Heja dej, bra intiativ  Jag har själv fått oerhört mkt hjälp och tröst här.

Jag ser fram emot att följa dej.

Kram Maria

Vad trevligt!

Berätta gärna hur det hela började.

Oj. Jag vet inte riktigt när det hela började. Nu efter en bit in i processen känner jag att det började för många många år sedan.

Men det började denna gång såhär:

Jag fick testa på ett arbete i Dalarna under 6 månader. Under dessa månader skulle jag veckopendla ca 40 mil enkel resa. Under en längre tid hade jag haft en arbetsbörda på ca 160% inklusive studier. Ändå kände jag att jag hade mycket energi och framtidstro.

Jag har under många år känt en dragning till Dalarna och fått en speciell nervositetskänsla vid flera tillfällen när jag varit där. Jag älskar Dalarna! När jag en dag åkte mellan min tillfälliga bostad och jobbet kändes det som om jag inte var ensam i bilen. Någon var där och jag kände rysningar längs med högra armen. Det pågick några gånger och sedan frågade jag om någon var hos mig. Ja fick jag till svar. OK tänkte jag, det är ju skönt att jag har någon med mig som ser till att jag kommer fram säkert.

I samma veva var jag i en butik i Falun som säljer mycket kring andlighet. När jag besöker den butiken känner jag mig alltid på ett speciellt sätt. Något kassörskan sa fick mig att haja till. Kommer tyvärr inte ihåg det nu.

Allteftersom tiden gick hade jag dessa upplevelserna men jag var nog inte helt mottaglig för jag hade mina resor till och från Dalarna, 100% jobb OCH 50% studier på disans. Fanns ingen tid…

När jag slutade i Dalarna blev jag samtidigt uppsagd från ett företag där jag bor nu. Det ena ledde till det andra och jag började på en Coachutbildning. Under denna utbildning fick vi verkligen vända ut och in på oss själva. Mycket utveckling var det . Samtidigt under sommaren gick två nära släktingar och två vänner bort. Jag kände att någon sa till mig att jag MÅSTE hitta harmoni i mitt liv. NUUUU. Samtidigt kände jag att jag skulle hitta en träningsform som jag tyckte om. Jag blev rekommenderad en speciell form av Yoga. Den Yogaformen fanns inte här men när jag var inne andra gången fanns den på nätet! Jag anmälde mig direkt. Började på Yoga under hösten och "fröken" sa att det kunde påverka oss. Vi kunde bli glada, ledsna, lyckliga, energirika och trötta. Allt var normalt. Jag, lite "katig", sa att det är nog bra att få loss lite gammal skit. Det skulle jag inte sagt, eller jo, kanske. Efter några gånger bröt helvetet ut. Jag har aldrig mått så dåligt någon gång i hela mitt liv. Vid detta tillfälle tog min utveckling allvarlig fart. Efter det började jag känna energier i handflatorna, känna hur jag kunde lägga mina händer på magen och det "bubblade" inom mig.

Tiden gick och jag kände hur jag blev tröttare och tröttare. Förstår idag att det inte är konstigt med den arbetssituation jag har haft. Lade mitt företag på sparlåga och har börjat leta jobb. En anställning. Det kändes skönt att få ta tid att fundera på livet tänkte jag. När jag slappnade av kom allt annat så tydligt.

Jag kämpar idag med att försöka förstå. Min ångest för att världen ska gå under, för att barnen inte ska bli lyckliga, för att jag inte ska få ett nytt jobb och hjälpa, för att hela mitt liv ska sluta är inte så påtaglig längre Jag tror den har och göra med att jag har haft för mycket under en längre tid. Samt att mina innersta känslor och rädslor skulle upp till ytan. Jag känner nu att det är ljust i framtiden. Jag försöker bara förstå vad jag ska göra med energierna jag har i händerna och i tredje ögat. När jag mediterar kan jag direkt känna att jag inte är ensam och saker händer. Det går vågor i min kropp och jag känner att saker händer i min mage, handflator och tredje ögat. Jag försöker se positivt på det och är glad att jag har en tid nu då jag kan få ha min andliga utveckling i ro.

Jag känner mig superkonstig då jag pratar med andarna och säger att jag vill vara ifred. Att de inte ska vara på mig. Det är ofta jag känner mig uttittad och det är en känsla jag haft sedan jag var barn. Kanske började allt då egentligen?

Ja, nu blev det nog rörigt men jag känner att allt började snurra ganska sakta men sedan tog det fart så jag har blivit aldeles vimsig. Nu försöker jag att snurra lite saktare igen så jag kan hänga med i allt.

I och med allt undrar man ju ibland vad man är här på jorden för att uträtta. har jag gått min krokiga utbildnings och arbets väg för att vara bättre lämpad att hjälpa andra? Vad ska jag göra med de energier jag känner? Ska jag utveckla något?

Många funderingar har jag.

Ja nu fick ni veta mycket om mitt innersta som jag inte delat med någon fullt ut mer än här. Vårda informationen väl

Kram!

Tack för att du delar med dig!

Kram Maria

Idag när jag vaknade efter 10 timmars sömn kände jag en vilja att stiga upp. Den senaste tiden har jag sovit massor.

Satt och pratade med en vän och helt plötsligt börjar tårarna rinna igen. Det är mycket som ska ut och behandlas. Hur ska jag ta tillvara allt som kommer upp? Alla minnen som kommer och ska behandlas? Har ni något tips?

Vad ska jag göra med alla energier? Jag har känt att jag har haft mycket molande känslor i nedre magregionen. Känns nästan som mensvärk. En person sa till mig att det är där mycket sätter sig som vi trycker ner. Är det därför jag har så mycket ont där? Är det när allt släpper jag känner detta?

Idag när jag lade mina ZEN tarot kort fick jag till svar:

Jag behöver lyssna till mitt hjärta och finna mina hjärtslag, Jag behöver inse att jag är utmattad och att existensen behöver mig. Jag ska inte fylla mig själv med smärta och lidande. Det får vara slut på det nu. Jag måste släppa alla skuldkänslor så att jag kan gå vidare in i glädjen!

Tänk vad rätt de har….

Kramar till er alla!

När man är glad vet man oftast varför. När man är arg vet man också varför. Tårarna är alltid lite knepigare innan man lärt sig stanna kvar i känslan och smaka på den fullt ut. Gråter man finns det alltid en anledning till sorgen man känner. Att ta mig tiden att uppleva, suga in eller smälta i hop mig med känslan brukar ge mig svaren på varför jag gråter. När jag trycker tillbaka känslor och minnen kommer de tillbaka om och om igen. När jag stannar upp och frågar mig själv varför jag känner eller upplever något speciellt får jag svaren.
Du har alla svaren inom dig, Maria!

Kram!

Hej!

Jo visst är det så att man har svaren inom sig. Jag känner just nu att det går framåt för mig. Jag känner mig lugn och jättetrött fortfarande, men det känns ok.

Jag har funderat mycket på just den "städning" jag går igenom. Det är massor av saker som kommer upp och som jag funderar kring. Till exempel kommer jag ihåg är jag gick i 6an och det skulle vara fest för någon som fyllde år. ALLA var bjudna utom jag. Det hade jag nästan glömt. En person sa till mig att när sådana här saker kommer upp ska jag tänka för mig själv att det är OK att det kommer upp och att det tillhör det förgångna och jag ska släppa det istället för att trycka ner det. Men hur vet jag att jag släpper det? Hur vet jag att jag lämnar det bakom mig istället för att trycka ner det? Hur ska det kännas?

Nästa vecka ska jag gå på healing igen och det ser jag fram emot. Sist jag var där var allt så snurrande i huvudet och kroppen och hon pusslade ihop mig till stor del. Hon rekommenderade några stenar som är bra för att jorda mig så nu går jag omkring med en sten i underkläderna (har sällan fickor på mina kläder). Känns lite konstigt men de hjälper.

Idag när jag vaknade kände jag mig ganska pigg. Det var en härlig känsla men nu känner jag mig trött igen. När ska denna trötthet sluta? När ska jag få känna energin i kroppen igen? Jag måste nog lära mig att inte vara så otålig utan faktiskt ta en dag i taget:)

Kram

Maria!

"Men hur vet jag att jag släpper det? Hur vet jag att jag lämnar det bakom mig istället för att trycka ner det? Hur ska det kännas?

Jag har tagit upp den här funderingen tidigare. Menar att vi oftast inte kan eller behöver avgöra, om vad eller om vilken känsla vi löst upp och lämnar bakom oss. Hur djupt och hur jobbig känslan än har varit, så är det bara en känsla och inte värd att analysera och fundera över. Vi har lätt för att göra så men håller då fortfarande fast vid den och ger den näring.

Alla spänningar, blockeringar och trötthet vi har sitter som knutor i vårt nervsystem. När spänningslösningen sker associerar sinnet och ofta till något tillfälligt, en närliggande känsla. En mental bild eller fysisk reaktion uppstår och frigörs mer eller mindre ur nervsystemet, beroende av hur djup spänningen är.

Om man märker och känner sig typ friare, mer avspänd och öppen, då har det hänt bra saker och man kan faktiskt vara tacksam och nöjd med det.

Känslan eller osäkerheten av ifall man släpt det eller tryckt ner det handlar ofta om att man helt enkelt inte är färdig, utan har mer blockeringar att lösa upp.

Tack Peter!

Det var bra skrivet nu vet jag :) Det är ibland konstigt hur man kan släppa vissa saker så enkelt och vissa bara kommer upp hela tiden. Jag kan verkligen känna som du skriver mig mer avspänd när jag kommer över någon jobbig tanke. Då vet jag att jag är på rätt väg! Tack!

Imorse när jag vaknade kändes det bra. Efter lunch idag har jobbiga saker hänt. Min rädsla för framtiden har kommit upp och det är nog den jag kommer få jobba mest med. Min rädsla för att allt inte ska gå väl, min rädsla för att jag inte ska hinna med allt innan jag dör, min rädsla för att jorden ska kolapsa, min rädsla för att jag inte ska komma någon vart, min rädsla för att det inte ska gå bra för mina barn och de ska få växa upp.

Varför är jag programmerad att vara så rädd hela tiden??? Det är nog bra att jag får ta itu med detta (mina kloka tankar) men det är ju så jobbigt. Vill bara gråta och funderar på varför jag ska fortsätta framåt dag för dag…

Som jag sagt många gånger tidigare är jag så glad att jag får allt stöd från er! Det värmer och känns så härligt mitt i det jobbiga!

Kram!!!!

Maria!

Du undrar varför du är programmerad att vara så rädd hela tiden.

Vet då!…att det är ingen som har programmerat dig till det förutom du själv.

Du kan lika gärna vilja och välja att programmera om dig själv.

Det handlar om din uppmärksamhet…vem vill du vara?!

Rädsla är som mörker och försvinner när du tänder och för in ljus i ditt innersta rum.

Peter.

Jo du har rätt. Jag kan programmera om mig själv. Jag funderar varför jag alltid är rädd och jag tror att det beror på tidigare händelser då äldre syskon tyckte om att skrämma upp mig med allt möjligt. Allt som jag tidigare förträngt men som nu ska upp till ytan då jag håller på att rensa inombords.

Hur gör jag för att omprogrammera mig? NLP? jag håller på att läsa en bok om det just nu. Kanske ska jag ta kontakt med en kompis som gått kurser i NLP…

Tack. Dina ord för mig vidare!

Tack igen, ha en skön lördagkväll och stor kram!

Maria!

NLP är nog så bra att läsa om och ta del av.

Men den omprogrammering jag tänkte på, är den du gör med dig själva med uppmärksamhet på dig själv.

Det sker, (på ett sätt) genom att medvetet observera sina egna känslor, t.ex. rädslor, sina tankar och sitt eget beteende. Därefter styr man med viljan sin uppmärksamhet mot det man gärna vill känna och uppleva…för att förstärka och levandegöra den man gärna vill vara.

Var också uppmärksam på, att när du funderar över varför du alltid är rädd och tänker på vad det beror på…Då ger du näring och uppmärksamhet åt det, åt något som inte är värt att fundera över.

Kommer känslorna och tankarna…och de gör de ju…låt dem komma men låt dem vara…Var uppmärksam och välj det nya du vill skapa.

Tack själv och kram till dig!

Hej igen Peter!

Förstår jag dig rätt så är det ungefär som när jag mediterar. Då brukar jag för att tömma mina tankar genom att se mig själv på kanten till en hög klippa. Där står jag och som såpbubblor kommer mina tankar och jag tar emot dem när de svävar in i mitt medvetande och tittar på dem en kort stund för att sedan skjutsa iväg dem från mig igen.

Det är ganska vackert och jag kanske kan använda samma teknik här?

När jag nu skriver inser jag också att jag bör vara snäll mot mig själv. Inte dömma mig själv som dum och fåning för att jag har dessa rädslor och tankar utan bara låta dem komma och gå. Nu vet jag nog ordentligt varför jag har dem och nu kanske det kan vara lättare att låta dem vandra vidare när de vill få fäste i mig…

Det känns som en värme inom mig nu, Tack!!

Så härligt det låter, Maria! :) Du verkar öppen och fridfull, tycker jag!

Tack Niklas, Det alla andra och du skriver till mig hjälper mig mycket på vägen!

Jag är så tacksam för det

Kram!

Oj!

För en stund sedan dök det bara på mig, Ångesten för framtiden och för att inte jag ska hinna med. Ångesten för att jag inte har kontroll på det som händer runt omkring mig. Jag vill VETA att jag kommer få leva till jag är gammal och få jobba med bra saker samt hjälpa människor framåt i livet! JAG VILL VETA med 150% säkerhet.

Samtidigt om man tittar historiskt så är det just det som kommer ske men i lite olika former. Varför är jag då så rädd??

Jag försöker tänka tanken som en såpbubbla som jag tar emot men skickar iväg igen. Jag försöker att inte dömma mig själv och säga att jag är tramsig och fånig. Jag tror att detta är en absolut största rädslan jag har och som jag måste jobba med. Jag måste hitta ett sätt att släppa kontrollbehovet. Ja så är det! Jag måste hitta ett sätt att släppa kontrollbehovet och våga leva här och nu med full tillit!!!!!

Varför är det så lätt att coacha och hjälpa andra men så svårt att hjälpa sig själv?

Tack för denna insikt!

"Varför är det så lätt att coacha och hjälpa andra men så svårt att hjälpa sig själv?"

Jag tänker att det kan vara för att det svåra är att se sig själv, och vara sig själv på samma gång.

När ångesten, eller liknande kommer, då kan man tänka att det är för att ge en själv en chans att ta hand om vad som uppstår. Numer försöker jag se till exempel ilska som uppstår, som en chans att förstå mig på den, och kanske släppa.

När min ångest uppstår blir jag bara frustrerad för jag vet att det är irationella tankar. Samtidigt har jag idag mer eller mindre en förståelse till varför den kommer. Jag är utmattad. Har haft för mycket under många år och nu är det nog meningen att jag ska stanna upp, ta hand om allt, rensa mig själv för att sedan på ett bättre grundat sätt gå vidare.

Det är jobbigt när ångesten kommer för den sätter sig så hårt. Jag blir rädd.

Tack för dina kloka ord Niklas!

#16

Att välja tillåtelsen i stället för förbudet kan hjälpa mycket.
Om du väljer att tillåta det onda, felaktiga och tråkiga ske väljer du bort kontrollbehovet. Kontrollbehov är rädsla. Hjärtat som är fritt från rädsla är tillåtande, öppet och mottagande. Kan jorden gå under? Ja, det kan den. Om du väljer att tillåta detta ske så släpps rädslan fri. Kommer du dö ung? Ja, kanske. Tillåt detta ske och rädslan upplöses i samma stund som du tillåter detta hända. Rädslan fångar oss under regler och förbud att allt måste vara på ett visst sätt. När vi öppnar upp och ger upp vår kamp mot allt ont som KAN hända befrias vi inombords.

Jag vill inte att det ska hända mina barn något ont men jag väljer att tillåta detta ske om livet vill så. Jag orkar inte kämpa med rädslan att det KAN hända. Jag väljer i stället att möta sorgen NÄR det händer.

Jag vill inte bli sjuk, fattig och hemlös men jag tillåter det hända om så skulle hända. Jag har släppt kontrollen till livets överraskningar.

Jag försöker inte längre styra livet utan tillåter livet att styra mig.

Och när du tillåter livet att styra dig… upptäcker du att du varit den som hela tiden hållit och håller i ratten…

Den enda skillnaden är att du möter livet med en annan inställning.

#19-20

Tack för dessa förlösande ord! Det känns underbart att höra, det är ju EXAKT så det är och så jag måste tänka…

Vad vore jag idag utan er? Ni förstår inte hur mycket er kärlek hjälper mig framåt i mina egna svåra stunder. Jag hoppas anda läser och känner att även de blir hjälpta!

Tack ännu en gång och kram!

Idag vaknade jag och kände att jag hade energi! För första gången på flera veckor. Det kändes underbart! Samtidigt inser jag att jag får ta en dag i taget och när jag ÄR trött ska jag vila/sova.

Idag har jag varit på Healing och det var skönt. Vissa saker från gamla tider kom upp och det kändes skönt.

Det känns att jag håller på att "landa" i allt som händer. Känner mig tryggare i Processen  men jag vet att det är mycket kvar…

En sak hon sa och som jag vet är att jag har mycket att ta itu med och väldigt många rädslor. Det skrämmer mig…

Idag har jag även haft en annan härlig upplevelse. Jag har träffat en kompis som funnits i min omkrets i flera år men som nu har visat sig går igenom samma sak som jag! Vi träffades över lunch idag och pratade om allt möjligt. Det är så förlösande att ha någon att dela det med! Innan har vi inte haft 100% personkemi men genom detta hittade vi verkligen varandra.

Kramar för idag!

Jaha och nu var den härliga känslan borta

Jag känner en oro i magen. En ångest över att inte ha kontroll på allt som händer i världen…

Vad ska jag ta mig till. Jag har ont i nedre delen av magen. Det känns som om det är en svart äcklig massa som vill ut!

Jag är till och med rädd just nu för att titta på film med familjen för tänk om det händer något undertiden.

Denna ångest som bara dyker på mig utan förvarning. Hjälp. Jag vet att den går över om ett tag men just när den håller på är det fruktansvärt!

Du kanske inte ska så mycket,utan ta det som det kommer.

Det verkar ha hänt mycket för dig under kort tid.ta tid för att reflektera och känn in vad du upplever och låt det smälta in och vila.

Ett tips om du vill ta emot.

Maria, kanske har du svårt för till exempel filmer ibland, eftersom att de verkar ha en förmåga att få medvetenheten att förminskas. Människan har ju en tendens att sugas in i filmen, eller TV:n. Jag har känt liknande själv. Man vill ha koll på läget, känna så att allt går rätt till. Ett tips skulle kunna vara, att medans filmen går, öva på att ha en medvetenhet utanför TV:n/datorn också. Som att medvetandet expanderar utanför skärmen. Kanske till familjen, som du kollar på filmen med…?

Maria, jag tror att du vet att ångesten och känslana du får bara är en illusion, eller hur? Du vet att den går över. Du fångas i ångesten under en tid.

Det finns två vägar att gå - antingen att gå in i känslan och försöka ta reda på vart det kommer ifrån. Eller att försöka bryta när du känner att du är på väg in i den.

Man kan ju även kombinera.

Några tips att bryta är naturligtvis att andas, försök hitta en bra affirmation som du känner ger dej lugn och trygghet. Du har ju insett att du är inne i en transformations process.

En som fungerat på mej är.

Jag accepterat allt ( i ditt fall t.ex din rädsla för att nånting skall hända din familj) , jag transformerar i ren kärlek, jag vet att detta är bra för mig, Jag blir lugn, trygg, kärleksfull..osv

Det jag önskar att jag kunde ge dig är TILLIT. Tillit till att allt som händer är ok, att allt kommer att bli till det bättre. Tillit till att du har beskydd. För det vet du ju att du har.

Många kramar

Åh! Tack för alla uppmuntrande ord!

Jag tänker på att varför ska jag leva i sorgen redan innan det hänt. Försöker leva här och nu, känna känslan och se var den kommer från. Det är nog en av mina största utmaningar. Just att våga se rädslan i vitögat.

Jag vet att den kommer från ett riktigt djup. Jag vet inte riktigt varifrån och jag kan känna att jag är rädd för när det vill ut ordentligt. Kvinnan jag går till för att få hjälp pratar oxå om denna rädsla och att den ligger så djupt att jag inte kan minnas den själv än så länge.

I dessa stunder är jag så glad för ert stöd. Stor kram till var och en av er! Jag vet ju att det går över och att jag kan se ljust på saker och ting igen. Men när man är mitt i är det så jobbigt. Har aldrig råkat ut för sånt här innan. Det är så skönt att få berätta hur allt är för er som förstår och stöttar!

Just nu är jag mest trött. Ska gå och lägga mig så jag får sova. Behöver hitta in i en rytm igen. Jag känner att jag inte har någon ordning på nått just nu.

Tack igen och kram till var och en!

När det är såhär drömmer jag ibland om att någon skulle ta upp mig i sitt knä och krama mig hårt och säga "Var inte orolig. Allt kommer lösa sig det lovar jag till 200%"

Det gör det aldrig.

Samtidigt inser jag att det är JAG som måste vara den personen som säger så. JAG måste hitta min egen inre trygghet och JAG måste gå igenom allt och rensa ut för att komma vidare. JAG

Men om JAG inte orkar, vet hur eller bara känner mig så otroligt liten?

Nattinufsan!

Man är den lilla människan, i det STOOOOOORA universumet

#29

Jo så är det ju….

#28

Jag hade en stark inre längtan om att få bli räddad.
Det var först när jag släppte den (högst motvilligt) som jag kunde rädda mig själv.

Alla människor har en svag, liten och behövande del av oss själva. Bejaka att du har dessa känslor och släpp sedan dina önskningar, din längtan och dina begär efter att få bli räddad av någon annan.

Någonstans inom dig vet du ju redan att den enda som kan rädda dig är DU.

Kram!

Lena!

Tack!

Hur upplevde du processen när du bejakade DINA sådana känslor och hur kom du vidare? Hur tänkte du? Gjorde du något speciellt?

Kram!

#32

Jag bejakade genom att erkänna min svaghet och gråta ut den. Sörjde alla stunder min mor inte tröstat mig, min otrygga barndom, sveket från mor och far. Grät ut sorgen över alla gånger jag blivit illa behandlad och då faktiskt önskat mig hjälp och stöd utifrån.

När sorgen var frigjord insåg jag att jag fortfarande bar på en längtan att få bli räddad och omhändertagen. Det var då jag släppte min längtan efter den för jag förstod att så aldrig skulle ske. Jag sa till mig själv: Nu släpper jag min längtan efter att bli räddad.
Efter de orden kom naturligtvis en sorg, men jag blev fri och kunde nu resa mig upp.

I dag upplever jag inte samma svaghet längre. Känner mig stark och fri. När sorgen kommer behöver jag ingen tröst och tryggheten bor inom mig. Allt är så mycket enklare efter denna process av frigörelse.

Det enda du behöver göra för att sätta i gång processen är att erkänna, bejaka och acceptera att du bär dessa känslor inom dig. Då först kan de komma upp till ytan.

Kram!

#33

Det du skriver träffar mitt i hjärtat på mig. Det är exakt så jag känner det! Jag har blivit illa behandlad under barndommen och även under mitt vuxna liv. Senaste 7 åren av en chef och några andra inom facket. Kunde varit någon helt annan stans idag om inte den chefen gjorde som den gjorde.

Fast idag försöker jag förlika mig med att allt har en mening men visst finns det en stor sorg. Det märker jag ju nu när jag läser det du skriver och inser! Det finns gånger då jag sökt stöd utifrån och ingen gjort något. Inte konstigt att jag är besviken på vuxenvärleden både när jag var barn och nu som vuxen.

Oj vad min klump i magen växte…. Den gör ont. Har nog tryckt på något som vill komma upp ordentligt!

Tack Lena för dina ord. Tack!

Kram

#34 Det verkar helt klart som att det är en hel del som behöver komma upp och bearbetas.

Att verkligen gå in i känslorna kan kännas skrämmande - ibland känns det som att man ska gå sönder. Men ha tillit att det bara kommer att komma i portioner så att du klarar av det.

Många kramar till dig.

#30

……och låt universum hålla dig i famnen!

Trulig och Niklas!

Tack för att ni finns!

Just nu när jag läser flera av inläggen att man bara får de portioner som man klarar av undrar jag vad det är som gör att jag VET att man får allt i portioner man klarar av. Samtidigt kan jag ju ibland känna det som om jag verkligen går under och inte överlever. Men å andra sidan måste universum tycka att jag klarar av mer än vad jag själv gör och att det stärker mig med lite utmaningar ibland. Hm…… Så kan det kanske vara.

En ny kännsla har kommit… En känsla där jag känner att jag vill verkligen krama och tacka varje enskild person som stöttar mig i detta! En känsla där jag själv känner att jag är otillräcklig och inte vet hur jag ska kunna framföra det till er tillräckligt, min tacksamhet alltså….. Men det kanske säger mer om mig? Jag brukar alltid hjälpa andra utan att begära något tillbaka. Nu är det jag som får hjälp och sätter jag press på mig själv att jag MÅSTE betala tillbaka på något sätt! Hmmm….. måste fundera mer kring denna känsla.

Egentligen så går det väl på ett ut. Om jag hjälper någon som hjälper någon som hjälper någon och så vidare. Nu är det jag som får hjälp och försöker hjälpa så gott jag kan. Kanske behöver jag bara känna all er kärlek och njuta av att alla är så stöttande UTAN att få skuldkänslor och hela tiden tacka.

Fast jag är ju så OTROLIGT tacksam över er tid, insats och alla kloka ord ni ger mig på vägen! OJ!!

Kram!

Vet du Maria, ta dessa varma känslor och skicka dom till dej själv! För det är du som gör allt det här - det är du som gör jobbet. Var tacksam för att du ger dig själv allt det här - även om det är jobbigt, så allt tacksamhet skicka den till dig själv!

Kram

Ger man av egen lycka, och av kärlek, så kräver man inget tillbaka. Då blir ju själva givandet en gåva till sig själv. Därför finns ju en viss tacksamhet i att ge, som att få.

Idag har den kommit. Boken "after the ecstasy the laundry" av Jack Kornfield! Det har jag sett fram emot. Jag hoppas jag orkar läsa. Känner att jag är så trött och utmattad av allt som händer och hänt under de senaste åren.

Tittade på Utmattningsyndrom idag. Flera symptom stämmer på mig. Det kanske bara är att inse att detta är faktum och kanske även meningen för att jag ska ta tag i min andliga resa och låta saker hända. Man blir ju mer mottaglig när det är så här. Det känns lite konstigt. Jag, Maria som alltid är full av energi, fyll av händelser och alltid har massor på gång. En chef sa till mig en gång att hon visste ingen som har så mycket energi, glädje och förmåga att göra saker som jag. Hon sa även att jag har så många strängar på min lyra och inget verkar för svårt för mig. Hon avslutade med att säga att jag verkligen är ansiktet på "ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid"…

Jaja det var en parantes.

Just nu har jag bra humör, bra känsla i magen, ingen ångest och är bara trött. Ska nog sätta mig i solen och njuta av denna känsla!

Kram!

Oj, jag undrar om denna omgång av jobbigheter har gått över. Det är kanske inte bra att säga för mycket men det är nog väldigt bra att passa på att njuta! Vem vet hur den omedelbara framtiden ser ut…

Önskar alla en riktigt skön påsk om vi inte hörs innan eller under den.

Man har tack och lov inte jobbigt hela tiden under utvecklingens gång. Det finns nog ingen som skulle orka då. Passa på och njut av dina bra dagar för de kommer hela tiden tillbaka.

Glad påsk!

Ibland avlöser det ena det andra trots att man hoppas på lugna stunder emellan. Det är som du säger Lena att det är viktigt att njuta av bra stunder!

Stod i duschen nyss och då kom en våg av ledsenhet över mig. Kände verkligen hur jag bara vill lägga mig under täcket igen och sluta finnas. Varför finns det människor som man tycker om men som har gjort en så fruktansvärt illa. Tänk er någon som mobbar dig och de som bara tittar på utan att hjälpa. Hur ska jag tackla dem som bara tittar/tittat på? De som inte sagt något och inte hjälpt till att dra i bromsen. De är så många…

Idag har jag en utmaning som jag måste ta mig igenom. Har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till den och tankarna går på högvarv. Tänk om han frågar så. Då svarar jag si. Men tänk om…  Hur ska jag förhålla mig…. Känner mest att jag bara vill lämna återbud….

Jag ska försöka låta mötet ha sin gång, försöka lyssna på min inre röst och lita på den.

Funderade även i duschen på varför jag slår så på mig själv. Varför är inte jag värd något? Varför har jag tankar som: Det är klart att inte jag får det uppdraget, det är klart att inte jag vinner någon gång. det är klart att inte jag ska få…. Hur ska jag vända tankarna. Jag ÄR värd att ha det bra! Jag ÄR värd att lyckas! Hur ska jag förankra det i kroppen?

Önskar en bra dag.

#43

Jag kan berätta lite hur om hur jag kom fram till att jag förtjänade lyckan och glädjen.

En dag i mitt liv tröttnade jag på att alltid känna mig ledsen. Jag började då meditera. Under mina meditationer fick jag nästan aldrig uppleva ljus och kärlek utan det var mest sorg och elände. Någonstans bejakade jag sorgen och tillät denna kom fram, då började "helvetet". Jag grät ut mina sorger under ett par års tid. Fyllde hinkvis med tårar och hade "grinhanddukar" utspridda överallt i min lilla stuga. Fick köpa dyra ögonkrämer till mina svullna ögon och funderade hundratals gånger över om livet var värt att leva. Tunneln av mörker var fruktansvärd. Jag trodde aldrig ljuset skulle nå fram till mig och min sargade själ. Eftersom sorgen var så stor är jag ganska säker på att jag bearbetade en karmisk sorg. Det kändes omöjligt att alla tårar kom från endast detta jordiska liv. Jag misstänker en rening som sträcker sig flera livstider tillbaka. Under tiden detta pågick frågade jag mig själv om jag ville lida 20 år till. Jag ryckte apatiskt på axlarna inför denna fråga. (Notera att jag här inte skrek NEEEJ!). Jag var van vid att lida och visste helt enkelt inget annat. Lyckan tillhörde uppenbarligen alla andra.

I slutet av denna gigantiska reningsprocess frågade jag mig själv samma fråga igen. Ville jag lida 20 år till? NEEEEJ! skrek jag högt allt vad jag orkade i min bil som jag körde på motorvägen.
DÄR hade jag nått en milstolpe i mitt liv. Jag var nu färdig med lidandet och kunde öppna mig helt och fullt för lyckan. Nu kände jag i hela min kropp att jag förtjänade den och det fanns inget tvivel om den saken längre. Jag var tvärsäker och nu visste jag inte bara att jag förtjänade den, jag KÄNDE det också! Sedan den dagen finns inget tvivel huruvida jag förtjänar den eller inte. Den tillhör mig. Det står faktiskt LENA på den!

Detta var min väg till insikt om förtjänsten av ett lyckligt liv. Det finns säkert fler vägar dit Maria, men fundera över om du känner att du verkligen fått nog av lidandet. Jag hade tydligen inte det…

Hej igen Lena!

Tack för din berättelse! Jag kan berätta att idag när jag körde in till stan fick jag ett totalt  bryt. Jag började gråta och tårarna rann. Jag slängde saker omkring mig i bilen och skrek att jag inte orkar mer! Att jag förtjänar att vara lycklig och att jag behöver hjälp av universum! Jag har fortfarande ont i stämbanden trots att det är ganska många timmar sedan.

Jag var tvungen att stanna bilen för alla tårar.

Efter detta har jag varit helt slut. Jag längtar verkligen att komma till den punkt där din vändning var. Hur gjorde du efter denna händelse? Hur gjorde du för att kunna förtjäna lyckan och verkligen känna det i hela kroppen?

Tack för att du berättade!

Kram!

Jag förstår dig fullt ut Maria. Jag gick nog igenom 50-100 psykbryt under min reningsprocess. Vet inte hur många gånger jag skrek till Gud, Universum och livet från tårna av frustration. Kampen var hemsk. Stämbanden trasades sönder ett antal gånger. Mycket kom ut i stugan och på mina bilfärder. Toppen med bil faktiskt. Hög musik och ingen annan som hör en. ;)

Jag vet inte exakt vilken av mina vägar i processen som gjorde att jag till sist mådde bra. Antar att det var flera tunga beslut inombords som gav helheten. Det jag gjorde var bland annat:

Jag slutade kämpa emot det onda och accepterade det.

Jag accepterade och tillät min ångest att få finnas. (Har under några års tid lidit av starka ångest attacker och när jag gav upp min kamp emot dem försvann dessa. Är nu ångestfri sedan 4-5 månader tillbaka).

Jag släppte min vilja för egen del och accepterade att något högre fick bestämma min livsväg. (Känner att jag bestämmer ändå, lustigt nog).

Jag valde att leva för andras skull och inte min egen. (Då försvann dödslängtan från djupet av mitt inre).

Sammanfattningsvis kan man säga att jag accepterade min dåliga ekonomi, min försämrade hälsa, livets baksidor och mina egna brister som människa.

Ännu kortare sammanfattat: Jag lät min kropp och mitt liv VINNA över mig. När jag lät dessa vinna… vann jag mig själv. 
Mår toppen i dag och tackar Universum för min inre resa som gav mig lyckan, välbefinnandet och kärleken. Det var värt varenda sekund av sorg, ångest och smärta.

Kram!

#43 Jag förstår det så att de personer som bara tittat på vid mobbning eller någon som inser att övergrepp begås också har sitt att jobba med. Ibland har de nog med sitt och sin resa.

Jag har också kämpat med att acceptera och förstå att så många tittar på och inte gör något åt det de sett men jag har kommit till en punkt där jag inser att det finns många som kämpar på med sina egna problem och rädslor. Att det är många som också känner att de inte duger fast det syns kanske inte på ytan. Och att de kanske är rädda för att inte bli accepterade eller att själva bli mobbade. Gruppdynamik är svårt och det finns många laddade punkter även för de som inte är de mest utsatta i situationen.

Det är tråkigt att det är så och att inte fler vågar "lägga sig i" när det syns tydligt att det är riktigt felaktiga handlingar som begås.  

Jag tror att det kan vara svårt att vända negativa händelser och de känslor och tankar som följer med i det man upplevt. Man får jobba på flera plan med det. Både med tankar och att i trygg miljö utmana sig själv och utsätta sig för situationer som har varit jobbiga för att läka såren. Känslomässigt upplever jag att det är viktigt att komma till en själsvibration.

Genom meditation eller genom att tex sjunga andliga sånger (tex mantras) så för man in energier från sjäsplanet som gör att man kan lättare gå in i hjärtat och hjärtats kärlek.

Denna själsenergi-kärleksenergi ger en läkande effekt på de känslor som är jobbiga och som gör att man fastnar i negativa tankar om sig själv.

Som Peter beskriver i #8 så tror jag att det är bra att låta känslan få vara där (inte stänga av eller hålla fast) utan att gå in i tankar om vad som hänt eller vad någon sagt eller gjort. Låt bara energin ha sin gång och låt känslan bli känd utan att värdera vare sig dig själv eller någon annan.

Tack för era ord!

Jag kan säga att jag ser fram emot att komma ut på andra sidan!

Jag ska fortsätta kämpa. Jag känner att det som håller mig kvar på jorden är min make och mina barn. Det är tur!

Samtidigt som jag får mina bryt och blir hysterisk (vilket hände idag även på ICA när jag skulle handla) Jag hatar att handla. Det är min makes jobb och jag kör på sin höjd vagnen. Idag skulle jag göra allt själv till han slutade jobbet. Höll på att bli riktigt otrevlig mot tanter som tränger sig och andra som anser att JAG är ivägen. Jag står och väntar på min tur att komma till sillen och de andra bara tränger sig. Redan ont i stämbanden kunde jag se för mitt inre hur jag blir hysterisk och kastar maten omkring mig och skriker att jag inte vill handla mer. Jag fick en funderingsglimt om de skulle komma med psykbilen eller om alla bara skulle låtsas som ingenting… Kanske skulle jag testat.

I långa loppet började jag fundera kring att vi anpassar oss. Jag var ju den tysta snälla som bara anpassade mig och var som alla andra… Då jag var och hämtade påskgodis sa en tant till mig "Tänk om det vore bantningsmedel istället" Jag (väger mer än jag vill) skrattade och sa att hon (som var mager) kunde ju strunta i att äta godiset då. Det väljer man ju själv" Det var faktiskt befriande. Jag sa ifrån hennes fördommar om att jag skulle äta godiset vilket jag inte tycker om och la över hennes problem på henne själv. Sedan rann det av mig och jag såg mest komiken i det hela.

Nu är det dags för mig att gå och lägga mig.

Tack universum för alla underbara människor som hjälper mig framåt och stöttar mig. Jag har sett att denna tråd har lästs en himla massa gånger och jag hoppas ni andra får ut något av att läsa.

Kram på er!

Maria, åtminstone jag får ut massor av att läsa din tråd. Tack för att du delar med dig!

Tack rignos för att du berättar att du uppskattar att läsa om min resa. Skulle vara roligt att höra hur andra känner.

Tack igen o kram!

Sitter just nu ensam hemma i huset. Alla andra är på aktiviteter. Lyssnar på min favoritmusik (This Universe med Sing Kaur). Det är ganska varmt ute och solen håller på att bryta igenom. En god vän kommer på besök idag och ska stanna över helgen. Det känns faktiskt bra just nu och det är jag tacksam för. Livet går just nu väldigt mycket upp och ner. Pendlar mellan 100%+ och 100%-.

Eftersom jag är fenomenal  på struktur, ordning och att se strategier har jag fått en fundering på hur jag ska skapa och få ordning på alla tankar. Nehej det ska jag tydligen inte, just när jag skriver det hör jag en inre röst säja NEEEJJJ!!! Du ska släppa allt och ha tillit. Inte kontroll!

Ett framsteg jag känner är att när jag nuförtiden får dessa inre röster som talar till mig är det lättare att acceptera och lyssna på dem. Det går nog framåt! Jag upplever rösterna tydligast när jag skriver. För mig blir det så tydligt och jag kan fokusera när jag skriver här. Sitter jag bara och tänker fladdrar tankarna alltid iväg. Skriva i dagbok tycker jag inte om för jag skriver som en kratta men när jag skriver digitalt flyger fingrarna över tangenterna. Jag är tacksam att jag lärt mig fingersättningen för många år sedan i grundskolan

Eftersom denna resa mer eller mindre tvingat mig att stanna upp i livet och fundera på vad jag vill och vad Universum vill med min framtid. Något nytt håller på att forma sig men jag vet inte riktigt vad. Jag är duktig på att lyfta andra människor (coachutbildad), jag är bra på att leda människor (har  jobbat som projektledare i många år), jag är duktig på att strukturera, organisera och utveckla (Utvecklat en stor verksamhet). Jag har IT i ryggen men läst kurser inom HR det senaste åren. Nu har jag börjat denna resa och börjar få förmågor som energier jag kan känna i händerna, en känslighet för när jag inte är ensam. Vad ska jag göra med all min kunskap? ((Hör egentligen inte hit men om någon är intresserad av att hjälpa mig vidare karriärsmässigt kan ni maila mig))

Jag känner att jag går mer mot att jobba med människor. Men hur väver man in den erfarenhet jag får nu med min resa? Kan jag hjälpa andra? *Fniss* Inser just att min inre röst säger " Pucko, det är ju det du gör genom att skriva på ifokus". Jo så är det kanske.

Det kommer att lösa sig och jag har tillit till att allt kommer ordna sig till slut.

Till sist för detta inlägg vill jag önska er alla en glad påsk!

Kram!!

Idag har vi firat påsken. Haft en trevlig lunch med släkt och vän. Under middagen poppade några gamla spöken upp. Det är närä andra inte lyssnar. Lyssnar på vad man har att säga utan bara riktar sitt prat till en eller två vid bordet. Riktig härskarteknik. Denna person gjorde det ofta när jag var liten och jag kunde känna av det idag. Kände mig så liten. Liten och ville bara gråta. Personen idag var nog mest irriterad idag men jag kände hur det gick ut över stämningen. Till slut orkade jag inte med det och gick från bordet. Diska och röja kunde jag ju skylla på. Samtidigt var det en annan person som bestämde med en att de skulle gå ut och gå och sedan åka iväg med bilen. Även här härskarteknik. Jag vet att jag är känslig för stämningar men jag sa till att om man är på kalas kollar man även av med andra om de vill följa med ut och gå eller åka bil.

Vissa stunder är jag glad och tacksam för att jag är känslig för att jag får vara med om denna andliga utveckling. Andra dagar önskar jag att jag vore som en gås och att allt bara rann av hela tiden.

Jag vet ju att jag är extra känslig just nu men det som jag ofta tänker är "Ser ni inte vilken looser jag är och vad jag går igenom. Jag är inte värd någonting så att jag har det som jag har det är ju självklart" Samtidigt har jag det inte dåligt på något sätt. Men varför kan jag inte unna mig min egen lycka??? Jag är ju så elak mot mig själv!

Idag är jag tacksam för att solen skiner och att värmen är här. Jag var på en hög plats i närheten av där jag bor för första gången. Det är en plats där ett hur har brunnit ner och nu är det öde. Det var så otroligt vackert och vissa vädersträck ser du klart men i vissa är det lite skog ivägen. Annars ser du flera mig 360 grader!!! Det är så vackert. Jag tror att jag ska åka dit snart igen och sätta mig för att meditera och fundera. Det är skönt att hitta lugna platser.

Tack för att ni lyssnar!

Kram

När du blivit din egen inre härskare kommer känslan av att andra härskar upplösas. Så var det för mig i alla fall…

Hej!

Så mycket intressanta och kloka saker ni skriver här! Och i den här sajten överlag.

Känner att jag har en del saker att skriva, jag också. Det finns egentligen redan skrivet lite här och var, men jag vill ändå ta upp det ur mina synvinklar också.

En andlig resa … det livet lärt mig, är att den startar när vi föds, och slutar när vi dör, inte en dag tidigare. Det finns varken början eller slut! Det är LIVET. Hela livet är en ständigt pågående utveckling, där vi vandrar från fas till fas. Från bebis till småbarn, från barn till tonåring, till ung vuxen, till egenförsörjare, till familjesökande, till förälder … eller andra vägar, men LIVET står aldrig stilla!!!

Fas efter fas efter fas går vi igenom! Vare sig vi tror det eller inte. Det är som en trappa att gå, där varje trappsteg leder till nästa.

Det är annorlunda att vara 10 år eller 20 år, eller 30, 40, 50, 60, 70, 80, osv. Vi ställs hela tiden inför olika livssituationer, frågor, problem som behöver lösas.

Livet är en blandning mellan glädje och sorg, mellan uppgång och nergång, mellan seger och förlust.

Och så har vi det här med "blockeringar", och med att livet faktiskt inte är rättvist. Mycket handlar om vad vi får för hjälp att klara av våra första trappsteg, för dem måste vi lita till andra för att klara.

Mycket handlar också om våra egna biologiska förutsättningar. Vi har alla personliga svagheter som vi behöver lära oss hantera och leva med. Ett bra föräldraskap ger oss många bra livsverktyg, och då klarar vi oss bättre.

Men någon "ideal-förälder" existerar inte, eftersom våra föräldrar (tro det eller inte  ) är lika sårbara människor som vi är själva, och de har sina egna tillkortakommanden att bära på.

Så blir vi vuxna. Nu är det inte längre andras uppgift att ta hand om oss, nu måste vi göra allting själva, även hantera våra känsloliv alldeles själva. Med otillräckliga livsverktyg för detta ändamål, ja, då är det nog dags att "packa ryggsäcken" och ge sig ut på sin andliga resa. Resan som går inåt, oavsett vad vi sätter för etikett på den, eller vilka hjälpmedel vi använder.

Målet? Med mina ögon sett, är målet LIVSVERKTYG! Och dessa är ingen lätt sak att finna!! Och varför inte?

Därför att Livsverktygen handlar om HUR vi gör att att … "se". För att se skillnaden mellan vad som är vår egen inre teater, och den yttre verkligheten. Vad som är vårt eget sårade inre barn som gråter och skriker, och vad som är andras sårade inre barn som agerar.

Förutom att "se", handlar det om att lära känna. Lära känna sitt eget inre barn, och förstå när det fastnat på ett trappsteg, och samtidigt både hjälpa barnet vidare över trappsteget, och att hjälpa det hantera sin sorg och besvikelse konstruktivt och utan skuld, och samtidigt vara barnet i alla dess känslor.

Det är det svåra i kråksången med "andlig utveckling" eller "personlig utveckling" eller "you name it". Det handlar om KÄNSLOR. Och det är känslorna som är lösningen. Det finns inga genvägar, och absolut inga  intellektuella lösningar…

Å andra sidan handar det även så mycket om vad och hur man tänker, och hur man förändrar sitt tankesätt.

Och att man har människor omkring sig som SER EN och BEKRÄFTAR en! Man klarar det inte själv, lika lite som det lilla barnet klarar sig själv utan att bli sedd och bekräftat, det hör till trappsteget.

Men som vuxen kan man ge sig själv det man behöver, även när det gäller att "ge sig själv" människor som ser en. Skriva HÄR till exempel, och bli sedd, förrstådd, och kan spegla sig.

Det viktigaste som finns är att kunna spegla sig (spegelneuronerna), och få en korrekt bild tillbaka, inte en vrångbild som bara ställer till det för en.

Åh, det finns så mycket att skriva omkring det här! Till varje mening har jag 10 att lägga till.

Som när det gäller vrånga spegelbilder … så kan det faktiskt vara vi själva som förvränger den bild vi får tillbaka, för att vårt eget spegelglas är buckligt. Där kommer skillnaden mellan "jag" och "du" in, att kunna SE våra inre barn, och skilja ut dem från Verkligheten här-och-nu.

Ann Mar! Du verkar vara på rätt väg. Men fly inte sorgen. Du verkar ha så mycket sorg inom dig, men ingen vetskap, ingen kunskap, inga livsverktyg, om hur du kan VARA I sorgen.

Sorg gör ONT när man räds den!! Utan rädsla, är den bara … sorg. Kanske ska du bara träna att vara i den när den kommer? Släppa efter?

Jag vet inte, jag bara talar utifrån egen erfarenhet utifrån mina förutsättningar, och jag tycker mig "spegla"  så mycket av mig själv, i dig.

Sorg kommer i vågor. Stanna kvar och VAR i den. Både acceptera den, och känn efter hur den känns, och vad som skrämmer dig i den.

Och när den mattas av (för det gör den!!! Sorg, liksom alla känslor, kommer och GÅR!!! I vågor.), var uppmärksam på det med, och LÅT DEN GÅ!

Sorg tar man sig inte igenom - utan att ta sig IGENOM den!!!

Och det är inte farligt. Jag lovar dig!

Tillit.

Motsatsen till rädsla.

Att släppa taget. Acceptera. Tro att man HÅLLER, nej VETA att man håller, att LIVET håller, även när jag själv tappar greppet.

Släppa taget. Våga släppa taget, och se vad som händer. Först då upptäcker jag, att det var ju I ALLA FALL inte "jag" som styrde!!

Det finns en egen inneboende kraft i LIVET SJÄLVT. Människa efter människa genom historien, upptäcker detta märkliga fenomen. Vi kallar det Gud, Jesus, Universum, och oändligt många andra namn, denna märkliga livskraft som är så svår att begripa sig på, eftersom den på ett vis ligger utanför oss själva.

Den styrs inte av OSS!! Varken av medvetende eller förnuft, den är onåbar på det viset, fast den finns som en del inom oss alla, och inom allt levande.

Det är LIVET.

Och finner vi det, kan vi faktiskt emellanåt slappna av i dess famn, och vila oss där, när tillvaron blir för hård. Den tar hand om oss!!

Den andas åt oss, den sätter på oss stumpor på fötterna kalla vinterdagar - utan att vi ens märker det. Livet är en märklig sak…

Jag vill nog be om ursäkt, att jag kapat Marias tråd, jag blev för engagerad och ivrig. Och jag ber sajtvärdinnan att ta bort mina inlägg, och ger Maria en stor kram och ett förlåt.

Liv, jag tycker inte alls att du kapat Marias tråd.
Du har skrivit många kloka och tänkvärda ord. Du har ju bara gett råd och synpunkter som säkert hjälper både Maria och många andra här inne. 

Hej Liv!

Jag tycker inte heller att du har kapat min tråd! Det är ju inte MIN tråd utan det är en tråd där JAG valt att vara öppen och dela med mig av vad som händer mig. Sedan får gärna fler skriva om sina händelser så att vi alla kan få råd stöd och komma vidare. Samtidigt har jag fått flera meddelanden att många läser den och tycker att även de får ut något fast de inte är aktiva i diskussionen!

Just när jag skriver detta är det 625 gånger tråden lästs!

Nej, Känn er fria att dela allt med mig, ge tips råd stöd och många glada tillrop och kramar till mig och alla andra!

Hoppas du stannar Liv!

Kram!

Tack!  

Och kram tillbaka.

Så bra!  Jag vill ju inte ta bort inlägg som ger intressanta aspekter och synvinklar… 

..och Liv,välkommen till AU.

Tack igen!

och AnnMar, fortsätt skriv! Eler starta ännu en ny tråd kanske? Jag själv tycker att trådar som blir väldigt långa med många inlägg, är lite svåra att få upp, och att läsa.

Mycket bra råd. Nu blir det fortsättning på Min Andliga Resa 2 

Härligt!! *ser fram emot* 

Jag har gjort en klickbar länk till fortsättningen i #63 så att det blir lättare att hitta. Hoppas det var okey Maria.

Det var helt OK. Tack!