Människan är ju tvådelad. En varande kraft, och en görande sådan. Den görande kraften är utåtriktad, den varande är tillbakadragande.

För den varande kan den görande se ond ut, även om det inte är så enkelt. Den görande delen ser sig själv som ond genom den varande…

Niklas

Sen vad du är enligt teosofin har ingen betydelse

Dreamer: oavsett vad teosoferna säger, skulle jag tro att majoriteten av alla människor är just mänskliga, och vi intresserar oss för alla uttryck för mänskliga beteenden som finns. Otäcka berättelser har alltid funnits, och de kan ses som ett sätt att lära oss hur vi ska och inte ska bete oss. De nutida berättelserna är minst lika otäcka som de äldre, och det är som en olycka: det är otäckt och obehagligt att bevittna, men svårt att vända bort blicken. Ungefär som ett djur på motorvägen som blir hypnotiserat av strålkastarna. Skillnaden är att vi människor har ett val: agera, gå eller stirra (läsa nyfiket för att gotta oss). Agera kan vi göra på olika sätt. Är det en olycka vi ser på riktigt, då kan vi säkert göra något, om inte annat så kan vi försöka fösa bort nyfikna åskådare så att de som kan hjälpa till får lugn och ro att arbeta, samt givetvis ringa efter hjälp. Är det otäcka saker vi läser om i tidningarna, då kan vi göra det lilla vi kan för att göra världen till ett bättre ställe för allt levande: skicka ljus, sätta in en liten slant till en bra hjälporganisation, le mot okända människor (inte vet jag om det hjälper, men någon blir säkert glad), eller vad som helst som vi tror kan bidra till det goda.

Kom ihåg att det farligaste inte är de onda människornas handlingar, utan de goda människornas tystnad. Ingen behöver rädda världen ensam, det är många små handlingar av många olika människor som ger styrka.

Jag hittar inget om detta i H.P.B.:s "Den Hemliga Läran" eller "Isis Unveiled". Det verkar som att Jettatore är en variant av en föreställning om det onda ögat. Detta kallas för Jettatore på Sicilien. Se denna sida för mer info.

I länken du har med så tyder jag det som att en jettatore inte är "ond" men att den skapande förmågan är mycket stark. Alla som gillar det som du kallar för "dramatik" har inte denna skapande förmåga.

Jag har själv funderat mycket på detta med tankar, fantasi och de känslor som kan uppkomma. Jag gillade att läsa böcker och se filmer med spännande innehåll (observera att jag idag inte vill skriva vissa ord som är mer beskrivande). Det som fick mig att börja fundera var att jag började förstå att energi följer tanke. Om jag tar in negativa tankar och scener i min tankesfär vad är jag då med och skapar?

För mig handlar det inte bara om vad jag skapar i mitt eget liv utan det som jag är delaktig i. Det betyder ju inte att jag tittar åt andra hållet när något verkligen händer. Att se någon eller något kan vara helande för både den andre och en själv.

Det som jag idag försöker är att inte läsa fantasier med negativt innehåll och se filmer med liknande innehåll. Dokumentärer och biografier tycker jag däremot är belysande för vad som sker eller har skett i samhället och är värdefullt.

"Men enligt teosofin, är jag ond för att jag kan ha sådana känslor?"

Nej.

att "energi följer tanke" är jag med på…men också att tanke följer energi.

För om man utgår från att energi är det evigt universella och att tanke är ett resultat, en manifestation och produkt därav.

Kan man då inte vända på saken och se att…om man har good vibrations och harmoniska energier…då följer tankarna naturligt med.

Men som du säger…att inte exponera sig för eller ge näring åt negativa fantasier, tankar och skildringar, det är av stor betydelse!

Peter.

Tanke leder till känsla som ibland leder till handling (manifestation).

Visst är det så som du säger att ibland gör känslorna så att man får en tanke eller två. Absolut! Men det är inte en nyskapelse (ny tanke) utan då går man in i gamla tankemönster. Man går då in i sina "gamla historier" och lever inte här och nu. Det är detta som är det gamla tänkandet och inte nyskapande. Det mesta vi tänker är ju gamla tankar och sitter kvar i gamla känslor.

För att förändra detta kan man tex använda nya tankar/ eller helt motsatta tankar som till slut leder till förändrat känslotillstånd. Och därefter kanske förändrat handlingssätt. Eller så kan man försöka att inte ge gamla tankesätt mer energi och försöka släppa dem helt. Känner man då de infekterade gamla känslorna så lever man inte här och nu. Man får då jobba på det ett tag till.

Men, nyckeln till det hela är att ta kontroll över sitt tankeliv, som till slut leder till ett bättre känsloliv som är mer i linje med det som faktiskt sker här och nu.

Gaiatri! Jag har en annan utgångspunkt för hur jag uppfattar och ser på det. Att ha kontroll över tankarna och sitt tankeliv är en svår sak att bemästra… Som jag kan se och förstå det utifrån en andlig och mer själslig vy, så börjar det med intuiton, känsla och därefter tanke och handling. Vi är så vana vid att uppfatta tanken som det första…men att vi först blir medvetna när tanken tagit form, betyder inte att tanken ej skulle finnas till på finare nivåer, eller att en känsla redan uppstått i sinnet, eller att vi rent intuitivt har uppfattat och fått en förnimmelse av förloppet…som sker i känsla och och tankelivet.

Tackar för era kloka svar..

Jag har en egen teori om det hela, men den kanske är simpel. Och jag bara bubblar av frågor, men det känns kanske lite dumt att starta tio trådar på samma gång..;)

Så, den som orkar får gärna läsa och kommentera.

Jag har suttit fast i min hjärna i nästan hela mitt liv. Och jag tror dessvärre att majoriteten av alla människor gör det. Varför jag mår dåligt av det är väl för att jag blivit medveten om det. Tror ni som är inne här är minst lika medveten om det som jag..Men ni kanske börjat komma ur det eller hittat strategier..

Jag är medveten om att jag lever mitt liv efter mönster och att det känns som om jag sitter i en bubbla och inte kan se klart. Och det gör mig så otroligt frustrerad. Det är nästan en känsla av panik. Detta gör också att min tankeverksamhet är i full gång, hela tiden. Tankarna är negativa, det handlar mest om det förflutna eller framtiden, föreställningar, fördomar, ja allt man har prackats på sen man var barn och blivit formad av. En massa illusioner helt enkelt!

Jag vet vilka tankar jag inte borde tänka, jag vet till och med när jag går på en illusion för 100:e gången. Men jag tar mig inte ut!

När jag var liten hade jag tvångstankar. Det ledde till BUP. Med åren prackades det på, och jag vet inte vilka diagnoser jag inte fått av olika läkare, och vilka mediciner jag inte provat.

Jag fick barn när jag var 19 och har en älskad 2-åring. Jag lever med en sambo som inte tror på annat en vetenskap och har lätt för att vara både negativ, ja pessimist.

Hursomhelst. Jag har gått i skolan men kan inte koncentrera mig eller hålla motivationen uppe tillräckligt länge för att göra klart någonting. Mina tankar på annat och livet och gud vet vad stör mig hela tiden, och jag har svårt att finna en mening med saker och ting. (Jobb, skola, rutiner) osv. Jag som knappt kan motivera mig ur sängen om det inte vore för min son.

Saker som jag fann en mening med att göra förr, är inte roliga längre.

Jag brakade ihop hösten 2010 när jag gav mig fan på att gå en utbildning som jag dessvärre var väldigt lämpad för, men det gick åt helsike och jag hamnade på psyk.

Sen gick det en tid ungefär fram till Jul 2010 då jag började dricka alkohol för att bedöva hjärnan. Jag var och är fullt medveten om det idiotiska i det. Jag tjuvdrack, och fastnade i benzo. Det tystnade då i hjärnan, så det var svårt då att motivera sig att lägga av.

Här kommer känslan för dramatiken in. Så fort det hände någonting, mycket större än mig själv, så får min hjärna annat att tänka på. Likaså, när jag var yngre, skadade jag mig själv av samma anledning. Det blev TYST en stund.

Men detta med alkohol och piller höll ju inte och när läkaren förstod det så tog han bort nästan allt.

Å nu står jag här idag, på ruta 1. Det känns som om att jag bara äter och sover, och att jag inte fylller någon funktion. Att jag inte klarar av mer än detta. Det känns som en tomhet, som att någonting fattas, någonting som jag väntar på men inte kan hitta.

Jag är medveten om att jag fyller en säkert så viktig funktion, och speciellt för min son, men i det stora hela känns jag överflödig. En svag länk.

Jag undrar om ni vart där jag är, och isf, vad gjorde ni som fick er att börja se klart? leva i nuet?

Jag känner mig vilsen och ensam, så väldigt ensam. Känner inte många som tänker så här..

Dreamer!

Det är starkt och modigt av dig att berätta din historia…och så bra att vi kunde locka fram den.

Jag tänker att du har kommit långt genom att vara så medveten om din situation och livets omständigheter.

Vad jag tror så har du inom dig erfarenheter och flera tekniker som hjälp, som du lärt dig genom åren… ochdet som skall komma och efterhand befria dig är att du finner och accepterar allt som är.

-Genom att acceptera släpper jag taget och undviker att kämpa. Genom att släppa taget ger jag plats åt nyskapande. Genom att acceptera rädslorna blir jag orädd. Genom att vara orädd öppnar jag sinnet. Genom att öppna sinnet ser jag, utan att döma. Genom att bevittna utan att döma öppnar jag för Livet.-

En sådan öppning för livet är fullt möjlig för dig och den behöver inte vara långt borta.

Du kan läsa läsa om acceptans i flera trådar här på forumet och på http://lawofattraction.ifokus.se/articles/4d7be80dc5c6a755ed000ac8-uppmarksamhet

#7 Visst om du vill kan vi börja med intuition. Men känsla och intuition är inte samma om du menar intuition som kommen av buddhi.

Intuition -> tanke -> känsla ->handling

Det är idag inte alla som är i medveten kontakt med buddhi/intuition ännu. Känslorna styr och för att få känslorna mer i harmoni så kan man göra det genom förändrat tankeliv.

Det högre styr det lägre. Dvs först kommer impulsen från högre andligt plan (buddhi-intuition) därefter tanke, känsla och handling. Men oftast är vi inte där (högre andligt plan) och då återupprepar vi bara gamla invanda tankar, känslor och handlingar. Det vill säga vi lever inte här och nu.

Observera att intuition (från högre andligt plan) inte är känslor. Känsla för något; tex magkänsla är från solarplexus och är mer en instinkt. Buddhi (intuition) är egentligen inte en känsla och tillhör inte fenomenvärlden som känslor gör.

#8 Jag arbetar med många som fastnat i hjärnan. Om du vill läsa har jag skrivit en en om det ämnet på länken här nedanför.

Dreamer

När själen görs sig påmind och det själsliga behöver mer uppmärksamhet så kan man ofta hamna i en kris och/eller blir deprimerad, etc. Det som innan gav input till personligheten är inte längre lika roligt. Man vill göra något annat än man brukar men det är inte alltid lätt att hitta det som känns meningsfullt.

Meditation är ett sätt att stilla tankarna och få en paus i det yttre livet. Det ger effekt i det långa loppet även om du kan få hjälp genom andra metoder också initialt. Men det som troligen sker (baserat på det du beskriver) är att själen vill ha mer medveten kontakt.

Man kan prova att göra något frivilligarbete i någon form med något som man är intresserad av. Det ger väldigt mycket. Man släpper fokus på sig själv en stund och ser andra som lever i en svår situation gör att man glömmer sig själv ett tag och tar då en paus från sina egna bekymmer. Ofta kan det då komma nya perspektiv och nya lösningar för en själv. Plus att man känner sig meningsfull.