Vi är andliga varelser och därför också mer kännsliga för både ord och handling.Vissa dagar tar vi åt oss mer än andra och jag vet med mig själv att säger någon något dumt elakt blir jag nog mest ledsen för den personens skull och tar in hans/hons kännslor mer än mina egna.

Tror aldrig vi blir helt fullärda i detta men att vi kan lära oss ta udden av det som blir riktat mot oss. Sen har ju vi andliga också våra bra och dåliga dagar,märker att vissa dagar är jag mer kännslig för andras yttringar och vissa så rinner det bara av mig.

Absolut att vi kan nå en sån utvecklingsnivå men vi är också andliga varelser med kännslor så helt och fullt kan nog väldigt få uppnå den utvecklingen och det är nog dom som snart är klar med sin inkarnation och som sen inte behöver göra fler liv.Vore vi fulländad skulle vi inte vara kvar men så länge vi erfar olika kännslor och tar åt oss av hårda ord då har vi fortfarande lite kvar att jobba med.Men vi kan bli bra på att ta udden av det och en dag är vi så långt i utvecklingen att inget av det värdsliga orden biter på oss och då börjar nog vår resa att nå sitt slut.

 så går mina tankar i den frågan !

#0 Bra fråga, detta funderar jag på ofta. Kan vi nå ända fram dit?

Jag tror att vi går mot detta då vi får en mer allomfattande förståelse för saker och ting. Då vårt seende av orsak och verkan blir total: då är vi där. Detta sker då vi, som jag förstår det, uppnår den sista upplysningen som en männsika kan nå. Då förstår vi på flera nivåer varför en människa gör som den gör och kan använda detta för att hjälpa dem. Andras ord och beteende blir då redskap för att hjälpa dem, istället för något som speglar ens egen osäkerhet på sigsjälv.

Ni har båda samma tankar som jag.
Vet att jag vissa dagar inte tar åt mig medan andra är jag skör som sprött glas.
Kanske måste man vara mycket upplyst för att kunna hantera en sådan här sak med rätt verktyg…

/Lena

Ja precis Lena, det har med balansen att göra. Jag brottas med att hålla mitt inre i balans jämt och ständigt!

Det funkar inte när jag är stressad till exempel, och när det ligger något där bakom ytan som gör att jag inte mår riktigt bra. Ju mer jag är i naturen och spenderar stunder i lung känner jag att jag kan bevara balansen och se verkligheten för vad den är. Då biter inte ord så mycket på mig. Och för var nu insikt jag når blir det lättare och lättare att hålla mig kvar i balans.

Vad hjälper dig att hålla balans och harmoni i ditt inre?

Alwyn, jag kom precis på en sak.
När min 13-årige son utbrister "jävla surkärring" blir jag inte arg, ledsen och sårad. Just bara för att jag TILLÅTER min son att uttrycka dessa ord när han blir arg. Vad jag däremot inte ännu tillåtit är "din jävla hora"…
Det är jag själv som bestämmer villkoren för ordens makt över mitt känsloliv.
Har jag förbjudit ett uttryck så skapar detta naturligtvis starka känslor i mitt inre.
Fr.o.m nu tillåter jag folk att kalla mig glåpord för innerst inne vet jag ändå vad som är sant… (vad skönt att jag hittade en lösning).

Jag har tidigare haft en turbulent andlig utveckling med mycket instabilitet, disharmoni och obalans. I dag har jag klivit över en hög tröskel där jag känner mig mer stadig och jordnära. Jag pendlar inte fram och tillbaka mellan det andliga och jordliga utan har mer landat i det jordliga med en andlig livssyn.

Det som får mig balanserad är att jag försöker finna ut vad JAG kan förändra i mig själv i stället för vad min omgivning bör förändra gentemot mig.

Vandra i naturen är en stark ventil när det är stökigt.
"Att sova på saken" ger mig distansen.
Att bolla med andra för att nå insikten.
Att gråta ut sorgen när den vill ut.
Att fullständigt lita på att livet vill mig väl.

/Lena

#0, Lena.

Orden har nog makt, sa lange man sjalv satter varde och betydelse pa dom. Att du blev sarad, kan ha att gora med din egen koppling till orden, och nog aven till den som yttrar.

Det finns en utvecklingsniva, dar ord ej langre skapar reaktion. Dit ar du pa vag, och moljigtvis var din upplevelse ett steg framat for dig mot den utvecklingsnivan.

Kanske ska du inte ta udden av reaktionen, utan uppleva den som den ar. Dar kommer nog en storre forstaelse, och du kliver ett steg bakat for att smartan inte ska halla dig i sitt grepp. Upplosande smarta ar inte farligt. Det ar viktigt att inte halla kvar smartan inom sig.

I den stunden da din bror skrev detta till dig, sa visste han nog inte vad han gjorde. Din brors reaktion, skrev detta till dig. Inte din bror. Hur later det? Hans reaktion, ar en reaktion som foljer andra reaktioner, och sakerligen har detta inget med dig att gora. Du blev malet for din brors reaktion.

Niklas

#6

Du har så rätt! Jag förstod att detta var en reaktion från min bror och valde att inte angripa tillbaka då detta gör mer skada än nytta.
Vad jag ville se med denna händelse var hur jag skulle kunna hantera min EGEN reaktion på det han reagerade med.
Tror jag blev ett snäpp klokare av denna händelse och tackar livet för erbjudandet om lärdom och kunskap.

Jag märker att ju mer jag TILLÅTER i mitt liv desto mindre skadad blir jag.
Det är motsättningen inom oss som skapar kampen.

/Lena

#7

Klokt!

Far jag byta ut skapar mot ar ("a" med tva prickar over… ) i en mening?

Det ar motsattningen inom oss som ar kampen.

Just det… Kom pa en sak jag har hort, angaende #3.

Nagan sa att aven hos en upplyst, sa skulle liknande handelser i en familjerelation skapa en viss reaktion. Eller nagat som kan liknas till en reaktion i alla fall.

Skriver inte vem som sa det, eftersom att det inte direkt ar ett citat jag gor. Minns inte exakt vad jag horde.

Niklas

Att inte reagera är svårt.

Men att komma så långt i sin utveckling att man till sist bara NOTERAR är en konst. När man noterar har man inte sått något värde i det man ser och upplever. När man reagerar har värdet redan såtts.

Till slut övergår nog noterandet till ett slags flöde. Kanske kan man säga, ett noterande utan gränser. Eller, ett noterande som smälter samman. Där finner man uppmärksamheten, i den form då saker kommer och går, men uppmärksamheten består!

Det kan man nog säga! 

Om en 5 åring kallar mig för hora, så hade jag kanske inte reagerat personligt utan då talat om för honom att sådär kallar man inte någon.

Men om en vuxen man i en ålder av 24 år och dessutom är min bror - då hade jag sagt upp bekantskapen tills dess han bett om en rejäl ursäkt.

Vad är det för fel på människor nuförtiden??

# 5 - Varför i hela fridens namn ska man tillåta sig själv att acceptera att bli kallad för jävla hora, surkärring eller var det månde vara?

Jag blev lika förvånad jag med Gilla!
Har aldrig någonsin blivit kallad något dylikt förr…

Jag har tagit en timeout från brorsan. Kanske kan pausen från varandra göra att han kommer till insikt med vilket övertramp han gjorde.

Relationer prövas hårt av sådana här snedsteg. Tyvärr.

Det gjorde du rätt i. Ok, en relation prövas men det är ju ömsesidigt. Och jag skulle misstänka att han inte mår så bra efter detta uttalande.

Det är ju också en dubbelsidig eftertanke, att inte ge kraft till att låta sig påverkas negativt av att bli kallad för starka negativa uttryck.

På samma gång så måste man också lära sig att inte heller ge sitt eget uttryck så negativ kraft att man kallar någon för hora eller liknande då man är arg. För hur arg man än blir på någon i ett förhållande så måste man hejda den negativa kraften. Allting slår tillbaka på en på ett eller annat sätt.

Säger jag som en gång blev så förbannad på en före detting så att jag sparkade honom i ändan - och stukade en tå, rejält!

Min bror har växt upp i tre olika fosterhem sedan han var tio år. Jag har varit kontaktfamilj åt honom var fjärde helg i nio år då vår mor varit psykiskt sjuk. Jag har alltid känt mig som en mor till min lillebror och blev därför djupt sårad av hans ord.

Han har djupa ärr i sin själ och har vänt sin sorg till utåtriktad ilska.
Förstår hans illamående men jag har mina gränser jag också.

Självklart hade jag också sårat honom innan han uttalade orden men jag har en spärr som talar om vad som är lämpligt att uttrycka.
Denna spärr saknar brorsan.

Han har redan blivit dömd för misshandel av tidigare flickvän.

Jag kan inte göra annat än bara se på när brorsan förfaller…

Sorgligt men sant. 

Jag hoppas din tå och rumpan repade sig! 

resande71 Tänkte bara säga att jag tror att du kanske kommer att må betydligt bättre om du försöker förstå varför han sa det. Jag menar att du kanske kan förstå i vilken sinnesstämning han varit innan det och då han sa dessa ord, samt lägg till hans förflutna, hans ärr och då kanske inte kommer dessa ord göra så ont i ditt hjärta. Jag menar inte att du ska tillåta och glömma uttala sådana ord, utan han är vuxen och måste ansvara för sina ord, men du själv kanske kommer att förstå honom och på så viss förlåta honom inombords? Det var bara mina tankar…

Ja, jag förstår varför han sa det.
Jag har redan förlåtit honom men jag vill också ha den respekt jag förtjänar. Därför har jag valt att ta en paus från hans aggression då jag inte orkar bråka. Tids nog ska jag ringa upp honom och be att få prata ut. Vi behöver respektera varandra för att få denna relation att fungera.

Vill gärna kunna tillåta folk att trampa och smutskasta mig men inser att jag inte klarar detta. Jag får helt enkelt göra det jag kan på min utvecklingsnivå.
Nämligen att visa honom var mina gränser går…

Men kära nån, inte ska väl någon ta emot kränkningar och bara tillåta det. Vi alla måste respektera varandras olikheter, det är sant, men att bli kränkt och smutskastad och bara ta det är att svika sig själv….

tro hopp och kärlek…

# 18 - Så tråkigt!  Han skulle behöva någon form av terapi för att bli av med sin ilska eller finna ett sätt att kunna gå vidare i livet. Kanske du också skulle vara med i detta eftersom du inte ska behöva vara en slagpåse. Detta ska ingen behöva vara.

Ja det tog en vecka innan jag kunde gå ordentligt och han fick ett stort blåmärke på skinkan (men det var han värd efter vad han hade gjort). Förhållandet tog slut.

#21 Det kan du ha rätt i…och endå, kanske inte!

Kan inte se att Lena sviker sig själv, eller sin bror…hon är betydligt starkare och insiktsfull än så.

Jag är helt på Lenas spår här! Då man kan ta kränkningar och se dem utan att lägga värde i dem är väl dit vi alla vill nå. Hon kan ju se förbi de fula orden och se dem för vad de är. Hon vet att hennes bror inte menar det, och att han älskar henne. Kanske det inte är hennes uppgift att läxa upp sin bror med vad man får och inte får säga. Kanske han är stor nog att inse detta själv, och inse sina misstag.

#14

Fem år eller inte. Ens bror är ens bror, och en människa är den, den är.

Femåringen visste kanske inte vad den gjorde. Inte 24-åringen heller. Jag känner inte denna person, vilken tråden handlar om. Men om han visste vad han gjorde, då är chansen stor att han inte skulle ha använt ett sådant uttryck.

#0

Så länge rädslan är närvarande är detta inte möjligt. Med rädsla menar jag det som är i avsaknad av ett större perspektiv där det större perspektivet befinner sig i ett tillstånd av evig balans och därför alltid är i kontakt med det som är.

Rädslan existerar således i en verklighetsuppfattning där separation råder. När detta tillstånd är en del av det man upplever som verkligt kan därför inte fullständig balans existera och därför existerar istället friktion som i sin förlängning kan skapa det du beskriver här ovan.

Som svar på din fråga, ja det är möjligt att uppleva ett tillstånd av evig frid inombords.

Hej Lena, när jag gick på högskolan skrev man ofta på skämt "Kunskap är Mackt" vilket ändå visar på något väldigt viktigt - språk är något andligt och det är jätteviktigt vad orden betyder och hur vi stavar orden. Språkets betydelser i ett mångkulturellt internationellt världsamhälle kan vara svårt att förstå. Vet du egentligen vad ordet "hora" betyder? Vet du vilket språk ordet kommer från? Vet du hur man bör använda ordet? Hur det har använts felaktigt?

Jag påstår inte att allt är ett roligt missförstånd. Jag påstår inte att du blev ledsen utan grund. Jag påstår inte att din bror ville ditt väl.

Jag påstår att det är det andliga som är viktigt och att det är viktigt att själv vara uppmärksam och börja leta reda på sanningar som är aktuella.

Nu i efterhand känns det som om orden inte var det som sårade mest utan själva handlingen, sveket.

Tilliten raserades och sårbarhetens ansikte visade sig.
Naturligtvis förlät jag min bror snabbt då jag vet att sårad kärlek som ej förlåts omvandlas till bitterhet.

Ja, jag är sårbar och att uppnå en osårbarhet tycks i bland kännas som en omöjlighet.

Det sägs att vi blir mest sårade i själen av det som ännu inte är helt och fritt. Jag trodde mig vara helt fylld av kärlek till mitt eget jag, men fick nu bekräftelse på att så inte var fallet då mitt hjärta blödde av denna handling.

Jag tror inte jag kan uppnå en känsla av total osårbarhet i detta jordeliv då kärleken i mitt liv aldrig är helt obefläckad och ren. Kanske kan man någon gång uppnå en form av ett tillstånd där man lever i en totalitet av kärlek som är så stark och oövervinnelig att inget längre sårar?

Jag vet faktiskt inte. Är i alla fall glad att jag kan förlåta. Bara det är gott nog. 

Som du nog vet Lena så handlar det om särskiljandet…Om att vara personen som såras utan att förbli sårad…då du vet att personen är ditt skal, medan ditt högre Jag blir ditt val, då du står fri och oberörd.

#28

En människa som bryr sig blir sårad. Även om själva blödandet mer har med tidigare händelser att göra än med detta skeende. Att vara öppen och sårbar, och finna kärleken i det är nog det enda vi kan göra.

Att han använder ordet "hora" har (troligtvis) inget med den faktiska betydelsen av ordet att göra. För din bror representerar ordet Hora en reaktion han vill ha. Han vet att när man använder ordet så sårar man någon. Han har ont och vill dela med sig av det onda. "Delad sorg är halv sorg".

Det kan man iakta hos barn när de upptäcker "fula ord", de börjar säga dem i tid och otid och ser vad reaktionerna blir. För ord är sammanknutna med en reaktion.

Det är intressant att tänka på att ju närmare en person är dig, ju mer ont gör det för ju öppnare är du. När barnen på gården skriker fula ord efter mig (gangsterkids på 8år eller så). Så tänker jag förnuftigt "jag representerar ett svek för dem, antingen genom att jag är kvinna, svensk, mamma, vuxen eller någon annan som svikit dem".

Men om min sambo skulle säga att jag är "dum" skulle jag börjat storgråta :-D

#0

Ord har inte mer makt än vad man ger dem. En del skulle såras av att höra nåt sånt, en del skulle bara skratta. Allt bottnar i vad vi har för uppfattning. Uppfattning skapar en känsla.

Det blir lätt så att man nystar in sig i känslan, blir frustrerad för att man blir sårad, sen blir man frustrerad över att man blev frustrerad osv…

Ett sätt att neutralisera en sån där effekt/reaktion är att ta ansvar för känslan. För känslor skapar vi själva, utifrån våra uppfattningar. Vi har inte en känsla om något som vi inte har en bestämd uppfattning om.

Första steget är ju att erkänna känslan (vilket du onekligen gjort! Många gör ju faktiskt inte det)

1. Jag känner mig sårad/frustrerad/arg exempelvis

Nästa steg, ta ansvar! Du kan inte förändra nåt du inte äger. Äg känslan!

2. Jag känner mig sårad/frustrerad/arg för att jag väljer det

Sista steget innebär att gå in i trossystemet/uppfattningen du har som gör att du skapar känslan.

3. Vad är det jag tror om mig själv som gör att jag känner så här, och hur tror jag att det tjänar mig? (Vi strävar ALLTID efter det vi TROR tjänar oss)

Se vad som ploppar upp. Om inget kommer upp inombords just då så be om att det kommer senare eller på ett annat sätt. Lita på att det visar sig på nåt sätt, drömmar, symboler etc… För svar kommer du få!

Lena: Oj vad många bra svar du har fått här i tråden. Jag vill ändå tillägga lite..

När vi reagerar på reaktioner så innebär det att inuti oss finns en motpol eller magnet till det den andre sänder ut. Dessa magneter finns i alla som ännu inte är transparenta för reaktioner. Den som har blivit transparent för reaktioner har bearbetat det material som finns inom honom/henne. Man kan säga att h*n har tömt ur sin bägare så att bägaren istället har kunnat fyllas upp med kärlek. Så länge det minsta lilla smuts finns kvar i bägaren så kommer den kärlek vi fyller upp med att vara en halvtaskig blandning. Det är därför som många andliga ledare säger att vi måste dö innan vi verkligen kan leva.

Alla komponenter av det vi samlat på oss måste transformeras. När vi har transformerat alla delar inom oss själva till kärlek (detta kan enkelt göras genom fullständig acceptans för oss själva - för ALLA delar av oss själv, alla känslor, alla pinsamheter vi tycker oss ha osv) så blir vi transparenta för angrepp. Det finns helt enkelt ingenting inom oss som skiten kan fästa på när där bara finns kärlek. Det är därför som det är så viktigt att älska sig själv. Först när vi fullständigt älskar oss själva så biter ingenting på oss. Vad andra säger om oss spelar då ingen roll eftersom vi VET att vi är härliga och älskvärda oavsett vad andra säger till oss/gör emot oss. När vi är uppfyllda så reagerar vi alltid bara med kärlek - även på angrepp som det du beskriver.

Kom ihåg att en arg människa egentligen är ledsen. Vem vill vara arg på en ledsen människa? Vi måste kunna se bortom.

Kärlek/Magica

#33 Vilken bra beskrivning och liknelse, Tack! Det gick rakt in i hjärtat.

Håller helt med dig Trulig, det Magica skriver är precis det jag känner med! Så mitt i prick!

Magica är väldigt vis :)

Tack snälla ni. Ni skriver alla också så fina visdomsord. Kram på er allihopa!

Kärlek/Magica