Del 2:

Tyvärr verkar andra delen ha tagits bort på youtube. Men det gör inget, det funkar att se bara första delen. :-)

Tack Tunridan, ska kolla senare. Det är viktigt det du tar upp.

Många psykologer osv säger att det är naturligt att söka sig till sammanhang, vi har behov av att känna oss älskade och passa in. Men jag tänker ju att vi kan komma " längre än så", nämligen genom att finna kärleken till sig själv, bekräfta oss själva. Ofta är vi som såll som bara läcker och vill ha kärlek och uppskattning av andra. Ändå kanske vi inte alls mår bra, trots att vi får det. Varför då? Jo för att den viktigaste kärleken - den till dig själv - saknas!

Detta tema " tampas jag med" ganska mkt. Jag ser det tydligt och övar på att " komma hem ", om och om igen.

Och när jag känner att jag är jordad och stabil i mitt inre, ja då behöver jag ingen bekräftelse i en flockmentalitet.

Mycket intressant Tunridan, det stämmer så väl.

Någon sa till mig en gång:

"Tro inte på någon bok eller någon annans ord för det finns inga regler eller paragrafer över hur du ska leva ditt liv. Vad tycker du själv, Lena?"

Detta har jag använt mig av många gånger. Och av denna enkla anledning finner jag heller aldrig sanningen hos någon annan utan får helt och hållet lita till min egen… 

resande71: Det tror jag med, man får känna efter i sitt inre hjärta

vad som känns rätt för var och en :)

#3 "Och när jag känner att jag är jordad och stabil i mitt inre, ja då behöver jag ingen bekräftelse i en flockmentalitet."

Det kanske är det som det handlar om; att vara den där "stabiliteten" så att man därigenom också kan använda sitt kritiska tänkande på rätt sätt, stund för stund genom livet. "Vad tycker jag", inte "Vad tycker andra" (om mig t ex).

Men visst kan det vara svårt, särskilt om man blivit "indoktrinerad" under ett helt liv med att man ska lyssna och tro på andra som "vet"; föräldrar, äldre syskon, lärare, läkare, polisen, "experter", religiösa/andliga ledare, vetenskapmän, politiker (hua!), ja listan kan göras lång..helt enkelt andra som av någon anledning anses vara "auktoriteter" med "kunskap".

#4 Det var bra sagt Lena, förstår att det varit värdefullt. Ja, vem ska jag tro på tro på tro på….som Di Leva sjöng. ;-)

Jag undrar om man egentligen kan tro på någon annan än sig själv. För även om man läser en bok, och man hänger sin tro i den. Så behöver det säkert vara något som på något sätt tar fasta i ens inre…

Sedan om den tron till sigh själv är grundad i en eventuell verklighet, eller inte… Det kanske är en annan fråga. Så när man tror på något, rakt av, då kan det till och med hända att man tror på sin egen osäkerhet. Den där rädslan som gör en halv, och inte riktigt hel.

Detta var en inspirerande tråd! Det väljer jag att tro på 

Tack Tunridan, det videon tar upp är intressant. Det är alltför vanligt att gå från att tro på det som presenterats för oss i skola, samhälle, etc till att hamna i en mindre mainstream "tro" på hur världen är uppbyggt och vad som "egentligen" är sant.

Jag tänker att vad man än väljer att tro genom (om det är en religion eller en ideologi eller något annat synsätt som delas av en grupp) så behöver man fundera på vad det är som är sant för en själv. Och att inte stanna i samma tankesätt hela tiden. Med nya erfarenheter så förändras också gamla tankegångar. De grupper som man främst känner sig delaktig i och de synsätt som man tycker är intressanta och för fram sanningar man kan tro på behöver man ha ett öppet kritiskt tänkande till.

Synsätt och tro kan hela tiden fördjupas och förändras.