Är det inte viktigare vem DU är intresserad av än vem som är intresserad av dig?

Att bli uppmärksammad är alltid kul men du uppmärksammar väl när det känns rätt från din sida och inte pga den andres uppärksamhet?

Sjalvklart ar det viktigt vem jag ar intresserad av ocksa, men om den andre personen inte ar intresserad sa vet jag inte om det spelar nagan roll om jag ar intresserad av den andre?

Kanske blir det mer ratt med att skriva, om jag uppmarksammar det intresse som finns mellan mig och den andre. Verkar som att du och jag inte menar riktigt lika med ordet "uppmarksamma"? Jag menar inte att ge uppmarksamhet, ursakta om det missforstods. Jag menade att jag inte lagger marke till ett intresse som finns mellan mig och den andre. Ocksa kampar jag ganska omedvetet mot det intresset.

Kanske du missforstod? Jag ger ju inte nagon annan uppmarksamhet, endast for att den ar intresserad av mig. Jag maste ju vara intresserad ocksa. Annars blir det ju konstigt.

Men du kan ha ratt i att det inte ar nagon storre ide att tanka pa vem som ar intresserad av en sjalv. Det spelar ju som sagt ingen roll om man sjalv inte ar intresserad.

Det är bra reflektioner du har gjort i #0. Det känns också som att du går vidare och försöker utveckla förståelse för vad som sker i relationer till andra.

Jag kan dock inte ge något konkret råd i detta…

Tack Gaiatri. Det sker så mycket i utvecklingen när man möter många människor. Verkar som att meditationen ger vardagen något, och vardagen ger meditationen. När jag var mycket ensam, och mediterade, till slut så hände det inte så mycket mer i utvecklingen. Lite mer reflekterande.

Jag får nog se vad som sker. Tycker inte att möte med människor måste leda någon vart. Antingen är det trevligt för stunden, eller så lär man sig något. Eller både och.

Niklas, vad är det du vill ha tips på, eller hjälp med i denna tråd? Frågan kommer från att du ju redan tycks ha en uppfattning om vad det är som sker….

Eller vill du bara diskutera ämnet?

Att uppmärksamma det man gör då man kämpar emot själen är ju första steget mot att utvecklas och lösa upp blockeringen så insikten i sig är ju värdefull.

Det var nog mer en reflektion, och en vilja om att öppna upp för kommentarer på detta. Även hade jag viljan att förändra mitt beteende.

Vad menar du med att jag har en uppfattning, har inte alla det? Vad är det för fel med det? Så länge uppfattningen går att förändra är det väl okej.

Vilken insikt är värdefull? Aha, ja den insikten jag skrev om. Hur gör man för att sluta kämpa emot själen? Haha. Jag vill veta. NU 

Eftersom du inte skrev något sådant, antar jag att du inte har tips, eller råd, utan mer en kommentar. Tack. Det står väl i själva tråden vad det handlar om. Så känns inte riktigt nödvändigt att säga saker igen. Du kan ju fråga om det är något specifikt du inte förstår.

Tänker att vi måste bli hela som individer först innan vi kan ha en relation med någon annan. Ja, "kan", kan vi ju, men det är väl då det går mindre bra eller att vi inte möter varandra på ett bra sätt.

#7 Samtidigt så utvecklas man oerhört i relationer - även om det gör ont och leder till ett oundvikligt uppbrott. Jag personligen hade inte kommit dit jag kommit utan dessa "mindre bra" relationer.

Fast det kan ju vara olika förståss - men det verkar som att jag verkligen behövde detta för att komma över destruktiva mönster och tankar.

#7

Men om man inte hittar någon man är tillräckligt intresserade av? Som är intresserad tillbaka.

#8

Håller med dig. Man utvecklas mycket.

En fundering jag får när jag läser det som skrivits tidigare är kopplat till mig själv men jag tänker såhär:

När man "letar" efter någon så har man alla tentakler ute. Man vill ju så gärna att det ska uppstå något. Samtidigt kanske man ändå har en rädsla i att möta en annan människa. Så är det så fort jag träffar nya personer. Vissa känner man en sammhörighet med och kan prata om allt med från första stund. Andra är man mer reserverad tillsammans med.

Så är det nog även med den man kanske blir tillsammans med. Tidigare har jag haft några förhållanden där jag hela tiden haft en spänning inom mig, "duger jag", "gör jag rätt", "blir han arg nu?". När jag sedan träffade min nuvarande make var det som att träffa min själsfrände. Det tog inte lång tid förrän vi öppnade oss kring allt för varandra. Total respekt för varandra och allt känns bara helt rätt. I vårt förhållande har jag en tanke kring att det är 90% att ge och 10% att ta. Detta gör att vi alltid lyfter varandra och får varandra att må bra. Samtidigt som nu till exempel när jag inte mår så himla bra och går igenom en rejäl utrensning och inte vet riktigt vad som händer finns han alltid där. Jag kan berätta om mina tankar och funderingar med en trygghet i att få full respekt för det jag säger.

Vad jag vill säga är att jag tror att man känner när det är "rätt". Bara man lyssnar med sitt innersta. - men det är inte alltid det lättaste.

Nu kanske jag blev lite väl präktig men jag hoppas ni förstår mina tankar.

Sköt om er!

#9

Varför skulle man intre vara intresserad?

Och vad är det som säger att den andre inte skulle vara intresserad?

Är det inte bara din egen osäkerhet som ger dig den föreställningen…som kanske egentligen är…Hittar jag någon som är intresserad tillbaka, så att jag vågar visa och vara tillräckligt intresserad?

#10

Tack för att du delar med dig.

Jag har hört förr, att man bara känner att det är rätt. Man bara vet det. Tyckte mig möta den personen, men av anledningar som är väldigt starka, så fastnade vi, och kunde inte riktigt lära känna varandra djupare.

Sedan har jag inte lärt känna så många särskilt djupt. Alltid har något inte stämt. Alltid nån anledning som gjort att det inte passat, eller att inget intresse fanns.

#11

Personligen så har jag inte riktigt blivit djupare intresserad av någon. Mest det där ytliga intresset, som sedan faller bort av olika anledningar.

Tycker mig ha märkt intresse från personer, men det har inte gått särskilt långt…

Med huvudet kan jag förstå, att du menar att min rädsla säger mig att den andre kanske inte är intresserad. Och att det är därför jag inte vågar visa mig intresserad själv. Dock får jag ändå inte riktigt grepp om det.

Jag drömmer om annat. Min frihet, naturen. Kanske vill jag inte bli besviken? Vill inte bli besviken. Orkar inte. Vill få en djup kontakt, skippa det där första, jobbiga. Blir mer som ett spel. Jag vet inte, kanske umgås jag med fel sorts personer? I miljöer jag inte trivs med. Får nästan tvinga mig dit, och ingen riktig spontan glädje har kommit. Inte bland de människor jag träffar.

#12

Niklas, du skriver att alltid är det något som inte stämt. Har du haft den känslan i ditt kloka jag eller i ditt inre jag?

Jag tror att om man är rädd (vilket du gett mig bra svar på i en annan tråd) hindrar det från att känna i det inre. man skapar en sköld för att man är rädd och så fort man ser att något inte stämmer i det kloka jaget fortsätter man inte.

När jag läser ditt sista stycke blir jag så rörd! Ledsen å dina vägnar och känner så med dig!

Sänder kärlek till dig och tänker på dig!

#8 Visst utvecklas vi mycket i relationer. Det jag själv upplevt är att efter en del relationer som utmanat mönster som jag gjort något åt så behövs en period av integrering för att sedan kunna gå in i relationer på ett annat sätt. Nu var det inte mig det handlade om, detta som en förklaring.

Vad jag menade i det här fallet var att om vi inte känner oss riktigt nöjda med oss själva så kommer vi oundvikligen att se samma sak hos andra. Alltså, acceptans av sig själv med alla sina sidor leder till acceptans och uppskattning för andras olika sidor, även det som kanske "inte stämmer", inte känns helt rätt.

För att göra en kort sammanfattning: Vi behöver vila i oss själva för att kunna möta andra på ett djupare plan.

#9 Jag tror att om man inte hittar någon man är tillräckligt intresserad av så ska man inte ha ett förhållande just nu. Så enkelt och så svårt.

En fråga som dyker upp hos mig är: vad letar du efter?

#13

Hmm. Det har inte stämt av olika anledningar. Ja, jag vet inte ändå, vem som säger det. Kanske har saker stämt, egentligen. Men det har inte funkat! Haha. Det gör mig glad på nåt vis. 

#14

Jag letar efter kärlek. Och det känns tråkigt, att behöva ha kärleken själv. Man får höra att man ska ha kärlek för sig själv, och det tycker jag med. Men ska man inte dela den också? 

#15

Klart man ska dela den!

Kärleken finns inom oss, så man behöver inte leta någon annanstans. Med det menar jag inte att vi inte ska befinna oss i relationer, utan att vi inte kan finna oss själva i någon annan, däremot kan vi bli mer oss själva i mötet med någon annan, men det är en annan sak. Viktig skillnad det där.