Det har inte med kön att göra. Är överskattat. Saknar inte någon men de jag försöker prata med om sådana ting lyssnar mest men säger mindre. Sedan kan man inte prata om dessa saker hur länge som helst innan det blir urvattnat…

Jag och en god vän till mig kan prata och jämföra händelser och upplevelser i timtal :-) min sambo däremot tror inte riktigt på såna här saker.. Han säger inte att det är trams.. Han är lite mitt emellan.. Han kan tänka sig att det finns nånting men han tror endå inte riktigt på det :-) jag skulle gärna prata med honom om upplevelser och sånt men vårt förhållande är så nytt än så jag väntar :-) lite har jag gett vinkar om saker och ting men allvaret i allt får vi ta senare :-)

Jag skrev inne pa LoAiFokus om samma sak, vi har ett valdigt "andligt" forhallande tror jag, samtidigt som vi lever ett valdigt "vanligt" liv sa att saga. Men vi har varit tillsammans i over tjugo ar,,, och det a forst nu pa senare ar som vi "lever" det andliga forhallandet. Tidigare, diskuterade vi och pratade mycket,, men  nu har vi var for sig tagit ett stort kliv.

For mig var det vasentligt att min partner har ett andligt intresse, redan fran borjan, men det behovde inte vara lika som jag eller pa samma niva, men jag kunde inte tanka mig en partner utan en oppenh och intresse for det andliga… Nu efter tjugo ar tillsammans, sa har vi utvecklats var och en for sig, men anda tillsammans, vi utvecklas fortfarande separat, men korsar vagarna emellanat…

Diskussioner vi har har hemma innehaller for det mesta andliga "ingridienser" ,,, ur olika vinklar .

Det viktiga i en relation ar att lata den andre parten vara som han/hon ar ,,,, detta bade i vanskapsrelationer, och i partnerrelationer,,,,

Jag tycker det är mycket viktigt att kunna ventilera sina tankar, även sina tankar om andliga ting, med någon närstående eller nära vän. Att det som nu i mitt fall, har en sambo som jag känner är mycket andligt inriktad, ger mig mycket i min egen andliga utveckling.

Att leva tillsammans och ha möjlighet att utvecklas både andligt och på annat sätt var för sig men även att kunna utvecklas tillsammans måste jag säga - är en förmån. Det finns praktiska saker i vardagen som "rullar på" och man vet att man har varandra och det andliga finns där som en grund. Det är en jättefin känsla!

Såklart att det fungerar med en partner som inte är så andligt inriktad - då tror jag att man söker detta på annat håll. Jag tror att det är behovet av att kunna utvecklas som styr - då finns det inget som kan hindra att man söker och till slut hittar det som man behöver.

Så fint ni skriver.

Men tyvärr för egen del så är det ganska ofta situationer/smärta/sorg som styr valen i andliga livet och det andra. Vi har väl alla olika förutsättningar och valmöjligheter!

#5!

Har du tänkt på…möjlihgheten att ändra ditt synsett…och låta andligheten i ditt liv…vara det som styr hur du väljer att hantera olika situationer, smärta och sorg?

Jag har ingen att prata andlighet med,mina tidigare män/sambos kunde absulut inget förstå av detta och skulle tyckt att jag blivit tokig.

Mina söner förstår inget heller tycker inte sånt är klokt,skulle inte ens vilja berätta om min andliga tro,inte heller väninnor förstår eller tror.

Saknar verkligen några med samma intresse och att träffas och utvecklas med.

Lill-Mari! Du skulle bara veta hur mycket öppnare och lättare det är idag, att prata med människor om andliga ting! Många, många har ändrat sin attityd och är mottagliga för mer andliga frågor, även om de inte alltid vågar sig på att själv ta upp och börja prata om något andligt. Egentligen är det upp till dig och vad du gör! Det är bra och säkert inspirerande för dig att läsa här på andlig utveckling i fokus. Och du kan öva upp ditt eget mod och din tillit genom att själv skriva något, eller kommentera vad andra skriver. Nästa steg, kanske redan i morgon är att du börjar prata med någon, nämner något intressant du läst eller funderat på. Även om personens reaktion inte är tillmötesgående så upptäcker du hur ditt mod växer och hur du nästa gång skall ta kontakt och börja prata. Sen är det såklart viktigt att du ger dig själv uppmärksamhet och tid att lära känna din egen personlighet och andlighet. Meditation är ett sådant sätt!

Synsettet är väl att andlighet och vardag blir ett och då behöver man juy till slut inte tänka på vad som ska styra vad. Om man ska meditera bör man veta vad det kan göra med ett skörare sinne.

Bra synpunkt där janne560! Det är därför det är viktigt att lära sig en väl beprövad och dokumenterad meditationsteknik. Tänker att vardagslivet och det andliga efterhand blir mer och mer integrerat, men vet att det alltid är det andliga som styr. Detta beror givetvis på att allt i vardagen egentligen alltid utgår från Anden, Själen och det högre Jaget.

Korrekt, Kristendommen är en ganska enkel religion att förstå. Fast Bibeln har jag ej läst i.

Om man släpper alla andliga funderingar och är i livet så mår man ofta bättre enligt mig. De får man ta i tu med om de uppstår :)

Kanske har jag fel, men av det du skriver får jag ett intryck av att du är litet av en grubblare? Du har inte läst Bibeln men tycker att kristendomen är lätt att förstå…hur menar du då? undrar vad du tänker på när du säger "släpper alla andliga funderingar" Vad är det då du funderar på, som gör att du mår bättre om du släpper funderingarna? Du kanske undrar varför jag frågar! Det är helt enkelt för att frågorna egentligen är dina…att fundera på!

#8 Allt det du skriver gör jag redan och har gjort,och läser mycket om andlighet,mediterar,kurser föreläsningar m,m

Men när det kommer till att prata med mina närmaste och vänner blir man inte respekterad för det man tror. Känns som jag inte kommer någon vart,skulle vilja träffa andra irl mer som har erfarenhet och intresse av andlighet,annars får jag inte ut så mycket av det.

#13

Man kan aldrig forandra manniskor i sin omgivning, men det intressanta ar att nar man sjalv, blir mer oppen,, och mer okritisk mot sin omgivning, sa kommer det dyka upp massor av nyfikna andliga vanner, bade nya OCH GAMLA,,, manga som inte sjalva vagade tidigare att prata men som borjar oppna upp…. Njut av dina andliga erfarenheter aven om du inte kan dela med dig, var oppen for andra, var aldrig kritisk, utan njut av din tillvaro sa kommer det att dyka upp manga andliga varelser i din tillvaro Tills du hittar vanner irl , sa njuta av alla harliga diskussioner du kan hitta har pa iFokus och andra andliga forum, sajter!! Tank vad harligt att vi lever i denna tid dar alla fantastiska moten inte behover vara fysiska!!

# 14 Ja du har så rätt,nej kritisk är jag inte det får man ej vara. Visst är det kul med detta forum och jag är med på flera. Men att prata irl slår allt.

#12 Nej, jag grubblar inte mycket…men har inte varit helt frisk, dvs deprimerad, m.m.Min kommentar var allmän och inte bara om mig.Att kristendommen är enkel…det har mer att göra med hur grunden är…i hur man uppfattar den med dess treenighet och influenser på samhället…vill du vet mer om den saken så ta och studera kristendommen…Har inga andliga problem. Att ta upp andliga funderingar då de uppstår är att inte skapa som för att prata dom.

Tack för ditt svar janne560

Jag har inte så många att prata med, och därför gick jag med här. Jag har varit intresserad av andliga ting förut, men sedan fick jag en kris och glömde bort det, men vill börja igen.

Så bra och välkommen då delfinos att läsa och själv skriva vad du tänker och funderar kring.

Intressant fråga och att likaså att läsa svaren ni delat här.

Nä min man är inte ett dugg andlig han tror inte ett smack på det jag har som verklighet. Jag har nära vänner jag pratar med och det funkar fint.

Vad jag kan sakna i den relation jag har är en förståelse och respekt kring det andliga jag tror och lever med. Han behöver inte dela mina intressen eller tankar men det skulle vara skönt att kunna säga att "jag vill ta en stund sen för att lägga lite kort " och känna att det är lika naturligt och tas på samma allvar som när han eller jag ber om egentid för annat som vi gör såsom fiska, springa eller bara få vara själva en stund och andas utan barn och make/maka med.

Skogshumlan! Du vet säkert att det är din rättighet… och din mans skyldighet att visa dig sådan respekt att du kan få ha och utveckla dina andliga intressen!

Att han sen inte har förståelsen, det är en annan sak. Som ni kanske egentligen behöver diskutera och överväga, om ni kan och vill leva med?

Retep, jo jag vet, men jag har valt att inte ta den diskussionen för jag har hitills inte orkat. Det här andliga har inte alltid funnits här i mitt liv, det kom gradvis in i mitt liv med början för fem år sen och det är först det senaste knappa två åren jag haft en andlig tro så att säga, så jag har liksom inte hunnit ta form och plats i det här själv förrens nu. Men jag kommer ta den diskussionen jag lovar.

Kan tillägga att min svärfar visade sig ha samma tro som jag har och vi har emellanåt haft riktigt förtroliga samtal som stärkt mig mycket.

Så svårt att diskutera dessa saker speciellt om annat kommer i vägen. Annars känner jag att dessa andliga funderingar börjar att ta slut, och det blir så Tomt.

Jag har gått igenom många andliga faser i livet. även då jag bestämt mig för att inte hålla på mig ockulta ting. Min pojkvän tyckte jag var knäpp, men nu när jag bestämt mig för att sluta med det och gå över till min grundtro på Jesus, … då börjar han prata en massa andligt… som jag inte ens visste att han kunde…sjukt konstigt.

Jag vet inte riktigt var jag ska stå. Men jag vet att varje gång jag går över till Jesus så får jag en massa andligt motstånd i form av mardrömmar, saker som knackar, knakar och brakar och ramlar här hemma.

Men nu får det braka på då, för jag tänkte gå till kyrkan igen.

Norpan, så skönt att du känner att du hittat din väg, blir ledsen när jag läser om allt "mög" som stör dig. Hoppas allt går bra för dig. * kram*

Jag är lyckligt lottad som har vänner att tala med om det andliga. Det beror nog på att jag söker mig till likasinnade. Det är värt mer än ord kan beskriva, att ha någon att tala om sina funderingar och sina erfarenheter med!

Min partner talar jag däremot inte så mycket med om den biten. Hon är inte helt främmad för det, och hon har egna inslag av tro på andlighet…även om hon inte tagit tag i det förut. Jag har försökt att tala med henne om det ibland men jag upplever inte att det känns helt rätt. Hon har själv inte funderat så mycket på det andliga innan hon träffade mig och hon har inte på det klara med vad hon tror. Och jag vill inte påverka vad hon ska tro, hon måste ju hitta sin egen väg.

Jag har tagit med henne till en meditationsträff och även till en healingträff med shamanska inslag. Det har visat sig att hon är jätteduktig på att meditera och shamanresa! Men jag har sagt att jag vill att hon finner sin väg och inte att hon ska följa min. Hon har sedan sagt till mig att hon är tacksam för att jag fått henne att inse att hon har saker i sitt liv hon skulle må bättre av att ta tag i och reda ut. Men jag upplever inte att hon själv har ett intresse att fundera vidare på sin andlighet, eller att lära sig mer om tekniker hon kan använda.

Så jag har börjat acceptera att hon måste ta saker i sin takt och att kanske det inte är meningen att hon ska leva ett andligt liv. Det är ok, jag har ju andra att prata med. Men det drar lite i maggropen när jag tex efter att ha hållit en ceremoni får frågan vad vi gjorde…och jag känner att jag inte kan/vill förklara det. Hon skulle säkert lyssna och inte misstro mig…men hon skulle inte riktigt förstå det heller.

Jag har några få men ack så värdefulla nära som jag kan dela mina tankar och upplevelser med,och likaså lyssna tillbaka.

Min sambo är en sann skeptiker, men jag brukar berätta för honom lite ändå, men på ett enkelt och mer humoristiskt sätt, för då vet jag att det lättare gå hem och att jag kanske bit för bit lyckas att  så ett litet frö hihihi ;) , men han låter mej tro på mitt och han säger ju samtidigt att han inte tror att jag ljuger när jag berättar nån upplevelser.Hmmm……

Jag försöker att alltid har fötterna på jorden och inte" flumma" iväg och fundera för mycket över saker och ting, det är vad det är man behöver inte försöka  förstå allt, huvudsaken att det känns bra för en själv. Jag lever här och nu och vill inte missa det  som händer runt omkring för att jag är för upptagen med den andliga sidan, däremot så är det ett fint och uppskattat verktyg som hjälper mej att  hantera  vissa " vardagsbekymmer" , och få mej att känna mej lugn och harmonisk =) Önskar alla en bra dag!!! Kram

Jag har inställningen att andligheten finns i vardagen bland människor, och det man tycker om att göra. Kanske mer det än i cermonier vilket kan vara fint.

Upplever att jesus tex inte var särsklit andlig i sitt sätt. Har aldrig sett honom prata om andlighet ur annat perspektiv än vardagligt, men då kan någon rätta mig  om jag har fel.

kramkram

Visst är det bra med detta forum, men det är också skönt att träffa ngn/några i irl att prata om dessa saker med. Jag tror att man drar till sig de människor man behöver för stunden där man har något att lära sig.

Jag är 16 årig kille och har en tjej kompis som jag snackar med mycket! eftersom jag är ett indigo barn och hon också är det

(hon kom på det för typ en vecka sedan att hon var det)

så tycker jag att det är lite mitt "jobb" att lära henne saker som hon borde veta om andlighet och det övernaturliga och vad vi indigos ska göra i livet, så att hon kan växa som person! :)

vill inte avbryta men delar denna text jag hittade….kommentarer på den??
http://www.messagefrommasters.com/Stories/Conditioning/Jesus_and_Earth.htm

Har nog märkt att sådant här pratar man inte om. Fast det beror förstås på om det är religion eller andliga saker…

Religiondebatter blir ofta väldigt "heta" och folk känner sig påhoppade och kränkta. Jag har rätt och du har fel, för det står så i Bibeln verkar vara vanligt. Andliga saker verkar folk sedan inte ta på allvar, spöken, andar, änglar, telepati… nej sådant finns bara inte… du har sett i synen… du fantiserar…

Förstår inte riktigt hur folk kan kalla sig bibeltrogna och sedan inte tro på det andliga. Om man kan säga så.

Har själv upplevt saker som jag nog har haft ett behov av att berätta om, eller åtminstone få svar på frågor om, men vem pratar man med? Vem tar en på allvar? Vem skrattar inte ut en, rakt i ansiktet?

Jag håller med dig rex68, det blir alltid så "heta" diskussioner när man pratar om religion. Varför blir folk så arga? Och varför tror så många att just dem har hela sanningen? Det finns ju olika sätt att tro,och alla måste väl få gå sin egen väg. Jag hoppas du får glädje av detta forum, för här kan du få berätta vad du tror på. Jag är själv glad att jag hittat hit, för här vågar jag berätta saker som jag annars inte kan prata så mycket om. Varma hälsningar till dig!

Min man ser auror men vill inte prata om det. Han vill inte kännas vid det andliga. Jag ser inte auror men vill gärna prata om det andliga. Väldigt tvärtomn här.

Jag har en väninna som inte är främmande för det här. Skönt är det i alla fall.

Mvh

Howliten¨