![[Hukanson]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hur många liv har vi?
Det finns en världsreligion i Israel som inte är direkt judisk. Den heter Bahai och har en profet som heter Bahaullah. Den är helt annorlunda för den inbjuder alla andra religioner att komma och dyrka Gud Skaparen i deras heliga bönehus. Buddhister, kristna, hinduer, zoroastrier, islamer… alla är välkomna att dyrka Gud på sitt eget sätt.
Konstigt nog pratar man inte mycket om detta. För mig är det förunderligt att det finns en annan världsreligion i den judiska staten Israel som inbjuder alla andra religioner att dyrka Gud - inne i den judiska staten Israel.
Vad säger då denna religion om människan och hennes liv på jorden?
Vi kan läsa detta stycke om Människosjälen;
"Människans själ, liv och död
Själen, vilken härstammar från den andliga verkligheten och inte den materiella, förstörs inte när människans kropp dör. Själen är förbunden med kroppen under människans jordeliv på samma sätt som ljuset reflekteras i en spegel. Skulle spegeln förstöras, så fortsätter ändå ljuset att lysa. Varje själ börjar att existera i samband med befruktningen, och får då sin unika individuella skapelse i detta livet. Det är nödvändigt för själen att leva sig igenom det materiella, fysiska livets erfarenheter.
Det är i vår existens här i världen som människan har möjligheten att utveckla sin egen andliga kapacitet, att förverkliga sitt sanna jag och bli en sannfärdig, älskande och generös människa. Det är just sådana egenskaper som vi behöver för att uppleva vad verklig lycka är i detta livet, men också i livet efter döden. Dessa kvaliteter är nödvändiga att ha efter det att vi har lämnat det fysiska livet, på samma sätt som ett foster utvecklar ögon, öron, händer och ben i livmodersstadiet.
Fostret har i det stadiet ingen användning för sina organ, med det kommer att födas handikappad till den här världen om dessa inte skulle utvecklas. Själens tillvaro efter döden är lika skild från det liv vi känner, som fostrets tillvaro är i mammans livmoder jämfört med livet utanför. När själen har befriats från sitt kroppsliga hölje, precis som när en fågel bryter burens galler, kommer den att fortsätta utvecklas och närma sig den yttersta, icke materiella, gudomliga verkligheten.
Våra framsteg i nästa existens kommer att bero på de an-strängningar som vi har gjort i detta livet. Att livet fortsätter att existera efter det vi kallar död, innebär dock inte att själen kommer tillbaks till den materiella världen. Idén om reinkarnation eller själavandring finns således inte inom bahá'í-läran. Kroppens död är alltså inget att frukta utan snarare välkomna som födelseögonblicket till ett större och helare liv."
det var en bra artikel, jag tror också på att vi föds en gång i en fysisk kropp och när vi dör så fortsätter vår resa och utveckling i en annan dimension. 
och att vi aldrig mer behöver komma tillbaka, och leva som människa här på denna planet, bara hälsa på som andeväsen för att besöka våra nära och kära:) kanske som vägledare för någon:))
tro hopp och kärlek...
utifrån mina observationer har själarna olika antal liv beroende på vad hur fort den lär sig (behöver) och vi gör dem i cykler.
Hur förklarar ni minnen som många har av tidigare liv och identiteter som kan finnas av dem?
Alis volat propriis 
I stora stycken upplever jag det som sägs om Bahi som riktigt och bra!
Ser dock inte hur det går ihopa…Hur det är möjligt att i ett enstaka liv här på jorden nå så långt i sin andliga utveckling att vi sedan skulle vara fördiga och mogna att gå vidare i nästa existens.
Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn
Jag tänker att personligheten har ett liv.
De skriver "Varje själ börjar att existera i samband med befruktningen, och får då sin unika individuella skapelse i detta livet" .
Det är så jag ser personligheten att den är en skapelse i detta livet och i nästa liv har vi en ny personlighet , med samma själ.
När vi lämnar det fysiska livet med denna personlighet så fortsättter vi till astralvärlden (andevärlden som en del kallar det för). Där bearbetar vi det som vi gått igenom i det fysiska livet under en tid. Det är de erfarenheter som erfarits genom den personligheten.
När själen har tillägnat sig erfarenheterna från det fysiska och inhämtat detta så försvinner den gamla personligheten. Den återföds inte igen.
Själen förbereder sig då igen för att åter skapa en personlighet som själen kan uttrycka sig igenom på det fysiska planet. Den nya personligheten kan vara olik den gamla i det yttre. Dvs i vilka kvaliteter som den använder sig av. Lärdomarna eller visdomen från de tidigare liven finns med i själen.
Intressant, ett hett ämne för mig. Man kanske föds och dör 10 gånger till och sen är man så pass utvecklad antingen till det onda eller det goda att man är anpassad till ett evigt liv, annars går man under. Vi verkar gå framåt. På 1700talet mördades det väldigt mycket, nu har vi massor med läkarvård som gör oss mer smärtfria. Det går framåt i kärlekens tecken. Om 1000 år kanske vi står framför den eviga porten, och kanske klarar att komma in. Kanske vi måste inkarnera mer. Vad tror ni? Försvinner en ond människa?
#4: "När själen har tillägnat sig erfarenheterna från det fysiska och inhämtat detta så försvinner den gamla personligheten. Den återföds inte igen.
Själen förbereder sig då igen för att åter skapa en personlighet som själen kan uttrycka sig igenom på det fysiska planet. Den nya personligheten kan vara olik den gamla i det yttre. Dvs i vilka kvaliteter som den använder sig av. Lärdomarna eller visdomen från de tidigare liven finns med i själen."
Personligheten förändras hela tiden…
Själen tar tillvara på vad personligheten upplever, konstant, och därför finns ingen punkt då själen inhämtar vad personligheten erfarit.
#5: Som jag ser det så kommer mänskligheten att fortsätta…och ja de som inte är redo att gå vidare kommer att fortsätta inkarnera.
Starta ny diskussion