Det finns en idé där ute.
En idé som jag
inte riktigt vet
var den kommer ifrån.

Men som handlar om
att vi människor
skulle ha kommit
till jorden
med en total minnesförlust.

Och att hela livet
är som en skola
som vi först måste
ta oss igenom
för att en dag
komma ihåg
vad vi egentligen är.

Och här kan jag inte låta bli
att protestera lite.

För det är framför allt
tre saker som skaver
med hela den här idén.

För det första
förutsätter den
att vi är separata varelser
som har kommit till en plats
där vi tidigare inte befann oss.

Att det finns ett här och ett där.

Men om separationen är en illusion
finns det inget här och där,
utan bara en enda odelad verklighet.

Jorden är alltså
ingen plats vi klivit in i,
utan ett uttryck
i och av det medvetande
vi redan är.

Och det medvetandet
rör sig inte
från en plats till en annan.

Med andra ord
finns det inget
gudomligt hem där
och någon materiell värld här.

Och därför heller ingen
som har kommit
till jorden
någonstans ifrån.

Och för det andra:

Vem är det egentligen
som har drabbats av minnesförlust?

Det är bara det inbillade jaget,
den falska identifikationen,
som kan komma ihåg
eller glömma något.

Det kan glömma
vad det åt till middag igår.

Men det kan aldrig komma ihåg
det som det aldrig har varit.

För det är ju själva känslan
av att vara ett begränsat "jag"
som är den primära illusionen.

Medan det vi verkligen är,
det gränslösa medvetandet,
aldrig har glömt
vad det är.

Det är fullt medvetet,
här och nu.

Det finns alltså inget
förlorat minne att återfå.
Inget dolt
som först måste kommas ihåg.

Och för det tredje:

Att kalla jorden för en "skola"
skapar en linje av tid.

Det antyder att vi rör oss
från okunnighet till visdom,
från början till slut.

Att det finns någon
som genom erfarenhet
och utveckling
så småningom ska bli
det den ännu inte är.

Men hur ska det som är gränslöst
och utan födelse eller död
kunna placeras i en "skola"
för att lära sig en läxa?

Det är redan komplett.

Den direkta insikten
är inte en linjär process
där människan blir bättre.

Det är ett totalt skifte av perspektiv
där det inbillade jaget
genomskådas som en rökridå.

Och det som blir kvar
är det som aldrig har varit fött,
aldrig kan dö
och som rymmer hela universum
i sig självt.

Att skjuta upp denna insikt
till "efter döden",
till en "andra sida"
eller till slutet av en lång andlig skolgång
är att missa hela verkligheten.

Det kan bara ske här och nu,
eftersom det nuvarande ögonblicket
är det enda som överhuvudtaget existerar.