Alwyn!

Den andlighet som du säger dig ha, den kan inte vara andlig utan Kärlek. Kärleken du har till dig själv, den du har och ger till andra, till den du väljer att ha kvar i ditt liv, oavsett vad du känner.

(Så länge du inte känner som du förväntar dig att du ska).

Den andlighet du känner att du har, den är inte i harmoni med Kärleken i dig.

…och då kan vad som helst ske med känslorna, med lusten och tomheten och känslolösheten tar över.

Ett helande av andligheten och kärleken är ditt värv och med den tanken och i den glädjen håller du fast vid förhållandet och ser den relation ni har mogna och växa fram.

Se det du kan göra praktiskt som något värdefullt.

Värna om de kvaliteter och det fina i ert förhållande

Skriv ner, måla en tavla av det positiva i ditt liv, koppla samman, memorera dina känslor i en sång, i en låt som är stark, i en gemensam upplevelse ni har och kan dela.

_Peter

Jag läste en bok en gång som fick mig att förstå att jag faktiskt var känslomässigt störd. "Det psykiska arvet" heter den.

Jag fick många aha-upplevelser och förstod att det var kontaktångest jag led av.

Jag ville ha kontakt, närhet, djupa relationer men var samtidigt livrädd för det.

Rädd för kärleken helt enkelt.

Jag minns inte heller goda, lyckliga stunder. Bara de onda och sorgliga.

Det enda du kan göra för att motverka denna inre konflikt är att
STÅ KVAR i relationen oavsett vad du känner.

Jag kämpade med en man i ett av-på-förhållande under 4 år. Han stod hela tiden kvar och väntade in mig. Jag flydde om och om igen…

Han är min bästa vän, den bästa partner jag haft, men jag gav upp igen senast i september detta år. Han väntar fortfarande på att jag ska komma tillbaka ännu en gång.

Jag har däremot bestämt mig. Nu får det vara nog!

Jag försökte i fyra år, men det gick inte. Jag klarade inte hela vägen. Jag nöjer mig med det.

Du kanske fixar det hela vägen?

Alwyn.

Jag tror att i den tomhet som uppstår i dig, efter ett tag, i den ska kärleken växa. Hoppas det ordnar sig!! Det är kärleken inom dig, som sträcker sig till andra. Älska dig själv, då kommer du att älska andra…

/ Niklas

Det kan ju vara så att vi av någon anledning väljer att komma ner i en inkarnation där vi bestämt oss att inte leva i ett parförhållande, men ändå naturligtvis vill uppleva kärleken.

Vårt samhälle har ju bestämt att man och kvinna ska lova varandra kärlek "tills döden skiljer oss åt", men det är kanske så att vi människodjur inte alls är menade att leva med en och samma partner i hela livet.

Vi själva och vår omgivning har höga förväntningar på vad ett förhållande ska frammana, vi människor har satt våra "ramar" där vi ska passa in. Upplever man då att ens hjärta vill ha det på ett annat sätt än inom dessa ramar, så blir man osäker och kan uppleva att man vill frigöra sig från förhållandet.

När den första stormande förälskelsen lagt sig så övergår känslorna till något mera "jordnära" och kärleken förändrar karaktär.

Det är inget fel på dig - jag lovar!

Jag undrar om du ställer för stort krav på kärleken?

Om du slappnar av och inte känner efter, utan bara låter det komma till dig.

Ibland när man går efter en manual över hur det ska vara, blir det inte bra.

Och det är inget fel på att stormen går över, det är då man börjar bygga kärlek. Klart det måste finnas känslor kvar, men det tror jag det finns. Bara att dom blir annorlunda.

Jag känner igen mig jätte mycket, i din historia, men har för 6 år sedan träffat en man jag kan älska fullt ut.

håll ut, kärleken kommer tillslut ( skitt vad töntigt det lät) men jag tror det ialla fall.

Tack alla ni snälla för era tankar och råd. Många olika åsikter här.

Att älska migsjälv oavsett vad har jag lärt mig, jag accepterar mina goda och mindre goda sidor och känner att jag är en bra människa. Jag är full av kärlek till djur och natur…den kärleken är enorm, oändlig och den minns jag långt långt efter.

Min andlighet ligger i närheten till alltet. Till all energi och alla andar runt om mig. Till min guide, till elementen jord vind eld och vatten, till träden och stenarna. Där finner jag samma kärlek som de lärt mig finna i migsjälv.

Men med andra människor är det svårt. Det fungerar lixom inte likadant och jag har funderat på om det är som Gunilla R skriver. Att jag valt att födas till en som ska leva utan parförhållande. Eller kanske jag ställer för höga krav, som glimmervind skriver……men kan man ställa för höga krav på kärlek? Jag vet ju hur jag har känt, och då är kärleken så stor! Tyvär taggar den av och det blir så konstigt då. Och jag är livrädd att såra andra människor, speciellt de som står mig nära…men jag sårar oftast dem i slutändan endå på grund av dethär problemet. Har blivit jättejobbigt.

Jag känner igen mig. Har svårt för nära förhållanden till andra människor. Det är lätt att stänga ned, när någon kommer nära.

Du skriver att du är livrädd för att såra andra människor… Där kan jag tänka mig att ditt problem ligger. Du är en god människa, vill inte såra. Kanske ska du fråga dig själv..: "Är det mina medmänniskor, jag inte vill såra, eller mig själv..?" Ett sånt här problem (ett tråkigt ord, men du verkar se det som ett sådant), kan nog bottna i specifika saker. Men gräv inte för djupt, tycker jag. Våga öppna dörren lite grann, till att börja med. Se vad som händer. Vila i tomheten du känner. Tro att där finns kärlek.

Det kan helt enkelt vara så, som du är inne på, att du inte vill leva i ett parförhållande. Då tycker jag du ska respektera den viljan. Den kan komma att ändras, svårt att veta. Men då tror jag du måste vilja det först. Även om kärlek till någon annan kan vara härligt, är det inte nödvändigt. Fokusera inte så mycket på förhållandebiten, fokusera på de delar där du känner kärlek. Vila i den kärleken. Huvudsaken tror jag är att du känner, och vet att du kan känna kärlek.

Lycka till.

/ Niklas

NiklasEri, det kan säkert ligga något i det du skriver: Är det mina medmänniskor jag inte vill såra, eller migsjälv?

Jag skulle kunna tro att det är både och. Man speglas i andra, sorg i andra gör mig ledsen. Och när man gör något altruistiskt så kan man ju inte komma ifrån faktumet att det känns bra för en själv…eftersom man gjorde någon glad och detta i gengäld gör en själv glad. Vi är alla i kontakt med varandra, små delar av samma stora energi. Vi är ett.

Om det inte handlar om att jag en gång valt att födas till ett singel-liv så tror jag såhär: Jag känner på mig att mitt problem ligger grundat i en blockering, och att om jag hittar blockeringen så kan jag frigöra mig och det blir lättare. Kanske blockeringen ligger i rädsla….säkerligen! Jag måste nog hitta var den rädslan ligger och jobba med den.

Alwyn.

Det är ju inget fel att önska sig själv lycka. Som du menar på; andras lycka är vår, och tvärt om.

Jag tror, att när du börjar uppmärksamma din rädsla, kommer den att börja lösas upp =) om jag får peka på vad den kan ligga i, så kan det vara rädsla för att bli sårad. Det är nog vanligare än vad man kan tro.

Jag hoppas du har rätt. Ibland när jag tänker på vissa saker så känner jag värmen, kärleken i mitt bröst. Som tex när jag tänker på julklappen han gav mig och hur jag kände när jag såg den. Ett halsband han själv snidit av olivträ: mitt kraftdjur ihop med min skyddsruna….så vackert!
Eller när min vän sa att hon såg kärleken i hans ögon när han ser på mig.
Så nog finns det där. Jag måste bara finna vägen till att förenas med det och jobba bort blockeringar. Kanske.

#10

Nog är det så! Du har alla verktyg. Det enda som behövs är tid =)

Om du tror att han, är _han_. Då finns nog kärleken där, även om du kanske inte är helt medveten om det, alltid. Även om man måste inse när det är dags att gå vidare, om så är fallet.

Du har all tid =) tänk, känn genom hur du vill göra. Ta inget snabbt beslut, om det inte är nödvändigt. Man måste lita på sig själv, sin styrka. Det är viktigt, tror jag.

Alwyn!

Du har fått flera vinklar och bra svar…men om jag får så kommer jag nu med litet kritiska men förhoppningsvis konstruktiva synpunkter.

När du säger att du accepterar dina goda och mindre goda sidor, att du har bra kontakt med livet och kärleken i dig själv. Beskriver hur du har andlighet som ligger nära till Alltet. Då är det stort och värdefullt…men frågan är hur förankrad du egentligen är i det?

Såklart kan du välja att tänka att…i den här inkarnationen fungerar jag inte så bra med andra människor, eller i parförhållande. Men är det inte så att din rädsla för att såra är hämmande på ett sätt som betyder och visar på att du faktiskt inte är så trygg och förankrad?

Vill du välja att vänta till en annan inkarnation med att möta dig själv i och ta hand om detta…eller vill du och vågar du tänka att du är här nu just för att du skall konfronteras med människor och relationen med en partner?

_Peter

# 12 - En viktig fråga!

retep, tack för ditt svar…och jag skulle inte kalla det kritik. Men du lägger ord i min mun som jag aldrig öht skrivit. Att jag har bra kontakt med kärleken i migsjälv har jag aldrig påstått. Det jag skrev var att jag jag har lärt att älska migsjälv, och att jag vet att jag kan känna kärlek villkorslöst eftersom jag gör det väldigt starkt till natur och djur. Accepterar olika sidor av migsjälv gör jag. Men när det kommer till männsikor funkar det inte så och det är det som är så konstigt.

Ja, min andlighet handlar om närheten till alltet, och även om jag vet det, förstår det, så är jag på en resa där jag lär mig, och måste gång på gång påminnas och bygga på den närheten. Jag har aldrig påstått att jag är upplyst och färdig. I dagen samhälle är det lätt att komma av sig och driva bort från det och jag har mycket kvar att lära. Jag vet ju att andra människor är en del av alltet men jag känner blockeringar där. Speciellt med människor som inte är andliga själva.

Jag har inte valt att tro att det är så att i denna inkarnationen har jag svårt med människor, jag vet ju att det är så. Sen om det betyder att jag ska leva ensam eller inte kan jag ju inte veta, men det betyder i vilket fall som helst inte att jag accepterar det och ger upp. Hade det varit så skulle jag ju aldrig ha skrivit detta inlägg alls, eller hur?

Såklart att rädslan att såra folk är hämmande, men varför skulle den betyda att jag inte är i kontakt med andligheten, med alltet? Jag känner att det finns grader av kontakt med alltet, och oftast säger det inte "PANG du är i 100% kontakt, grattis du är upplyst".

Det tar tid och sker i steg, genom insikter och uppvaknanden etc.

#12 jag glömde fråga dig en sak:

Om ditt resonemang är att det krävs en förankring till alltet för att kunna älska andra och ha en fungerande givande relation till andra…..hur kommer det sig då att så många männsikor runt om överallt har kärleksfulla fungerande relationer som håller, utan att vara det minsta i kontakt med sin andliga sida och alltet? Folk som inte ens funderar på om vi är något mer än fysiska kroppar?

Att finna närheten till alltet och behålla den kontakten, är inte lätt. Att finna kärleken till sigsjälv är ett problem för de flesta. Om det inte vore så skulle fler göra det. Men många har fungerande relationer, långt mer fungerande än vad jag någonsin haft. Hur får du ihop det?

Detta märks i ditt sätt att resonera, Alwyn:

Du försvarar dig själv. Kan du upptäcka det?

/ Niklas

Gör jag? Ja, det kanske kan tolkas som det om man läser mellan raderna, det ser jag nu. Men det är inte min mening eftersom jag, som jag skrev från börjen: Inte ser reteps meddelande som kritik alls. Jag ser det mer som ett försök att väcka frågor, vilket det också gjorde. Och jag försöker svara dem och kontra med nya frågor.

Som jag förstår det på reteps inlägg sägs det saker som jag inte får ihop, därav försöker jag gå till botten med det till jag förstår vad han menar:

Just dethär med sambandet att funka i ett förhållande, och att vara i kontakt med alltet. Att andligheten och kärleken till andra är ett. Det kan ju vara så att vi talar om olika saker också. Andlighet, kanske vi menar olika saker där?

# 15 - De lever i sin illusion enbart för att tillfredsställa de värdsliga behoven.

#18 ja, så kan det kanske vara.
Jag har många gånger studerat andras relationer, och känns: Jösses, dendär relationen skulle jag aldrig ha stannat i. Det står inte alls rätt till, men de stannar endå i den.

Kanske är det så att just pga den andliga medvetenheten, och för att man strävar efter något mer… just därför är det svårare än för andra att få det att funka.
För att i en relation utan den sanna öppna och rena kärleken (både till sigsjälv och till varandra) så känner man sig inte tillfredsställd? Medans andra inte har det problemet.

Tack för din fråga…en fråga jag väntat mig efter att ha läst dina djupsinniga inlägg.

Ju fler steg vi tar in i ett andligt liv, med ökande medvetenhet om den andliga varelse vi är. Ju mer möjligheter har vi att se livet och uppmärksamma var på vägen vi befinner oss.

Som jag tänker och förstår av det du skriver. Så har du det som behövs för att se och uppmärksamma ditt andliga liv. Hur det mer och mer ger dig möjligheter att möta och hantera de delar av ditt liv som du kan och är här för att utveckla.

Kanske kan man kort och gott säga att det är andra annorlunda lagar som gäller med ett ökat andligt liv.

Så länge man mer eller mindre lever illusionen och är nöjd med det relativa fysiska livet. Då följer vi ofta bara livets gång och kan eller kan inte ha ett rikt liv och…"älska andra och ha en fungerande givande relation till andra".

"hur kommer det sig då att så många männsikor runt om överallt har kärleksfulla fungerande relationer som håller"

Du vet säkert hur det ser ut med alla relationsproblem och skilsmässor i samhället…så frågan är om hur djup, stabil och trygg den kärleken är. Om den är grundad i personerna, i relationen, eller hur mycket det är ett inlärt beteendemönster i samhället.

Hur som helst så tänker jag att det nu är andra lagar, en annan uppmärksamhet som gäller för dig…att ta hand om det som gäller i ditt liv.

Vänligen _Peter

Tack Peter. Aaaah NU förstår jag iaf ditt nickname haha vilket inte alls har med saken att göra men det va ju lite kul iaf!

Ja det är väl så, att man följer olika lagar.

Med att vara andlig menar jag att man är andligt medveten, inte nöjjer sig med den fysiska världen utan har kontakt med det vi inte ser, både inom och utom oss. Jag befinner mig på en väg som jag vet är lång, innan jag kan kalla mig/känna mig upplyst och många uppvaknanden väntar mig säkerligen (hoppas jag).

Jag ser mer glimtar, ibland känner jag mig helt ett med allt och alla och kärleken genomsyrar allt, men den försvinner när jag tröttnar på att chefen är en idiot som kan behandla människor hur han vill och det går folk och sparkar på djur etc… och sen dyker det upp igen. Jag kan inte hålla kvar. Men måste man kunna det? Och måste man kunna älska alla?
Men det vore ju för jädrigt *ursäkta utrycket* om jag måste vänta till efter ett visst antal upplysningar innan jag kan ha ett varande förhållande. Suck.

#21

Nej man måste inte hålla kvar och man måste inte älska alla…Det handlar mer om hur man förhåller sig till det, hur man känner sig inför och hur man mår med det som man inte är så bra på, det man inte tycker att man lyckas med.

Alwyn… jag kan lätt tänka mig att du är bra på att hantera det du möter i livet, med relationer och med din partner, om du väljer att vara det. Vara uppmärksam på dig själv och ditt sätt att förhålla dig till det som du vill ha i ditt liv. Tricket är att inte motsätta sig det man tror man inte kan, inte värdera om man gör rätt, eller hur bra man lyckas.

Eftersom du har glimtar har du också förmågan att välja att se bortom också med det du inte tror…eller ännu inte vet om att du kan.

_Peter

I vilket fall som helst så är det konstiga att med denhär personen trodde jag innerligt att jag skulle kunna få det jag ville. Jag trodde att vi var menade för varandra och att vi skulle kunna leva lyckliga tillsammans, bli gamla tillsammans, uppfylla de gemensamma drömmar vi har.MEN:

Igårkväll när jag gick till sängs tänkte jag mycket på det som skrivits här om att andligt medvetna spelar med andra regler än resten, och att för att ha ett fungerande äkta kärleksfullt förhållande krävs det att man är andligt medveten….
Men hur blir det då med förhållanden där en är andlig, och den andra inte är det? Kan det funka? Den tanken ledde till en aha-upplevelse för mig:

Var enda förhållande jag haft har varit med icke-andliga människor, och ingen jag varit tillsammans med har någonssin älskat sigsjälv! I början av förhållandet är man ju förälskad i alla de fina sidorna människan har, och allt känns bra….men sen har jag insett att människan inte alls älskar sigsjälv, att de är vilse. Det resulterar i att de behöver min bekräftelse för att må bra, det blir som ett beroende för dem, och det är nog här det säger stopp för mig. Jag behöver inte min partners bekräftelse gång på gång för att känna mig bra och jag kan inte bygga på ett sådant förhållande. Jewel sjunger ngt i en sång som jag uppmärksammade för några dagar sedan(utan att riktigt förstå), jag visste det hade m mig att göra men jag såg inte hur:

"Give me a man who knows his own heart, and him I shall belong"

Wow Alwyn!

Vilken fantastisk insikt du fått. *glad*

Bra jobbat!

Du gav MIG en insikt också. Tack!

Min partner ville hela tiden ha min bekräftelse, så jag kände mig kvävd av honom.

Trodde hela tiden att det var fel på MIG, för andra sa till mig att det var så…

I början spökade min rädsla för att bli sårad så jag hade svårt att knyta an.

Under tiden lärde jag älska mig själv och övergav min rädsla.
Han säger att han älskar sig själv, men varför vill han då HA min kärlek???

Vill man inte ha andras kärlek när man älskar sig själv?

Försvinner behovet, nej det kan det väl inte göra?

Någon som vet???

Jag vill påstå att jag älskar migsjälv. Kanske inte 100% och oändligt, jämt och ständigt, men jag är nog på rätt väg i alla fall.

Det jag känner, som jag skrev i en tråd på häxor.ifokus idag, är att om man älskar sigsjälv så har man inget problem med att vara ensam. Man måste inte ha andras bekräftelse, man måste inte ha andra alls. Man trivs själv. Man kan fortfarande känna att man vill vara med andra, av olika anledningar, men man behöver inte ha dem, man måste inte ha dem för att må bra. Kärleken mellan partners blir då fri, man är med varandra av fri vilja och inte av behov.

#25

"Vill man inte ha andras kärlek när man älskar sig själv?

Försvinner behovet, nej det kan det väl inte göra?"

Nej jag tror inte alls att behovet av att bli älskad försvinner, bara för att man älskar sig själv.

Men jag tror att när vi hittar kärleken till oss själva så finner vi en tryggare platå att stå på och kärleken blir annorlunda, eftersom bekräftelsebehovet inombords har stillats.

Tidigare så sökte jag kärleken genom bekräftelse på ett osäkert och osjälvständigt sett, eftersom jag trodde att jag skulle leva upp till andra människors förväntningar av mig.

Men det sättet var en ständig kamp eftersom jag inte var i mig själv.

Efter att jag funnit en grund i mig själv, så upplever jag kärleken mindre krävande.

Nu mer flödar kärleken. Utan rädslan för att bli övergiven eller sårad…

Alwyn…tack! Din öppenhet gav dig möjlighet till lyssnandet och omvandlade detta till din egen vetskap

Det gläder mig och värmer hjärtat…

_Peter

#23 Jag bara ler för jag känner igen mej så mycket. Men något jag skulle vilja lägga till är att man inte behöver vara "andlig" för att komma långt i sin andliga eller personliga utveckling. I mitt fall var det tvärtom - jag sög bekräftelse ur den man jag älskade. Han var /är hur "oandlig" som helst. Han var mer stabil och säker i sig själv än jag var. Trots att jag varit andligt sökande i många år. (men som du förstår hade jag inte kommit så långt ;)

Det är lätt att missbedöma själar och människors utveckling. Vi är alla så olika..och ändå så lika.

Kram till dej Alwyn och lycka till!

#27 Åhh vad det låter härligt!!

Fortsatte inte läsa i tråden, för kände på mig att det skulle handla om mig också… Så att säga. Jag har redan lärt mig en del, och kommer nog läsa fler gånger. Tack.

#25

Att bli älskad av andra, och att älska sig själv, tror jag hör ihop. Älskar man sig själv, så tar man del av den allomfattande kärleken. Det går inte riktigt att älska sig själv, och vara avskärmad från andra.

Jag hörde om en som bodde själv, i en grotta i 12 år. Hon sa sedan…: "Jag kan inte tänka mig en bättre plats." Tror ni att hon var avskärmad, från kärlek då..? Eller var hon kanske mer ett med kärleken?

Vet ni min största rädsla..? Att närma mig andra människor.

Det finns en film. Där en person bestämmer sig för att bo i vildmarken, i hundra dagar. Det sista han skriver, innan han dör, är…: "Happiness is only real when shared." Det tog honom så länge av ensamhet, innan han kom fram till vad som saknades för honom. Men var han olycklig när han var ensam..?

Vad jag vet, så är jag ofta gladare när jag är själv. Jag mår inte dåligt. Det är konstigt. Hur man inser saker.. hur saker släpper taget.

Hälsning/Niklas

#30 jag är glad att du läser nu, även om det är svårt när det gäller ömma punkter hos en själv.

Kvinnan du skriver om, jag är övertygad om att hon var ett med kärleken, kärlek till sig själv och till alltet. Så länge klarar inte en människa av att vara lycklig ensam om hon/han inte älskar sigsjälv och känner någon typ av kärlek tillbaka. Från andar, skulle jag gissa att hon får den tillbaka. Från omgivningen, från alltet.

Rädsla att närma sig människor handlar nog mest om att bli dömd, man är rädd för vad de ska tycka och tro. Jag tror att den lycka man känner över att vara ensam då, pga att slippa undan att andra speglar din oförmåga att älska digsjälv….den lyckan kommer aldrig att läka ditt inre. Kommer aldrig att vara nog.

Först när man känner sitt eget hjärta, och älskar sigsjälv, då kan man välja att vara ensam och vara lycklig fullt ut med det. Jag tror inte att alla måste känna kärlek från andra människor för att vara lyckliga….men de måste känna närheten till alltet och kärleken som finns där.

En annan anledning till att man mår bättre när man är själv, kan vara att man har så stark empati att man snappar upp andra människors känslor och tankar. Det kan bli väldigt jobbigt om människorna runt om en bär på känslor som inte stämmer överens med det man själv känner (är vilsna, ledsna, bär på ångest, känner sig arga eller tomma etc) och hur ofta tror ni folk gör det? Kan man inte stänga ner och skilja på mitt och ditt i känslovärlden så blir det jättejobbigt.

#31

Empati. Jo, det finns något som kallas empat. Med det menas, som du skriver ungefär. Jag är en sådan. Jag, och de omkring mig, trodde att jag mådde dåligt. Men nej, det var min familj… När jag flyttade hundra mil från dom, då började jag känna glädje igen. Jag kan inte vara nära någon, utan att ta del av deras tillstånd. Och jo. Det är mest negativa tillstånd. Men det finns fördelar. Man är mer känslig, har bra kontakt med universum. Och när man väl möter vänner man känner en viss kontakt med, då stannar de länge. Om inte för evigt.

/ Niklas

#31

Jag tänkte lite på det du skrev, om rädsla för vad andra tycker och tror. Är det inte möjligt att den sträcker sig till personen, även när den är själv? För om man inte känner ett visst lidande när man är själv, då borde väl inte det vara fallet..?

Ja Niklas, jag skrev först empat, eftersom jag vet vad det är och är litet av en sådan själv, men ändrade det sedan eftersom sådana benämningar ofta rör till saker för folk.

Och dina frågor i sista inlägget måste jag medge att jag helt enkelt inte har något svar på…. Men som jag skrev i #31 så tror jag att en människa som inte älskar sigsjälv och som flyr folk i sin rädsla, blir en ensam och olycklig person. Eftersom de varken känner kärlek ifrån sig själv eller omgivningen pga sin avskärmning från alltet.

Alwyn. Okej. Jag tror att det är skillnad mellan att fly folk i rädsla, och inse att man inte har stor förmåga att må bra bland många. Därför välja något som kallas, och kan se ut som ensamhet. Om man tänker så här…: Man vet att man inte mår bra i kyla. I minus 25 grader. Därför kanske man väljer ett annat land, som är varmare. Man skulle kunna stanna i kylan, lära sig hantera den. Kanske till och med stänga av en del av sig själv. Men varför göra det, undrar jag??

Angående empat. Jag har läst att man föds till sådan. Nu kan jag inte vara säker, men i så fall så är man antingen det, eller inte.

Här är en länk till en sida, jag fann intressant, angående empat: http://www.theuniversalempath101.com/

För den intresserade…

/ Niklas

Ja Niklas, man kan såklart göra som du säger. Välja att inte utsätta sig för det som känns jobbigt. Eller som jag skulle valt, att kämpa för att övervinna det. Jag menar inte att det ena är rätt och det andra är fel, eller att ett sätt är bättre än det andra, det är bara olika sätt att hantera något.

Anledningen till att jag skulle valt att kämpa emot det iaf ett tag för att se om jag klarar av det, är att jag tror (vet) att vi valt att hamna här i dessa kroppar av en anledning. Vi är här för att lära oss saker. Det som är jobbigt för oss händer för att vi ska lära oss att hantera /övervinna det. Vissa människor får tex kämpa emot själviskhet i många liv innan de övervunnit det och kan gå vidare till nästa sak, andra har svartsjuka att kämpa med etc etc. Men som du kallar det att behöva "stänga av en del av sigsjälv" för att klara av det man kämpar emot….då bekämpar man ingenting. Då låter man det jobbiga vinna, precis som om man skulle välja att undvika det.

Om man väljer att inte överkomma sina svagheter i detta livet så hamnar man nog i samma sits i nästa liv, tror jag.

#36

Men jag är trött. Har kämpat hela mitt liv. Om nånting inte ger en mer positivt än negativt… Då ger man upp. Vet inte om det är jag, samhället, eller människor. Är bara så trött på fördommar, elakheter, skitsnack. Ilska. Kanske är jag negativ, men är trött. Inte direkt less, men trött. Folk vill oftast ha nåt av en. Ingen (något överdrivet) ger av värme längre… Gläje. Vet inte om det alltid varit så här. Kanske detta är människans värld.

Jag har inte riktigt förstått, varför allt handlar om mänskliga relationer. Är faktiskt social av mig. Trivs bland människor… Men inte alla. Det är konstigt. Varför vill människor _ha_ så mycket? Om det är rätt person, så kräver jag inte mycket av den. Den behöver inte vara som jag, inte vara på ett speciellt sätt. Känner mig inte avslappnad bland de flesta. De kräver det, och det. Annars tar de illa upp… blir arga, förnärmade. Vill ge igen….

Någon som känner lika..? Eller är jag den enda..?..

/ Niklas…

Niklas!

Du vet att du är din egen skapare…att kämpa gör en trött och livet är inte menat att vara en kamp, eller tröttsamt. Livet kan bli så av just den anledningen, att man skapar det man motsätter sig.

Det man föreställer sig och upplever som brist på värme och glädje, att människor är krävande. Det blir lätt till att man indirekt skapar just det.

_Peter

#38

Jag håller helt med dig här. Man blir trött och jag blir även less. Less på att världen ser ut som den gör på grund av människors egoism och okunskap. Less på att bli oförstådd och känna att jag inte hör hemma med de andra, att jag inte passar in någonstans. Less på att ingen tar sitt ansvar. Jag vill inte heller vara som de för att passa in, jag vill att de ska vakna så att de förstår det jag vill tala om.

Enda gången jag inte känner såhär är när jag umgås med andra andligt medvetna. På träffar och kurser, eller när man har tur att hitta någon i mängden som är annorlunda. Därför valde jag att omge mig med dessa andliga människor, jag har inte många nära vänner som inte ingår under detta kriterie och mina vänner är verkligen vänner på riktigt. Jag kan umgås med andra människor också, men i längden blir jag rastlös, ointresserad och vill mest komma ifrån dem.

Jag är väldigt öppen och låter gärna folk komma nära….om det är rätt folk. Inte vem som helst.

#39

Det kan vara så. Egentligen vet jag detta. Jag fattar liksom detta med motsättningar… Att man skapar sin egen situation. Men kanske.. kan jag inte riktigt använda det i praktiken…

Hur ska man göra för att inte skapa detta då? Det man föreställer sig..? Nu ställer jag massa frågor igen. Och kanske vet jag svaret på dessa själv… Men vad är då problemet..?…?

#40

Jo, det känns som du förstår… Det du skriver känner jag igen. Det är som att jag kunde skriva det själv. Är väl en anledning varför jag trivs på detta forum.

Tack för era svar. Hoppas jag inte tog över tråden.

/ Niklas

#41

Vi har pratat om Uppmärksamhet…Medvetenhet…om att Välja.

Uppmärksam medvetenhet skapar möjlighet till ett nytt val…om det är den uppmärksamheten vi väljer att medvetandegöra…

_Peter

Peter. Jo, jag funderade nyss på det. Kanske jag fokuserar på fel sorts personer… Inte att det är nåt fel på dom egentligen. Men kanske de är fel för mig…

Ska reflektera lite över det.

Kanske har ni gjort mig uppmärksam, på något jag valt att inte medvetet uppmärksamma.

Haha… jag borde inte skriva saker jag knappt själv förstår…

/ Niklas

#37

Motsättningarna man upplever är känslor. När känslorna krockar (du vill se saken på ett sätt, din själ önskar se motsatsen) upplever du känslor av KAMP.
Enda sättet att bli av med känslan av kamp är att acceptera och samarbeta med själen. Det KÄNNS fel eftersom du egentligen vill något annat, men när du gjort motsatsen mot det du BRUKAR göra försvinner känslan av kamp.

Acceptansen handlar om att ge upp och samarbeta. Det känns som att man ger upp sig själv, men det som sker är att man vinner friden och en stor frihet från oro. Jag oroar mig inte längre. Min ekonomi är på väg utför stupet men jag försöker inte kontrollera situationen med min negativa energi utan litar i stället på att det löser sig.

När man kämpar vill man vinna. När man ger upp siktar man på förlusten. Du kan aldrig förlora något Gud vill att du ska ha i ditt liv.
Kamp handlar om att hålla kvar något som du inte vill ge upp eller förlora.

Att människor upplevs suga energin ur dig beror endast på att du är inne i en skör fas av utveckling. När plattformen blivit stadig suger ingen energi längre för då har du har slutat VÄRDERA deras beteende och accepterar dem som de är. Outvecklade, blinda och giriga…

När vi värderar och dömer andra blir det fel. När vi helt och fullt accepterar den andres brister ger vi inte bort vår egen energi längre.
Nu kan vi NOTERA utan att lägga något värde vid det. Såsom bra eller dåligt. Du bara ÄR i varandet utan tanke OM det.

/Lena.

#45

Du sa det så bra…det viktiga jag glömde att ta med, Accepterandet!

_Peter

#45

Bra skrivet!! Jag kan ibland känna en slags delad mig. Den som ja, accepterar. Och den som gör som den vill…. Och inte egentligen vill. Lika när jag skriver. Märker meningar som jag gör. Vissa är från min accepterande sida. Antagligen själen. Andra är från den andra sidan. En ganska less, och bitter sådan…

Det är ganska självklart vilken sida jag borde följa….

Har tänkt lite. Vissa vill att man ska stanna hos dom. De släpper inte taget. Det gör att man inte kan välja. Samhället, folk, säger att man ska spendera tid med en viss sorts människor. Helst med likasinnade som de som tycker. Gör man inte det, då ignorerar man. Det är dessa som syns och hörs. Jag kan inte säga att jag vet någon, som är andlig. På ett sätt, så att det hjälper i umgänget med dom. Förutom personer jag vet över internet. För att kunna göra ett val, så måste man acceptera, och på ett sätt bryta sig loss. Men för vissa får man inte det. En själv inkluderat… Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till… Men det är väl bara att acceptera… ;-)

Hälsning/Niklas

#47

Vissa vill inte släppa taget om oss. Vissa vill hålla oss kvar i de mallar eller former som vi alltid varit i.

Det är då vi måste fråga oss vad det är vi vill iners inne och faktiskt agera efter det. (jag vet det är lättare sagt än gjort många gånger)

Men det är där som ansvaret gentemot oss själva och andra kommer in i bilden.

Vi kan aldrig ta ansvar för andra människors tankar eller känslor. Där emot kan vi ta ansvar för våra tankar och känslor. Det kan ingen ta i från oss, så länge vi själva inte tillåter det.

Och ja,,, det kan kännas förb,,,,, ensamt mellan varven.

Nu kom jag på vad jag skulle sagt igår…eller när det var

Ett andligt liv är ibland ett ensamt liv…även om man är social, har partner, familj och vänner.

Min erfarenhet har visat på det under perioder, då jag krockat med det vanliga vardagliga…haft svårt på samma vis som vi är inne på och skriver om här.

Nu har jag accepterat och är trygg med att jag är annorlunda och kanske knasig i andras ögon…Jag bryr mig inte om det längre, nu när folk vet att det är mitt val, min väg. Därav kom också friheten att kunna vara vardaglig och vanlig, när det behövs.

_Peter

Tack för komplimangerna, de värmde.

Jag har också stunder då jag känner mig less och bitter och jag accepterar att de känslorna finns. Det svåra är att kliva över tröskeln till acceptansen, friden, flödet.

Vi har alla 2 jag. Inre, yttre. Själen, egot. Det skapade, det genuina.

Konsten är att få en sammansmältning av dessa två, där de jobbar åt samma håll i stället för det motsatta.

I en andlig utveckling skall egot (jaget) brytas ned så livet kan levas ur själens perspektiv. Många uppoffringar sker längs vägen.

Det känns i bland som om någon annan bestämmer över en, kalla det livet, Gud eller universum. Den som "bestämmer" vill GE dig något bättre och enda vägen dit är genom fördärvet av sitt eget jag.

"Att mista sig själv-för att vinna livet".

Jag har svurit åt Gud många ggr för att han aldrig hjälpt mig och bara skickar motgångar och hinder i min väg. Jag älskar mig själv för att jag beter mig som en trotsig uppkäftig tonåring utan rädsla för straff eller dylikt. För någon månad sedan sa jag argt och högt till skaparen:

-Jag är inte skyldig dig ett jävla dugg, men DU däremot,
e skyldig mig MASSOR!!!!!

(Vet redan här att jag har en bit kvar. Jag är på väg till en punkt där vi inte är skyldiga den andre något alls. Detta tillstånd kallas "Villkorslös kärlek").

Ur min synvinkel har det varit ett rent helvete att brottas med både de inre och yttre konflikterna som uppstår i den andliga utvecklingen. I det yttre ska du till viss del ha kontroll och i det inre ska du släppa den. Det knepiga här är:

"Att ha kontroll samtidigt som du släpper den."

Gör vad du kan och släpp sedan taget. Livet hjälper dig med resten.

En del gör för mycket, en del gör ingenting…

Apropå vad andra människor tycker,
min vägledare sa till mig en gång:

Lever du för hans skull eller för din egen? Du skall inte vandra HANS vägar, du ska vandra din EGEN väg.

/Lena.

Måste bara tillägga att det är ENSAMT att vandra sin EGEN väg, men tyvärr ett ont måste…

Den jättestarka andliga ensamheten kommer i stötar.
Stark som sjutton.
Men de går över, tack och lov.

Lite ensam, kan man stå ut med.

Tack och lov så finns forum som dessa!!!

Det är nog ensamheten som är jobbigast. Men ändå på nåt sätt bland det mest nödvändiga. När man vänder sig inåt, då är man ensam. Men när det släpper, och man finner värmen, då inser man nog, att man aldrig varit ensam. Det har bara känts så… Trots det, så svider ensamheten.

Att vara annorlunda, är nog också nödvändigt… För vem är lik den andre?? Bara ur fel vinkel, så är någon lik nån annan. Tänk alla de som gjort någon skillnad. De flesta av dom, var nog annorlunda. Tänk på Jesus, och Buddha. De var nog inte de som följde med strömmen…

/ Niklas

#0 Positiva känslor och kärlek verkar inte lagras i mig, de måste återupplevas var dag för att jag ska känna dem. De behöver ständig näring. Sorg däremot, kan jag minnas. Det plockas lätt fram även om det är gammalt. Varför minns jag smärta men inte kärlek?

Det här var något som klingade tilli mig, av igenkännelse. Jag har inga svar.Personligen övar jag mig rent medvetet att försöka minnas positiva saker och känslor, och det går att träna upp.Efter en stund kommer det sig mer och mer naturligt.

#12 Vill du välja att vänta till en annan inkarnation med att möta dig själv i och ta hand om detta…eller vill du och vågar du tänka att du är här nu just för att du skall konfronteras med människor och relationen med en partner?

Mmm, så härligt med människor som kan uttrycka saker så rent, tack för det.

Detta är ett viktigt tema i dagens samhälle.Kanske en helt annan diskussion, jag vet inte…men jag kan fundera på tendensen att det blir allt fler ensamboende, samtidigt som folk uttrycker attt de känner sig mer och mer ensamma…. - vi har så svårt för att acceptera andras brister ( ur projektionssynpunkt = svårt att acceptera våra egna brister) så vi undviker nära relationer.

Jag vet inte om någon kan påstå att ett äktenskap är enkelt, men om man ger det sin fulla öppenhet så kan det få en att växa oerhört, just för att man får syn på så mkt hos sig själv, speglat i den andra.Man måste vara modig för att våga bli speglad

Vill också fråga om det här med ensamhet/ relationer.

Jag har nån föreställning om att om man är helt trygg i sig själv så försvinner den där konstiga rastlösheten man kan känna av att vara med folk som " bara babblar". Det har jag nämligen upplevt flera gånger själv.Att när jag är helt jordad och, tja, mår bra med mig själv, så kan jag umgås med vilka som helst och på nåt sätt se " ljuset i dem". Det spelar ingen roll att de pratar om nya gardiner och vad det nu är, jag kan KÄNNA att det finns något annat där, och DEN KÄNSLAN gör att jag kan finnas och lyssna, interagera.

Tidigare hade jag en föreställning om att denna rastlöshet var min själ som sa att jag skulle söka mig vidare, att dessa inte var " rätt umgänge " för mig, osv.

Jag ser det inte så längre.Och det har givit mig en mkt större frid vad gäller det sociala umgänget.

Kanske är det lite av en kameleontgrej, att jag kan se att jag har ALLA sidor inom mig, jag har en stor del som trivs bland vänner som delar mitt intresse för andlighet och "äkta möten", men det finns också en sida som kan prata om nya gardiner, som får finnas , när det behövs( bland fastrar och mostrar tex).

Jag känner iaf att det finns en stor inre vinst med att sluta dela upp människor i "andliga och oandliga" , även om jag förstår vad ni menar…det kan vara värt att känna på det här och se vad det ligger för rädslor bakom detta, varför man dömer vissa så hårt? Är det en sida hos sig själv som man har bestämt sig för att den är ful och dålig? Oandlig?

Det finns en viss form av avundsjuka (vilket skapar ilska) till dem som är oandliga…
Innan mitt andliga uppvaknande var jag inte lika, djup, allvarlig och filosofisk. Nu när jag blivit MEDVETEN om mitt eget jag och ser alla andra som INTE är det, så skriker en del av mig själv efter det gamla invanda.
När allt var som förr…
När man inte brydde sig. När man grät utan att veta varför. När man var arg och inte brydde sig om man skulle ha skuldkänslor för det eller inte. Man "sov" genom livet. Levde lite på ytan liksom.
När jag blev medveten blev jag ENSAM.
De andra SOV ju fortfarande…

Hm, ensamheten kom in som svar här…

Jag är avundsjuk på de omedvetna, ickeandliga för de är i en grupp och jag känner mig UTANFÖR.

Hur får man bort den här känslan?
Eller, hur känner man närhet till alltet HELA tiden?

"Du blir mer och mer ensam ju längre fram du kommer i din andliga utveckling"…

#55

Att se ljuset hos den andre, att kunna se genom de värdsliga tingen, in i djupet. Det speglar nog ett djup hos en själv. Att se att den som babblar, inte bara är en som pratar mycket. Det är lätt att trassla in sig i andras personligheter… men då trasslar man nog in sig i sin egen också. Har erfarenhet av detta. Mediterade, medan några jag känner pratade i rummet bredvid. Jag fick nån slags insikt, och såg dom för vilka dom var. Värmen kom åter till mig. Hade lättare att umgås med dom senare.

Inget är fult, eller dåligt med att inte vara så ett med den andliga delen av sitt liv. Till stor del på grund av att alla är ju andliga på nåt sätt, tycker jag. Men det kan finnas värde i att inse vilka man fungerar bra med, och vilka man fungerar mindre bra med… Att hitta anledningen till varför saker är som dom är, och kunna välja vilka man lägger sin energi på. Alla letar väl efter vilka de passar med. Ingen kan väl passa med alla. Vad nu det beror på, är väl mindre viktigt. Men vad ska man välja efter..? Bara känsla? Eller väljer man efter känsla, och tanke..? Känslan bottnar nog i tankar också. Att uppmärksamma de tankarna, som redan finns där, är inget dåligt.

Men det kan ju vara så att man på nåt sätt finner det mindre andliga, mindre värt. Som till exempel att behovet av att äta ändras. Eller behovet av att ha saker, eller att hitta sådant som tillfredställer sinnet. Vad ska man då göra..? Om sinnet känner för att ha lite kul, ska man se på TV, av den anledningen? Till exempel. Även om inte själen är så mycket inblandad. Det kan ju ha att göra med att sinnet inte har hunnit ikapp andligheten. Visst kan en andlig person ha roligt. Men kanske känner den inte för det, på samma sätt som förut. Det har nog att göra med uppdelningen av sig själv. En själslig sida, och en mindre själslig. Ofta så smälter väl de samman, som det har skrivits om i denna tråd. Men fram tills dess… Ska man låta sinnet ha det roliga, som förut..? Även om själen inte finner så mycket intresse i det.

På ett sätt är det tråkigt, och lite konstigt, att se det som sinnet vill göra, som något som bara ska kommas över. Då kan man väl lika gärna meditera större delen av tiden. Inget dåligt om det, jag mediterar åtminstone en gång per dag. Men det blir ju ett annat liv. Det har väl ändå, på nåt sätt att göra med hur man är i bakgrunden av det man gör… Om man ser på TV, som sinnet vill. Då kan man vara andlig, bakom det, så att säga. Det finns nog sådant på TV, där själen också är mer engagerad i. Det har jag inte reflekterat så mycket över.

/ Niklas

#56

Bra frågor!! Hur får man bort ensamheten, utan att bli lika omedveten som förr…?

Är ensam att inte ingå i en grupp, undrar jag..? Eller kan man vara icke ensam, fast man är själv?

Det är ju lättare, att vara medveten när man är själv. Då har man bara sig själv att bry sig om. Men när man är med andra, med olika former av medvetande. Då blir det ju annorlunda. Inte lika enkelt. Det är kanske här det svåra kommer in. Kanske är det här ens yttre, smälter samman med det inre. För ens yttre, finns ju oftast bara, när man är med andra.

Du är dig själv när du är ensam.

Det yttre behöver smältas i hop med det inre, för du är inte alltid dig själv tillsammans med andra…

Vägen mot att smälta i hop är svår. Man kanske inte ens klarar det i denna inkarnation?

För fyra år sedan sa en röst:
-Du behöver se verkligheten som den är.
-Hur är verkligheten? sa jag då.
-Den behöver du se med DINA ögon. svarade den.

Jag blev inte mycket klokare av det svaret.
Ovissheten är svår.
Jag accepterar att jag inte ser med klarhet i blick och hjärta.

Känner människor som är mer rädda för ensamheten än jag.
En del stannar ju tom kvar i dåliga förhållanden bara för att slippa vara ensamma.

Jag lever hellre ensam och mår okej än lever i en olycklig tvåsamhet.

Något jag finner svårt, är att slappna av bland andra. Detta är mycket, tror jag, för att kunna vara sig själv bland andra, då bryr man ju sig mindre om dom… KÄNNS det som. Men är det fallet…? Bara för att jag är som jag är, när jag är själv, bland andra, bryr jag mig mindre…? Tror inte det, egentligen. Men det KÄNNS så. Ja, det känns så. Känns som att man bryr sig mindre. Man uppmärksammar inte deras ego, på samma sätt. Men att ge näring till någons ego, bara för att man tror att man måste, kanske inte är att bry sig.

resande71. Du accepterar, du är ödmjuk. Kanske är vägen inte så lång för dig, som du tror.

/ Niklas

Behöver du SE andra människor hela tiden?
Behöver du BRY dig om andra hela tiden?
Behöver du ge dig själv skuld för att du inte SÅG honom eller henne?

Hur många SER dig?

Det räcker med att du ser dig själv. När du ser dig själv lär du andra att se sig själva. När vi ser oss själva behöver vi inte bekräftan utifrån. Vi BEHÖVER bara oss själva och kan därför med stor lätthet GE av oss själva. När vi GER av oss själva, SER vi de andra.

Startpunkten är DU. Se dig själv, ge dig själv, omfamna dig själv, älska dig själv. När du GER till dig själv ger du till din omvärld.
När du älskar dig själv älskar du andra omkring dig.

När du ler mot dig själv-ler hela din värld.
Inte sant?

När du respekterar och är stolt över dig själv-kommer andra att känna likadant.

Göd inte andras egon för att du tro dig måste.
Göd din själ-och andra smittas av din själslycka.

Du "svämmar nu över" av kärleken…

Här träder "dominoeffekten" in…

/Lena.

# 57  javisst är det så, att man kan känna mer vilka man trivs med och inte.Samtidigt tror jag att man ska vara vaken inför detta, och se vilka man "sållar bort" och varför man gör det. Jag tror att alla relationer har något att lära en. Om man alltid blir oerhört provocerad av en viss person kan det finnas mkt att lära sig genom att iakkta detta.

Man kan sålla bort för att man känner att man inte får ut något av den sortens relationer, men man kan också sålla bort personer för att de trycker på punkter hos oss som vi inte vill se/känna…det här är klurigt värre att få grepp om

Man kan också vara olycklig" i ett förhållande" utan att det kanske har med förhållandet i sig att göra, utan något inom sig själv som skaver. Jag kan märka att när jag själv är ur balans tycker jag plötsligt att förhållandet är dåligt.Sedan kommer jag till insikt om saker och ting och plötslligt ser jag min partner i ett kärlekrus igen.Förändringen har skett INOM mig.I början hade jag ständigt lusten att " sticka", men jag fick till mig att jag skulle prova att stanna, med öppet hjärta.Otålighet är en sida hos mig som vill "fixa till direkt", men det funkar inte i relationer.Jag har lärt mig allt mer att se gåvan i vad det kan ge av att våga stanna, våga rida stormar och komma igenom och ut på andra sidan.Det är lika häftigt varenda gång.Och lika jobbigt när man är mitt i det

#61

Absolut. Jag håller med… Delvis. He he. Jag känner liksom… När det är nån annan närvarande. Jag vill inte stänga ned. Men kanske måste man hitta mellantinget…

Självklart har jag inget att argumentera mot, det du skriver. Det känns att det är rätt. Även om jag inte fullt ut förstår allt du skriver.

Tack ska du ha.

#62 - Intressant. Tror inte jag har så mycket mer att komma med just nu, när det gäller relationer… Du verkar ha mer erfarenhet om detta än mig.

/ Niklas

Oj, jösses vilken givande tråd detta blivit!

Resande 71, du skriver om något jag känner i mitt hjärta. Svaret på många av mina inre frågor. Jag visste svaret, men ibland behöver man någon som dunkar det i huvudet på en. Tack.

"När vi värderar och dömer andra blir det fel. När vi helt och fullt accepterar den andres brister ger vi inte bort vår egen energi längre. Nu kan vi NOTERA utan att lägga något värde vid det."

Det är detta jag menar när jag skriver om att inlkudera alla i sin kärlek. Älskar man sigsjälv fullt ut, och förstår gemenskapen med andra; att vi alla är en del av alltet. Då kan man acceptera och älska utan att dömma andra.

Och som Szirius säger:

"När jag är helt jordad och, tja, mår bra med mig själv, så kan jag umgås med vilka som helst och på nåt sätt se " ljuset i dem". Jag har nån föreställning om att om man är helt trygg i sig själv så försvinner den där konstiga rastlösheten man kan känna av att vara med folk som " bara babblar"."

Szirius, du skriver med sådan vishet och erfarenhet. Tack!
Och skönt att höra att någon förstår detdär med att inte minnas. Jag ska försöka träna så som du skriver.

#65 Håller med läser och  suger in.

#62  "Samtidigt tror jag att man ska vara vaken inför detta, och se vilka man "sållar bort" och varför man gör det."

Jag har starkt upplevt att människor kommer i min väg för att jag just ska lära mej att se och acceptera sidor hos mig själv. Sidor jag absolut inte velat erkänna. När jag har insett att de är där för att lära mej något så har det skett fantastiska saker. Från att ha triggat fram irritations känslor hos mej har jag lärt mej att känna kärlek och acceptans. Ofta har dessa människor sedan försvunnit ur mitt liv.

Jag har oxå mött en familj som visade upp så mycket kärlek och glädje och det påverkade hela mitt sätt att vara och tänka. Tyvärr försvann de oxå, men de kanske hade gjort sitt.

Jag tror att vi alla har olika behov i vår utveckling. Jag känner i alla fall för min egen del att det går fortare med hjälp av de olika relationerna runt om mej. Jag kommer framåt pg.a de möten jag gör.  Sedan kan perioder av stillhet och förankring behövas efter en "kurs".

Sant, håller helt med det som skrivs i #62, och det du skriver Trulig.

Men jag undrar om det alltid är så "enkelt"? 
Ska vi lära av alla möten med människor?

De människor vi känner oss obekväma med och vill undvika beror säkert ofta på att de speglar sidor hos oss själva, men är det ALLTID så? Det kan såklart även handla om att de påminner om vår generella brist i acceptans och kärlek till andra.  
Och måste vi fortsätta att möta dessa människor för att lära av dem, eller kan man se det vi har att lära från dem, och samtidigt välja att undvika dem framöver?

Konstigt nog kommer det ofta folk som vill umgås med mig väldigt starkt som jag själv inte vill umgås med….Inte pga att de får mig att känna obehag utan för att jag inte känner utbyte. Jag får inte ut något av det. Slöseri m tid. Och hur jag än visar eller säger rakt ut att jag inte vill, så klänger de sig fast!

#65

Ett tips som jag fick av min guide för att slippa brottas med värderingen av andra människor är att skippa värderingsfasen genom att gå direkt in i hjälpfasen.

I värderingsfasen suger andra din energi.
I hjälpfasen "kostar" det ingenting.

För att komma direkt in i hjälpfasen utan värderingar ställer du dig frågan VARFÖR människan beter sig på ett visst sätt.

Har du en vän som beklagar sig över något så ställ dig genast frågan: VARFÖR gör hon det?
VIPS! Nu har du inte värderat henne utan i stället är du i fasen av "hur kan jag hjälpa henne?".

Mycket effektivt!

Därefter kommer frågan: VILL hon ha hjälp?

Ber hon om råd så vill hon ha hjälpen.
Ber hon INTE om råd så behöver hon bara din energi för att stå ut.
Här väljer du om du vill ge henne den eller inte.

Min syster ringde alltid och beklagade sig över sin man.
Jag tröttnade och sa: -Har du aldrig något roligt att berätta?
Då slutade hon ringa och beklaga sig.
Hon ville inte ha min hjälp och då fick jag i stället sätta punkt.

/Lena.

#67 Jag tror att man slutar möta människor med en obekväm sida då vi har gjort upp med den sidan själva .

Jag förstår vad du menar. Med de människor som man inte har något utbyte av. Det är då jag försöker vara transperent, bara låta deras energin gå igenom mej utan att fastna eller påverka mej. Har inga andra tips tyvärr. Mina har försvunnit för tillfället.

Ja, vilken klok tråd detta blir =D

#67

Det är nog inte alltid så att man ska lära av alla man möter. Man lär sig ju oftast nåt, vad man än gör. Men ibland kanske det är så att man helt enkelt ska lära sig att urskilja vilka man inte ska gå in i en djupare kontakt med… Ju tidigare man kan märka att man inte passar med någon, ju mindre problem får man ju. Och det kan ju bli lite fel om man nästan skapar sig problem för att lära sig saker, tycker jag.

Angående att personer håller sig fast. Det har jag varit med om också… Kanske är det så, att dom som har svårt att skapa tillräckligt med energi och lycka själv, inom sig, fastnar vid de som har denna förmåga. Kan säga att jag själv, vid lägre perioder har fastnat vid andra… Men det har faktiskt visat sig att det var den andre som hade svårt att ge tillräckligt för att antingen släppa taget om mig, eller få mig att vara kvar. Så faktiskt var det denna, som så många andra, som ville ha något… Nu tappade jag tråden. Men i alla fall. Hehe. Tror att de som fastnar vid andra, är i behov av energi, och har svårt att skapa den själv.

Då får man nog helt enkelt kapa banden till personen, om man inte vill ha med den att göra. Enda sättet att den lär sig skapa sin egen energi, tror jag. Alla rår över sin egen situation, och sitt eget välmående. Även om det så klart är bra att hjälpa, så kan man inte låta någon bli beroende av en. Är inte bra för nån!!

Här är det lätt att fastna. Men som tur är så väljer jag det själv. Och nu ska jag välja att snart äta… =)

/ Niklas

Hej allihop! Vilka viktiga vackra saker som kommer fram och upp här! Inspirerard!

Och när man läser första trådstart verkar det ju som att du vackra inte ville inse varför du inte ville ha nära relationer till just de personer du valt. För med alla fina vinklingar på det faktum att vi alla är själ/Gud, att allt är ett, och att det samtidigt vandrar omkring ett gäng kroppar och egon här, som vi i olika grad och vid olika tidpunkter identifierar oss med… Jag menar det är ju sant att allt är väl och alla kommer hem när de kommer hem, till Enheten, till verkligheten, och att varje själ gör sin resa, och att det bara är att njuta av Gud i var och en. OCH det är sant att vi påverkar varandra. Just för att vi är ett. Känslor och mörker och ljus, energi, allt delar vi med oss av. Så ibland är det klokt att välja var man placerar sig. Och då är ju en nära relation en plats för major påverkan. Särskilt om själarna står nära varandra och kanske mötts förr.

Jag tyckte det var så spännande hur du beskrev det. Att du liksom bara kallnade en dag utan förvarning. Och då är det ju att gå in i känslorna, vara med det som är, tills man vet. Och det verkar att det klickade för dig här eller hur?

Förhållanden som inte baseras på behov, på egot, på en känsla av brist och ofullständighet, har ju liksom inget som gör dem lockande om de inte lyfter andligen, inspirerar, öppnar ens själ mer för kärlek, sånt. Kan man inte fira ihop så suger det, helt enkelt. Inget fel på någon för det. Tvärtom!

Du talade också så här om dig själv:

"…Jag har insett att något som verkar skilja mig från andra, är att jag sällan minns känslor. Ser jag tillbaka på en tid eller händelse kan jag med mitt intelekt förstå hur jag måste ha känt just då….men jag kan inte minnas det. Jag kan inte känna det. Positiva känslor och kärlek verkar inte lagras i mig, de måste återupplevas var dag för att jag ska känna dem. De behöver ständig näring.
Sorg däremot, kan jag minnas. Det plockas lätt fram även om det är gammalt. Varför minns jag smärta men inte kärlek? Är detta varför jag inte kan hålla kvar förhållanden?"

Är det inte så att du är på en bra plats och att det där är ditt egos särart, som den kanske varit och kanske är ännu till dels? En del har ju som blind fläck att uppleva värdet i det vanliga, vardagliga, enkla. Tenderar att se glaset som halvfullt. Tro sig i brist, trots att de egentligen är Gud, inte behöver någon identitet eller någon som ger dem kärlek. (Såsom andra tenderar fly från smärta och sorg och förströ sig bort från sig själva, eller uppleva livet som en kamp och hindra sig från att släppa efter till beroende och mjukhet, som skulle leda dem hem.. Egot är inte så uppfinningsrikt, men det finns ju några varianter om man säger. Själen däremot… valv efter valv, oändligt…).

Gott nytt år vackra människor!

Gott Nytt År, Nada!

Du skriver att det suger, när man inte firar ihop. Det är inte hela sanningen tycker jag. Det kan vara riktigt dåligt att fira tillsammans, och det kan vara lika dåligt att fira själv. Om det blir värdefullt eller inte, beror ju på andra omständigheter än, om man är fler eller en. Eller två… Eller tre.

I Guds värld, själens värld, där är nummer inte av betydelse. Det som är av betydelse är inte direkt innehåll heller, utan mer substans.

Hälsningar/Mig :-)

Ehh…? Jag syftar inte på att fira nyår, då… utan på… well, äh, läs själv och ta det som passar.

Nada!

Det gjorde inte jag heller. Man kan fira många saker. Nyår är en sak. Livet är en annan!

Vänligen/Niklas

Hää… ibland hänger man inte med. Alltså jag menar att om man inte kan fira tillsammans (fira Gud typ) så är det trist att vara ihop. Fira i motsats till bonda, gegga. Ett annat sätt att säga att det inte finns någon anledning att vara i någon slags relation om den inte öppnar en mer för Kärlek.

Okej. Du menar som i att fira, eller inte fira. Då kanske jag förstår.

Man kan ju fira på olika sätt också. Man behöver inte dela världsbild för att ändå kunna mötas på ett själsligt plan.Ibland kan just den tron - att man måste se på saker likadant- vara just det som skapar separation och olustkänslor. Släpper man det och går in i mötet, så kan man ändå ha något väldigt fint tillsammans.

#77

Visst är det så. Ingen vill bli tvingad att se på nåt, som den andre. Då vill man mest därifrån. Men om man ska kunna acceptera varandras olikheter, då måste det ju finnas en slags grund att vila på. Den grunden behöver ju vara lika i alla fall. Det hänger ju på båda, att ha en slags accepterande kontakt med varandra. Det räcker ju inte med att en av personerna accepterar den andre.

/ Niklas

…"då måste det ju finnas en slags grund att vila på"

Den grunden är i så fall, i bästa fall… själarnas möte i villkorslös kärlek.

Allt vi bör göra och som vi egentligen är som andliga varelser, är att göra oss så medveten som möjligt om den själ vi är…och levandegöra Kärleken i varje möte vi har.

Att i vår relation med andra vara så öppna, så ärliga, så insiktsfulla…och förstå varför vi är här.

_Peter

Peter. Tack. Saknar ord.

Din beskrivning är något jag önskar för alla.

Men vad gör man om man möter någon, som inte har denna grund?

/ Niklas

#80

Försöka se bortom personligheten,,,,

Niklas!

Vi har alla samma grund…alla är vi själar förbundna med den universella Själen.

Det är upp till var och en av oss att se bortom personligheten i varje möte, varje kontakt som vi vill fördjupa.  Det är våra olika, begränsade personligheter som ofta gör det svårt. Och samtidigt är det med hjälp av vår personlighets välvilja och insiktsfullhet, som vi kan gå bortom och närma oss varandra på ett djupare plan.

Det handlar mycket om vår uppmärksamhet och vår vilja att använda oss av det bästa vi har och är. Med den uppmärksamheten kan vi återskapa och minnas vårt själv, övervinna och lyckas i de flesta kontakter, med våra relationer och förhållanden.

_Peter

Tack Peter, det du skriver ger mycket.

Peter.

Jag håller helt med om det du skriver. Vem kan inte göra det… I alla fall. Vad jag märker, så har själen mer uttryck i vissa än i andra. Alla har ju ändå en personlighet… Och ibland är själen mer i samklang med personligheten. Det är ju så, att själen finns alltid med, och det är upp till oss att nå själen hos de vi möter. Men ändå måste man nog göra ett aktivt val, om vilka man väljer att möta i ögonblicket.

/ Niklas

Fin tråd det här.   Många bra och intressanta funderingar som kommit fram.

Om ni läst den 9:de insikten…om insikterna som visar oss på möjligheten och vikten av att vara öppna och uppmärksamma i varje möte.

Människor vi möter, djur och natur och den kommunikation, kunskap och information som vilar latent i livets bakgrund, i den Kreativa intelligensen.

Den impuls, det informativa flöde som kan uppstå i ett sådant möte..det är värt att vara uppmärksam på och öppna sig för…Det är nämligen ofta då att det uppenbarar sig…en gåva du inte vill undvara.

Mod och uppmärksam medvetenhet…

_Peter

har inte läst igenom hela tråden, ska fortsätta läsa när jag har tid. vill bara skriva ner mina tankar kring några saker jag snappade upp.

Du säger att du inte känner äkta kärlek, men min fundering är om man kan känna lika stor kärlek till någonting annat än "alltet"? mänsklig kärlek är enligt mig aldrig lika allomfattande.

Som andligt medveten, har man ofta en stark aura har jag upplevt. andra människor kan både bli attraherade och skrämda av den styrkan. det är lätt att man puttar människor ifrån sig som det inte är menat att göra detta med.

det diskuteras om man valt att leva ett liv i ensamhet, eller om det är meningen att man ska möta och reda ut den problematiken. jag tror, att om man valt att leva ett liv i ensamhet så möter man inte "den" som det känns rätt med - som man kan se sig bli gammal med. Däremot vill jag få in en aspekt som jag inte sett diskuterats. Din nuvarande pojkväns utveckling. kanske är det meningen med hans liv att träffa dig och av dig få andliga kunskaper och utvecklas? du kan leva i relationen, du känner dig trygg, kärleken är inte så stor som du skulle önska (jämfört med den "allomfattande kärleken" men det fugnerar. kanske är detta rätt, kanske ska du stanna, kanske ska du hjälpa din pojkvän till ett högre andligt stadie och kanske hittar ni varandra på ett annat plan då ocksÅ?

nu m åste jag rusa! återkommer!

#87 Tack för dina tankar. Det du skriver är saker jag själv har funderat mycket på.

Jag har försökt förstå mig på hur det kan komma sig, att denna underbara, kärleksfulla och stabila människa kan vara alla dessa saker utan att vara andlig. Att han inte är andlig stämmer lixom inte in med hur han är, och känslan man får av honom. Jag trodde ett tag att han inte älskade sigsjälv, och att vårt förhållande var på väg att gå samma väg som alla tidigare förhållanden jag haft (beroendet, bekräftelsebehovet etc). Men jag är inte så säker på att detta är fallet längre. Han har dock viljan att han vill glädja andra, även om det går ut över honom själv. Han sätter andra först. Jag känner att detta är en svaghet, vad tycker ni om det?

Jag känner att han antagligen har kommit långt på sin resa och i sin utveckling, kanske till och med längre än jag. Men varför öppnar han sig inte för andligheten???!!! Varför stretar han emot det som så tydligt omger honom, kallar på honom? Kan jag göra något för att ändra detta…..samt har jag rätten att göra det? Är det en självisk handling eftersom det skulle gynna även mig? Jag vet att man inte ska försöka förändra människor utan älska dem som de är….men jag känner även att det finns en sida av honom som han inte släpper fram.

Kärleken finns där, den släpps fri ibland och då njuter vi av den. Men jag får fortfarande episoder av känslo-svalnad ibland. Det är som en blockering som förstör och gör sig påminnd ibland. När jag tänker på våra olikheter i ändlighet, eller när jag tänker på framtiden med blandad förtjusning och skräck att allt blir pannkaka. När jag känner hur seriöst vårt förhållande är, då blir allt konstigt.

Att han är jordnära kan hjälpa dig på ett positivt sätt då han håller dig grundad så du inte "flyger iväg"…

Att han sätter andra före sig själv kan betyda att han kommit en lång bit på vägen i den andliga utvecklingen. Han inser att skänka andra glädje GER MER i längden. Han kräver inget tillbaka utan blir lycklig av att hjälpa och sätta andra före sig själv.

Moder Theresa blev lycklig av att tänka mer på andra än sig själv…

Alla är vi olika. Respektera det som gör HONOM lycklig.

Du har ju andra saker som gör DIG glad, lycklig och tillfredsställd.

Inte sant?

#88 Men jag får fortfarande episoder av känslo-svalnad ibland. Det är som en blockering som förstör och gör sig påminnd ibland. När jag tänker på våra olikheter i ändlighet, eller när jag tänker på framtiden med blandad förtjusning och skräck att allt blir pannkaka. När jag känner hur seriöst vårt förhållande är, då blir allt konstigt.

Kanske det då faktiskt är DU som skapar blockeringen, med dina tankar?Kan du se det ?

Jag har tidigare ofta ansett att det har varit min man som har varit sluten, men har insett att det är JAG som blockerat flödet mellan oss JUST med saker som du nämner: att jag fokuserat mer på olikheterna än det vi har gemensamt osv. Han är MKT bättre på att älska villkorslöst, så jag lär mig av honom

Apropå framtid :

En klok person sa en gång till mig, när jag hade fastnat i tankar om framtiden och inte alls kunde få ro. Hon sa:

Det är din själ som säger till dig att du inte ska vara i framtiden i dina tankar. Det är själen som ropar tillbaks dig, för det är inte meningen att vi ska vara i framtiden, för den har ännu inte skett, den finns inte. Oavsett om du har glada eller ledsna tankar om framtiden så är du inte närvarande här och nu, och det är enda platsen din själ kan finna frid.

#88, Alwyn.

Jag förstår din förvirrning!

Jag känner inte denna person.. Men jag vet inte. Något känns fel. Det kan var inbillning från mig. Ibland får jag dessa känslor. Ska försöka utveckla mig.

"Han har dock viljan att han vill glädja andra, även om det går ut över honom själv. Han sätter andra först."

Något är fel här. "Han sätter andra först." Hur gör han det, undrar jag? Gömmer han sig? Är han så stabil, egentligen?

Finns det något hos denna person, som döljer sig. Kanske sorg, eller smärta? Vad händer om han ändrar karaktär, hans stabila sida inte längre håller… Om det nu är en slags fasad (elakt ord). Han kanske inte ens är medveten om fasaden själv.

Andlighet, är att vara medveten. Att inte vilja bli medveten, kan ha att göra med att det finns sidor hos en själv man inte vill plocka fram i ljuset.

"…men jag känner även att det finns en sida av honom som han inte släpper fram."

Det du skriver ovan, är min känsla med. Lite läskigt måste jag säga. Vad döljer sig i denna sida?? Vill inte göra dig misstänksam. Måste bara säga att något känns fel.

Ibland får jag dessa känslor…. Som att jag ska varna någon. Alwyn, kanske du ska vara mer på din vakt? Jag vill inte att saker ska gå illa för dig i framtiden.

Ditt inlägg, #88, ger mig rysningar. Obehag!

/ Niklas

# 91 att bedöma saker och personer som " rätt" och "fel" är ju också ett sätt att vilja skapa form, för att själv känna sig trygg

Hur många av oss visar ständigt alla våra sidor öppet ? Att döma någon för att han inte har förmåga att visa sina känslor eller uttrycka dem är inte heller särskilt hjälpsamt….jag tror mer på tålamod och tillit.På samma sätt som vi ska ge det till OSS SJÄLVA.

Om du är stabil i dig själv Alwyn, så har du förmåga att finnas bredvid honom, i hans utveckling , utan att tappa bort dig själv i det.

Alwyn!

det finns flera förklaringar och orsaker till att han är som han är och gör som han gör.

Han har sitt liv och Karma att följa..Du har ditt!…även om ni är tillsammans och av just den anledning ni är tillsammans.

Du skall bara väga fördelarna…och det har du gjort (kan jag läsa i #88:an och tidigare)

ALLT du behöver göra är Ingeting…förutom att bara vara dig själv så gott du kan…följa den förändring och utveckling du kan välja att fortsatt dela med honom

_Peter

#92

Du kan ha rätt… Vad vet jag? Men nu menar inte jag ett vanligt förhållande. Jag menar mer specifikt.

Ursäkta mig.

Alwyn.

Jag tror att denna kille kommer att göra dig illa. Extremt.

Du får välja vad du tror, men jag känner ett visst ansvar. Min skyddsande är rädd, ser hennes ansikte i kallsvett. Hon ser skräckslagen ut! Efter mitt förra inlägg fick jag nästan panik… Gråtattack. Började andas fort…

Det är upp till dig. Men var försiktig!

/ Niklas

Niklas!

Kanske är det OK om du skickar dina faror och din oro till Alwyn i ett PM

När du skriver det öppet här kan vi inte annat än bromsa dig och vända din oro…den kanske handlar mer om dig själv…skulle jag tro.

-----------------------------------------

-Jag känner inte dig Alwyn eller din kille men tänker att du känner honom… så väl att du vet vad du gör…och kanske med vår hjälp också kommer till klarhet med hur du väljer att gå vidare.

Vänligen _Peter

Kanske det Peter. Det kan vara en bättre idé, i ett PM. Ville bara se till att få det gjort… På en gång.

Om det kommer upp mer, ska jag ta det via PM.

Hälsning/Niklas (som nu lämnar vägen fri)

som sagt, du får avgöra själv vad du vill tro eller inte. jag vet egentligen ingenting om ditt förhållande. om du innerst inne känner att något är fel, så är det det. kanske måste du vara på din vakt, kanske inte. jag känner inte #94 så jag kan inte bedöma.

fortsätter på mina tidigare tankar

jag har också haft perioder där känslorna verkar borta, men jag har nu förstått att det är perioder när jag själv är så öppen och mottaglig för allt runt mig att jag inte kan känna något för någon annan. jag mår t.ex. otroligt dåligt av att läsa om människor som far illa. jag bär liksom världens lidanden på mina axlar under dessa perioder. då ORKAR jag inte känna kärlek på samma sätt, jag orkar inte hänge mig åt honom. det vänder, när jag klarar av att stänga mig lite.

Okej, nu vill jag bara klargöra en sak här. Tack Niklas, jag vet att du bara är en vänn som vill mig väl. Men jag känner även att du missförstått lite.

Att jag känner det som en svaghet att han sätter andra före honom själv är för att jag vet att det ibland håller honom tillbaka från att göra vad han verkligen vill och känner. Jag känner att man måste följa sitt hjärta och vara öppen och ärlig om vad man vill och tycker, även om det riskerar konflikt eller att någon annan blir sårad.

Vad du menar Niklas med att "det är fel", eller med att "han gömmer sig" genom detta beteende vet jag dock inte. Jag tycker inte det är läskigt, jag tycker bara att han gör sigsjälv en otjänst många gånger.

Sidan han inte släpper fram som jag nämner, är helt klart den andliga sidan, det är den jag menar. Han har den, det känner jag, för den omger och genomsyrar honom…men som jag nämner så trycker han lixom bort den. Vill inte acceptera helt. Han vågar inte tro. Det är ingen läskig sida, jag känner honom väl! Han är ingen falsk person alls, och han bär inte mer av en fasad än vad de flesta andra gör. Alla har vi sidor vi inte visste fanns, och en vacker dag hittar vi dem om vi är ärliga mot oss själva.
Som Peter skriver, han har sin utveckling och jag har min.

Som Szirius skriver, så skapar jag själv blockeringar, och kanske vissa finns där sedan innan. Jag vet ju att problemet ligger hos mig. När blockeringen ploppar upp är mitt tänkande väldigt negativt om oss, men när den släpper är det som om jag kan känna hur det verkligen SKA kännas….och jag kan möta honom med kärlek för den han är.

#98

Så bra. Du vet nog vad du gör! Och om du vet vad du gör, så borde inte min kritik kunna skada.

Lycka till, jag hoppas att jag överreagerade.

Vänligen/Niklas

#98 Alwyn, jag tror att vi alla har olika vägar att gå i vår utveckling, kanske dom sju strålarna. Visst är det trevligt att kunna diskutera andliga saker med den man älskar, men jag kan nog hållla med resande i #89, blev varm av det inlägget!

Ibland kan man känna och uppfatta oerhört andliga handlingar och känslor hos personer som skulle slå ifrån sej totalt om man skulle sätta ord på vad de gör eller upplever. Man behöver inte intellektualisera allt eller katalogisera, många behöver inte det. De går en annan väg. Låt alla gå sin egen stig.

Visst är det så, Trulig. Precis som du beskriver känner jag att det är. Och nej, visst behöver man inte katagolisera allt.

Och som szirius säger, borde jag låta bli att tänka på framtiden och leva mer i nuet. Jag försöker ofta, och det känns bra….men så glömmer man det lika fort igen.

#97 exakt så funkar jag också. När jag läser om något som gör mig illa (tex i tidningen Djurskyddet när jag läser om hur djur far illa) så blir jag så påverkad att jag blir helt okapabel att älska och vara glad och harmonisk resten av dagen. Det kan ju inte vara bra, när man som jag vill jobba med att hjälpa djur i nöd.

# 101 det är inte alls lätt, jag övar VARJE DAG på det….glömmer också, börjar om…men varje stund är NY

En ständig sak som kommer upp inom andlighet,  är att fokusera på det GODA, så om man tex. vill jobba med djur i nöd , så ska man nog försöka fokusera på all hjälp man kan GE dem, och alla goda människor och organisationer det faktiskt FINNS, som gör skillnad, än att tappa bort sin harmoni i det hemska-  då tillåter man ju faktiskt den energin att dra ner en , i stället för att välja den energin som lyfter oss. Men precis som ovan….lätt att säga, svårt att efterleva…just detta är ju den andliga vägen….att känna efter hur olika tankar får oss att må, och försöka välja därefter…tid och tålamod

Det är ju därför det är lite dumt att man kan läsa så mycket tragiskt i dagstisningarna. Folk som läser tidningen ofta borde bli negativt påverkad… Deras tankar styrs mot det negativa. Tänker på att vad man tänker på blir sanning. Läser man om hemska nyheter, då känns det som att fler hemskheter inträffar.

Jag läser tidningen ibland… Men inte ofta nu faktiskt. Och när jag läser, så väljer jag alltid ut vad jag läser om. Ingen idé att sträckläsa en hel tidning….!

En fråga att ställa sig…

Om jag lever i ett land i frihet, med mat för dagen och någonstans att bo. Kanske med jobb, familj och vänner och är frisk och god.

Är jag inte då, välsignad och fri, att veta och välja vad jag gör med det jag ser och vet sker i Världen.

Är det då inte mitt ansvar min möjlighet att vara ödmjuk…?

Se  den själ jag är och lyssna till hjärtats röst.

Levandegöra, min styrka och kärlek och sprida min Andes Ljus.

_Peter

#104 detdär är nog det första meddelandet du skriver Peter, där jag inte alls hänger med vad du menar. Jag förstår inte vad du syftar till, att man ska göra. Vad ansvaret är.

Jag läser inte tidningen längre. Jag ser det som Niklas, jag vet ju vad som försegår i världen, jag behöver inte läsa tråkigheterna var dag och låta dem påverka mig till att känna sorg. Då sänder man ju ut negativ energi vilket orsakar mer tråkigheter. Där jag har möjlighet gör jag vad jag kan för att hjälpa, det ger mig lycka! Det är något av ett kall för mig. Oftast blir det djur och natur jag hjälper.

jag tänker så här, utifrån det peter skriver.

jag är välsignad och fri att välja vad jag gör med det jag ser och vet i världen. jag kan alltså välja att läsa och höra om allt hemskt och må dåligt - skicka ut negativ energi. eller så väljer jag att inte läsa och höra om allt som händer -men vara medveten om att det händer, vara ödmjuk och genom det sända ut kärlekens budskap i världen. sen hur jag gör det är sin egen fråga.

Jag gör som ts och niklas, jag orkar i dagsläget inte läsa och höra om allt elände.jag vet att det händer, att många människor lider i världen. Jag ber för dem varje dag, jag öppnar min själ och sänder ut kärlekens ljus i världen och jag försöker praktiskt hjälpa dem i min omgivning som behöver hjälp, såsom jag fått otroligt mycket hjälp av människor som dykt upp runt mig när jag behövt det.

genom de små handlingarna, skapar vi helhet.

hoppas att jag uppfattat dig rätt Peter, annars får du gärna fördjupa dig!

…och om man ändå skulle läsa. Då får man ha distans till det =) Eller hur?

Jag läste förr National Geographic. Är intresserad av natur, kultur, och sånt. Sedan tröttnade jag. Tyvärr. Den tidsskriften är full av fina foton. Men ofta så skriver de om hur naturen dör… Djuren plågas. Jag orkar inte läsa den mer. Blir för tungt. När jag slutade läsa, brukade de ha kanske en positiv artikel. Som man blev inspirerad av. Visst är det bra att veta om det hemska som händer… För att kunna förbättra. Men då missar man ju det vackra som faktiskt finns. (även om jag tror att naturen i sin helhet faktiskt är i dåligt skick. Allt hänger ju ihop.)

Men ja. Dagstidningar…. Nyheter. Det är på gränsen till värdelöst. Speciellt aftonbladet. Senast jag läste den i alla fall. Usch. Hur de håller på. Men som tur är har man ett val! =)

/ Niklas

#Ikn02001

Du är helt rätt på vad jag menade…

Vill förtydliga värdet av välsignelsen. Och då tänker jag särskilt på den välsingnelse det är att vi, kanske efter oräkneliga inkarnationer, har nått så långt att vi öppnats upp andligt.

Att försöka se oss själva…lyssna på Själen som talar till oss. Välja att inte försvara vår hopplösa känsla och föreställning, om vad som är rätt och fel och vad det betyder som händer i Världen…och i våra enskilda våra liv.

Det är värdefullt och hedervärt att vara positiv och göra gott…

Men det är inte meningen att må dåligt av att se eländet och reta sig på det ena och det andra…Aldrig på bekostnad att vi inte kan stråla och levandegöra Anden.

Vara ett kreativt verktyg för medvetandet och Kärlekens uttryck.

_Peter

Tack!De sista inläggen handlar om just sånt jag funderat på. Det är så skönt att höra att andra känner likadant. Den sista tiden faktiskt har jag lyckats komma in i längre perioder där jag befinner mej i en energi när det helt enkelt inte finns några problem. Det känns fantastiskt. Helt i harmoni med varandet. Tacksamhet för allt jag har. Jag kan tänka på allt hemskt som händer men skickar ljus och kärlek till de människor som drabbats. Men vägrar ha skuld.

Ja, då förstår jag och visst är det så. Jag försöker ibland förklara detta för folk, som undrar varför jag lever som jag gör….men de förstår inte haha. Vilket för mig visar att de har en lång väl kvar att gå.

Alwyn. Ja, som att man skulle vara lite borta för att man inte läser tidningen, eller dömmer saker som rätt eller fel. Vissa förstår inte… Men det gör inget, så länge man är som man är!

Känner också igen det Trulig skriver. Långa perioder av fullständig bliss… Som att man bara finns, bakom allt. BLISS är ett vackert ord… =) kanske engelskans vackraste. Tycker att man hör på ordet vad det betyder.