Det är konstigt det där med insikten. Att den finns där men att man inte uppmärksammar den förrän det är för sent. Ibland brukar jag tänka att det vore fantastiskt att redan på förhand veta när dagen kommer då det är dags för någon att vandra vidare. Eller kanske för en själv. Bara för att slippa ödsla tid på oväsentligheter och annat som inte tillför något positivt i vardagen. Men å andra sidan skulle man förmodligen inte kunna föreställa sig den stress som med all säkerhet skulle uppstå när den där speciella dagen väl närmar sig, och man plötsligt inser att man inte hunnit göra allt man ville göra. Eller vara den människa man egentligen vill vara. Fast när man tänker efter, det bagaget vill man nog ändå inte bära med sig i livet när det väl kommer till kritan, hur långt eller kort det nu än må vara. Men att ändå ha insikten om att ingen av oss lever för evigt och med det som utgångspunkt ta vara på varje sekund och göra livet självt till det absolut bästa tänkbara, det hade varit något att eftersträva. Att ändra ens livsåskådning till det bättre. Hur fantastiskt underbart skulle inte livet uppenbara sig under sådana omständigheter?  Men som alltid är det som sagt oftast försent när insikten väl infinner sig och man förstår att livets dagar plötsligt kommit till vägs ände. Att de tog slut för gott. För slut tar dom ju förr eller senare, det vet de allra flesta av oss - med eller utan den där insikten.

Jag vill somna in hemma. Inte i någon säng på sjukhuset eller på någon annan inrättning där jag inte tillbringat mitt liv! Utan hemma i min egen säng. Lovar du mig det, frågade hon? Hon såg på mina ögon att hennes ord egentligen var ganska onödiga. Sagda utan att det behövdes. Det fanns inte i himmelriket att hennes sista dagar skulle avslutas någon annanstans än hemma. Hemma i vår egen säng, omgiven av trygghet och harmoni och människor som älskade henne. Det behöver du inte ens fundera på, svarade jag omgående. Du har många år kvar i livet, och jag är inte beredd att ge upp våra tjugofem år bara så där. Har du klarat av den första diagnosen och övervunnit den mot alla odds, så är jag helt säker på att vi kommer att klara av även denna.  Du och jag tillsammans. Och även om jag inte fanns tillräckligt mycket vid din sida första gången på grund av mina egna personliga problem, min avsaknad av livets insikt, så kan jag lova dig att jag inte kommer att vika en tum den den här gången.  Om man inte kan stå vid sin livskamrats sida när det verkligen gäller, när kan man då göra det? Hon visste att jag menade vad jag sade. Ända in i det djupaste utrymmet av min själ. Och hon lade sin hand i min som så många gånger förr och tryggheten kändes bara så tydlig och självklar i hela atmosfären runt omkring oss. Dina ögon är som en öppen bok, sade hon. Du har aldrig kunnat sagt eller gjort något utan att dina ögon berättat sanningen!  Min själsfrände och jag. "Du och jag mot världen", något som framförallt det senaste året kommit att bli vårt eget lilla uttryck för det vi kände för varandra och vår styrka mot omvärlden.  Och själsfränder, det var vi. Utan tvekan. Det upptäckte vi redan för många år sedan när vi insåg att vi kunde byta samtalsämne i tanken samtidigt. Eller att vi båda kunde lyfta telefonluren och ringa varandra nästan simultant, och hur både roligt och underligt vi kunde tycka att det var. Inte anade jag då att det skulle dröja ännu några år efter att klockorna stannat innan betydelsen av själsfränder skulle uppenbaras framför mina ögon. Och förklaringen skulle komma från ett håll som inte alls var förväntat. Från Harry Potters värld. Från andevärlden självt, den värld som i mina ögon, i mitt sinne, i detta ögonblick inte alls existerade. Och det är ju så med insikter. Ibland finns de där, och ibland inte.

Men nu befann vi oss i verkligheten. Den vi kände och kunde ta på. Den som ändå var konkret och där varken andar eller andevärlden kunde göra sig hörda eller påminda i någon mening. Och i varje fall inte på ett sätt som kunde uppfattas. Och skulle det ändå dyka upp någonstans, så gjorde jag mitt bästa för att tänka så goda tankar som möjligt om de människor som hängivet försökte sälja insikten om denna värld på andra sidan.  En god natts sömn skulle säkert vara både bra för hälsan och nyttigt för ens verklighetsuppfattning, brukade jag ofta tänka närhelst talet om andar och andevärlden infann sig. Samtidigt nästan lite skakande på huvudet som för att försöka förtydliga min uppfattning till de som prompt inte kunde släppa tanken på ett liv efter detta. Jag hade förstås mitt eget önsketänkande, men åtminstone tyckte jag själv att det höll sig inom rimlighetens gränser, och inte for iväg i en Harry Potter-liknande värld av något slag. Själv tyckte hon som sagt annorlunda, men för enkelhetens skull gav hon utlopp för det tillsammans med sin bästa väninna. Och för att slippa min himlande ögon när ämnet möjligtvis kom på tal. Men med väninnan var det förstås annorlunda. Hon hade sedan barnsben varit öppen för andar och andevärlden, åtminstone enligt henne själv. Och fanns det pengar och ekonomin i övrigt tillät det så for hon iväg på någon seans och insöp i princip allt som sades.  Vid ett tillfälle, under en operation, hade hon haft en nära-döden-upplevelse och svävat omkring i rummet för att stunden senare kliva in i ljuset och hälsa på nära och kära. Och kort därpå hade hon mot sin vilja tvingats återvända till kroppen för att återigen vakna upp till livet.  Hon var förstås mycket trevlig och sympatisk med en stor portion humor. Men det var svårt för att inte säga omöjligt att inte se henne som en liten kringresande gårdfarihandlare med alltför mycket fantasi som slogs om utrymmet under hårfästet. Flyga runt i rum och hälsa på döda anhöriga? Nja, om någon behövde en paus i livet och framförallt en god natts sömn, gärna flera, var det hon, brukade jag tänka. Men det verkade aldrig ske för allt som oftast handlade det mesta i livet om just andar och andevärlden. Det där livet på andra sidan som var så verkligt. För både henne och en del andra. Och när hon sedan med stor självklarhet och övertygelse berättade om sitt liv som försäljerska runt medelhavet i ett tidigare liv, då undrade jag nog ändå om ens ett otal goda nätters sömn skulle kunna vara räddningen. Eller när ett medium under en privatsittning berättade att hon och hennes man varit syskon i ett tidigare liv. Då insåg jag att allt var bortom räddning.  Själv tyckte hon åtminstone att det kanske var lite väl mycket information, och raskt bestämde hon sig för att aldrig nämna ett ord om detta till maken. För samlivets skull. Frågan var bara hur hon själv skulle kunna koppla bort denna kunskap när det väl  gjorde sig påmint?

Men där vi satt, fortfarande i början av juni månad och med en sol som visade sig från sin allra bästa sida, var väninnan långt borta. Och långt borta var det som inte var verkligt, som hörde fantasins värld till. Jag tittade på henne nästan som i smyg och funderade över livet vi levt. Hur lycklig jag var som träffat henne och som förgyllt tillvaron alltsedan dess. Eller åtminstone till stor del. För som med alla andra par så hade vi väl vår del av upp- och nedgångar i livet. Med- och motgångar. Ibland var det bra, ibland var det bättre. Och stundtals var det nästan för bra för att vara sant. Och däremellan undrade både hon och jag vad vi gjorde under samma tak. Vad glor du på, inflikade hon med glimten i ögat efter att ha upptäckt mitt tittande på henne. Hon tyckte inte om att jag tittade för länge, för det tog hon som intäkt på att något var fel. Framförallt med hennes yttre, och det var ett känsligt kapitel. Och det delade hon nog med många andra kvinnor antar jag. På dig och hur vacker du är, kontrade jag snabbt och log. Jaså, det säger du, svarade hon med en glimt som lät mig förstå att det förmodligen ändå var något fel med något i ansiktet. Att sminkningen rört på sig eller att det fanns någon blemma i ansiktet som inte skulle vara där. Skall vi gifta oss, fortsatte jag. Vi har pratat om det i så många år, men aldrig kommit till skott. Ena stunden har du velat, men inte jag. Och i nästa har det varit tvärtom. Och det var väl så, vi hade allt som oftast tyckt att vi hade det bra ändå, och behövde inte något papper eller annat intyg som bekräftelse på vår lycka. Vårt liv tillsammans. Och när man tänker efter så är det nästan med giftermål som med körkort, gör man det inte på en gång så blir det nästan aldrig av. Men nu, med allt annat i åtanke, så kändes det mer angeläget än någonsin tidigare. Nästan som ett behov av att sluta cirkeln på något vis. Vi hade ändå levt tillsammans i tjugofem år. Förlovade oss i slutet av juli månad, mitt i den vackra sommaren där hon och barnen hade sitt sommarhus, bara ett drygt halvår efter att vi träffades öga mot öga.  Och mot alla odds. Hon var tjugofem år äldre än mig, och det hade inte setts med blida ögon av släkten. På min sida då förstås. Hennes egen, inklusive hennes barn, hade en helt annan uppfattning och syn på saken. Men i de värmländska skogarna och en bit in i Bergslagen var det värre. Mycket värre. Rent av förskräckligt att jag inte hade bättre omdöme än att ge mig i lag med en så mycket äldre kvinna. Nyss tagit klivet ut i livet, inte ens fyllda 20 och så mycket kvar att upptäcka. Vad tänkte jag på? Min uppväxt hade dock lärt mig att lyssna till mig själv. Att inte ge efter för andra människors syn och uppfattningar. Det hade jag gjort tillräckligt som liten, och jag hade lovat mig själv när det var som mest tungt i yngre dagar, att leva mitt liv annorlunda. Att inte ge efter för trångsynthet eller annan inskränkthet. Och med det i bagaget blev det också mycket enkelt att ta avstånd från släkt och vänner som tyckte att livet bäst levdes med begränsningar och en nypa fördomar.  Och det var ju ändå så, det var ju mitt liv. Jag kunde ju inte leva det med utgångspunkt från vad andra tyckte och tänkte, och vad som var acceptabelt och vad som inte var det! Då fanns det ju ingen anledning att jag levde alls. Om villkoren var andras! Och så blev det. Dörren stängdes, låstes, och nyckeln kastades. Och så var det med det! Kändes till och med bra, riktigt bra, att få vara motvalls kärring och göra det som ingen annan vågade. Det som inte stärker, det stjälper, brukar man ju säga. Och nog var det sant alltid.

Men nu ville jag gifta mig. Med kvinnan som varit mitt liv alltsedan jag packade min ryggsäck och lämnade föräldrahemmet en sen vinterkväll då friheten för första gången i mitt liv uppenbarade sig och välkomnade mig med öppna armar. Som jag hade längtat. Och som jag hade väntat. Och lika stor, om inte större, var nu också längtan att sluta cirkeln. Att få bli man och hustru. Innan det var försent och något kom i vägen. Själv var hon lite tveksam. Varför nu om vi ändå haft det bra under alla år tidigare, undrade hon. Jag känner att cirkeln behöver slutas, svarade jag. Vi har varit förlovade i tjugofem år, du är tjugofem år äldre än mig. Det känns nästan magiskt. Och det känns så rätt att gifta oss nu. På dagen för vår förlovning! Hon vände blicken mot mig och tittade djupt in i mina ögon. Förstod hur viktigt jag tyckte att det var. Och utan några invändningar bestämde hon sig för att det nog trots allt var en väldigt bra idé. Det är dags att sluta cirkeln. Och vilken dag kan vara bättre än den dag vi förlovade oss. Och det kändes bara så fantastiskt bra. Så rätt! Nästan som om en sten fallit från bröstet. Och nu fanns det inga hinder längre. Vi var båda överrens. Och inget hade kunnat ändra på detta om det nu inte vore för sjukdomars lömskhet. Viljan att sätta käppar i hjulet när hoppet står som högst. Och sommar, sol, den storslagna naturens varma famn till trots, ännu en gång gjorde sig verklighetens bistra vind sig påmind.

Vill du kommentera? Gör detta HÄR!