Tänker…att stå ut och klara av…det handlar mer om personlig utveckling. Andlig utveckling mer om det man vet, om livet självt och om människors förutsättningar.

Målet för andlig utveckling är att förena sin personlighet med sin andliga varelse, i upplysning…

Mmm, det var en bra förklaring. Men "målet", kan inte det vara bredare? Jag förstår faktiskt inte riktigt hur du menar.

Definiera gärna "upplysning", att vara upplyst, vad kännetecknar det?

Andlig utveckling, kan inte det även innebära en önskan att komma nära Jesus och Gud? Jag menar, "andlig utvecking" kan väl vara både religiös och icke-religiös, om man kan uttrycka det så?

Sedan tror jag inte att personlig utveckling kommer särskilt långt utan en dimension av andlighet - den sorten som leder till … kunskap om vilka vi är, och vad som kännetecknar människors levnadsvillkor.

Jag tänker, att man måste veta vad en människa är, biologiskt, evolutionsbiologiskt, psykologiskt, socialt, det där lät ambitiöst. Men utveckling bygger på kunskap samt är processer, och processer tar den tid de behöver.

Om vi vet vad en människa är, vet vi också ramarna för vårt eget beteende, tankar, känslor, kunskap, osv. Då kan vi sedan lära känna oss själva på ett sant vis.

Det finns så mycket sagor, drömmar och illussioner,inget ont om dem (!) men de är utanför verklighetens ramar, om vi tror att de gäller som bokstavliga mallar.

Människor ÄR andliga varelser!! Det behöver vi också veta. Det intressanta är att definiera andligheten. Varifrån kommer den? Vart är den på väg?

Hur vet vi det? Vilken kunskap kan vi veta är sann?

Jag tror på empirisk kunskap. Inte den som enbart "tänkts ut", för en människohjärna är gränslös när det gäller att tänka ut. Och vill ta sina tankar för empirisk sanning, och finner sedan (efteråt/rekonstruktioner) bevisen, i fel ordning. Och tar som ytterligare bevis, att motsatsen inte kan bevisas.

Ett par exempel. Före "naturvetenskapens tid" gällde "tankarna" som vetenskap. Var det Sokrates (eller någon annan) som visste, att kvinnor hade två tänder mindre i munnen än män.

Det visste han. För det hade denne store tänkare tänkt ut. Så då var det sant. Ingen tänkte tanken att be en kvinna öppna munnen och räkna … (om ngn undrar har kvinnor och män samma antal tänder)

Ett annat exempel (ganska dåligt, men det visar hur jag menar). Sådana här tankekedjor fungerar inte i verkligheten:

1. En man som får en sten i huvudet, dör.

2. Denna man är död.

3. Han har alltså fått en sten i huvudet.

Förstår ni liknelsen? Att första och andra ledet är sant, betyder inte att slutsatsen/tolkningen är det. Inte ens om vi inte känner till ett enda annat sätt att dö på.

Såhär fungerar vår hjärna. Den lägger omedvetet ihop orsak och verkan, drar slutledningar utifrån tillgängliga fakta, och ser det som slutgiltigt. Medan vetenskap handlar om att eliminera hjärnans vilja till fel slutsatser.

Jag vill inte argumentera MOT "andlighet", utan finna dess VERKLIGA substans! Eftersom den är livsnödvändig för människor. Jag vet bara inte i vilken form.

Hmmm…. Andlighetens substans? Formlös. Negativ. Skulle tro att den är invävd i allt…. Inte som ett nät…… Mer som ingenting.

Och självklart har hjärnan svårt att greppa ingenting. För ingenting finns ju inte. Hjärnan kan ju bara hantera vad som finns.

Andligheten blir ju mer som innehållet i en såpbubbla.   ;-)

"Andligheten blir ju mer som innehållet i en såpbubbla.   ;-)"

Vackert, med andra ord . Fast, det är ju bara "höljet" som är vackert… men det går att tänka vidare … hur ser en såpbubbla ut inifrån, t.ex?

Negativt? Som motsats menar du? Motpol? Inte "dåligt" eller hur.

"dubbelt"

(Vad jobbig den här sajten är. Seg, och långsam, trist, jag har inte så mkt tid idag, vill läsa, inte segvänta.)

Liv!

Jag tycker du gör en riktig och bra beskrivning i dina inlägg ovan och motsätter mig inte det.

Tänker också att vi är andliga varelser, men ser att förutsättningen för att vi helt skall kunna leva som andliga varelser, det är att vi är medvetna om det.

Medvetenheten om Medvetandet är i sig en definition av upplysning. Det är att veta vad en människa Är och är.

Som upplyst har man medvetenheten om sig själv både som andlig varelse och som person. Andlighetens verkliga substans ligger i Medvetenheten. Medvetenheten genom det empiriska, men först och främst genom att direkta erfara Det.

Andlighet Är! Den kommer ingenstans ifrån och är ingenstans på väg.

Det är vi och vår medvetenhet som är på väg. Medvetandet bara Är!

Kunskap är något vi lär, medan medvetenheten ligger i att upptäcka, minnas och avgöra vem vi vill vara.

Att bara Vara den Jag Är och samtidigt kunna vara och leva med den jag vill och kan välja att vara…Det är frågan… och svaret, i Ett…Förenandet.

…Det är såpbubblan, höljet som du ser…Vad som är inuti kan vi bara erfara i Medvetandet!

målet är kanske att inse att det inte finns något mål egentligen, att allt redan finns, här och nu, så snart vi har ett medvetet ögonblick

#6

Såpbubblans hölje är vackert. Men är egentligen ingenting utan vad som finns innanför.

Med negativ menar jag det fysiska minus sig själv. En boll = positiv. Bollen minus sig själv = inget.
Det vill säga; ej form.

Hoppas jag inte förvirrar med mina försök till förklaringar… Ska inte ta det för långt.

#8

Du skriver att medvetenheten om medvetandet är en definition av upplysning. Har man medvetenhet om medvetandet om man har nåt "kosmiskt medvetande"? Men vad jag vet är inte det vad som kallas upplysning.
Kanske du kan räta ut termerna för mig? 

För att man har "kosmisk medvetenhet", då kanske man inte är helt medveten om personen?

Kan man Vara, och vara på samma gång, i upplysningen? Får inte riktigt rätsida på detta. Visst kanske jag vet… Men inte förstår jag allt…

Niklas!

Vad skulle det då vara som kallas upplysning, om det inte är Kosmiskt medvetande.

Medvetenheten om Varandet  och det Transcendenta är alltid närvarande i bakgrunden, även då du är aktiv med at vara och göra i det vardagliga.

När man bara vill Vara, då drar man sig tillbaka och går in i det…ofta i meditation.

Peter. Minns att man inte kan bli upplyst innan runt 30 års ålder. I regel. Och jag är vad jag vet inte upplyst. Min ålder är 22 år.

Vad ska man då kalla det jag "är"? För sedan i somras är det något annorlunda än innan. Den rymd jag märker, vad är det?

Kommer inte upplysningen, när känslan av bliss, och extas, blir ihållande…? Kanske är jag fel ute nu.

Först får man väl Kosmiskt medvetande, sedan Gudsmedvetande? Hur vet man om man har det ena eller det andra? Och hur vet man vad man har? :P

Jag är på tok för oförståndig för att dra en egen slutsats…

Det var fantastiskt fint o klokt skrivet av dig, Liv. Personligen är jag inte riktigt där ännu men jag strävar…

Niklas!

Det är nog bara så, att det inte är något man kan dra en slutsats av.

Kosmiskt Medvetande och Gudsmedvetande är medvetandetillstånd man lever i och med och då vet att man har.

Den rymd, Bliss och extas du kan ha, vitnar om att själen och din andliga varelse lyser igenom och ger dig dessa glimtar och upplevelser.

Upplysning kommer inte genom känslan av…

Den är där bara.

Peter. Hmm. Haha, ja, jag kommer väl inte få den bekräftelsen på vad jag är.

Som jag tänker, så är Kosmiskt Medvetande en stor rymd… Ett vetande. Skulle då Gudsmedvetandet vara personligheten integrerad med det Kosmiska Medvetandet?

När man har tappat allt bagage man har samlat på sig, och som ramlar av när man har slutat fästa sig vid nytt bagage.

Har känslan av att min hjärna är för ung för att förstå. Det gör mig frustrerad.

Niklas!

Det du känner dig frustrerad över att inte förstå, är Det man endå inte kan förstå.

Det! är Det man vet!

Personligheten är integrerad i Kosmiskt Medvetande.

I Gudsmedvetande integreras Gud.

Peter, då kanske jag hänger med. Så jag borde sluta vara frustrerad…

Så klart. Det man vet… Ja.

Men… Har jag fel då, om jag vet att jag har Kosmiskt (…komiskt…, ursäkta min humor) Medvetande?

Och om jag tänker att Gudsmedvetandet öppnas i full Bliss… På jorden? I det fysiska?

För när man övergår till så kallat Nirvana, då har man väl lämnat sitt fysiska skal… Eftersom att det ändå inte är nödvändigt längre. Men det är väl inte samma sak som Gudsmedvetande? Är det alltså det jag väntar på… och väntar… och vääääntar… Gudsmedvetande?

Nu blev det ju lite personligt, mitt uppe i diskussionen. Hoppas det inte stör. Jag orkar inte riktigt bryr mig vem som läser i alla fall 

…det handlar om att inte vara rädd och om vad målet med andlig utveckling är…

Om vi fortsätter en stund till, med intellektet och att försöka förstå det här…

Så kan du fundera på om du tror att det finns upplysta som lever här på Jorden nu?

Upplysning, Nirvana, Kosmiskt och Gudsmedvetande är alla difusa begrepp eftersom de egentligen inte kan förstås och förklaras med tanken.

Man Vet, när man är upplyst och kosmiskt medveten! Gudsmedvetande är fortsatt utveckling. Och det som kan kallas Enhetsmedvetande sägs vara det högsta, Brahma.

Hur och när man lämnar sitt fysiska skal har inte längre någon vanlig, tänkt betydelse för en upplyst. Så länge man är kvar på Jorden så lever man i sin kropp…(även om man inte på samma sätt är bunden till den.)

Jag vill ju inte vara jobbig. Men vad är det jag är ute efter…? Visst har jag den föreställningen, att upplysta lever på jorden nu. Men och andra sidan, upplysningen är väl inte i tanken. Så en sådan sak kanske är rent ut sagt omöjlig.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om upplysning längre. Jag var rädd för den, sedan blev jag nyfiken.

Kanske inte ska ta detta längre med intellektet. Har letat lite efter info om Gudsmedvetande, men inte hittat nåt. Om du har lagt in en länk om det, så funkar den inte för mig. Kan inte klicka på den.

Satt och funderade nyss.. Fick till det ganska bra, vad jag kommit fram till. Men nu är det borta, och ganska tomt. Kanske ska lämna det tomt för ett tag…

Tack för diskussionen.

#0 Som jag ser det så är det bra att inse vilka känslor och tankar som man har lätt för att gå in i och som är som ett hinder i ens utveckling.

Precis som du så har jag förstått att jag är mycket benägen till rädsla och att det är den glamour (känslomässig illusion) som kan fånga mig och finns som ett hinder i att leva fullt ut som en själ i världen.

Jag tror att det finns olika glamourer och illusioner som återkommer och hindrar själens obehindrade genomströmning genom personligheten och hur vi uttrycker oss i världen. Det kan vara tex stolthet, rädsla etc som är det återkommande temat för olika personer.

Det är också så att vi är en del av det kollektiva och det gör att den den glamour som jag är benägen för är en del av en större kollektiv glamour. När vi utvecklas andligen så lyser själens ljus upp de glamourer vi har (vilket gör att de tillfälligtvis kan bli större och tydligare) och vi börjar stegvis ta oss igenom våra hinder. Samtidigt så är det också en del av arbetet med att lösa upp sina glamourer att också delta i att lösa upp våra gemensamma kollektiva glamourer eller illusioner. När vi då tar del av världens glamourer som tex rädsla så blir det också en tillfällig ökning av denna rädsla innan man lyst upp denna del.

För min del så upplever jag det som att jag går genom perioder med återkommande teman som jag ställs inför. Den andliga utvecklingen sker också i perioder när jag utvecklar kontakt med det själsliga livet som jag sen integrerar i det personliga livet.

#19 Sk. "upplysta" är ju egentligen inte intresserade av att tydliggöra vad upplysning är genom ord. Det bästa sättet att få grepp om vad det är som menas är att bli visad av en upplyst.

Närvaron av den själsliga energin kan uppfattas runt personen och speciellt under en sk. satsang och man kan då få en känsla av hur själsenergin manifesterar sig. Det gör det lättare att se och förstå när man är i den själsliga energin och hur det känns när man inte är fokuserad i själen utan i personlighetens känslor.

Det som egentligen händer är att själsenergi kommer in genom huvudcentret och lyser successivt upp de andra centrena med själsenergi.

Man kan också motta själsenergi genom hjärtcentret som den större agenten och det ger en gruppmedvetenhet men inte upplysning. För de stora flertalet så är gruppmedvetenhet det som är nästa steg och ett öppnande av hjärtcentret och överföring av energi från solarplexuscentret till hjärtcentret.

#21

Vad menas med att "bli visad" av en upplyst?

Kan det vara det som skedde i somras då….? Att jag öppnade upp för gruppmedvetenhet….?

Kan nån beskriva skillnaden mellan gruppmedvetenhet, och så kallad Kosmisk Medvetenhet?

Du kanske beskrev det förresten, i #21. Att bli visad.

#22 Jag är inte riktigt insatt i den terminologin (kosmisk medvetenhet) för att riktigt kunna jämföra de olika uttrycken.

Hittade denna på utomjordiskt.ifokus:

Det nya planetära medvetandet

Att medvetandegöra sig om detta som framkommer i filmen resulterar i att det globala eller Kollektiva Medvetandet höjs.

Till en nivå där Universell Kärlek och Det Kosmiska Medvetandet blir levandegjort och i högre utsträckning genomsyrar våra känslor, tankar och handlingar.

Seperationen avtar och platsen för nyskapandet får utrymme för förenandet.

Personer som har förenats med denna medvetenhet om det kosmiska eller Univerella Medvetandet / Kärleken, är upplysta i kosmisk medvetenhet.

#24

Det var en intressant film. Känner samtidigt att det blir något mycket prat, och en väldig VI-känsla. Ungefär som att man kan tänka att religionerna var förr.

Efter att ha läst Peters kommentar, så antar jag att man kan säga att gruppmedvetandet är sammanlänkat med egot, i större grad än Kosmiskt Medvetande. Gruppmedvetandet är alltså ett stort "VI"…

Tack, jag lär mig nog en hel del.

Att träffa sig själv för att kunna uppfylla sig själv.

Niklas, om du blir lite frustrerad òver att du vill veta vilken medvetandegrad du ligger pà och vad du ska "kalla" det du befinner dig i…. sà finner du nog en frihet och ett lugn i att slàppa det tànkandet, och inse att det faktiskt inte spelar nàgon roll. Varfòr àlta i begrepp? I var man àr och vad man uppnàtt i ord?

Att bara VARA i varandet. Dàr finns ingen frustration.

Det àr nàr du vill fòrstà det ofòrstàbara, det som igentligen inte har nàgot vàrde hàr och nu, som du blir frustrerad. Visst?

Jag tror inte att livet handlar om att "stå ut".

Jag halv-mediterade om detta ämne för inte så länge sedan och det jag kom fram till var långt ifrån vad jag förut trott:

Jag gick med en föreställning om vad livet på jorden handlade om. Jag var övertygad om att livet handlade om att lära sig. Att hitta vägen tillbaka till vem man är bakom personligheten, i själen…. genom att lära sig att rensa bort allt som hör det materiella till. Men om så var fallet, varför kom vi då hit från början? Om vi på andra sidan redan vet allt detta? Vad ska man lära om man redan har tillgång till alltets medvetande på andra sidan?

När jag minndes vem jag var och var jag kom från ville jag integrera mig. Få personligheten att arbeta ihop med själen. Alla kroppsliga personlighetsbehov som inte har något direkt att göra med själen ville jag se till att inte nära, jag ville jobba bort dem. Lära sig att inte ge hän åt alla begär eftersom de ju inte var JAG. De tillhörde mitt fordon kroppen. Men det jag insåg var detta:

Jag har ju valt kroppen av en orsak! Inte för att ignorera den.
Jag tror nu att livet handlar om att uppleva! Om att ge sig hän! Men att göra det med en ständig medvetenhet i bakgrunden. Visst, det handlar om att lära. Men det handlar inte om vad vi lär oss att avstå från eller vad vi lär oss att uthärda. Det handlar om vad vi lär oss genom att uppleva! I lycka, i glädje, i smärta och sorg! I extas och i vila. I kaos och i lugn. Om vi upplever allt med fullständig närvaro och ger ALLT, fullständigt utan rädsla. DÅ lär vi oss. Det är därför vi är här.

Om jag vet var känslorna kommer ifrån, och vet vem JAG ÄR bakom dem, så kan jag gå rätt väg för att uppleva dem till fullo och vara lycksalig i det. Och lära av dem. Men det funkar inte om man inte vet vem man är.

Alwyn!

Du har tagit et stort steg…med att veta vem du är.

Hurra!

# 29 jag ler varmt åt ditt inlägg. Tänker hur du beskriver det Eckart Tolle talar om, och även delar i boken samtal med Gud, nämligen :

att vi är här som människor, med allt vad det innebär. Och att varje känsla är en hyllning - om vi kan sluta upp med att döma dem som bra eller dåliga.Och det stora ordet i att nå dit är väl acceptans. Att vara i det som ÄR och låta det finnas, utan att göra motstånd. Då blir varje känsla en hyllning till livet , på något sätt. Och vi kan växa i nyfikenhet, inte bara i kamp. Att det blir kamp har ju med egot att göra, vår identitet med formen och tiden.

Sedan pendlar man ju ofta fram och tillbaks inom detta…och även det kan man acceptera…

Hej Alwyn. Så roligt att höra från dig igen!

#28 Det ligger mycket i det. Men om jag har en upplevelse… Att något sker. Då vill jag ju ändå gärna veta lite grann om det i alla fall. Kanske inte att jag behöver veta med ord… Inte egentligen. Men läser man en teori, till exempel (vilket jag ändå inte ofta gör). Då kan det ju hända att man börjar fundera lite var man själv "ligger".

Fast egentligen så har det ju ingen som helst betydelse.

#29

Jag tror att vi är här av olika anledningar. Det finns väl olika lager… Men till stor del är man nog här för att vara den man är. Kanske var det lite så du menade…? 

Alwyn: Yes! :)

Det är det som egot är så bra för - att finna vägen till sig själv :) Egot är vår kompass.

Kärlek/Magica

Jag har även hört att egot är "självdestruktivt"… Alltså, att det "äter upp sig själv".

#31 Szirius, så kul, jag har inte läst hans böcker ännu men har funderat på det ett tag

#32 Tack Niklas, det är trevligt att få vara med att diskutera lite. Även om jag inte har tiden och möjligheten att vara här så mycket längre.

Självklart har vi alla olika anledningar att befinna oss här, och vi har olika saker att uppleva och lära av. Det jag menar är att vi kan lära mycket av att uppleva allt till fullo. Allt från en blommas prakt och färg då du sitter vid en bäck… till smärtan då någon lämnat oss….glädjen och extasen av att bli uppskattad av den du älskar… doften av en regnig kväll då du går hem från jobbet….eller friheten inom dig då du tar en risk och ge sig ut på äventyr.

Visst är det så. Den som uppskattar solsken mer än regn… Missar de blanka löven på träden.
Kärleken finns ju över allt! Det är endast ögonen som kan dölja. Så tänke jag lite när jag hälsade på fästingen/fästingarna som jag behövde ta bort från mig… (även dom är ju skapade ur alltet, trots att de kan göra stor skada, och begränsar..)

Angående Eckhart Tolle. Den bok jag har läst var bra. Som något för medvetandet. Kände igen det mesta, men det funkade för mig som ett stöd. Rekommenderas faktist.

Det vetenskapliga perspektivet

Hur formar hjärnan verkligheten? Såhär har jag förstått att det fungerar. Information som hela tiden existerar i ett neutralt tillstånd och som vi med vår hjärna ännu inte tolkat är ännu inte objektifierad eller kvantifierad.

Hjärnan har förmågan att presentera verkligheten i åtminstone två olika format. Ett av dessa format skapas på följande sätt. Ögat kan jämföras med en kameralins. Ögat ser hela bilden. Ögat lägger ingen värdering i bilden. Bilden vidarebefordras därefter till hjärnan och når bland annat vänster prefrontala cortex som är en del av vänster hjärnhalva. Den delen hjälper oss med logiskt tänkande. Detta är ett linjärt sätt att uppfatta verkligheten på. Vi upplever verkligheten i form av ett hologram, en tredimensionell bild, och detta ger oss förmågan att uppfatta den miljö vi uppfattar runt omkring oss och som vi kallar för universum. I samma stund som vi omformar den neutrala informationen och individanpassar den inuti någon av våra hjärnhalvor och där även lägger på vår personlighet, upphör neutraliteten.

Det som gjorde att jag fick upp ögonen för att det  existerade åtminstone ytterligare ett perspektiv inträffade när jag satt och surfade på Internet och där hittade en länk till forumet TED där hjärnforskaren Dr Jill Bolte Taylor berättar om hur hon under en stroke upplever hur hon pendlar mellan två helt olika medvetandetillstånd. Där det ena av hennes medvetandetillstånd är den verklighet som hennes vänstra hjärnhalva presenterar medan det andra medvetandetillståndet presenteras av hennes högra.

Titta gärna på videon för att höra hennes vetenskapliga förklaring av hur respektive hjärnhalva uppfattar verkligheten och vad som händer när den ena hjärnhalvan inte längre fungerar som den tidigare gjort. http://www.ted.com/talks/jill_bolte_taylor_s_powerful_stroke_of_insight.html

En annan person som upplever flera medvetandetillstånd är Christian Perfjell,  initiativtagare till den 19:e konferensen om "Vad är medvetande?" som gick av stapeln i Stockholm våren 2011, ett evenemang där vetenskapsmän från hela världen under några dagar träffas och ger sin syn på vad medvetande är. www.mindevent.se

PDF

På samma sätt som Dr Jill Bolte Taylor och Christian Perfjell kan försätta sig i olika medvetandetillstånd har även jag funnit ett sätt att göra detta.

Jag har lärt mig hur jag med hjälp av mitt intellekt kan förändra mitt medvetandetillstånd och samtidigt befinna mig i såväl vänster som höger hjärnhalvas perspektiv av hur verkligheten ser ut. Jag har där utvecklat min förståelse för hur jag kan samordnar mitt intellekt med min empatiska förmåga så att jag på en mycket subtil nivå kan läsa av andra personers känslor och ibland även tankar såväl på ytan som bakom den fasad många bär. Genom att kombinera ihop dessa kunskaper har jag ytterligare förfinat denna teknik så att jag även kan läsa av en persons medvetna och undermedvetna tillstånd och där hitta orsaken till varför symptom uppstår. Symptom som ibland leder till sjukdom.

Som jag har förstått det hela är medvetandetillstånd jag befinner mig i bestående av fler än de fyra dimensioner som vi uppfattar när vi observerar verkligheten genom vänster hjärnhalva. Om detta är sant kan det betyda att de fysikaliska lagar som existerar när vi observerar verkligheten genom vänster hjärnhalva inte längre gäller när jag befinner mig i detta medvetandetillstånd. Om detta är sant kan det i sin tur betyda att förfaranden som anses omöjliga när de observeras genom vänster hjärnhalvas verklighetsuppfattning inte lägre är så från detta mer expanderade tillstånd av verkligheten.

Om detta är orsaken till att det jag gör är möjligt eller om förklaringen ligger på ett helt annat plan kan jag inte svara på. Det jag kan svara på är följande: genom att kombinera ihop dessa två medvetandetillstånd har jag funnit en metod där jag med hjälp av mitt intellekt kan hjälpa en annan människas kropp tillbaka till ett mer balanserat tillstånd. Metoden är som jag har förstått det hela utan biverkning eftersom den fungerar i total symbios med människan genom en annan människa.

Hjärnintegration handlar om att låta såväl vänster som höger hjärnhalva samarbeta i ett mer balanserat tillstånd. En vetenskap som bygger sina antaganden kring detta samförstånd kommer framöver att ge oss en mer balanserad syn på hur människan fungerar som en enhet som fungerar i symbios med sin omgivning.

Dagens vetenskap har fungerat väl i många hundra år, dock är detta en vetenskap med fokus på hur verkligheten ser ut när den observeras genom vänster hjärnhalva. Det är dags nu för en uppgradering av hur vi uppfattar verkligheten. Ett mer balanserat synsätt där man tar hänsyn till helheten ligger därför långt fram på listan över möjliga kandidater till nästa stora evolutionära steg där vetenskapen kommer att göra nästa stora framsteg när den går från ett linjärt till ett konceptuellt tänkande.