vi bodde i ett gammalt hyreshus, så det var ingen brist på skumma saker).

Hon var jätterädd för en "vit tant". Jag sa åt henne att berätta för tanten att hon var för läskig och att hon skulle gå iväg. Detta funkade tydligen. Men för säkerhets skull gav mamma henne en skyddsaulett så hon skulle sova bättre.

#23

Jag hade en tråd som hette "avknoppning från "hjälp min dotter!!" där jag ställde frågor till MikeW angående epiteten kristall-och indigobarn.

Den blev borttagen.

Varför?

alla ni som pratar om barns livliga fantasi mm.

Månne inte en förälder ser på sitt eget barn om det är inbillning eller ren rädsla?

#16, du säger att alla som föds år 2012 är indigobarn, båda mina döttrar är födda 2012, så alltså är dem indigobarn då alltså? Dem brukar ofta vakna på natten, och jag har hört att det är folk som dött här där vi bor, så antagligen är det spöken dem känner av?

Skulle själv vilja bli ett medium, för att kunna se om här finns något som kan störa dem under natten (även under dagen med för den delen) och även eventuellt kunna rena vår lägenhet från det. Har själv sett en skugga passera förbi toaletten en gång då jag satt där inne, och känner mig ständigt iakttagen.

Om någon vet var man kan lära sig att utveckla sin medialitet, och gärna hur man går till väga för att bli ett medium, får gärna ge mig tips om det, antingen här eller via PM. Vore otroligt tacksam!

#26

Nu gör du ju det otroligt naiva antagandet att ett barn inte skulle kunna bli livrädd för sina egna fantasifoster.

#11

Det var en minst sagt otrevlig kommentar! Att anta hur andra föräldrar gör och ironisera något som upplevs som jobbigt!

Bara för att du har valt att inte tro på att "spöken" existerar, så finns det faktiskt andra som gör det - efter egna erfarenheter.

Hur vet du hur andras verklighet och fantasi ser ut? Vet du verkligen att andra personer inte ser saker, som du uppenbarligen inte gör? Är det rätt att sitta och säga hur andra bör göra, eller vad som är rätt, enligt dig?

#29

Nej du, det var inget otrevligt i min kommentar.

Läs om, läs rätt.

Bara för att du har bestämt dig för ATT tro på spöken, så betyder det inte att andra inte skulle få invända om det kommer till diskussioner om barn och deras fantasier. ***** ***, ******. ***** ******, *** ***.

* Redigerat av Sajtvärd pga av olämplig kommentar/Gaiatri

#30

Jag upplevde din kommentar otrevlig!

(edit, onödigt att citera)

I vilket fall som helst, jag sätter mig inte emot att man inte bör "förstora" upp en händelse, alla barn "ser" monster och spöken, vilket de ofta relaterar till barnprogram etc. Däremot så är vi ganska många som tror på "spöken" och därför ska man heller inte "vifta" bort det barnen säger, det är som att förlöjliga deras känslor.

Det bästa man kan göra är att säga att det inget finns att vara rädd för.

#30

Vad du upplever och vad katten gör på sin låda är av ungefärligt likbördigt intresse för mig.

Och nej, man förlöjligar inte barnens känslor genom att tala om för dem att deras fantasifoster inte är på riktigt. Man gör dem faktiskt en hygglig tjänst i att förklara att fantasivärlden är skild från verkligheten och att ens hjärna kan spela en enorma spratt. Att däremot berätta att barnens upplevelser är hundra procent äkta, att spökena som de blir så rädda för faktiskt finns på riktigt när det i verkligheten inte finns ett enda evidens som stöder påståendet att spöken existerar till att börja med… det tycker jag är att likställa med indoktrinering.

Låt barnet välja tro själv.

Lika trevlig igen 

Låter man barnen välja sin egen tro genom att säga att saker inte finns? Du gör ju precis samma sak (där någon tror på barnens "fantasier") genom att vifta bort det, som påhitt.

#33

Nej. Det är verkligen inte samma sak när man säger att fantasivärlden är skild från verkligheten som det är när man säger att fantasivärlden är verkligheten.

Säger man att det barnet är rädd för existerar på riktigt, trots att det i verkligheten inte finns ett enda evidens som pekar på det, så stärker man barnets rädsla helt i onödan. Det är utan tvekan en form av plågeri.

#34

Men vad är då fantasi och vad är verklighet? Om ett barn säger att denne ser ett spöke, är det alltid fantasi, eller är det en verklighet ibland också? Eller hur menar du? Annars "håller" inte din teori om verklighet vs fantasi, utan du viftar enbart bort det barnet upplever.

Men som sagt, jag brukar inte "rekommendera" att man gör en stor sak av det. "Ser" mina barn spöken så säger jag bara "vad roligt eller att det inget finns att vara rädd för", beroende på hur de säger det.

Jag viftar inte bort det, men jag bekräftar inte heller.

Starman: När anser du då att barnet är moget att förstå att "spöken" och allehanda väsen, inte finns?

Sen är inte alla barn likadana.

En del, som min kusin, är 100% realister och har alltid varit jordad, redan som liten. Inga spöken fanns i hennes sovrum.

Andra, som min syster, har livlig fantasi, men är också känslig, blev inte nämnvärt tröstad av att höra av sin far att spöken inte fanns och att det bara var hennes fantasi. Det som hjälpte var just att ta henne på allvar och ge henne"verktyg" att försvara sig med.

Ej heller min brorson blev tröstad av den hårda verkligheten när både far och mor hans påpekade att spöken bara var fantasi och att dom inte kunde skada honom. Han är för övrigt fortfarande rädd.

Sen undrar jag varför lite fantasi vara skadligt om den hanteras på rätt sätt? Barnet kommer ju hur som helst välja vad den vill tro när den blir vuxen, så varför inte använda deras fantasi för att göra dem trygga igen?

Du kanske säger att det inte är verkligt, men om Einsteins hade låtit sig begränsas av "verkligheten" hade vi ju inte haft relativitetsteorin.

För några månader sedan så upplevde också min son att det var ett spöke i hansis rum.  Och det var ungefär samma han vakna mitt i natten och ville inte sova i rummet mer.

Nästa natt när jag nattade honom så sa han att han ville sova i vårat rum och då sa jag till honom att han skulle säga "Far Bort, jag vill sova" till spöket om det kom igen.

Den natten kom spöket och det slutade med att pojken hela tiden skrek far bort, far bort. Men till sist så somnade han.

Följande natt efter det när jag nattade honom så ville han itne sova i rummet för att spöket störde honom så mycket när han skulle sova. Så då sa jag att han skulle skrika på mig så kommer jag och shasa iväg spöket för att han skulle få sova.

Det tog inte så lång stund innan han ropade efter mig och när jag kom in i rummet gjorde jag exakt som ja sa till honom.  jag "pratade" med spöket och sa att hen måsta sluta att störa min pojke på kvällarna för att då skall man sova.

Sedan efter det gick det några veckor fridfullt tills han en natt kom tassande in till vårat sovrum och sa att spöket bara bråkar med honom. Så frågade jag var spöket gjorde. "han kittlar mig" var svaret och så fick han sova med oss.

Sedan så tänkte jag att jag och han måste prata lite. (alltså jag och min son)Så vi pratade om spöket osv om hur han kände när det kom på besök osv.

Numera är han 2.9 och han vet att inga sp0öken som är elaka kommer till honom mera och bråkar för dom vågar inte när mamma blir arg.

Så antagligen i mitt eller vårat fall hjälpte det att prata om det. Och sedan att försöka skydda.

Eftersom jag tror på det sprituella och Adliga så vill inte jag avvärja helt existensen om spöken finns eller inte. (eftersom jag sjäv tror att de finns)  Men jag vill också att min son skall välja sin tro själv.

Därför gjorde jag på detta vis.

http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6mnparalys

denna artikel kan vara av intresse för samtliga.

Starman: Mycket intressant.

Kan du svara på mina frågor nu?

Miiiz: Jag tror att det faktum att du fanns där för honom och att du tog honom på allvar var det som hjälpte honom :)

Exakt sådär gjorde jag som barn, enligt mina föräldrar. De vågade knappt gå in i mitt rum när jag skrek som att jag blivit stucken med kniv, & så gjorde jag konstiga rörelser med fingrarna mot väggen som att något hade suttit eller fortfarande satt där.

Kan även tillägga att jag är sömnstörd & är hellre vaken nattetid & somnar på morgonen. Vet inte om mina upplevelser om nätterna som barn har något med det att göra.

#39

Det ska jag gärna göra;

"När anser du då att barnet är moget att förstå att "spöken" och allehanda väsen, inte finns?"

Jag anser att barnet är moget från det att det börjar prata. När det börjar prata så börjar det också ställa frågor.
Börjar barnet prata om monstret under sängen så gör man barnet illa om man säger att monstret under sängen är på riktigt. Samma gäller spöken/troll/aliens. Det fattar varenda kotte med lite vett innanför pannbenet. Undantaget verkar vara just andetroende, de verkar tro att de gör barnet gott av att berätta för dem att deras nattmaror är verkliga. Idioti, om du frågar mig.

"Andra, som min syster, har livlig fantasi, men är också känslig, blev inte nämnvärt tröstad av att höra av sin far att spöken inte fanns och att det bara var hennes fantasi. Det som hjälpte var just att ta henne på allvar och ge henne"verktyg" att försvara sig med."

En del människor är mer benägna att fantisera än andra. Jag tror inte det gynnar barnet att bli bekräftad i sina fantasier, snarare tror jag det hindrar barnet från att utvecklas och mogna.

"Ej heller min brorson blev tröstad av den hårda verkligheten när både far och mor hans påpekade att spöken bara var fantasi och att dom inte kunde skada honom. Han är för övrigt fortfarande rädd."

Han borde gå till en vårdcentral och upprätta tid hos psykiatriker.

_"Sen undrar jag varför lite fantasi vara skadligt om den hanteras på rätt sätt?"
_
Har jag sagt att lite fantasi är skadligt? Jag har sagt att det som är skadligt är att bekräfta barnens mindre trevliga fantasifoster som verklighet. Det är inte okej att säga "Ja, monstret under sängen kommer nog att äta upp dig inatt". På samma sätt är det inte okej att säga "Ja, spöket finns nog där på riktigt, för inte kan du väl fantisera lilla vän, jag tror på dig och det är nog bäst vi tar hit ett medium".

"Barnet kommer ju hur som helst välja vad den vill tro när den blir vuxen, så varför inte använda deras fantasi för att göra dem trygga igen?"

Nej. Oftare så väljer barnet faktiskt den tro som föräldern hade. Så ligger det till i verkligheten, och om barnet blir uppfostrad av andetroende så blir barnet med stor sannolikhet andetroende. Precis som ett barn som uppfostras av katoliker vanligtvis blir katolik.
I de bästa fallen så växer barnen ifrån sina föräldrars skeva verklighetsuppfattningar och blir rationellt tänkande och mogna vuxna.

_"Du kanske säger att det inte är verkligt, men om Einsteins hade låtit sig begränsas av "verkligheten" hade vi ju inte haft relativitetsteorin."

_Vilket otroligt korkat påstående. Självklart var Einstein begränsad av verkligheten. Relativitetsteorin förklarar en del av verkligheten. Den är inte en fantasi.

Jag anser att barnet är moget från det att det börjar prata. När det börjar prata så börjar det också ställa frågor.
Börjar barnet prata om monstret under sängen så gör man barnet illa om man säger att monstret under sängen är på riktigt. Samma gäller spöken/troll/aliens. Det fattar varenda kotte med lite vett innanför pannbenet. Undantaget verkar vara just andetroende, de verkar tro att de gör barnet gott av att berätta för dem att deras nattmaror är verkliga. Idioti, om du frågar mig.

Jag är av lite annorlunda åsikt. Man kan inte prata om saker barnet inte är redo att förstå. Om barnet känner att ett spöke är verkligt och tror stenhårt på det kommer detta barn sannolikt tvivla på sig själv och sin förmåga om det får höra att den ska sluta vara löjlig för att den fantiserar ihop saker.

En del människor är mer benägna att fantisera än andra. Jag tror inte det gynnar barnet att bli bekräftad i sina fantasier, snarare tror jag det hindrar barnet från att utvecklas och mogna.

Psykologer har sagt att fantasifoster såsom påhittade vänner kan vara hälsosamma. Att dom också påstår sig se spöken är bara olika sidor av samma mynt. Det går alltså inte säga att den ena sidan är acceptabel att ha men den andra inte.

Han borde gå till en vårdcentral och upprätta tid hos psykiatriker.

Eller så borde föräldrarna läsa på om barnpsykologi.

Har jag sagt att lite fantasi är skadligt? Jag har sagt att det som är skadligt är att bekräfta barnens mindre trevliga fantasifoster som verklighet. Det är inte okej att säga "Ja, monstret under sängen kommer nog att äta upp dig inatt". På samma sätt är det inte okej att säga "Ja, spöket finns nog där på riktigt, för inte kan du väl fantisera lilla vän, jag tror på dig och det är nog bäst vi tar hit ett medium".

Om man vill vara extrem kan man göra som du föreslog. Men poängen är att som vuxen hantera på ett sådant sätt att barnet varken blir kränkt eller får för mycket svängrum. Hur man gör detta är upp till varje förälder. Att till exempel kalla in psykolog när situationen enkelt kan avvärjas hemma med hjälp av en grundkunskap av barnpsykologi tes mig tämligen onödigt.

Vilket otroligt korkat påstående. Självklart var Einstein begränsad av verkligheten. Relativitetsteorin förklarar en del av verkligheten. Den är inte en fantasi.

Korkat? Du väljer att sjunka till sådant. Kul för dig.

Klart han använde fantasi. Utan fantasi finns det många saker som inte skulle funnits till. Konst och byggnadsverk..

"Verklighet" är relativt och begränsar sig till vad var individ väljer att se som det. Många väljer att se verkligheten som det man kan se och ta på medans andra inkluderar det som inte går att mäta.

#42

_"Jag är av lite annorlunda åsikt. Man kan inte prata om saker barnet inte är redo att förstå. Om barnet känner att ett spöke är verkligt och tror stenhårt på det kommer detta barn sannolikt tvivla på sig själv och sin förmåga om det får höra att den ska sluta vara löjlig för att den fantiserar ihop saker."

_Varför skulle man inte prata med barnet om verklighet kontra fantasi? Vad får dig att tro att barn inte skulle kunna förstå skillnaden om de fick det förklarat för sig? Vad tror du skulle vara skadligt i att förklara för barnet att dess fantasifoster inte existerar på riktigt?

_"Psykologer har sagt att fantasifoster såsom påhittade vänner kan vara hälsosamma. Att dom också påstår sig se spöken är bara olika sidor av samma mynt. Det går alltså inte säga att den ena sidan är acceptabel att ha men den andra inte."

_Nämn en psykolog som har nämnt att fantasifoster som monster under sängen kan vara hälsosamma. Det är här skon klämmer; du gör ingen skillnad på fantasifoster. En låtsaskompis á la Mållgan gör ingen harm. En demon som befaller dig att döda din mamma kanske är en annan sak. Eller? Förstår du det resonemanget alls?

_"Men poängen är att som vuxen hantera på ett sådant sätt att barnet varken blir kränkt eller får för mycket svängrum. Hur man gör detta är upp till varje förälder. Att till exempel kalla in psykolog när situationen enkelt kan avvärjas hemma med hjälp av en grundkunskap av barnpsykologi tes mig tämligen onödigt."

_Ja, det är självklart onödigt. Det tror jag ingen bestrider.
Har barnet fortsatta problem med sina fantasifoster (som din brorson) så är däremot psykologisk hjälp tillrådligt. Nu vet jag inte hur gammal han är, men det kan röra sig om BUPkontakt om han fortfarande är omyndig.