Bra jobbat Trulig

Åhh, jag känner med dig!
I bland får jag så starka inre upplevelser att jag önskade hela världen sa: - Ja! Precis så! Det har jag också upplevt.

Upplevelserna av det själsliga livet går dessvärre inte att uttrycka i ord, för dessa är mer en KÄNSLA.

Jag är glad att du lyckades släppa, för du har tidigare nämnt att du varit medveten om detta tillstånd.

Känslan av stillestånd känner jag så väl igen. Det är precis som om kroppen säger "NEJ, nu stannar vi här tills vi löst det här "problemet".
Stilleståndskänslan har jag lärt mig är en inre längtan efter förändring. Om jag bara låter stilleståndskänslan vara så kommer dagen då allt löser sig av sig självt. Du löste nu detta genom att följa din själs inspiration.

Va kul Trulig!

*glad*

Härligt Trulig!!

Härligt för dig Trulig!

Lena

Intressant att du bara låter vacuum känslan vara. För när känslan varat tillräckligt länge och det inte händer något, känner jag mej passiv och låter nog den gå över i frustration. Några gånger gör jag då något spontant ..kanske inte alltid så övertänkt. Men det har nog faktiskt ibland lett till att det faktiskt har hänt något. Ibland inte.

Jag har så många gånger fått höra: kom igen, gör något. Så jag har nog trott att jag ska agera. Har bla. annat träffat en andlig "mentor" som i stort sett skällt ut mej för att jag ska reagera…fastän jag stått som ett frågetecken och inte vetat hur…det stärker en ju

Svårt att veta vad som är ett socialt arv och vad som är motstånd till förändring.

Tack alla rara!!! Så skönt med själar som förstår

#5

Tidigare, när känslan av vacuum eller stillestånd kom till mig slutade det alltid med stark frustration eftersom jag ville att nåt skulle hända. Jag stod inte ut med vacuumkänslan och sökte svar i böcker, på internet och via meditation för att se vad sjutton det var som jag missat. Mitt inre skrek efter utveckling och framsteg = mitt inre skrek efter svar.

Vad jag då gjorde var att jag forcerade min egen utveckling genom att inte tillåta mig själv att "stå still" eller återhämta mig. I utvecklingen händer det alltid något. Det är upplevelser och insikter om vartannat. Vad jag inte förstod var att kroppen inte hängde med i svängarna. Kroppen eller sinnet ville vila för att orka vandra vidare. I mitt fall slutade det mycket illa. Jag fick lära mig en svår läxa. 
(Numera ligger jag ofta på soffan och äter praliner).

Vad jag inte förstår är det där med att du inte reagerar? 
VAD är det egentligen du BEHÖVER reagera på?
Om du är apatisk förstår jag däremot att en reaktion behövs för att få till en förändring…

Grattis!

#6 Vad jag ska reagera eller agera på…. ju mer jag tänker på det så är det nog så att jag TROR att jag behöver agera..

Men t.ex så är det en tråkig utveckling på min arbetsplats. Jag har verkligen försökt att gilla läget och trott att det skulle gå till kaos stadiet för att sedan återfödas och bli bättre. Men det verkar inte bli bättre - så istället för att gilla läget så kanske jag mer aktivt ska släppa taget och söka nya vägar. 

Jag vill tro att allt ska komma till mej och att jag ska kunna vila i att allt i mitt liv är som det ska. Men sen kommer väl den logiska hjärnan och säger att jag ska agera, kämpa osv…

# 8 Jag vill tro att allt ska komma till mej och att jag ska kunna vila i att allt i mitt liv är som det ska. Men sen kommer väl den logiska hjärnan och säger att jag ska agera, kämpa osv…

Oj, vad jag känner igen den där bergochdalbanan. Bönen" Hjälp mig förändra det jag kan, acceptera det jag inte kan och inse skillnaden" är klockren

Känner också igen mig i Lenas beskriving, att man lätt forcerar när man vill att nåt ska hända hela tiden, fast just stiltje kan vara en väldigt viktig del av utvecklingen…det behövs tid för saker att falla på plats….så är det bara… men vi är många som lätt har lite " bråttom", eller hur?

Av "en tillfällighet"  fick jag till mig detta idag.

  "Det går inte att dra fram trädens blad
Tvinga fram rosens knopp
Springa innan jag har balans att gå
Förändringar och kunskap kommer i den takt
kropp och själ kan anamma den - göra den till
sin egen genom insikter och förlåtelse"

Från Ulla Wallins bok: Jag hjälper mig själv 1

Det kanske inte var en "tillfällighet"? 

Mycket tänkvärda ord och ack så sant!

Vill bara berätta om en upplevelse jag hade för två nätter sedan som för mig bevisar att insikten att agera kommer när själ och kropp mognat för att ta emot den.

Jag har under ett par års tid haft en minne av en svår händelse i mitt liv som i bland ploppat upp. Jag har tittat på det, suckat och tänkt att "usch, vad svårt det var under den tiden och vad sviken jag kände mig av livet", sedan har jag tänkt på något annat. För ett par kvällar sedan kände jag mig plötsligt lite sorgsen utan att förstå varför. Jag borstade tänderna och la mig till sängs och tankarna snurrade på om vad jag skulle göra på jobbet nästa dag och vad som hänt under dagen när plötsligt det där minnet var där igen. Den här gången viftade jag inte bort det utan valde att gråta ut sorgen över det som skett. Jag ilsknade sedan till och kände mig arg över den oförätt jag utsatts för (det här minnet handlar om det absolut värsta jag varit med om i mitt fyrtioåriga liv och det hände för ett par-tre år sedan).

Plötsligt slog det mig att jag behövde förlåta detta minne. Det tog emot med allt jag hade. Jag kände bitterheten skrika i min kropp. Jag insåg att jag behövde hjälpa mig själv för att slippa plågas mer och visualiserade en tröskel av förlåtelse som jag klev över och sa sen när jag stod på andra sidan "jag förlåter dig av hela mitt hjärta och jag tackar dig för att du gav mig denna erfarenhet". Nu kom ett stort ko-lugn som spreds i hela min kropp. All ilska och sorg var nu som bortblåsta.

Jag steg upp jätteförvånad över vad jag just gjort. Jag hade aldrig under dessa två års tid haft en enda tanke på att jag behövde förlåta detta och plötsligt så fanns svaret där serverat på en bricka av silver. Jag behövde bara välja om jag ville det eller inte. Bilden av tröskeln hjälpte mig framåt och jag insåg att jag just bestigit ett högt berg inom mig. Nu vara jag ännu mer fri inombords. (Och jag som trodde jag var klar, he he he).

Ett äpple vet inte själv när det är moget att släppa taget och falla ned från grenen, för det är grenen som känner när äpplet är moget att falla till marken…

Lena, så härligt!!!

Tack för din berättelse. Det inspirerar!

Lustigt det där…känslan av att andligt bestiga berg inom sej. Att våga..att släppa taget eller bestämma sig för att ändra sin syn/känsla för något.

Tack Lena. Dendär historien kan nog hjälpa många (inklusive migsjälv).

"When you forgive you love, and when you love God's light shines upon you" 

- Citat ur filmen Into the Wild

Livet är som en berg och dalbana,det dyker upp förträngda händelser/minnen  som är obearbetade.som man gör motstånd mot ifrån början innan man kan accepera det som skett och att det var en del i mitt liv.förlåta sig själv och gå vidare i livet.

Tack för era berättelser.

#12 Härligt Lena!

jag tänker också på ordspråket om att det blir ingen fjäril av att klistra på vingar på en larv. Utveckling kräver tålamod och har en viss fas att gå….

Att återskapa sig själv som den fantastiska själ jag igentligen är - vad innebär det?

Jag har kommit till jorden i en familj som jag varit med att välja för mitt livsarbetes skull. Accepterat en viss kroppstyp och social situation. Ett visst öde som givits som arv-miljö.

Det är nog att återskapa sig som en människa i största allmänhet.

Men att återskapa mig själv som jag är som en unik egen individ torde vara mer komplicerat beroende på just mig själv - vill jag göra det enkelt och lätt eller finns det något problem?

Här hamnar man i en re-inkarnations diskussion som inte alla vill köpa. Så jag lämnar den.

Att då återskapa sitt människosjälv som den igentligen är - hur gör man det?

Antagligen är det en politisk fråga. Partierna har olika uppfattningar om hur man ska hjälpa till med det, vad som är mål och metod.

Men det egna ansvaret - tar man det på största allvar? Är det jätteviktigt att jobba på sig själv att bli den fantastiska människa som jag igentligen är - så söker jag mig till det som jag älskar och känner är en positiv utveckling. Inte blir jag en fantastisk människa genom att lida eller gå omkring småförbannad och sur, nä glad och go ska människan vara.

Kanske jag söker mig till människor som för en ringa slant för sin tid vill hjälpa mig - hälsocoacher och terapeuter av olika slag. Det kan vara mycket värdefullt. Kanske läser jag någon bok som vill göra anspråk på att vara en väg till att kultivera mänskliga kvaliteter. Kanske får jag spontant en andlig Hjälpare som leder mig till okända möjligheter.

Att vara Människa är ju en både vanlig vardag och en helig högtid. En blandning av osynligt och synligt. Det är spännande.

Bra skrivet Hukanson. Det finns två aspekter av uttrycket att "vara sigsjälv". Som människa eller som själ.

Jag tror att jag valt detta fordon (den kropp jag är i nu) av anledningen att uppleva fullt ut, och lära av det. Därför försöker jag alltid förstå varför den/jag känner och gör som den/jag gör. Se vad som är själsligt och vad som är kroppsligt. På så vis lär jag känna migsjälv på båda planen!

Själen förfinas genom människan, och sig själv. Människan förfinas på begäran av själen, och som ett resultat av förfiningen av själen. Det går ihop, och är Ett.

Först tänkte jag inte så mycket i utveckling, sedan tänkte jag andlig utveckling, efter det personlig utveckling. Nu kanske jag mer tänker Utveckling. Det blir på alla plan, och med det en sammankoppling av själslighet, och mänsklighet som egentligen är samma sak när man inte väljer att dela upp. Att dela upp kan göra det lättare att förstå, men det är egentligen bara en uppdelning.

Alwyn, hur menar du att man kan vara sig själv som själ? Går det, och går det att inte vara sig själv…?

Direkt själ/form tror jag att själen är själen, och det andra är kroppsligt. Allt i det fysiska är kropp. Tankar, stenar, träd är kropp och hör till kroppen. Själen är rent ljus.

Vad är en kropp , en tanke, en sten, ett träd?…om inte det bortom sitt fysiska uttryck är en Ren Själ ett Rent Medvetande.

Då är det väl ingenting?

Men jag kan inte se en uppdelning mellan ett träd, och kroppen för trädet skulle ju inte finnas för mig om inte kroppen fanns. Underligt att jag sitter i kroppen, och kan se ett träd, eller något annat. Men kan inte gå ut ur kroppen, och se kroppen, eller något annat. I och för sig har man ju hört om utanför kroppen upplevelser.

Blir mest funderingar detta. Svårt att få ett riktigt svar. Allt är relativt :P