Tack för att du delar med dig och på ett sätt som inbjuder andra att tänka om…ser fram emot att följa din berättelse.

Hej, Anakin och välkommen :)

Vilken fin berättelse. Det ska bli spännande att få höra mer.

Vänligen/Magica

oooh, jag får gåshud och känner vinden …ögonen tåras. Vackert.

Kul!

Samma sak känner jag när jag är hos min healer - just detta att det känns som ett drag som sveper över huden när alla som skickar energierna är samlade runt oss.

/L

Jättefin berättelseBlev väldigt berörd över dina reflektioner. Tänk om alla kunde reflektera som dig.

Tack!  Jag känner med dig i din sorg och det berörde mig djupt!

Lång text…men det gick ju bara inte att sluta läsa.

Trolltider, ja det minns jag. Vilka upplevelser du har, fantastiskt!

Tack för kommentarerna!  Det här är som sagt en helt "ny" värld som öppnat sig för mig, och i mångt och mycket kan jag gå omkring och tänka att "jaha, vad skall jag nu fantisera om?" För när ens vildaste fantasier helt plötsligt blir ens vardag, nästan som om man väljer att kliva in i TV-rutan, vad återstår då att fantisera om när man dagdrömmer?

Hur som helst, kliven i sängen blev en omvälvande upplevelse för mig, och jag kände efteråt att jag nog behövde få prata med en "expert". Någon som kunde detta med andar och andevärlden. Det skall också noteras att alltsedan dessa upplevelser klev in i mitt liv, har jag aldrig valt att hålla dem för mig själv. I ärlighetens namn struntar jag fullständigt i om någon tror att jag drabbats av någon sorts sorgpsykos eller liknande. Jag är vid mina sinnens fulla bruk, tung av sorg dock, men ändå, jag vet vad jag upplever. Och jag väljer att berätta för alla som kommer i min väg!  Hittills är det väl egentligen bara en enda person som ansett att mina upplevelser är ett resultat av en efterchock av förlusten efter min fru, men jag kommer ihåg att jag tänkte att "oj, vad du skall bli överraskad när din dag kommer"!

Och frispråkig som jag är berättar jag förstås för mina grannar om mina nya upplevelser. Och alla lyssnar och tycker att det verkar väldigt spännande. En granne har t o m en vännina som faktiskt håller på inom området med healing, och undrar lite försynt om jag skulle vilja prata med henne? Jag tackar naturligtvis ja och min granne lovar att återkomma med telefonnumret så snart hon fått det bekräftat att det är okey att lämna ut det! Och en vecka senare får jag numret till denna healer. Och jag ringer, bara för att notera att ingen svarar i andra änden. Och på något sätt drar jag en lättnadens suck, för jag vet ju inte riktigt vad hon kommer att säga. Och om det är vad jag vill höra!  Kanske har jag trots allt fantiserat om alltihop, varit så tyngd av sorg att jag börjat hallicunera!  Det är kanske inte ett medium eller en healer jag behöver, utan en stor dos mediciner!

Andra försöket likadant, och jag drar ännu en lättnadens suck. Det är meningen tänker jag. Jag inbillar mig alltihop och det är bättre att försöka hitta logiska förklaringar till det jag känner av! Men med ens jag sätter mig i min säng eller min soffa och känner hur andra sätter sig bredvid även fast jag inte ser dem, så inser jag att vad det nu än må vara så är det i varje fall inte inbillning. Något finns där, men frågan är vad! Och så tredje samtalet, tredje gången gillt, så svarar hon. Och jag blir alldeles tagen på sängen…

Med ens påpekar hon att jag har några frågor, och jag svarar att det kanske inte är så mycket frågor som det istället är funderingar över sådant som händer omkring mig just nu. Vill inte direkt berätta vad jag upplever, för i grund och botten har jag ju trots allt inte själv trott på vare sig andar eller andlighet. Och jag litar förstås inte heller på andra som säger sig ha "gåvan"! Och varför då ens lämna ut några ledtrådar?  Nej, är hon den hon utger sig för att vara så skall hon banne mig också kunna berätta utan att jag hjälper henne på traven!
Nu vet jag ju förstås inte om hon är tankeläsare, för utan att fråga en gång till så säger hon direkt att "jag ser en person hos dig väldigt tydligt"! Väldigt väldigt tydligt! Hon är starkt kopplad till dig, det är en äldre person. Men jag får inte riktigt ihop det, fortsätter hon. För samtidigt som jag ser kopplingen till dig, så ser jag också att hon besöker sina barn…  och där blir hon tyst en stund.  Och jag förstår varför och väljer att berätta bakgrunden;

Min fru var 25 år äldre än mig, och tillsammans fick vi aldrig några gemensamma barn. Men hon hade fyra barn själv som förstås blev som mina, och med åren tillkom också barnbarn.  Så människor som möter mig anar förstås inte att jag har två barnbarn, en pojk och en flicka på vardera 16 och 17 år. För jag är naturligtvis inte gammal nog att ha lyckats med en sådan bedrift, för det hade varit lite av ett medicinskt eller ett vetenskapligt underverk. Så följdaktligen berättar jag för henne att min fru var 25 år äldre än mig själv, och vi fick dessutom 25 år tillsammans.

Mediet drar en lättnadens suck och berättar att hon inte fick ihop det riktigt. Hon såg en tydlig koppling mellan mig och den äldre personen, men informationen i övrigt kändes inte logisk eller i varje fall svårtolkad. Men nu med bakgrunden tillgänglig förstås hon precis vad hon ser. Och visst är det din fru, säger hon. Hon är hos dig väldigt väldigt mycket, och ger dig tröst närhelst du behöver det.  Hon är också hos sina barn emellanåt, men där får hon ingen respons utan rycker mest på axlarna, ler en aning, och går sedan därifrån.  Men hon känner av att du själv känner av hennes närvaro. Och jag ser henne verkligen väldigt tydligt fortsätter mediet. Och hon beskriver min fru precis som hon såg ut i livet självt, och med ens blir jag övertygad om att mediet är vad hon utger sig för att vara. Och hon berättar vidare att min fru gått över till andra sidan och att hon mår väldigt bra. Glad över att slippa smärtan efter cancersjukdomen, men mindre glad över att ha tvingats lämna oss lite tidigare än hon själv hade velat.

Mediet berättar att hon egentligen inte längre arbetar med vare sig seanser eller healing längre. Det blev för mycket så hon bestämde sig för att ta en paus. Och nu arbetar hon istället med djur, hundar och katter!  Du vet väl att hundar och katter pratar, säger hon med bestämd röst? Jaha, svarar jag. Hmmm, verkligen? Det må så vara att jag upplever vad jag upplever, och att det känns som om ens vildaste fantasier helt plötsligt blivit verklighet. Som om filmen Sjätte Sinnet med Bruce Willis inte längre bara är en fiktiv berättelse. Men jag har ändå i alla år varit väldigt skeptisk till denna "värld", och framförallt bytt kanal när det varit något medialt program på TV. Så från min nyupptäckta värld till talande hundar och katter går det nog lite för fort trots allt.

Vet inte om hon noterar min plötsliga skepsis, men kort därefter utbrister hon att "du har ett helt gäng hos dig"! Och jag tänker direkt på kliven i sängen, och frågar försiktigt om det är nära och kära från min sida av släkten som kommer på besök, eller om det är från min frus sida?  Nja, svarar mediet, jag ser att anhöriga på din sida besöker dig någon gång då och då, men inte ofta. De tittar mest bara förbi och går sedan vidare. Och själv tänker jag direkt att det nog mest beror på mig själv och den relation jag hade med min släkt av olika anledningar. En relation tillsammans med en uppväxt som var allt annat än trevlig. Nej, säger hon. Jag ser dina guider och att dom är väldigt glada över att du har upptäckt dom efter alla dessa år. Förstår det, svarar jag och berättar om kliven i sängen. Det som närmast blir till en cirkus stundtals när jag är på väg att lägga mig.  Det är så säger hon. Det är deras spontana glädje över att du kan känna av dem också.

Du förstår, säger hon, när vi föds så förses vi allihop med en guide, en eller flera, och dessa guider följer oss hela livet. Och ibland byts dessa ut eftersom vi alltid skall ha en äldre och visare guide än oss själva. Men flertalet av oss lever genom livet utan att ha en blekaste aning om dessa guiders existens, eller ens om andar eller andevärlden. Och det beror på att vi blockeras från minnen om tidigare liv och andevärlden i den stund vi föds, eftersom vi genomlever våra liv med ett syfte.  Hade vi inte blockeringen närvarande skulle det förstås vara meningslöst med dessa jordiska liv, men blockeringen kan ta lite olika, fortsätter hon. Det är därför som barn ofta har kontakt med andevärlden, och när de pratar om "låtsaskompisar" så är det förstås "låtsaskompisar" i våra öron och ögon, men hos barnen är det i allra högsta grad verklighet. Men så småningom tar blockeringen fullt ut, och vår vetskap om tidigare liv, andar och andevärlden raderas.

Guiderna lägger sig aldrig i våra liv, annat än att vi själva ber dem att göra det.  Däremot, säger hon, föreställ dig att du går samma sträcka varje dag till och från jobbet, men så plötsligt en dag så väljer du att gå en helt annan väg än du normalt brukar. Och du noterar detta genom att tänka att, "jaha, varför gick jag den här vägen"! Då är det förmodligen din guide som lagt sig i säger hon. För hade du gått samma sträcka även just denna dag så hade något hänt längs din vanliga väg som inte skulle hända, och din guide styrde därför in dig på en trygg väg. Men i övrigt så får du själv sköta ditt liv efter bästa förmåga. Såvida du inte begär att dina guider skall lägga sig i förstås. För vill du ha hjälp så får du det. Det är bara att be dem.

Vid det här laget har jag förstås blivt väldigt nyfiken på detta med guider, speciellt med tanke på att jag känner alla dessa kliv i min säng, och vill därför veta mer. Mycket mer! Och vad hon berättar får komma i mitt nästa inlägg, för nu börjar det bli dags att börja arbeta igen…

Till nästa gång!  :)

Tack! Jag följer dig med intresse… : )

Du är så klok

Tack för attt du delar med dig. Det är så härligt att du är/var så öppen för denna nya värld och vågar stå för den :)

Tack för att du delar med dig av dina upplevelser och välkommen hit.

Anakin, tack sè mkt fòr att du delar med dig! Underbart!

Jag blev lite ledsen att jag inte kunde nå din personliga sida fòr att skriva meddelande. Jag ville be dig om kontaktuppgifter till mediumet som hjàlper dig. Jag har katter som behòver få prata av sig tror jag, och àr ànnu inte duktig nog att klara av det.

Kan du fråga henne om det àr ok att du ger ut hennes kontaktinfo?Kanske ohon har en hemsida?

Ser fram emot kommande inlàgg om vad hon sa om guider, jag har sjàlv en kvinnlig guide som hjàlper mig nàr jag ber om det!

Intressant!

Fint att du delar med dig till oss!!

Tack allihop!  Har haft mycket att göra senaste tiden, (annalkande jul ni vet), så jag har inte kunnat fortsätta med min berättelse förrän nu. Och du Alwyn, hade bara ett mobilnummer till det första mediet som hjälpte mig med några frågor, men vet inte var jag har lagt den.  Skall försöka leta efter den när jag kommer hem igen.  Är just nu i Oslo och arbetar.

I alla fall, mediets berättelse om guiderna och deras existens kom som en stor nyhet för mig.  För det första hade min tro om andar och andevärlden fram till dags dato varit något svävande för att uttrycka det milt. Men att vi dessutom hade personliga följeslagare med oss genom livet var något jag aldrig tidigare hört talas om.  Däremot skyddsänglar hade jag hört talas om tidigare, så dessa fanns förstås i mitt medvetande. Dock kanske mer i likhet med min uppfattning om andar och andevärlden i stort, d v s lite av ett önsketänkande men inte så mycket mer. För när allt kommer omkring så är vi trots allt fostrade att beräkna, kalkylera och tänka utifrån vetenskap och logik. Allt annat är fiktivt, sådant vi ser i filmer som Sjätte Sinnet, bara för att ta ett exempel!  Åtminstone var det så min vardag sett ut fram till min frus bortgång.

Att höra talas om följeslagare, eller guider som mediet refererade till, kom som sagt inte bara som en överraskning utan lät också väldigt spännande.  Och jag ville förstås höra mer. Som nämnts berättade mediet att från den dagen vi föds till den dagen vi dör åtföljs vi av guider.  Antalet, som jag förstod det, kunde variera från person till person, och jag tyckte att hon nämnde tre guider i mitt fall. Namnet Benjamin dök upp i hennes huvud, men hon tillade snabbt att det inte nödvändigtvis behövde betyda att just en av mina guider hade hetat Benjamin. Det kunde lika gärna ha varit ett TV-program hon tittat på tidigare. Namn är ju heller inte särskilt förekommande i andevärlden eftersom man där kommunicerar på ett annorlunda sätt. Där behövs heller inga jordiska namn på det sätt som vi använder dem.  Jag antar att hon menade att "Andra Sidan" kommunicerar telepatiskt, vilket förstås låter logiskt om jag tänker på hur ofta jag och min fru kunde tänka på samma saker samtidigt - oberoende av varandra. Eller ni vet, som när man ringer upp någon och denne någon säger att "jag hade precis tänkt att ringa dig"! Telepati på jordiskt vis. Så nog kan det mycket väl vara så att kommunicerandet på Andra Sidan sker i telepatisk form.  Om inte annat skulle det komma mer bevis för detta i mitt specifika fall med tiden.

Upplevelserna med den svala svaga vinden och kliven i sängen fick mig förstås att ställa frågan om det finns någon möjlighet att "få se" sina guider?  Eller i varje fall få några "tecken" ifrån dem? Det får du hela tiden, svarade mediet. Det är bara det att du inte tänker på det eller uppmärksammar dem när de dyker upp. Ett mycket tydligt exempel på guidernas närvaro kan du annars få när du går och lägger dig. Föreställ dig att du ligger där i din säng och skall till att somna, och plötsligt börjar det klia. Antingen på näsan eller hakan? Inte på grund av där ligger ett hårstrå som irriterar, utan det är bara en kliande känsla. Och du vill förstås inget annat än klia dig - oavsett om du orkar eller inte. Det brukar ofta vara ett tecken på att guiderna är där. De "pillar" lite på våra näsa eller haka för att berätta att de är där, att de finns där för oss. Som för att tala om att vi inte är ensamma. Och med ens for en mycket märklig känsla genom min kropp, för just denna "kliande" känsla på både näsan eller hakan hade jag upplevt många gånger tidigare. Men aldrig att jag ens med tanken tänkt på vare sig guider, andar eller andevärlden. Och att det kunde dyka upp just när jag låg där som bäst i min säng och skulle somna till. Underligt. Andra tecken, undrade jag frågvist, mer och mer intresserad av vad hon hade att berätta. Något rädd dock att mediet skulle vilja avsluta samtalet, särskilt eftersom det började växa till ett väldigt långt samtal där på eftermiddagen. Men hon fortsatte vänligt att besvara alla mina frågor. Det finns flera sätt som guiderna kan ge sig till känna på. Ett annat bra exempel är genom färger. Och när vi pratar färger så är det framförallt guld, silver och blått som de använder. Tre färger som symboliserar guiderna, våra följeslagare. Oavsett deras titlar. Och just i det ögonblicket tänkte jag inte så mycket på det, men senare, efter att ha berättat för mina styvdöttrar om samtalet med mediet, gick det upp för oss vilka tecken som uppenbarat sig i mitt och min frus hem vid jultiden. Något som kanske mer är en fingervisning om hur lite man egentligen observerar dessa tecken som ändå förekommer runt omkring oss i vår vardag.

Som bekant avled min fru i september månad förra året, och den kommande julen skulle förstås bli oerhört tung för oss alla att gå igenom. Men för såväl barnens skull som  vår egen, bestämdes att vi skulle fira jul och nyår precis som vi alltid hade gjort.  Min fru hade absolut inte velat någonting annat, och så fick det bli. En helt vanlig jul - så vanlig och normal den nu kunde bli med tanke på omständigheterna.  Märkligt nog, och även om jag inte tänkte så mycket på det själv just då, så ville jag under inga omständigheter använda våra vanliga julgransdekorationer. Alltså kulor, glitter och vad det nu var. Det skulle stanna kvar i källarförrådet. Istället blev jag som besatt och gav mig ut på stan och for runt i så många butiker jag kunde komma på och hinna med, för att köpa nytt att hänga i julgranen.  Och det dög inte med vad som helst. Mitt i min besatthet så visste jag precis vad jag skulle ha. Men dessvärre, vart jag än kom så fanns det naturligtvis inte att köpa. Det var inte vad som var aktuellt eller på "modet" just denna jul 2009. Inte förrän bara ett par dagar återstod till julafton klev jag in på en sådan där typisk "bara öppen under jul butik", och fann precis vad jag sökte och letat efter. Äntligen tänkte jag, betalade och gick sedan hem för att kunna klä granen och känna mig absolut nöjd och belåten med vad jag åstadkommit. Julgranen hade nog aldrig varit så vacker förut om jag skall vara ärlig. Och trots att den inte längre var så full av färger som den tidigare varit, så kändes den bara så rätt. Så självklar!  Och när jag till slut kunde sätta kontakten i väggen så stod den bara där och lös upp hela vardagsrummet. Klädd som den var - i enbart guld, silver och blått!

Det gick förstås ännu en rysning genom hela kroppen när vi insåg att granen hade varit klädd som ett enda stort budskap; Vi är här, dina guider!  Vi är hos dig! Du är inte ensam! Och taget direkt ur minnet kan jag inte komma ihåg att jag under andra tunga stunder i livet som passerat, haft färgerna guld, silver och blått figurerat i samma andemening. Det betyder förstås inte att det inte förekommit. Men eftersom det egentligen aldrig funnits någon anledning för mig att alls sätta just dessa färger i samband med Andra Sidan, så kan man ju aldrig så noga veta. Men visst är det märkligt alltsammans. Inte minst om man som jag alltid haft en lite "avvaktande" inställning till andar och andevärlden - bara för att uttrycka det milt.

Samtalet med mediet, som för övrigt också var det allra första samtalet jag haft med ett medium, varade länge och var för min del full av spännande överraskningar.  Men samtidigt kändes det också som en enorm befrielse att få bekräftat det man gått och funderat på. Och inte heller var vi själva under samtalet.  Ja alltså, bortsett från våra guider då. Mitt i samtalet avbröt hon plötsligt både sig själv och mig med en ursäkt. Du förstår, sade hon, jag måste bara få avbryta för din fru står bredvid dig och skrattar.  Egendomligt nog befann jag mig utanför i vårvärmen där vind och annat kan störa andra intryck.  Alla mina upplevelser till trots hade jag bara kunnat känna av dem innanför fyra väggar och ett tak. Aldrig utomhus. Det betyder förstås inte att det aldrig förekommit något när jag befunnit mig utomhus, men på grund av alla störande moment därute, alltså väder och vind, trafik, fåglar, vad ni vill, så har det varit nästintill omöjligt att känna av något. Men detta till trots så kände jag ändå tydligt hur någon lägger armarna om mig. Hur en värme och en väldigt speciell känsla genomsyrar min kropp. Jag bara visste att det var min fru som stod där framför mig även om jag inget kunde se, utan bara kunde känna hennes närvaro.  Och det blir förstås väldigt speciellt, väldigt mycket Twilight Zone, när man vet vad man upplever och att det inte samtidigt i logisk mening också utspelar sig på motsvarande sätt framför ens egna ögon.

Din fru skrattar, avbröt mediet, för att hon vet precis vad det är du berättar om när det gäller dina upplevelser. Och din fru borde ju veta, från den plats hon befinner sig.  Och återigen nämner hon hur ofta min fru "hälsar på" hos mig. För att trösta och för att göra tillvaron lite lättare för mig.  Föreställ dig andevärlden ungefär en meter ovanför vår egen värld, berättar mediet.  Längre bort än så är inte din fru. Ungefär som om du själv befinner dig i vardagsrummet, och din fru befinner sig i köket.  Väldigt nära. Men istället för att ropa på varandra behöver du bara tänka på din fru i tanken så hör hon dig och kommer till dig. Och det är väl också det som jag själv föreställer mig är det "telepatiska"! Det min fru och jag hade så mycket av när hon fanns i livet, det jordiska livet. För ofta kunde vi som sagt tänka på samma saker oberoende av varandra. Eller lyfta telefonluren samtidigt för att ringa varandra.  Så här efteråt kan jag nog tänka att det är en sorts "bevis" på vår samhörighet på Andra Sidan.  Oavsett hur den nu kan gestalta sig under den jordiska tillvaron.  Eller som min frus bästa väninna alltid sagt; Du och din fru har levt ihop tidigare.  Själv brukade jag alltid skratta åt det, men numera inser jag snarare att det faktiskt verkligen är så. Varför skulle hennes bortgång annars få mig att känna mig så halv.  Att någonting fattas djupt inom mig. En känsla som jag aldrig någonsin burit på tidigare.  Och varför skulle annars denna telepatiska styrka vara så stark mellan oss?  Det kan inte bara vara slumpen. Det måste vara det riktiga livet som väntar varje gång vi lämnar den jordiska tillvaron. Det förstår jag nu!  Eller i varje fall tror jag att det kan vara så. Och med alla upplevelser i hand kan jag nog snart börja tro på vad som helst när det kommer till kritan. Och med det var också mitt ganska långa samtal med mediet över. Och tillfredsställelsen efteråt var stor. Mycket stor!  Kanske mest för att möjligheten infunnit sig att få prata med någon som vet vad man själv pratar om. Andar och andevärlden är ju inte direkt något man pratar om med gemene man, grannar eller arbetskamrater. Det har ju visat sig med tiden, även om jag själv aldrig försökt dölja eller hemlighålla vad som händer i mitt liv alltsedan den där tragiska septemberdagen förra året.

Och samtidigt kändes det också väldigt spännande!  En sorts nyfikenhet inför framtiden, framanad av mediet när hon avslutade samtalet med att inflika att hon såg överraskningar.  För hur det än är, förklarade mediet, så är du ännu bara i början av dina upplevelser. Du har bara tagit dina första trevande kliv. Men där framme väntar nya överraskningar. Spännande överraskningar!

Och bara några veckor senare började mina upplevelser från Andra Sidan synliggöras framför blotta ögat…

Wow ! Tack för spännande fortsättning…tror jag struntar i julboken och väntar på nästa avsnitt… :)

Tack för den cliff hangern :) Jag väntar med spänning på fortsättningen!

Vi höll på att bli utan mat ikväll för detta var så intressant. Jag är så intresserad men det enda jag har upplevt, var när min exman begravdes i februari i år. Vi skulle gå ut på kyrkogården och ta farväl när han fraktades bort med begravningsbilen. Just i detta ögonblick kom en stormvind och svepte in över begravningsföljet. Ingen av de andra hade lagt märke till det, men det var väldigt starkt för mej, att det var han som tog farväl på detta sätt.

Har en (nyligen) avliden människa (ande, själ) förmågan att skapa vindar på jorden? (Förlåt om det låter som om jag ifrågasätter din upplevelse, det är inte min mening.) Vad kan egentligen en ande göra enligt "de som vet"? Ibland hör man om avlidna anhöriga som hälsar genom t ex en fågel. Är detta sant eller bara en myt eller så?

Förresten - jag ska inte skapa ett sidospår i denna intressanta tråd. Startar en ny istället.

Verkligen en spännande fortsättning… Tack Anakin!

hoo, jag fick gåshud av partiet när du tänder julgranen och plötsligt MINNS vad dessa färger står för! Härligt!

Det kändes skönt att äntligen ha fått möjlighet att prata med det där mediet den där vårdagen för lite mer än ett halvår sedan.  En enorm befrielse för att vara ärlig, och då kanske främst eftersom jag fick bekräftat vad jag hela tiden hade hoppats på, nämligen att min fru besöker mig och finns hos mig väldigt mycket - i egen hög person. Men också för att jag fick, så att säga, "svart på vitt", om än via mobil, att jag inte hade problem med mitt sinne, min egen hjärna för att uttrycka det milt.  Man måste ju ändå förstå att för en person som aldrig trott särskilt mycket på vare sig andar eller andevärlden, eller ja, inte alls egentligen, och sedan helt plötsligt från tomma intet känna svala vindar och en massa kliv i sängen, att man ställer sig frågan både en och två gånger om allt står rätt till däruppe. Fast det är klart, jag måste ändå samtidigt konstatera att trots att en del av dessa upplevelser mycket väl skulle kunna falla under kategorin hallucinationer, så har jag hela tiden vetat att det jag upplevt varit verkligt och inte inbillning. Från allra första stund. Men detta till trots var jakten på logiska förklaringar ganska så intensiv under en period, något som kanske inte alltid var så enkelt. Jag menar, det var ju en sak att strosa runt i lägenheten och försöka täppa till eller "extraisolera" samtliga fönster och dörrar genom att pressa in avrivna bitar av hushållspapper där vinden utifrån möjligtvis kunde tränga in, (och med vind i denna bemärkelse menar jag snarare kanske en sorts blåst utan blåst, svårt att förklara egentligen), men en helt annan att försöka hitta en logisk förklaring till kliven i sängen.

Och inte försvann vinden hur mycket hushållspapper jag än försökte klämma in mellan springorna här och där, men då kunde jag i alla fall tänka att den förmodligen kom in från en plats där jag glömt att titta eller "extraisolera"! Fast återigen, innerst inne visste jag nog att så inte var fallet. Kliven i sängen däremot var, är och har förblivit annorlunda på många sätt. För hur bevisar man någonting sådant på ett logiskt sätt? Och med hjälp av vad? På sätt och vis kan man nog säga att just kliven i sängen är det som för mig personligen kommit att bli det absolut bästa, mest konkreta beviset på närvaron av andar och att andevärlden faktiskt finns. Just därför att de är så konkreta!

Känner du rädsla eller oro, kommer jag ihåg att mediet frågade. Ja, för all del, det har min familj och vänner och bekanta också frågat. Nej, faktiskt inte. Tvärtom, har jag svarat samtliga, vilket förstås är lite underligt.  Och det är underligt, för det jag känner med upplevelserna är snarare att "så här skall det vara". Att det är familjärt på något sätt, nästan som att jag känner igen det. Jamen, det är inte alls så konstigt, svarade mediet. Du har upplevt det här tusentals gånger tidigare i samband med tidigare liv och när du varit "hemma" i andevärlden, men blockeringen som följer oss längs den jordiska livsresan förhindrar oss att ha dessa minnen nära och konkreta.  Och det är precis så det skall vara. I annat fall vore vår existens här på jorden ganska meningslös, eftersom vi inte skulle lära oss något av det vi trots allt skall lära oss under vår vistelse här. Så även om du inte kan peka på exakt vad det är du känner igen, så vet ditt själsliga minne vad det är du ser och upplever.

Mediets ord får till viss del känslan av Twilight Zone att ytterligare förstärkas, men ännu märkligare blir det, för så länge jag kan minnas har jag en minnesbild av att jag befinner mig någonstans, var vet jag inte, tillsammans med en grupp andra, vilka har jag inte den blekaste aning om, samlade runt omkring någonting, vad vet jag inte, och jag hör mig själva säga; "jag väljer det här och får försöka klara mig igenom det"! Ungefär som om jag står och väljer ut mitt eget liv. Och jag har faktiskt också en väldigt tydlig minnesbild av att jag genomgår min egen födsel med allt vad det innebär i form av "skräckupplevelser"!  Det låter inte klokt, jag vet, men så är det.  Väldigt tydliga minnen som jag inte riktigt kan förklara ursprunget till. Eller så när det kommer till kritan, kanske det är inbillning. Vad vet jag egentligen.

Lugnet och tillfredsställelsen över att ha fått en del svar varade dock inte särskilt länge. Även om mediet förklarade att just kliven i sängen orsakades av ett antal glada och upprymda guider, kändes det inte som hela sanningen. Kliven var som sagt många, men de skiljde sig också åt. Det vill säga, en del kliv var mycket tyngre än andra. En del som om de kom från fullvuxna människor, andra som från barn - eller t o m djur. Mediet såg dock inga barn trots att jag förklarade för henne att det stundtals kan vara full cirkus i sängen.  Vissa kvällar kan jag exempelvis ligga på rygg och dra upp benen mot mig, ungefär som om jag halvsitter och sover med täcket spänt, och efter en liten stund känner jag hur någon försiktigt kliver på sängen upp mot mina ben, lägger sina händer på mina knän och sakta men säkert kikar fram lite blygt ovanför mina knän, nästan som "tittut". Och "tittut" är precis vad jag säger, och ned bakom mina ben försvinner personen, vem det nu än må vara.  Väldigt kul, nästan som en lek med ett barn, men samtidigt har funderingarna kommit smygande om bakgrunden till alla dessa kliv.  Alltså, vilka är det som orsakar kliven - förutom mina guider då!  Är det vuxna eller är det barn?  Eller är det kanske till och med en katt? 

Min frus dotter, min styvdotter, hade en katt som adopterades efter att ha strykit omkring hemma på vår gård, och den blev mycket kärleksfyllt omhändertagen. Egendomligt nog, eller kanske cyniskt nog, skulle även denna katt komma att drabbas av samma sjukdom som min fru, d v s cancer, och vi tvingades avliva den lite drygt tre veckor efter min frus bortgång. Och detta var alldeles innan jag började uppleva dessa "kliv" i sängen. Och ett av kliven känns just som en katt som tassar runt hela min kropp och slutligen lägger sig vid mina fötter. Jag kan stundtals faktiskt också känna en sorts "spinnande" eller snarare som en sorts "darrning" nedanför mina fötter. Jag själv förklarar detta med att katten med all sannolikhet följer min fru som ju tog hand om katten till att börja med. Och när min fru kommer och hälsar på mig, har hon förstås katten, "Bubbis" med sig som sällskap.

Förutom kliven skulle den nyvunna kunskapen om våra "guider" snart komma i en helt annan dager. Minns att mediet i förbifarten nämnde att jag nog skulle få kontakt med mina guider, varav en där namnet Benjamin dök upp i hennes huvud. Kvickt tillade hon dock att jag inte skulle ta för allvarligt eller seriöst på det namnet, eftersom hon lika gärna kunnat snappa upp det från något hon nyligen sett på TV. Men på något sätt kändes det ändå bra att kunna ha ett namn att referera till, även om mediet också förklarat att just namn i vår värld inte hade någon betydelse för "folket på andra sidan", eftersom man där refererade till varandra på andra sätt, telepatiskt. Men ofta kom jag på mig själv att tänka på just "Benjamin", "Är du där?" Och förstås varken hörde eller såg jag någonting, men det hindrade mig ju inte från att varken prata eller tänka tankar till honom närhelst och varhelst jag befann mig. Trots allt fanns han ju där tillsammans med ytterligare en och annan guide, för min skull, som ju mediet förklarat, och det räckte för mig. 

En eftermiddag i början av sommaren låg jag i min soffa och tittade på TV, när jag plötsligt känner smärta i ena benet. Inget allvarligt egentligen, utan mer så där som det någon gång ibland kan kännas lite varstans på kroppen. Att det kommer som lite punktsmärtor som sedan försvinner och allt är återigen bra. Men benet värkte en stund, förmodligen för att jag legat lite dumt och möjligtvis klämt en nerv. Och där ligger jag och tänker på Benjamin, "tänk om du kunde komma och massera benet på mig"! Döm om min absoluta förvåning när jag plötsligt och utan förvarning känner som en våg passerar genom hela kroppen för att slutligen stanna till vid benet som smärtar. Och där börjar ett okänt antal händer massera mitt ben. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, utan tänkte nog mest att "vad är det nu som är på väg att hända", aningen härdad av upplevelser som jag vid denna tidpunkt ändå kommit att bli - även om tidsperspektivet i sig nog får betraktas som väldigt kort. Men jag blir liggandes alldeles still, och bara stirrar på benet samtidigt som jag tydligt känner hur det blir masserat. Och till råga på allt känns det som om händerna är både på och i benet. Och det får jag med ens bekräftat när jag kort efteråt upptäcker hur hela benet pulserar, ungefär som om någon står och knådar en deg.  Och varför vet jag inte riktigt, men mitt i alltihop är det något som får mig att istället tänka på mina axlar, och med ens förflyttar sig samtliga händer till mina axlar där masserandet fortsätter. Och kort därpå söker sig mina tankar istället till mina inre organ, och döm om min absoluta förvåning när jag sedan känner hur "händerna" förflyttar sig in i kroppen för att i nästa ögonblick "massera" de inre kroppsdelar jag har i min tanke. Det gör absolut inte ont, men upplevelsen är något helt sanslöst. Just att jag så tydligt känner hur organet i skydd av min kropp, min hud, mitt kött och mitt skelett, blir berört av dessa masserande händer - och att jag själv känner att det är just det inre organ jag själv ligger och tänker på.

Efteråt ligger jag där helt överrumplad av något som överträffar mina vildaste fantasier. Och jag som ändå trodde att det jag redan innan upplevt var nog för resten av återstoden av mitt liv. Var det mina guider? Eller börjar jag nu på allvar att bli tokig? Utan att vänta frågar jag helt sonika, "Är det ni, mina guider?" "Är det du Benjamin?" Och svaret låter inte dröja på sig när jag omedelbart känner hur någon bakom ryggen börjar rycka och dra i min t-shirt. Och från den stunden börjar jag så sakteliga inse att jag faktiskt har någon form av direktkontakt med mina guider. I varje fall på så vis att de hör mig, även om jag ännu inte lyckats höra dem, eller förstå vad de säger. Men känner, det gör jag. Och ofta frågar jag "är ni där?". Och svaret kommer nästan ögonblickligen i form av ett ryckande och dragande i mina kläder, alltid bakifrån. Eller så rycks det i min ryggsäck.

Roligast är ändå när jag befinner mig bakom ratten och ställer frågan, "är ni där?". Kan inte "Benjamin" eller någon av de andra guiderna rycka mig i kläderna, så ser de istället till att hela ryggsätet på sitsen börjar pulsera på det mest fantastiska sätt.  Och jag skrattar eller småler, tacksam för mina "nya" vänner som finns hos mig varje sekund av mitt liv. Och när jag ett tag senare är i färd med att tro att jag upplever vad jag möjligtvis kan få uppleva av den "nya" världen, så dyker de upp… Dessa små liv som inte är större än en tumnagel.  Och de är ju så många…

Gott Nytt År allesamman…

Gott nytt år till dig med Anakin, och tack för de spännande berättelserna om ditt liv. Ser fram emot att höra mer om dessa små tumnagel-varelser.

Vad härligt med dessa fantastiska upplevelser

Önskar dig ett fantastiskt Gott Nytt År

Kram

Fortsättning följer….hoppas jag

Tack allesammans!

Mer kommer självklart eftersom ytterligare nya upplevelser tillkommit!  Trodde kanske att man var tvungen att på egen hand ägna sig åt vissa övningar eller lära sig på annat sätt för att kunna uppleva andar och andevärlden, men för min del tycks det bara dyka upp av sig självt…

God Fortsättning! :)

Sitter med varmt hjärta, glädjetårar i ögonen och känner sådan glädje å dina vägar och är tacksam för att du delade med dig av din frus och dina upplevelser.

Är också ny här inne men säger ändå välkommen hit in.

Håller helt med Skogshumt ovan. Ser fram emot nästa inlägg.

vackert anakin :)

tack för att di delar med dig av dina erfarenheter! det uppskattas. Jag har läst alla dina inlägg nu och det är så spännande och jag själv kommer till insikt i många frågor som jag har. Många av mina frpgor besvaras i din text. Tack för att du tar dig tid och delar med dig. Ser fram emot ett nästa inlägg.

Kram!

Fantastikt underbar läsning och det visar så bra på hur andevärlden på så olika sätt jobbar för vår uppmärksamhet.Vissa av oss får leva med det från barndomen mednas andra får ta del av den på senare år.Ibland har jag"nästan" kunnat känna lite avundsjuka på dom som berättat om sina upplevelser och kunnat beskriva det som något fantastiskt spännande medans jag alltid haft detta med mig och från så långt jag kan minnas levt nära min guide/tvillingflamma.

Det kan mycket väl även vara så att du har barn omkring dig och att mediet inte sa något om dessa kan bara enkelt bero på att barn är lite busiga och kan hålla sig undan oss medier på ren lek:-)lite småbus och nästa medium du kommer i konatkt med kanske ser barnen.Här skulle jag lita på min intuition du känner det som ett barn som säger tittut och finns leksamt runt dig då kan d vara säker på att där finns ett barn.Har inte haft många andebarn omkring mig men nu en period har en lite sprätt busat runt mina ben en tid och jag kännes dennes händer som håller fast i låren som barn brukar göra för att hålla balansen när dom är små.Har inga barn själv och känner inget mig veterligt på andra sidan men med har man vart och det känns enormt mysigt.

Hoppas allt får gå bra för dig och du har verkligen påbörjat en resa som kommer ge dig många möten både fysiska och andliga,du är väldigt öppen och mottaglig och är det något du känner själv för, ta vara på den gåvan och utveckla i din egen takt.Jag känner så mycket ljus när jag läser dina inlägg trots din sorg,men du som människa känns som en ljus harmonisk person.

Ljus och kärlek till dig!

Vad underbart att du delar detta och vilken fin upplevelse och uppvaknande du har än fast det tråkiga som hänt. Jag känner igen dessa tecken som våra ger oss. När jag streckt läs detta nu så har mina gjort massa strykningar och kill på mig och jag sitter här fnittrande över allt som pågår. Jag är så lycklig att du får(och tar) till dig det som är och vilken resa du har att vänta dig. 

Jag är sååå djupt berörd av det jag läser och väntar med spänning om vad som händer här näst!

Som en vis sa en gång- En själ säger aldrig farväl! <3

Jag önskar dig massa ljus och kärlek
New Beginnings-Annelie, oxå ny på forumet

Instämmer med alla andra, spännande,…. och tack för att du delar med dig.

Hösten 2009 kändes mer grå och kall än någonsin tidigare, vilket väl kanske inte var så konstigt när allt kom omkring. Det var ju ändå i samband med höstens inledning som min fru slutligen somnade in och lämnade mig, barn och barnbarn i den djupaste sorg och saknad. Och min fru älskade inte hösten alls. Hon var våren och sommaren personifierad ända ut i fingerspetsarna. Därför var det också lite av ett ödets ironi att hon skulle få tid, kraft och ork nog att klara våren och sommaren det året, men dra såväl hösten som vintern vid näsan. Nästan som om det var avsiktligt. Fast den annalkande begravningen lade ändå en mycket dyster sordi över stämningen. Av förklarliga skäl förstås, och alldeles särskilt eftersom hösten ändå var i antågande. Att överlämna min fru, barnens mamma och barnbarnens mormor tillbaka till jorden en grå och kall höst kändes allt annat än rogivande. Bara tanken på att hon skulle behöva ligga där på kyrkogården bland nedfallande gula löv, kyliga vindar och vindpinat regn, gjorde mig tröstlös över allt annat. Mig och yngsta dottern. De andra barnen lade egentligen inte så mycket värderingar i detta, och följde därför heller inte med upp till kyrkogården för att välja ut en sista viloplats åt sin mamma. Det blev istället min och yngsta dotterns uppgift, och kanske var det också meningen när man tänker på det så här i efterhand. De emotionella banden i en familj kan ju variera, och när allt kom omkring var det jag och yngsta dottern som hade de djupaste emotionella banden med min fru, hennes mamma, och det återspeglades förstås också i de val och beslut som togs med anledning av bortgången. Hur som helst, även om vädret fortfarande var somrigt när vi vandrade omkring där bland gravstenar, vackert utplacerade längs tallrika alléer, visste vi att det snart skulle bli grått och trist. Väldigt grått och trist.

Min fru hade långt innan sin bortgång förklarat att hon helst inte ville ha en traditionell gravplats alls. Men hon visste också att delar av familjen ändå skulle komma att behöva en alldeles särskild plats att besöka för att få hedra henne, hennes minne. Att kunna ta med sig en filt, en termos kaffe, och cykla upp till hennes grav och sedan slå sig ned i gräset med solen skinande från en klarblå himmel och berätta om vad som händer i vardagen, i livet, med mig, barn och barnbarn. Detta var förstås tanken och i vart fall innan några övernaturliga inslag skulle komma att invadera vardagen. För gott kanske man vågar tillägga, men vem vet! För att tillmötesgå dessa små önskemål hade min fru därför förklarat, om än aningen motvilligt, att hon kunde tänka sig en plats i den nya lunden, en sorts mellanting mellan vanlig gravplats och minneslund där gravstenar visserligen fick resas, men inga blomplanteringar fick förekomma med undantag för snittblommor. Hon kände förmodligen att en gravplats i det långa loppet inte skulle bli något annat än en börda, ett måste för de efterlevande att hålla efter. Så denna lund blev säkert en kompromiss från hennes sida. Och som vi vandrade där, dottern och jag, insåg vi att de enda lediga platserna låg dunkelt till, gömda bakom några träd som såg mer döda än levande ut, och som skulle skymma både utsikten och solens möjligheter att skina på hennes minne. Och det var otänkbart. Det var inte min fru! Det var inte så hon ville ha det alls! Istället sökte vi oss spontant mot en vanlig gravplats och hittade en vacker plats i ett nyanlagt område som lyckosamt nog visade sig vara ledig. Den hade dessutom samma nummer som adressen hon och hennes familj bodde på den där dagen för 25 år sedan då våra vägar skulle mötas, och detta var förstås i mina ögon ingenting annat än ett tecken. Men så var det ju detta med den grå och mulna hösten. Att behöva bege sig upp hit under denna årstid, det första man måste man göra när sorgen är som värst. Och känns som värst.

Ni behöver förstås inte bestämma er idag, inflikade kyrkovaktmästaren som följt oss runt kyrkogården denna förmiddag i vår oangenäma jakt på en gravplats. Ni har ju faktiskt ett år på er. Nästan som om hon hörde mina innersta tankar som om jag uttalade dem högt. Men hennes besked räckte gott och väl för att ett litet frö skulle börja gro på insidan av mitt huvud. Och ovetandes om varandra, även på insidan av min dotters. Ett år att bestämma sig. Ett helt år. Och ändå hade vi på något sätt redan bestämt oss för platsen i samma ögonblick vi upptäckte den. Men möjligheten att få genomföra begravningsakten när våren annalkades och livet skulle återvända på nytt blev en mycket tilltalande tanke. Hos oss båda. Våren och sommaren som min fru ju älskade så mycket. Men nu återstod förstås den kanske mindre angenäma uppgiften att försöka plantera denna idé hos övriga familjen. För vad skulle inte dem tycka? Vänta med begravningen ett helt år? Nja, nu skulle det ju inte bli ett helt års väntan, utan kanske högst 7-8 månader framåt. Men i alla fall. Ibland har ändå livet ett sätt att lösa problem utan att man själv behöver agera särskilt mycket. Eller så intalar vi oss att det är så. I grund och botten kanske det handlar om hur tankar och önskningar sätts i verket av krafter som vi inte alls rår på. Så länge vi önskar tillräckligt, och så länge det finns en rimlig chans, en anledning, att infria dem. Oavsett hur det nu förhåller sig så skulle det ganska snart visa sig att den kvinnliga präst som jag enväldigt och bestämt hävdade skulle genomföra begravningsakten, gick och sjukskrev sig. Och ännu märkligare var kanske att det var nästintill omöjligt att finna en orsak till denna sjukskrivning. Den bara dök upp, och inte ens personalen i församlingskyrkan hade någon förklaring. I varje fall ingen vettig sådan. Men sjuk var hon, och sjukskriven skulle hon komma att vara i flera månader framåt. Och med ens skulle därför begravningsakten och jordfästningen behöva skjutas upp. Åtminstone till min och min dotters stora glädje. Men mina argument för just denna kvinnliga präst, hennes olycksaliga sjukskrivning, kyrkovaktmästarens inflikande om ett helt års respit, och inte minst det faktum att hela familjen var väl medvetna om min frus enorma kärlek till våren och sommaren, gjorde övertalningsprocessen kort och koncis. Och begravningen sköts upp.

Att just denna kvinnliga präst var så viktig för i vart fall min egen personliga del har sin enkla förklaring. Min fru och jag förlovade oss ungefär halvåret efter att vi träffades, och tanken var förstås som för alla andra nyförlovade att vi skulle gifta oss. Men precis som med körkort, om man inte genomför vad man tänkt på en gång så blir det ofta inte av. Och sedan passerade det ena året efter det andra, ömsom med mig som tyckte att vi borde gifta oss, och ömsom med min fru som tyckte detsamma, när den ena eller den andra av oss kände att vi hade det bra ändå. Min fru hade dock en annan tro på kyrka och religion än jag hade, och kvinnoprästdebatten i kombination med en del andra förändringar av kyrkans urgamla värderingar, fick henne till slut att lämna Svenska Kyrkan. Det skulle dröja till cancersjukdomens intåg och en önskan från min sida att sluta vår cirkel med en vigsel på året 25 år efter att vi träffades, som hon önskade återinträda i Svenska Kyrkan. Och drygt en månad innan hennes bortgång vigdes vi av just denna kvinnliga präst i vårt hem, något som för min del kom att bli väldigt symboliskt. Och det var förstås en självklarhet att en präst som träffat min fru och bekantat sig med henne, också skulle vara den som tog henne till den sista vilan. Och i maj månad året därpå genomfördes sedan begravningsakten och jordfästningen i kretsen av de närmaste, familjen och bästa vänninan. Hela familjen hade innan samlats vid Krematoriet på andra sidan stan, alla med varsin cykel, för att hämta urnan med hennes kvarlevor. Min fru älskade att cykla, och på många sätt blev hennes cykel ett tecken på frihet. Och så föddes idén att låta hennes urna få bli placerad i cykelkorgen på hennes egen cykel, och sedan skulle hela familjen cykla till kyrkan på andra sidan stan. Låta henne får cykla en sista gång innan den sista vilan. Och så blev det. Kanske inte direkt traditionellt eller vad de allra flesta skulle valt att göra, men min fru hade älskat idén. Och det hade hon sagt om jag kunnat höra henne. För hon var på plats. Både på cykelturen, i kyrkan och vid gravplatsen för jordfästningen, dit jag och dottern sedan turades om att bära urnan. Och vädret var min fru självt. En lika vacker och kärleksfull sol mot en klarblå himmel som vi hade hoppats på. Precis som hon hade ville ha det! Precis som hon älskade det. Våren och sommaren.

Redan vid begravningen hade jag dock noterat dem, men utan att fästa något större intresse över deras närvaro. Förmodligen eftersom jag inte satte dem i samband med andar och andevärlden. Något tidigare hade jag dock börjat notera, om än i ögonvrån, fragment av något som ibland passerade när jag till exempel satt och tittade på TV. Men vad det var hade jag ingen aning om. Jag tänkte nog att det kanske ändå kunde vara fragment av andar, däribland min fru, som "lyste" igenom. Men jag såg det sällan, och framförallt väldigt otydligt. Men med tiden skulle dessa fragment bli både fler och starkare, om än fortfarande något svårtydbara, något otydliga. Men med olika omfång. Fast fortfarande var det framförallt min frus och guidernas närvaro genom kliven i både sängen och soffan som var och är det mest framträdande för mig. Och allra mest tycker jag om att bli omhändertagen när det är dags att gå till sängs. Att känna hur inte bara en utan flera personer sätter sig på sängkanten, eller kliver runt i sängen, och sedan klappar mig på huvudet, omfamnar mig eller lägger sig bredvid som för att trösta. För att underlätta. En obeskrivlig känsla. När jag kort efter begravningen besökte min frus grav för att sätta dit några blommor och ta bort vissna från de tidigare utplacerade, noterade jag dem igen. Ännu tydligare. Där cirkulerade en kritvit liten fjäril, men tillsammans med dem fanns också alla dessa tumnagelstora figurer. Och jag såg dem så tydligt eftersom jag nu valde att fokusera på dem. Och jag som i alla år tidigare trott att jag fått något skräp i ögonen, och bara gnuggat dem med mina fingrar och sedan gått vidare. Helt utan en tanke på vare sig andar eller andevärlden. Men nu insåg jag för första gången att det inte var skräp. Det var i allra högsta grad levande varelser, om än små som tumnaglar. Men ändå. Och de var ju så många. Och snabba. Väldigt snabba. Hade de något att säga kunde jag förstås inte höra dem, men att se dem var överväldigande nog. Och då visste jag inte ens att bara några veckor senare skulle de första "mänskliga" skepnaderna, de första "mänskliga" gestalterna, komma gående mot mig och ta mig i hand som för att hälsa. En inledning som tog mig till nästa medium…

…och för att återknyta till tidigare inlägg;

Tack alla för era vänliga kommentarer. Det uppskattas enormt mycket. Jag beklagar också att mina inlägg kommer in sent ibland, men jag försöker hinna med dem mellan allt annat jordiskt här i livet.

…och till nästa gång, ha det gott!

Härlig läsning

du borde ta med allt du skriver i en bok=) Du skriver otroligt bra ska du veta.

du borde ta med allt du skriver i en bok=) Du skriver otroligt bra ska du veta.

Tack Anakin för fortsatt berättelse, men varför kan man inte nå din personliga sida?

Jag håller med Alexandra. Skriv en bok!!!

Du har en otrolig berättarteknik!

Väntar med spänning på fortsättningen……..

Du berättar så bra och ditt språk är perfekt!

Tack allihop!  Fortsättning kommer!  Något fördröjt bara p g a arbete och restaurering hemma…  :)

Sant, Anakin, du skriver bra och intressant! Har du skrivandet som del av ditt yrke?

Nä, faktiskt inte… men detta till trots har jag blivit spådd att jag kommer att skriva en bok som kommer att bli publicerad… och den som spådde detta var faktiskt Terry Evans… :)

Det känns förstås skönt att veta på förhand att den kommer att publiceras…

Anakin, om du skriver en bok om din andliga utvecklingen så alla vi här på forumet blir första som springer för att köpa den:-)

Hej igen!

Det har varit mycket med det jordiska på senaste tiden, och jag har därför inte kunnat fortsätta min berättelse som tänkt.  Men räknar med att få lite mer tid över nu mot julen. så jag har för avsikt att posta ett nytt inlägg med min berättelse, lite grann för att få det mer sammanhängande… :)

Spännande Anakin!

Jag är intresserad av ditt mediumsvar. Jag är Rose-m, som skrivit ovan. Jag hörde på karlavagnen nyligen en gammal tant som träffade sin  döde son hemma. Han hade ljusgula kläder och log och var lycklig och sa ; Jag har det bra. Han syntes en kort stund tydligen. Jag tror eftersom jag sett en del själv, att det finns en känslovärld som är annorlunda våran. Materian är annorlunda men det befinner sig på klotet, och efter vår död, kanske även i framtiden nån gång. Jag såg vita kläder i  parken jag skrivit om. De hade inga sömmar, var  raka, rundade vid halsen, gick till händer och fötter, var inte genomskinliga, intemolniga , inte av materia härifrån. De gick och höll sig på stigen, som var sandig. De gick inte ut i gräset. Det finns en känsloplanet på jorden.