Det här vill även jag veta… tar till mig alla känslor och att gå och handla tröttar ut mig fullständigt

Som jag har uppfattat det hela fungerar det såhär.

Antingen befinner man sig i balans eller så gör man det inte. När man befinner sig i balans fungerar livet fantastiskt. När man inte befinner sig i balans kan man befinna sig på hela skalan från nästan i balans till riktigt långt bort från ett balanserat tillstånd.

Det är även min erfarenhet att ingen individ är den andra lik. Det existerar därför inget standardsvar.

Genom att lokalisera grundorsaken till varför varje individ befinner sig i obalans och därefter hjälpa varje individ med att återfå sin balans kan detta i förlängningen resultera i att individens kropp startar igång kroppens naturliga läkningsprocess som fungerar när kroppen befinner sig i balans. Detta i sin tur kan på sikt leda till att kroppen helt och hållet återställer sig till ett så pass balanserat tillstånd att livet därefter kan levas i balans.

Givetvis kräver denna livsstil att man äter, sover och rör på sig på ett hälsomässigt sätt och dessutom lever ett sunt känslomässigt liv. Först då kan kroppen på längre sikt upprätthålla sin balans.

Det handlar alltså enligt min uppfattning inte om att stänga av utan istället om att befinna sig i balans. När man befinner sig i balans "påverkas" man inte av sin omgivning och deras obalanserade energifält.

Så det är alltså helt kört för mig… jag kan inte röra mig normalt eller äta sunt mer än en vecka i månaden… röra mig normalt har jag inte kunnat göra på snart 2 år.

Så balansering är nyckeln…

Då får jag väl leva med att ta in varenda människas känslor, på gott och ont. Vare sig jag vill eller inte.

Är detta normal praxis för alla empater eller?

( ja jag är på väg att börja gråta)

#3

Metoden jag beskriver här ovan går till grundorsaken av varför en individ befinner sig i obalans och vad det går att göra för att hjälpa den personen tillbaka till ett balanserat tillstånd. Detta är helt enkelt en metod som hjälper kroppen att komma i balans så att kroppen därifrån sedan kan självläka.

Givetvis kan man uppnå temporära lösningar genom att använda sig av en mängd olika tekniker. Men dessa är temporära och behöver därför upprepas. Det var så jag lärde mig det hela när jag inte visste speciellt mycket om hur jag som empat alltid var trött och hela tiden växlade i humör beroende på hur personerna i min omgivning mådde. Jag levde helt enkelt deras liv i min känsliga kropp som läste av deras känslotillstånd och därefter omedelbart reagerade på hur dom mådde. Vilket givetvis resulterade i att jag aldrig förstod att jag inte levde mitt liv utan istället min omgivnings känslostormar.

Jag har idag lärt mig att det min omgivning utstrålar inte är jag. Jag påstår inte att det var enkelt. Jag har genom medveten träning sedan 2004 arbetar med detta och det är först nu jag anser mig ha en någolunda bra kolla på mitt eget känsloliv.

Hur du upplever din verklighet och hur du tolkar det jag skriver gör du utifrån hur du uppfattar verkligheten just nu. Om du läser den här texten om kanske tre månader så skulle inte jag bli förvånad om du uppfattade den på ett annat sätt än du gör idag.

Livet är en process och det är först när vi själva inser att det är vi och ingen annan som har makten att förändra våra egna liv som den verkliga förändringen kan äga rum. Vad man väljer att förändra sitt liv till är upp till var och en.

När jag kommer i närheten av någon enskild så känner jag den ju men kan skilja den från mig själv.

I folkmassor så sköljer alla olika känsorna över mig, finns ingen chans att veta vem som är jag.

#5

Jag kunde inte heller skilja på det i början eller ens i mitten utan det är endast på slutet, dvs de två sista två åren som jag kommit så pass långt att kan skilja på min och andras energier. Det går att lära sig men för mig tog det rejält med ansträngning. Jag har i praktiken pluggat det här dygnet runt sedan 2004.

Kan du säga var jag ska börja åtminstone? Jag kommer att träna som bara den om jag har en chans att någon gång stänga av.

Jag är också en Empat..

Jag fick nyligen lära mig att man ska fokusera på den motsatta känslan man plockat upp från någon annan..

Tex. Känn lugn när du känner ilska och frustration, känn glädje när du känner sorg.. osv Jag har bara provat detta ett litet tag men jag tycker det funkar något iaf..

Jag är också en Empat..

Jag har fått lära mig att man ska fokusera på den motsatta känslan..

Fokusera på lugn när du känner ilska och frustration, fokusera på glädje när du känner sorg..osv

Sen finns det olika formler, växter och amulettet som man kan använda som en sköld för att skydda sig mot andras inflytande..

Var ska jag känna när jag känner alla olika känslor på en och samma gång?

Att vara empat är på gott och ont.

Bakom empatin ligger en stor kärlek och välvilja. Viljan att hjälpa andra som lider av till exempel, sorg, maktlöshet, frustration, ilska m.m.

Tre saker räcker för att frigöra sig från empatin när den blir så stor att man själv lider.

1. Kan jag hjälpa den här människan?

2. Varför kan jag inte hjälpa personen i fråga?

3. Acceptera att du inte kan hjälpa människan.

När vi accepterar att vi inte kan rädda hela världen sugs vi inte längre in i andras lidande. Vi känner med dem som lider men lider inte längre själva av att de andra lider. Vi har nu accepterat att lidandet får alla gå igenom på ett eller annat sätt i sina liv.

Ett bra tips på vägen är:

En människa som ber om hjälp är mogen för att ta emot den.
Se dig omkring och titta efter hur många som säger "Hjälp mig".

10# Ja det är ju de som är problemet.. Men oftast är det en grundkänsla som tar olika former.. Börja med att sätta namn på så många känslor du kan.. det kan vara början till att hitta grundkänslan..

Tex.. jag var på ett nytt arbete idag.. fick jobba tight ihop med 4 andra personer som jag aldrig träffat förut…. och du kan ju gissa hur mycket känslor jag fick tampas med.. men vi hade en känsla som vi alla delade.. och det var rädsla! Rädda för att göra fel, att missa något och att att bli utskällda.. det blev lättare om jag fokuserade på att inte vara rädd.. jag fick lixom bära tryggheten och lugnet för oss alla 5.. det är ganska jobbigt.. men efter ett tag börjar känslostormarna avta..

Hoppas något kan hjälpa dig..

#7

Det som skulle fungera bäst för dig är att "våga" säga nej till andra människor. Det är ett stort steg men ack så nyttigt när det väl fungerar. När du börja säga ja till dig och nej till andra händer mängder med saker på band även om bandet inte händer över en natt.

Förlåt att jag frågade… och bad om hjälp. Men jag kan inte gå fram till fullständiga främlingar när det rör sig om några hundra personer eller fler och säga nej… jag stannar inne.

#14

Svaret är menat på ett person till person plan. Det jag menar är att när andra ber dig om hjälp med en sak som du inte kan säga nej till för du är tränad till att säga ja även fast du vill säga nej. Tala då om för den personen att du gärna hjälper till och att du har tid om 11 veckor på tisdag kl 19.00-19.35. Det som då brukar inträffa är att den andra personen inser att du inte längre går att använda som en extra hand när helst det passar den andra personen.

15#

Fast så är inte alls mitt problem.. ingen kommer till mig och säger att dom har problem utan jag känner det ju bara.. det går ju inte att säga till folk "ursäkta men jag kan inte hjälpa dig.." Oftast vet dom inte ens själva att dom har ett problem..

#16

när jag arbetar och svarar på frågor i forumet använder jag mig av samma teknik som när jag arbetar med mina klienter. Det jag då "ser" kring dig och den önskan om hjälp som du ber om i #12 är följande.

Grundorsaken och lösningen på din fråga står att finna i att ta sig en djupare titt på varför man säger ja när andra ber om hjälp men egentligen har man inte tid och inombords vill man istället säga nej.

Det är exakt den information jag får fram kring den fråga du ställer. Om det inte stämmer överens med hur du uppfattar det hela så är det så.

allhealing har bra saker att säga. Det krävs ju ändå en viss öppenhet, och ork från de andra att ta emot råd, och följa, prova, och omsätta i verklighet.

Det handlar om att inte streta emot kroppens naturliga sätt att hantera situationer som uppkommer. Kroppen kan hantera en stor folkmassa, även om man är en väldigt öppen person. Genom att just öppna sig för kroppens egen förmåga.
Det kan ligga många lager, och finnas djupa spänningar som stör balansen. Vill man komma någon vart med detta ser jag avslappning som ett nästan nödvändigt utförande, och då gärna djup avslappning. Det löser upp spänningar, och kroppen får en chans att fungera naturligt, och ansträngningslöst.

En annan metod skulle väl vara att träna genom att under ganska lång tid medvetet befinna sig i en folkmassa, och på så sätt närmast tvinga sig själv till anpassning. Antagligen en krävande metod, som tar lång tid, och i många fall kanske inte ens fungerar.

Man får börja med det lilla. Särskilja sig själv från andra, prioritera, och vara tydlig. Först lär man sig att hantera en person, sedan fler och mer ofattande situationer. Det viktiga är att just göra något, och söka medveten förändring, och framgång i och med sin öppenhet.

18#

Du har helt rätt..

Det krävs mycket jobb dock bara att gå en shoppingrunda på stan som nog är ganska självklart för de flesta.. Empater tror jag undviker allt som har med folksamlingar att göra.. jag shoppar kläder i nätbutiker tex..

Avslappning är jobbigt för då blir allt så tydligt och avskalat.. spontant känns det bättre att hålla igång och slippa stanna upp..

Om allt blir jobbigt då vänder man på det. Det ligger i sinnet.

Man kan gå en shoppingrunda för att bara handla, det behöver inte ha med människorna att göra. De är i vägen om man tror att det är så det är.

Med rätt avslappning så ska det vara en fördel att saker blir tydliga, och kommer upp till ytan. Det är meningen. I rätt avslappning så lär man sig att hantera sig själv, och sinnet.

Niklas

Nidlo1, jag kan med all sannorlikhet säga att du inte vet vad problemet är… jag tror inte att nån av er fattar riktigt hur öppen jag är.

#21 Genom att försvara dig kommer du just att försvara dig… Vilket är på grund av din rädsla för att vara öppen.

Berätta då vad problemet är?

Niklas

Ingen har velat berätta hur man stänger sig, det finns ingen stopp på hur många jag tar in samtidigt… Men jag har bett om hjälp av otaliga och bara fått liknande svar som i denna tråd, ingen förstår att jag inte kan urskilja vem som känner vad om det inte är i en väldigt liten grupp. Och det är tydligen så vi empater ska existera… i så små isolerade grupper som möjligt… Jag ger upp..

Jag är också empat, vet hur det känns.

Har inte så många råd att ge förutom de jag har gett. De funkar okej för mig även om det ibland är riktigt jobbigt.

Niklas

Kan du gå omkring bland tusentals människor och känna dig ok?

Och vad är det med dom människorna som inte avger någonting, varken i kroppsspråk, mimik eller känsla? Ingen sjukdom

Det är väl svårt att gå omkring bland tusentals människor. Nu överdriver du väl?

Men efter lång tid är det okej för mig att gå bland främmande människor, ja. När jag var yngre kunde jag knappt gå genom ett litet centrum.

Jag förstår inte det sista du skrev… Det handlar nog inte om människorna utan om en själv. Behöver kroppen stänga ned så kan den göra så automatiskt. Har man så stora problem att det inte alls går kanske man ska söka hjälp, och sluta skylla på att man är "empat".

Du verkar närmast panikslagen?

Niklas

Det är inte alls svårt att gå omkring bland tusentals människor, stort event sker om några veckor. Folk från hela sverige och andra länder + stadborna kommer då och det är fullsmackat i hela stan i en vecka.

Och det andra.

Träffade en man, ingen sjukdom men helt blank. Jag fick ingenting från honom.

Men om du anser att jag ska söka hjälp för att jag inte kan stänga av så har jag redan påpekat detta och tipset är mer ångestmedicin.

Du verkar enbart nedlåtande och tro att jag är psyksjuk så vi kan nog avsluta samtalet här för du har inte den minsta lilla aning om vad jag pratar om.

Du kallar dig empat… kanske lika empatisk som vilken cold reader som helst.

Och om det inte framgick att jag är ledsen, upprörd, förbannad och känner mig oförstådd så skriver jag det så att det är helt klart.

Hej emy 87 och allamej

Jag har frågat min huvudguide hur ni kan göra för att få det lugnare när ni är ute bland folk.

Det han sa är att ni kan prova att tänka er att ni har ett skyddande hölje omkring er som gör att andra människors energier inte når er så lätt.

Hoppas det blir lugnare på det här sättet.

Lycka till. Christina

Tack Christina, det är något jag kan göra :)

#27 Ser man sig omkring bland "tusentals människor" så ser man inte många. Det är i föreställningen det är just tusen människor. Om du känner dig nedvärderad av det, som är ett faktum så är det att beklaga.

Du verkar ju ha psykiska besvär. Jag har själv en del sådana, och ser inget fel i att acceptera. De flesta har besvär med sitt psyke, men många lever ändå ett vanligt liv. Blir det så stort som du känner? Då tycker jag inte att det är nedvärderande att råda om att söka hjälp.

Hur ska jag kunna visa förståelse när du slår dig ifrån vad jag skriver? Och inte litar.

Visst kan man skydda sig med tänkta höljen vilket blir ett sätt att kontrollera sinnet. Det är ju dock tillfälligt… Ungefär som en medicin som verkar tillfälligt.

Vill du förstå hur jag menar kan du försöka förstå detta. Tänk kroppen som en blomma. När det blir natt, eller solen går i moln så sluter sig blomman, lika som kroppen sluter sig i en folkmassa. När solen kommer fram så öppnar sig blomman, för att ta in soljus. Lika som kroppen gör utanför folkmassan.

Eller när man står på en hög höjd, och blickar ut över en djup dal. Man är öppen, och tar in det stora utrymmet mellan bergen. Kommer man sedan in i folkmassan, så sluter sig blomman (kroppen) så att man kan fokusera på det man gör. Detta kan ske automatiskt, och gör så i en människokropp utan hinder.

Du kanske inte ska gå direkt på problemet med att vara öppen i tid, och otid. Se över sitt liv, och hur man lever för att på så sätt utvecklas på fler plan. Då kan förändringen komma spontant

Niklas

Niklas, min sociala fobi och ångestproblematik har jag haft i 25 år, så vad det skulle ha för inverkan på detta nu förstår jag inte.

Jag har alltid varit känslig inför det mesta, haft god kontakt med guider och ledsagare på det andliga planet.

Det slets ifrån mig när jag hamnade i ett förhållande som raderade hela min personlighet. Jag har inte återfått kontakten med guiderna eller ledsagarna efter det.

Jag behöver inte se en person för att känna av dom. Jag behöver inte hålla hand eller titta dom i ögonen.

Jag blev starkare som empat när en stor ångestframkallande börda lyftes och jag började slappna av, jag kunde slappna av för första gången på många år.

Jag är dessutom något som inte ska finnas, en paradox, jag är en empat med asperger.

Jag har otroliga svårigheter att identifiera känslorna som rusar över mig när jag kommer till en folksamling. Och däri ligger min problematik och varför jag vill kunna stänga av.

Om jag ska känna av någon för att hjälpa dom så vill jag identifiera känslorna först, och under tiden småpratar jag med personen eller visar smycken eller råttorna.

Jag känner mig otroligt avfärdad av dig, nedvärderad. I sanning så får jag den känslan i alla dina inlägg, nedvärdering.

Om det är hur du uttrycker dig eller faktiskt känner vet jag inte men därför reagerar jag så kraftigt när du mer eller mindre kallar mig tokig och skriver att

"Ser man sig omkring bland "tusentals människor" så ser man inte många. Det är i föreställningen det är just tusen människor"

(förlåt, jag kom åt nån knapp som jag inte borde)

Om du hade varit på motorveckan någon gång så hade du inte skrivit den kommentaren.. den är ca 20 000 extra som kommer hit just då.

Förstår du mig bättre nu eller ska vi avsluta diskussionen? Jag behöver en quick fix som hjälper när jag går ut, när jag är hemma så är jag inte besvärad av det.

Allamej, jag behöver nog stänga av en del när jag läser dina inlägg. Det kan vara därifrån du tar mig som nedverderande, kall, eller elak.

Jag kan inte hjälpa dig om du anklagar mig för att vara nedvärderande. Det är dina känslor, och din uppfattning.

Du har ju redan fått råd om snabba lösningar, och flera råd om långsiktiga. Jag vet inte vad mer du vill ha?? Eller är du ledsen, och frustrerad? För vad?

Man kan fortsätta vara i sitt problem, eller ta sig ur det. Jag försöker ge dig sätt att komma till insikt, vilket du inte gör förrän du öppnar dig. Vad du menar med det du skriver är jag mindre säker på. Öppnar jag mig för dig, och visar all medlidande, och förståelse så finns risken att jag kraschar. Det kan du ändå inte begära. Känner du dig nedvärderad är det som sagt att beklaga, jag gör det bästa jag kan.

Niklas

Det där var det första inlägg du skrivit där jag känt medkänsla.

Som skrivet så kan jag inte vara öppen hela tiden, inte ens på ett forum.

Även jag hänger i en skör tråd… Och ser att man gör det man kan, som varje människa inte kan göra mer.

Niklas

# 26 Vissa kan uppfatta det som väldigt kränkande om någon annan påstår att man har psykiska problem. Och det behöver man inte heller döma.Eller börja nysta i. Vi är alla där vi är. Så man kan försöka uttrycka sig försiktigt i detta ämne anser jag. Jag vet att du inte menar något illa Niklas.

Vi empater är ofta psykiskt labila, jag är själv empat och får jobba med balansen som allhealing talar om vareviga dag och alltid. Det finns inga genvägar för mig och det är ett arbete att utföra.Men jag är så övertygad om att psykofarmaca inte är det enda som kan mildra eller balansera denna labilitet - i så fall skulle jag ha givit upp för länge sedan.

Jag hittar vägar genom meditation, hälsosam mat, sömnrutiner, utsätta mig i lagoma doser för stora folksamlingar, våga lyssna och ta hand om mig själv, våga sätta gränser osvosv.Och att jobba med mina tankar! Mindfulnesstekniken, att skapa ett mellanrum mellan "jaget" och ens tankar hjälper mig oerhört. Att se att JAG är inte MINA TANKAR. Då blir ingenting man tänker laddat. Jag kan slappna av mitt i rabblet av negativa orostankar, för "det är ju bara tankar". Jag är mer positiv, gladare, mer tacksam osv genom denna teknik.Det finns massor av böcker i ämnet.

Det finns också nåt underbart i detta med att vara empat - det finns en väg att hitta sig själv! Och det är fantastiskt! Även om jag knagglar och tragglar fortfarande, så lyser en stjärna inom mig som är full med kärlek och hopp inför MÖLJIGHETEN att finna nya sätt att förhålla sig till andra och på det sättet inte konstant läcka energi.

Och våga bejaka och se det vackra i att vara empat. Det betyder att man har ett stort, varmt hjärta och en förmåga att hjälpa andra. Bara vi tar hand om oss själva först.

Så ge inte upp Allmej!

Sluta med att  försöka stänga av…för själva försökandet att stänga hindrar dig…från att det du vill undgå, fortgår!

* Medkänsla är att känna med…medan…medlidande är att lida med!

* Man kan alltid göra mer genom att göra mindre!

Mindre av vadå?

Mindre av allt det man gör för att vara mer.

*Att göra sitt bästa är att göra litet mer…litet bättre!

* Vem vill man vara och hur är man den man vill vara?

#35 Nej varför skulle jag mena illa. Varje dag lider jag, och försöker göra mitt bästa. Tror jag börjar tappa fotfästet totalt..

Niklas

#36, Peter. Det du skrev gick rakt in i hjärtat. Mitt i prick, och perfekt!

Skulle vilja ge respons men just nu står det still.

Niklas

#23

Du skiver att ingen velat berätta. Om du vänder på det hela kan man även välja att inte se det andra berättar. Om man även väljer att värdeladda det andra säger när de berättar om hur de har gjort för att lyckas skapar du inom dig friktion mot de svar som ges.

Det är inte du som skapar friktionen, du är inte dina tankar. Ändå tror väldigt många att det är just den dom är. Sina tankar, sina beteenden, sina invanda mönster, alla intryck vi fått och hela tiden får av vår omgivning.

Jag förstår precis hur öppen du är eftersom jag arbetar med den öppna tekniken när jag hjälper andra som vill hitta ett djupare djup inom sig själv. Jag arbetar inte med personer som vill lägga ansvaret på mig och säga att jag inte kan hjälpa dom, det fungerar inte på det viset på ett djupare plan. Där handlar det enbart om att våga älska sig själv helt utan rädslan.

Det är den enorma frustrationen som uppstår inombords när detta intresse vaknar till liv i varje individ och som skapar helt unika upplevelse för varje individ kring hur deras färd mot en djupare insikt om vem dom egentligen är när individen kommer i starkare kontakt med sin inre kärlek.

Så har jag uppfattat att det hela fungerar. Min sanning är inte bättre än någon annans uppfattning om vad sanningen är. Det är min uppfattning.

Det du kallar för sanning är hur du väljer att definiera det du kallar för verklighet.

Empatisk kan jag först vara då jag inte lider av att andra lider…då jag inser att den som lider det är jag. Andras lidande är deras val, själens val. Mitt lidande, mitt val.

Det är det ansvar jag tar. För mig själv…Det som betyder att jag kan se, kan välja att ta hand om mig själv först. Jag vet att empati som tar energi, som orsakar lidande, det är ingen empati, det är min ursäkt.

När jag skiter i att vilja ge i ett möte med andra, då stänger jag inte av…utan skyddar mig då jag öppnar mig för det som är.

Medveten om att alla energier, på alla nivåer, är här och vibrerar hela tiden i bakgrunden. Att det är jag som bär ansvaret för att generera och levandegöra de som jag vill ha.

28# Det var faktiskt ett bra tips.. man måste ha en ganska bra koncentration dock för att hålla skyddet uppe.. men det kanske går om man övar..

#40 Där är något viktigt. Att kunna se att lidandet man tror andra orsakar en, finns i en själv. Det är inte lätt att acceptera. Men nog så viktigt för skiljandet från andra. Då har man tålamod med andra, för man saknar förmågan att lida för den andres skull.

Kommer att tänka Jesus när han dog på korset, som det berättas. Vem led han för undrar jag?… Jo, sig själv. Och med det för andra…

Niklas

42# Lidandet finns inte i mig.. men det är ganska tröttande att se det i andra..

Jag tror inte på Jesus..

#43 Ja, det låter tröttande…

Vad jag vet är Jesus en historisk figur. Men är ju klart, man kan ju välja att inte tro på historier.

Niklas

Kanske är det inte meningen att man skall tro…på Jesus…utan levandegöra det han representerar och införliva kärleksbudskapet i sitt eget liv.

Om man upplever lidandet tröttande, då man ser det hos andra…är man då befriad från det själva?

Och när man själv står inför en liknande situation är man då fri från eget lidande?

Betyder detta att lidande är ett förhållningssätt?

Du är så klok Peter! 

Lena!

Som du vet så hjälper det…på klokheten…när man gör sig själv fri från lidandet.

För är det inte så…att vara empat,  på sådant sätt att man själv lider…

i mångt och mycket är att leva med minnet av sitt eget lidande…leva med oförätter man varit med om…och som man ser andra vara med om.

Att vara med om…betyder det inte också ofta…att det är något man varit med om…som nu inte längre är…eller borde vara giltigt?

Jag håller fullständigt med dig Peter.

Lidandet finns inte längre när vi frigjort oss från vårt eget inre lidande.

Jag är empatisk när mitt hjärta kan förstå den andres lidande utan att jag låter mig själv dras in och genomleva den andres smärta.

Att lida för andras skull tjänar inget till för då finns det ingen icke-lidande kvar som kan inspirera de andra att ta steget ur det.

När vi frigjort oss från vår egen inre sorg och smärta och accepterar att andra behöver göra likadant finns det inget som gör ont längre.

#45 Jag läste en bok om kärlek. Den var väldigt givande då den beskrev lidandet som sår i människan. När någon annan säger något man tolkar som sårande då rör den människan egentligen vid såret som redan finns hos en själv som man skapat genom självhat. Förstår man det, och kan leva i den förståelsen så ser man att ingen sårar en själv, det är en illusion. Såren finns redan där, och de har man oftast skapat för länge sedan.

Tror ni man kan skapa nya sår inom sig? Eller kanske alla sår blev skapade hos oss som små när man var beroende av andra…? Kan nya sår skapas i vuxen ålder?

Niklas

Om man är medveten så skapar man inga sår.

Tror att man bygger på såret inom sig när man är omedveten.och såren skapades/byggdes på  hos oss under våra uppväxt förehållanden.

Hej,
Här finns en artikel som beskriver Emapter, det finns säkert andra artiklar som har en annan vinkling men läs gärna och känns den rätt i hjärtat så är det rätt för dig.

Är du en Empat?

Att stänga av sig är inte helt enkelt och man kan aldrig stänga av sig helt, däremot så går det att lära sig leva med sin öppenhet och även att uppskatta den.
Här är en metod som man kan använda sig av därmed inte sagt att den är "rätt" för dig.

Disciplinera dig

Det är endast du själv som kan göra skillnaden genom att arbeta med olika bitar i ditt sinne.
Jag kan hålla med allhealing om att det är väldigt viktigt att komma i balans med sig själv och sitt inre, på s sätt blir man med automatik starkare i sinnet och kan hantera de olika energierna på ett mer balanserat sätt.

Jag tänker också på skillnaden mellan empati och sympati.

"Någon har ramlat i vattnet och håller på att drunkna.Sympaten sätter sig ner och gråter - empaten kastar i ett rep."

Empati handlar väl om handling på något sätt…för mig iaf…en vilja att hjälpa andra. Och att viljan kanske finns för att man själv varit med om något.Utan att man för den skull dras ner i det igen….

52# Man kan nog inte säga att en Empat handlar om handling.. en Empat är en personlighet.. något man föds som inte något man blir. Sympati och empati kan man lära sig men det är inte samma sak som att vara en Empat.

Jag håller med Airwyn, en Empat är inte detsamma som Empati eller att vara Empatisk.
En Empat behöver egentligen inte alls vara speciellt Empatisk i handling utan snarare tvärt om, en Empat gör allt för att fjärrma sig från att känna av andra männsikors energier.
Det är fruktansvärt att handla en torsdag efter arbetet då det är många människor som stressar, är arga, ledsna glada…ja man tar in hela känsloregistret samtidigt.

Min make brukade placera mig med vagnen på ett ställe och sedan sprang han och plockade varor, själv var jag alldeles förstenad av all sorg och elände som plockades in.

Idag har jag någorlunda lärt mig att hantera allt det här och även accepterat den jag är.

Det här handlar inte om Torgskräck eller att man är osocial utan det är helt andra energier som flödar.
Det handlar inte heller om att man är speciellt mycket mer Empatisk än andra människor utan den nivån varierar nog från fall till fall.

Det kanske finns mediciner som en läkare kan skriva ut för att underlätta tillståndet?

Själv tycker jag mindre bra om att låta mig begränsas av världen utanför dörren så jag äter medicin för att kunna leva ett normalt liv.

En empat borde ju kunna finna något som funkar för henne/honom också?

En idé bara så där. 

55# Det är ett ganska känsligt ämne att rekomendera medeciner till en Empat eftersom det är att underkuva den man är som person.. även om det ibland kan vara en plåga att vara Empat så är det den jag är.. det vill jag inte medecinera bort.. Det är ingen sjukdom. Jag har dock testat det och det blir som att dränka alla känslorna i vatten.. allt blir ännu mer otydligt och svårare att få grepp om.. det förstör mer än vad det hjälper.

Underkuva?

Så en schizofren, psykotisk eller social fobiker är mindre värd än en "frisk"?

Så ser inte jag på saken.

Det var ett förslag till att förmildra lidandet, inget annat.

Alla är lika mycket värda, punkt slut.

Schizofrena, psykotiska och sociala fobiker (klickar ja på förslag nr. 3) är behandlingsbara.

En personlighet är inte det.

Att medicinera en empat till den gränsen att det inte känns längre har jag testat och gissa vad vi fick då. En psykopat.

Gick på lithium i 2 år innan dom listade ut att jag inte alls var bipolär…

Ett sätt att stänga dörren så att säga måste man träna upp psykiskt. Jag kan det inte än men jag kommer att komma dit.

#58

Jag är av en helt annan åsikt. Min åsikt är att allting är förändringsbart. En personlighet är mängder av inlärda beteenden, det som kan läras in kan läras om. Därmed förändras personligheten. Det är min erfarenhet när jag arbetar med mina klienter.

Om man envisas med att tro att man är född med det, blir det då inte också en ursäkt för att att få lov att ha kvar sin personlighet.

En personlighet som blir hämmad i sin utveckling, i tron att det inte finns någon lindring eller ett helande.

Jag håller med allhealing…allt är förändringsbart!

…och om man har provat allt och det inte hjälper…vad gör man då?

Att uppmärksamma sig själv och vända på sin invanda föreställning, att skapa en ny konstruktiv och positiv syn på saken.

Lättare sagt än gjort…men resultatet kommer också… om man får det gjort!

Angående mediciner så vill inte jag använda dom om det inte är helt nödvändigt, för ångest, lidande har ändå ett visst syfte, eller effekt; att ta sig ur det jobbiga.

Niklas

…det vill säga att man kanske inte endast behöver se det jobbiga som något negativt då det jobbiga oftast tar en ur det jobbiga.

#62

Desto djupare insikt desto ljusare framtid =) Om man gör någonting med insikten.

#63 Varför skulle man inte göra nåt med insikten?… Eller vad syftar du på?

Niklas

Allamej och Emy87: Det jag gör för att stänga ner är att jag stänger ner alla chakrana i tur och ordning. Vet inte om du hört talas om detta eller om någon annan skrivit om det i den här treåden. Verkade inte som det i alla fall.

Där finns det ju en mängd olika varianter, men många använder sig av lotusblommor eller ljuspelare som representerar varje chakra. Ett tips är att göra det här varje dag innan man går och lägger sig. Efter ett tag beöver man inte ens gå igenom varje chakra, utan man lär sig helt enkelt att stänga av och sätta på.

Börja med det översta chakrat (kronchakrat som är violett) och visualisera hur du långssamt stänger en lotusblomma blad för blad. Jag brukar tänka det som att en lila ljuspelar skjuter ut genom den blommar och när jag stänger det sista bladet så åker ljuspelaren in.

Sen gör du samma sak med oannchakrat (indigo/mörkblått), halschakrat (ljusblått), hjärtchakrat (grönt eller rosa), solarplexus (gult OBS, lämna ett kronblad öppet), navelchakrat (orange) och till sist rotchakrat (rött, lämna även där ett blad öppet).

Sen tänker du att du omsveps av ett vitt skyddande ljus. Klart! ;)

#64

det var menar som en annan vinkling på det du skrev i #62.

#66 Oki. Jag förstår inte riktigt hur det är en annan vinkling… Men är ju inte första gången det sker …

Niklas

Underkuva?

Så en schizofren, psykotisk eller social fobiker är mindre värd än en "frisk"?

Så ser inte jag på saken.

Det var ett förslag till att förmildra lidandet, inget annat.

Alla är lika mycket värda, punkt slut.

57#

Vaddå mindre värda? Vad har det öht med denna tråden att göra? Underkuva betyder att man trycker bort saker, vet inte vad tycker att ordet betyder.

Schizofreni, psykoser och fobier är sjukdomar och går att medicinera. Empater är inte sjuka och går inte att medicinera.

Allt som gör ont i själen går att förmildra med mediciner.

Frågan är om man VILL lida och sedan beklaga sig över lidandet eller om man vill få ett slut på lidandet, antingen via mediciner eller kanske genom att stärka sin egen personlighet?

Om man ser empat-tillståndet som ett personlighetsdrag som är oföränderligt då finns ju inget att göra. Då är man som man är och kan heller inte utvecklas eller förbättras åt något håll.

En personlighet går alltid att förändra och förbättra. Orkar man inte stärka sitt eget jag så är mediciner ett alternativ till hjälp. ett sätt att vila från "kampen".

Ordet underkuva har flera synonymer och sorry att ett missförstånd uppstod.

I bland behöver man underkuva delar av sig själv för att kunna lyfta fram andra mer främjande delar. Livet ger oss alltid val och ofta är valen pest eller kolera. Har man haft kolera ett tag - kan det vara skönt att ha pesten som omväxling.

#69 Det går att leva som Empat utan medicinering, jag har många vänner som är Empater inkl. jag själv och har aldrig hört talas om att någon tar medicin.

Att ta genvägar leder i regel till senvägar.
Jag har gett tips på länkar #51 där det finns likasinnande så jag hoppas att ni som behöver tips kan finna någonting matnyttigt i de länkarna, både hur man kan hantera sin Empat, sida och kanske förstå vad det är som händer.

Empater delas även in i olika nivåer och det kan kännas bra att finna sin egna nivå.

Hej!

Försök att bara tillåta känslorna att vara som de är och "skölja genom dig" utan att lägga något värde i vad du upplever, inte analysera eller låta tanken komma in. Upplev helt enkelt det som du känner, oavsett om det är "positivt" eller "negativt" och oavsett om varifrån känslorna kommer. Det är inte "dina" känslor i alla fall. Detta har hjälpt mig enormt mycket och det finns inget behov av att "stänga av". Lycka till!

Marcus

www.namahava.se

Den amerikanska psykiatrikern Judith Orloff presenterar en del tekniker, t ex meditation, som energikänsliga personer kan ha nytta av att kunna i sin bok "Emotionell frihet".

Det synes mig som om grundproblemet är att man blir trött på att vara negativ med andras negativiteter och då vill man låsa in sig i ett rum och inte släppa in dem… Utveckla en skyddande mur av neutralitet med en snabb fix av mp3 eller iPhone.

Det kan fungera för en del, utveckla en mask av ointresserat betraktande som inte tar till sig något men heller inte ger eller deltar i något.

De flesta som gått igenom en viss pubertetsproblematik vet vad jag pratar om…

Lösningen på detta är ju att man utvecklar en positiv attityd som kan färdas på kärlekens alla möjligheter och undvika negativiteter därför att de är så helt ointressanta och meningslösa i förhållande till alla underbara möjligheter som positiviteten medför. Varför gå på den skuggiga sidan när man kan välja att gå på den solbelysta sidan av gatan?

Visst finns det bra mindfullnesstekniker, meditationsvishet. Det är ju en form av positivitet - man övertalar sitt sinne att skapa det som man behöver tex en skyddande aura av ljus; genom att visualisera detta, genom att positivt affirmera detta. Träna ofta och väx med förmågan.

Kanske så upprepar jag något som redan är sagt, har nämnligen inte läst alla inlägg. Det slog mig bara att ämnet är ett av dom viktigare, så jag kände att jag ville dela med mig lite.

Du är tystnaden mellan dina tankar. Vilket betyder, alla tankar som uppstår är antingen en fråga, ett tycke eller reaktion etc. För att stänga av allt sånt behöver man vara nöjd med tillvaron. Nöjd är det samma som lycklig, när alla behov finns där så kryper lyckan fram. När detta sker så kan man slapna av och bara njuta. Detta råder även när något har gått snett, förstå det snabbt, be eller sök vägen som leder Dig ur det tillfälliga, slappna sedan av igen.

Don't eat from the tree of knoledge!
Genom att veta om att man har det sämre, eller att man är orättvist behandlad, eller veta att man är bättre än någon annan, eller fötjänar bättre oev, ja då käkar man äpplen så det står härliga till. Du är ju redan här och får ta del av vackra moln, välluktande blommor och gräs, musik, vind, solen, vänner och bekanta, djur och insekter. Det är en scen som kanske väldigt många vill åt, men inte får ta del av, vad vet vi hur många som står och väntar på en földelse här?

När fler och fler kommer till sådana insikter så kanske vi har tid att lägga ner vapen, strid, hat, agressioner och annat, tills dess så är det tanken och tycket samt begäret som styr.

Tystnad har jag större delen av mina dagar, jag ställer enstaka frågor som senare kommer svar på, jag känner då efter vad för sorts svar deta är, passar det mig, passar det kärlek, skall jag verkligen manifestera det.

Tills vidare, frid