du är inte snäll mot dig själv då om du bara sväljer allt. Jag skulle helt klart fråga honom om varför han frågar om han inte orkar lyssna på ditt svar, du får berätta för honom om hur du känner dig, när han gör så. Han kanske inte är medveten om sitt beteende…

tro hopp och kärlek…

Berätta för honom hur du upplever det att bli avbruten och inte kan säga det du vill ha sagt och säg precis som det är att du inte fick prata till punkt.

Jag tror inte att det fungerar att säga tex "jag får aldrig prata till punkt". Då blir det mer en anklagelse och svårare att få till en dialog om problemet.

Men det är inte bra att bara svälja sin förtret. Det tjänar varken du eller relationen till din pappa på.

Ödmjuk och tolerant. Hur är man då?

För mig innebär det att vara rak och ärlig. Det kan visserligen råka hända så att jag i mina ord och handlingar såra andra människor,,,

Men jag sårar inte för att göra illa någon annan idag.

 ( tidigare kunde jag vara riktigt ful och elak ,,,  när det begav sig)

Jag tror att det är en omöjlighet att leva sitt liv utan att såra andra. I den sårande akten eller när "man" själv blir/känner sig sårad,, så finns där kunskaper att inhämta,,,

Så ödmjukhet och tolerans innebär för mig att vara medveten om migsjälv och andras samspel och att våga vara i möten på ett ärligt sätt utan alla försvar,,,,,

Skit svårt!!!! Men värt att öva på

Skulle snarare säga att du ska stå upp för dig själv och vara ärlig mot dig själv. Din pappas sätt visar i mina ögon att han saknar ödmjukhet och tolerans inför dig.

Att vara tolerant och ödmjuk handlar inte om att ta skit och bara svälja utan HUR man är och förhåller sig gentemot andra.

Ödmjukhet handlar för mig bl.a. om självkännedom utan självhävdelsen. Att veta och vara trygg i att man inte vet, kan eller ens har koll mellan varven.

Tolerans handlar för mig bland annat om att låta andra människor leva sina liv- inte lägga sig i och mästra/ styra.

Inget av dem innebär för mig att köra eller låta sig köras med/ över. Eller att tro sig mer än andra. Eller mindre.

Helenahi, jag har tänkt precis som du säger. Varför ens fråga om man inte orkar lyssna till svaret?

Jag är rak och ärlig men märker ofta att människor blir sårade av min uppriktighet.

Skogshumblan, du sa något som är viktigt. Tolerans är att inte mästra/styra. Tack för den pekpinnen.

Om jag väljer att påpeka detta problem för min pappa så behöver jag komma i håg som Gaiatri säger, att berätta hur JAG upplever/mår av detta utan att kasta skit och anklaga farsan.

Pappa HATAR att lillbrorsan alltid avbryter honom men ser inte att han bär på samma egenskap. Snacka om att se bjälken i andras ögon…

Jag ska ta upp detta med honom nästa gång vi ses för jag börjar bli väldigt trött på att bara få tala ett par sekunder.

Det går som Rore säger, inte att leva ett liv där man aldrig sårar.
Väljer farsan att bli sårad så tillhör känslan honom.
Jag kan inte göra ett dugg åt det, tyvärr.

Tack för stödet!

/Lena

Kul att vi kunde peppa dig. Heja dig som står upp för dig och den välmående själ du ska vara !

Tror det bästa är att göra val distanserat från negativa tillstånd, så bra man kan. Att fatta beslut så medvetet som möjligt.

Mår man emotionellt dåligt av att han avbryter, kanske man vill fråga sig varför man gör det… Att känslor uppstår är inget konstigt, men identifierar man sig inte med dem, blir inte absorberad i dem, så är man inte i lidandet på samma vis, man gör inte val utifrån lidandet… Man kan se mer av helheten och fatta bättre beslut.

Menar inte att det är positivt att han avbryter, men det är viktigt att se sig själv… Varför man gör saker, vad de baseras på… Att ha förståelse för honom, att se saker för vad de är…

Kan ju vara givande att berätta hur saker ligger till, att öppna ögonen för honom, det vet du bäst själv… Men han väljer själv vad han gör, och det är bra att inte göra sig offer för hur han nu väljer att bete sig… Att själv ryckas med i negativitet och anklaga honom för saker, kanske inte ses som det bästa… Om man själv vill vara förstående och ödmjuk.

Att reagera i ilska t.ex. (även mindre manifestationer av ilska) är att låta ilskan styra en, på samma vis som tillståndet får personen i fråga att avbryta eller vad denne nu gör…

Du har fått så bra svar redan. Vill bara tydliggöra att det beror ju ofta på HUR vi säger saker som påverkar mottagandet. Om du kan behålla ditt lugn och bara klargöra helt sansat hur det känns för dig att jämt bli avbruten så är det ju bara att vara SANN.

Du behöver ju ta ansvar för dig själv också, vara ödmjuk inför dina egna behov….

# 7 jag ser din poäng, men när det gäller en så nära relation som till sin egen far, så kan det vara oerhört svårt att anse det som en givande , fungerande relation om man ALLTID blir avbruten. Då bör man nog fråga sig vad det ger och vad det tar…jag tror inte att hela lösningen kan ligga i att navelskåda sig själv i detta fall…

Om jag ska visa förståelse för min omgivning och detta kränker mig så känns det fel. Jag visar min pappa respekt och hänsyn genom att lyssna när han talar. Han visar dessvärre inte detta tillbaka genom att hela tiden avbryta och prata om sig själv och sina egna upplevelser.

Visst ska man SE sin omgivning, lyssna och respektera men när en människa frågar och sedan inte lyssnar till svaret utan är mer intresserad av att prata om sig själv blir det jobbigt.

Jag KAN öva mig på att vifta bort det hela. Det har jag gjort i fyrtio år nu…

Varför lider jag när min far inte visar mig den respekt jag tycker mig förtjäna?

Om jag försakar mina egna känslor pga andras blir jag inte MINDRE då?

Min tro är att om jag respekterar mig själv så kan andra också göra det.

Har ni tänkt på att det är bara människor som visar sin ståndpunkt som faktiskt FÅR respekten från andra?

En människa som alltid tillåter ALLT blir lätt nedtrampad…

/Lena

Hej Lena.

Jag har inte läst alla svaren i tråden, så jag hoppas att jag inte sitter och upprepar det någon annan redan har sagt, men så här tänker jag: Kärlek är att vara sann. Sann mot sig själv och sann mot andra. Endast sanningen kan ju hjälpa honom att växa. Det vore elakt att INTE påpeka saken och bara låta honom vara ignorant. Då går han ju runt hela livet och kanske är en "írriterande (för visst är det väl irriterande om någon avbryter en. Irriterande och respektlös) typ", som andra stör sig på.

Jag tänker att riktig kärlek är sanningen och då får den svida hur mycket den vill. Det är ändå bara stoltheten som såras och stolthet är lager av obearbetade känslor. Att säga till kan göra att saker bubblar upp i den andre som den sedan kan bearbeta. Vem vill gå i bindo hela livet?

Kram och lycka till/Magica.

Så sant som det är sagt Magica!

Jag har också den synen att sanningen måste svida emellanåt.

Har bara så svårt att hålla fast vid detta… då det ofta skapas konflikter pga att jag vill uttrycka min sanning. Många tycker att jag är hård och icke-ödmjuk när jag säger vad jag känner. Men va fasen! Jag KAN ju inte hela tiden ta hänsyn till andras känslor!

(Nu tror jag det gick in)…

Kram tillbaka!

/Lena.

Natturligtvis skall du vara sann - men som Szirius så fint uttrycker det här ovan - om man berättar sanningen med lugn och med en bakomliggande värme så behöver du inte såra. Om du har möjighet att ta upp det innan du kommer in i den där överkörd känslan så är det lättare.

"Varför lider jag när min far inte visar mej den respekt jag tycker mej förtjäna?"

Därför att det är respekt och kärlek från sina föräldrar som man levt i alla år för att få :) Det kan kännas banalt - men det sitter så djupt.

Kram

Precis Trulig!

Jag ska fint påpeka detta innan ilskan tar vid.
Känner ju att det är nära till den nu, då jag tillåtit detta så länge…

Det sitter ALLTID djupt när det gäller familjen. Det är ju dem man älskar högst.

Kram!

/Lena

Lena!

Det är ju också så att det är karma med i spelet…orsakan och verkan…som ligger dolt.

Vilken roll och relation har din far och du haft tidigare..finns säkert förklaringar och förståelse att minnas och komma till rätta med…

…i detta karma döljer sig kanske också ett igenkännande och en blockering men oavsiktlig reaktion…där du triggar igång något omedvetet hos din far, genom att du som du säger, inte linte lindar in orden i bomull. Å din far triggar igång det du känner genom att vara forserad med orden och sin mening…

Jag tror min pappa är rädd för att höra min sanning då han stänger av sitt känsloliv. Han kan inte prata känslor för fem öre och har aldrig varit intresserad av mig som dotter/människa/individ.

Han kan ställa en fråga för att i nästa sekund säga "äsch, du behöver inte berätta".

Om jag nu ser flisan i hans öga, betyder då detta att jag behöver lära mig lyssna ännu mer?

Jag lyssnar ju jättemycket på honom och har ingen aning vad vårt karma kan bestå av.

Karmat kan vara att jag ska säga i från?

Karmat kan också vara att jag ska låta honom fortsätta som han alltid gjort?

/Lena

Hur angelägen är du om att nå honom?

Du behöver inte lyssna!

Kanske är du snart redo och kan välja att ta hand om det som är ditt.

Om du vet med dig att du uppriktigt försökt nå honom och du inte kan nå fram…då är du egentligen fri!

Frågan är väl bara om du kan vara fri från dina känslor, det som du kanske känner som ditt ansvar, dina relationsband, ditt karma.

Intressant fråga Peter.

Jag försökte nå fram till min mor en massa år utan att lyckas.
När jag gav upp befriades jag i mitt inre.

Jag kanske inte ska nå fram till min pappa heller?

Hm, detta förändrar saken kraftigt…

Får nog fundera lite över detta tankesätt då jag inte tänkt så långt gällande min far.

Tack för denna insikt.

/Lena

ÅHHHH!

NU fattar jag!

Jag vill ju bli SEDD av min pappa!

När han inte SER mig blir jag frustrerad!

Jag behöver släppa mina behov av att bli sedd…

#19

GRATTIS Lena!!

 Insikten landade till sist.

Kramar om i tanken.

Tjohooo! Grattis Lena, bra jobbat! Hoppas sanningen och insikten ger dig ro nu:)

# 19

# 19 och om man använder " the work" på detta….så kanske du kan se att det är DIG själv DU behöver se

Jag hade ju en känsla av att det kändes fel att tillrättavisa och det kändes fel att svälja mitt förtret.

Jag behövde gå djupare.

Vet ju att det sägs att förändringen ligger inom oss själva, men jag såg inte HUR jag skulle förändra mig förrän Peter pekade lite med sin magiska pinne.

Självklart ser jag mig själv, men uppenbarligen inte tillräckligt mycket gällande mina föräldrar…

I dag känns det genast mycket bättre!

Kram på er!

Trulig såg "Samtal med Gud" överallt.

Jag har nu sett "Byron Katie" överallt…

Nu är det dags att cykla ned till bibblan och friska upp kunskaperna lite!

Hahaha,, ja!

Det ges små tecken både här och där. Det är bara att tacka och ta emot :)

GISSA vilken bok som fanns på bibblan?

Katie Byrons "Behöver jag din kärlek".

Har aldrig sett den förut.

Universum e helt otroligt i bland!

Sååå träffande!

#0

Jag skulle saga, att bli uppmarksammad ar bland det mest vardefulla som finns.

Kanske far du ut nagot av detta?

#27 Grattis! Du har härlig läsning framför dej, förmodligen har även jag lånat samma bok. Jag blev helt hög!

Niklas, menar du uppmärksammad på tecken från universum?
I sådana fall så stämmer detta. Har sett massor av dem längs min väg.

Ja, Trulig, började läsa i går och det stämmer så himla bra! Har alltid haft en känsla av att jag inte vill bli beroende av andra människors kärlek (alltså att känna behovet av det för att kunna må bra) och Katie pekar mycket riktigt på min egen livsfilosofi.

Att inte kräva den andres kärlek är att älska villkorslöst.

/Lena

#8 Som jag skrev: hon vet nog bäst själv vad som är bäst att göra, det är hon som lever bland omständigheterna :) men för att inte göra val för man är arg t.ex. kan det vara bra att se sig själv, lättare att se bästa agerandet, istället för att bara reagera. =)

#30

Nagat at det hallet. Vad jag forstar, sa far du inte uppmarksamheten du ar vard, av din pappa. Han verkar inte ge dig bland det finaste som finns. Kanske ar han inte sjalv medveten om detta.

Min pappa ar otroligt o-uppmarksam. Den uppmarksamheten far jag be om pa annat satt.

Självklart förtjänar jag uppmärksamheten från mina föräldrar, men om situationen är som sådan att ingen av dem vill ge mig den på det sätt jag själv önskar uppleva den så ligger felet med största sannolikhet hos mig.

Jag kan önska att livet såg annorlunda ut i många avseenden men då älskar jag  inte livet som det ÄR.

Jag föreställde mig att min pappa plötsligt skulle vara den lyssnande och hänsynsfulla pappan jag "önskade mig" och fann till min stora besvikelse att då skule han ju inte vara PAPPA längre… Han skulle vara någon annan.

Jag älskar min far mycket högt och är jätteglad att den här tråden gav mig den förståelse jag behöver för att kunna ändra mitt synsätt och inte hans.

Förstår innebörden i ordet TOLERANS mer och mer.

Uppmärksamhet är fantastiskt men att sluta behöva den utanför sig själv är en större resa i sig.

/Lena

#28 Generellt håller jag inte med här. Det beror på vilken typ av uppmärksamhet det handlar om. Om man känner att att bli uppmärksammad av andra är något av det mest värdefulla som finns, så älskar man inte sigsjälv tillräckligt, enligt mig.

Om man är nöjd med att vara den man är, då får man all den kärlek och uppmärksamhet man behöver från sigsjälv och från universum. Då behöver man inte bli uppmärksammad av andra människor längre. I sin ödmjukhet kan då rätt typ av uppmärksamhet bli något vackert som uppskattas men inte krävs.

Det är även viktigt att komma ihåg att man kan bli uppmärksammad på både ett positivt och ett negativt sätt.

#33

Man kan be om uppmarksamheten pa annat satt. Den finns bade utanfor sig sjalv, inom, och overallt. Att be om uppmarksamhet, behover inte vara fran en manniska, inte heller direkt fran sig sjalv.

Att inse att uppmarksamheten ar uppmarksamhet, inom, utom, och overallt, kanske ar resan och malet!

#34

Helt ratt! Men i forhallande mellan manniskor, sa finns det inget vackrare an att ge nagan den uppmarksamhet den ar vard.

Visst är det vackert att ge någon annan uppmärksamhet….fast…riktigt så enkelt fungerar det ju inte….man kan ge hur mkt uppmärksamhet som helst åt en person, men den kan inte ta emot den…för att den inte uppmärksammar SIG själv. Det börjar alltid inom oss.

De perioder då man skriker som mest efter bekräftelse från andra, är när man inte bekräftar sig själv. Läker man sina egna sår genom att ta hand om sina egna behov - dvs behovet att bli älskad, dvs börja älska sig själv -  så brukar behovet av bekräftelse från andra tyna bort….och med det försvinner ilskan, sorgen att inte ha blivit sedd etc etc.  Det är ganska fantastiskt.

#36 så sant så sant!

#36 JAAA, så sant! Från en som tagit sig ur bekräftelseträsket :) Been there, Done that! Aldrig mer hoppas jag.

#36

En uppmarksam person, far den andra personen att uppmarksamma sig sjalv, genom sin egen uppmarksamhet.

Vad skönt för dig Trulig att du tagit dig ur det där träsket! 

Niklas, jag vill snarare påstå att en ouppmärksam person gör att du tvingas uppmärksamma dig själv. Det är ju först när vi inte får den uppmärksamhet vi vill ha som vi går inåt.
Om jag fick full uppmärksamhet så skulle det inte finnas någon anledning för mig att hämta den inifrån då den hela tiden kommer till mig utifrån…

Därför kan skådisar och sångare dyka djupt ned i lidande träsket när deras stjärnstatus slocknar hos publiken… uppmärksamheten tog ju slut.

/Lena

#40

Uppmarksamhet ar sa mycket storre an man tror, vet, och pastar. Den finns bade utanfor, inom, och overallt.

Ser du skillnad pa det inre, och det yttre? Finns det en grans dar for dig?

Skillnaden som jag kan se den är att den yttre uppmärksamheten göder ditt ego medan den inre göder din själ.

Vill man känna sig större inombords ser man mer till den inre uppmärksamheten.

Den yttre uppmärksamheten göder ditt självförtroende.
Den inre göder din självkänsla.

Den enda uppmärksamhet du är beroende av är din egen.

Du kan göra dig fri från den yttre uppmärksamheten men det klarar du först när din HELA uppmärksamhet ligger INOM dig.

Jag kan ha fel här. Detta är endast en teori som ännu inte helt omsatts till min egen sanning.

/Lena

#42 Fint. Jag förstår precis hur du menar. " Den enda uppmärksamhet du är beroende av är din egen" Önskar att jag kommer ända dit någon gång :) Men jag undrar om du och Niklas tolkar ordet uppmärksamhet på samma sätt?

#42 "Skillnaden som jag kan se den är att den yttre uppmärksamheten göder ditt ego medan den inre göder din själ."

Fanken va bra uttryckt. Hm…kanske kan detta vara en orsak till att jag känner mig lite obekväm med att folk berömmer ytliga saker hos mig? Jag gillar inte att få komplimanger om mitt utseende tex. Jag har inget behov av det och det känns lite olustigt då det händer.

När folk uppmärksammar de fina, sanna, själsliga egenskaperna jag har blir jag varm inombords dock. Men jag tror inte att det göder mitt ego. Det som händer kanske är att de påminner mig om att uppmärksamma detta själv så som Niklas skrev i 39.

Jag brukade få massor av uppmärksamhet för mitt utseende när jag va yngre, med mitt låååånga hår, tighta kläder och i mitt smink….Men sen fann jag en stil som jag äntligen kände mig bekväm och hemma i, och det blev inte lika mycket uppståndelse då längre. Det känns skönt. Jag får fortfarande ganska mycket uppmärksamhet men det verkar handla mer om den utstrålning man ger.

Den bästa uppmärksamheten jag kan få är när någon uppskattar mig för den jag är och inte för det jag gör.
Detta göder inte mitt ego utan bekräftar bara något som jag redan innerst inne vet…

/Lena

#42, Lena.

Forstar hur du menar, och jag haller med. Dock ser jag ingen grans mellan “det inre“ och “det yttre“. For mig ar dessa delar av samma.

#45

“Den bästa uppmärksamheten jag kan få är när någon uppskattar mig för den jag är och inte för det jag gör.“

Detta gillar jag! Trots det kan jag se att det man gor anda ar en del av den man ar

#43, Trulig.

Med uppmarksamhet menar jag en slags tomhet. Som nar man ser nagan i ogonen, och mots i ett ogonblick!

#44, Alwyn.

Tank om ingen manniska uppmarksammade dig igen, hur skulle du da kanna? Undrar jag. Att en annan manniska ser en, betyder nog en hel del for manniskan. Kanske inte direkt ser ens utseende, men ser den man ar.

Ar inte utseendet en del av den man ar? Vissa sager ju att "uteende spelar ingen roll". Kanske inte egentligen. Men anda finns det nagat inom en, som vill trivas i sina klader!