Kärleken dör aldrig en naturlig död
Kärleken dör aldrig en naturlig död
Kärleken dör aldrig av sig själv
dör aldrig en naturlig död
den forsar alltid fram som en älv
och den kväver aldrig sin egna glöd
Den dör för att vi inte vet
hur vi ska fylla på nytt vatten i dess källa
den dör på grund av okunnighet
och för att vi inte i den kan hälla
Den dör av blindhet, misstag och svek
dör av sjukdomar och av sår
många gånger på grund av ovarsam lek
det är då man får bära den ut på bår
Den dör av trötthet och brist på fantasi
vilket blir en sjukdom som inte går att bota
anlupen måste den få släppas fri
för att på ett nytt ställe sig få rota
Alla skulle vi kunna anklagas för mordet
för att den överger oss i svåra stunder
den behöver ligga öppet på bordet
för att ge oss de stadigaste grunder
Med tanke på vad jag diskuterar i en annan tråd så känner jag att denna dikten som jag skrivit ganska nyligen kanske borde passa in här.
Kärleken kan vi tyvärr aldrig VINNA över hur mycket vi än slåss mot den.
Kärleken vinner alltid över oss.
För att kärleken skall kännas skön behöver den vara obefläckad.
Fri från sorger, skulder, rädslor och bitterhet.
När den blivit fri är den villkorslös och gör ej ont längre.
/Lena.
#1 Kärleken är inte till för att vinnas, kärleken måste vara fri.
Det är när vi försöker binda den som vi förlorar den på olika sätt och vis.
Kärlek ska vara en följeslagare på vägen, som en bästa vän med ett kravlöst och villkorslöst förhållande.
#0
Kärlek dör aldrig. Man tror att den dör, sedan tappar man gnistan, och minnet av känslan försvinner.
#3 Kärleken kan inte dö, den finns för oss alla som vet hur att vårda den.
Visst är det så! Det finns också en kärlek inombords, som när den infinner sig… Stannar!
/ Niklas
Så här iefterhand så kan jag känna att kärlekskraften ändå alltid varit med mig,,,
Även om det inte kändes så genom de svåra åren.
Annars hade jag nog inte funnits här idag.
Förstår dig, rore.
Minns den gång då jag var närmast att göra slut på mig själv. När jag ser på det nu, så var jag ganska borta då. Något starkt höll mig kvar, och senare fick jag en vän, som har hjälpt mig mycket. Någon månad efter detta vaknade jag upp. Har tagit livet av mig många gånger, bildligt talat. Kroppen har gjort rörelser som i verkligheten skulle betyda döden… Jag har inte dött, men en inbillad sida av mig har gjort det. Flera gånger. Som att skala av skalet på något, och komma fram till kärnan.