Hej hmlg!

Jag får en känsla av att du är rädd för något. Vad är du rädd för? Om man är rädd vill man skydda sig, sätta upp ett skal som en kräfta så att ingen ska kunna komma in och göra en illa.

Tänk dig att du tar bort locket och att det är OK. Om en situation inte blev så bra, acceptera det och bli glad över att du kommit på något att förbättra. Vad kunde DU ha sagt eller gjort annorlunda? Hur hade du velat att situationen skulle ha slutat istället?

Spela upp situationen igen i ditt huvud men med nya repliker och hur du har reagerat.

Lycka till!

Hej,

Du har observerat och är nu medveten om dettta. Det är ett stort steg. Var snäll mot dig själv och förlåt dig själv. Försök ta små steg och beröm dig själv när du lyckas.

Le mot okända, ge små komplimanger. Varje gång du öppnar på locket, var tacksam för att du vågar.

Att bryta mönster tar lång tid och man kan känna sig otrygg i det nya sättet att vara. Ha tålamod.

Lycka till!

Jag håller med #3, var snäll mot dig själv. Beröm dig när du gör bra saker, stort som smått. Beröm dig när du kommer i tif till jobbet, skolan ett möte, motionerar om än bara en promenad från bussen eller ett varv runt kvarteret.

Om du inte är snäll mot dig själv, vem vill då vara det mot dig?!

kram

hmlg!

När du skriver att det käns som du har ett lock över dig, kommer jag att tänka på en tryck kokare.

Skönt att läsa att du vet att det finns mycket mer inom dig, och hur ska "man" våga plocka fram det?

Kanske genom att börja med att reflektera över de tillfällen då dessa känslor ger sig till känna. Som gör att du kliver in under locket, fastän du kanske egentligen inte vill.

Vad är det som sker inom dig?

Anledningarna till att du kliver in i försvar kan vara varierande och många. De vet bara du svaret på och du behöver inte svara mig.

Men jag tänker mig att det handlar om  rädsla för att visa sina känslor, våga vara så som det inre vill att "vi" ska vara.

Många av oss är rädda för att känna våra känslor och att tappa ansiktet inför andra.

Vad är egentligen ok? Utifrån vems "ramar" agerar vi egentligen?

Det är en snårig djungel av inlärda tankar och påträngande känslor som får oss att vackla o till slut undra vem är jag egentligen?

Kan inte hålla med dig förgående. De flesta stänger sig inne, och det är ett normalt sätt, en spärr för att hålla sig stabil… :)

Om det är mig du menar truck 70,,  så har jag inte skrivit om vad som är normalt eller inte,,,,

Att öppna upp sig och våga bryta invanda beteenden och mönster kan upplevas som oerhört hotfullt och skrämmande.. Även den känslan är normal..

I mitt sätt att se så är spärrarna just det som håller oss fångna i oss själva.

Men var och en har sin egen väg att gå… och ingenting är egentligen rätt eller fel,, Det bara Är.

Ser väl att du också har spärrar som du mer eller mindre har inlärt. De med aspergers till exempel, de har ingen spärr för tankar att komma, och de ser inte skillnad på sitt inre och yttre.

Det är klart att alla mer eller mindre har sina egna inre spärrar.

Jag undrar om "man" verkligen kan dra alla Aspergare över en och samma kam? Det lär nog finnas en hel del individuella sidor där också.

Ingen är den andra lik. Vare sig man har diagnos eller inte. Eller??

Och alla har vi våra egna inre hinder att ta oss över.

Ber om ursäkt för att vi glider iväg från TS ämne,,,,,

Klart det finns individuella sidor. Men faktum är att som sagt. En spärr finns inte naturligt för att se skillnad från inre värld, och yttre, speciellt i sociala sammanhang. Därför man tar in så mycket tankar, som inte ens är sina egna…

Träffade någon på tåget, råkade träffa en punkt hos honom som han inte var så nöjd med. Han spelade ganska ofta, var trevlig och frammåt, men med ett klistrat uttryck.
Upptäckte inte det här, men råkade säga en sak som fick han att få ett mjukare uttryck. Mer avslappnat, och med det pekar jag bara på att dessa inlärda spärrar är lätta att lösa upp, men de finns av en orsak enligt mig.

Det inre och det yttre är samma..

Det gudomliga har ingen gräns..

Frihet, öppenhet, gränslöshet, evighet, ingen början, inget slut..

Allt är ett - också insida och utsida.

Så som i himmelen så ock på jorden

Nämen, en dikt ;)

Kan säga att de som kommit längst i sin utveckling sällan är mjuka små nallar att gosa med. De är ofta strikta och vet mycket. Skall du vara mjuk nalle kanske du förlorar självdistansen och även distansen till andra. Tummen upp för du vågar stå upp.

Min uppfattning är att de som tror att de har kommit långt, inte har gjort det.

Dalai Lama vet mycket men skriver inte andra på näsan med det. Han är en "nalle" med integritet.

Det finns massa intressanta tips i denna tråden. tack alla som bidragit.

# 13, fick mig att tänka på det här http://www.youtube.com/watch?v=A71bh8keqbI&feature=related

Dalai Lama? har han kommit långt? Visst har han bra inställning till saker och haft ett o annat bra, men bara en som inte kommit så långt kan påstå att han kommit långt.

Så allt är relativt, ser absolut inte ned på mannen han gör vad han kan utifrån sitt vetande men missta er inte att folk kommit så långt alltid.