Hej!

Det tillstånd du beskriver är något som vi alla ställs inför på vår väg under andlig och personlig utveckling…För min del flera gånger, mer eller mindre starkt och under olika lång tid.

Det är en naturlig utvecklings process som skapar dessa upplevelser. Det bildar en ny grund och plattform för nästa steg i utvecklingen.

Du kan tillåta det att vara, reflektera över och acceptera det som du nu, för tillfället är i,

Släpp på kämpandet och sökandet och börja finna det du redan har inom dig och som din utveckling har gett dig hittills.

Som 24 åring har du fortfarande vägen framför dig….Var målmedveten och tillitsfull, men vandra på i lugn och ro.

Giva.
Jag känner igen mig…

Inte förren efter ett år då vändningen skedde, då jag var nära att kasta bort mitt liv, kommer jag under fund med att jag varit deprimerad länge. Detta fanns alltid som potential inom mig, och har inte velat bli verklighet förrän jag tog det till mig.

Antagligen hade jag kommit till samma punkt, men senare. Kanske mitt liv hade blivit ett utdraget missnöje.

Ibland undrar jag om jag kunnat tagit det lugnare med färden inåt? Jag tror att det hade varit svårt. För min känsla av felande, min nyfikenhet, och undran över världen har ju skapat den som är jag.

Tack för din öppenhet.

Det är en process, som kommer och går upplever jag det som personligen. Har man haft en bild av vad trygghet är tex, och sedan inser att det där är inte sann trygghet, den finns bara inuti, då kan man plötsligt uppleva denna tomhet, ensamhet - vad betyder då något, om det jag hållit kärt inte är det som är " den sanna meningen"?

Men sedan kommer man vidare, och ser att man kan uppskatta allt ändå, men inte ta något för givet eller försöka krampa fast vid något. Då blir relationer mer givande tex.Man är där man är.

Prova att bara släppa kampen, låt allt vara, för en stund.Upplev vad som kommer till dig då.

Tolle skriver ju mkt om den här kampen med egot, att försöka förhålla sig distanserad till den delen. Se att den är inte DU. DU är inte rastlösheten.

Hej Giva,

Själen har en rytm av cyklisk paus och aktivitet. Periodvis går uppmärksamheten inåt och periodvis finns det en inre drivkraft från själen som för oss ut i aktivitet.

Denna rytm är olika för oss och det finns också större och mindre cykler. Denna själens andning är en naturlig process och när vi lär oss att lyssna inåt så kan vi hitta vår egen rytm.

Även när vi nått upplysning och till och med när vi inte längre behöver fysiskt reinkarnera så finns denna inre rytm. Mästarna på de inre planen är också i aktivitet periodvis även om de inte är i en fysisk kropp.

Att syftet för oss är att vi ska närma oss ett evigt vara utan cyklisk aktivitet och manifestation är en idè och föreställning. Vi ÄR ett evigt vara och är i det eviga varat men samtidigt återkommer den cykliska manifestationen även efter att vi nått upplysning eller oneness.

Jag säger detta för att du kanske är i en utåtgående fas i livet. När man nått oneness eller upplysning så kommer den inre drivkraften som kommer från själen att vara aktivitet för helheten. Man är inte längre lika fokuserad på sig själv och sina egna behov.

När då själen driver på en utåtgående rörelse så kan man aktivera sig för den gemensamma utvecklingen och helhetens bästa. Något slag av kreativ aktivitet för gruppen, samhället, mänskligheten ger den påfyllningen till själen som behövs för att vara i harmoni med det inre syftet.

Bra beskrivning Gaiatri