Jag la in detta apropå tråden " att veta vad man vill".

Detta är vad jag varje gång kommer fram till då jag känner mig helt  utan koll på vad jag vill. Att jag inte har kontakt med det gudomliga inom mig, att det är DÄR den egentliga rastlösheten sitter.Så snart jag åter börjar känna in/ upp/ ut så brukar en varm trygg känsla infinna sig  - och därefter kan jag uppleva att dessa värdsliga problem är hanterbara, jag blir inte rädd längre, jag förstår att man klarar det.

Då kan man också få en perspektivsyn på detta liv.Att man kanske inte kan göra "fel" val, bara olika val, som leder till olika saker.

Mmm. Tack szirius!

Kunde inte låta bli att kopiera text från en underbar krönika i Tidingen Nära, skriven av Katinka. Tror att detta kan vara en del i denna tomhets känsla. Mycket av det vi har med oss är ett arv som hindrar oss att komma i kontakt med det gudomliga.

 Rädsla:

Låt den falla av dig. Bit efter bit. Rädsla. Se den i vitögat och skratta ett befriat skratt åt den. Ta den i handen och ta därmed kontroll över den. Sluta springa, vänd dig om och Se. Vad det är du Egentligen är rädd för?   För vad är det du innerst inne är rädd för?   Ta bort alla yttre rädslor; pengabrist, kärleksbrist, brist på styrka, skönhet, en frisk kropp, vänner, arbete eller andra "tillkortakommanden". Ta bort dessa rädslor och se vad det egentligen är du är rädd för.   Ta ett djupt andetag. Skriv en lista. "Jag är rädd för…."och skriv ner allt. Allt. Kan du se något mönster? Kan du se vad som döljer sig där bakom?   En rädsla över att inte få. Att inte få det just du behöver. En rädsla över att "alla andra" ska få, men inte du. Att tårtan tar slut innan du hunnit få din tårtbit. Att någon annan ska få jobbet du sökt. Att du ska komma tvåa i löptävlingen. Att dina betyg inte ska räcka. Att ingen ska älska just dig tillräckligt mycket för att vilja stanna kvar.   Detta är din rädsla. Och detta är din illusion.   För i samma stund du ser rakt igenom dina rädslor och ser varifrån detta bristtänkande kommer, varifrån denna tanke att allt finns till alla men inte till dig, ja då släpper det. Dra undan den tunga gardinen, blotta vad som finns därbakom. Ett litet ängsligt barn. Ett litet oälskat barn. Och bakom det, vad står där? Garanterat ett eller flera ängsliga barn; dina föräldrar. Och bakom dem; deras föräldrar. Och bakom dem…   Din rädsla kan ligga så långt tillbaka som sju generationer. Sju generationer! Visst är det väl dags att bryta detta mönster?   Gå ut i världen, sträck ut dina armar, rakt upp i luften, omfamna själva syret och ropa ut din rättighet;   Jag är värd all kärlek som kommer till mig!

Jag har läst någonstans att all rädsla bottnar i att man inte anser sig duga som man är. Att man anser sig vara otillräcklig.Det är den största rädslan, som gör så ont att känna.

Jag har själv upplevt att jag långsamt läker mitt eget sårade inre barn genom att älska min son .Jag ger till honom det jag själv inte fick, och på så sätt ger jag det även till mig själv.

En annan tanke: man kan faktiskt vara oerhört älskad av andra , utan att för den del känna sig värdig.Att bli älskad löser då inte det problemet, det behöver komma inifrån.

När vi är långt från oss själva så känner vi " gudomlig hemlängtan".

Träffade rakt i hjärtat. Tack för artikeln och tack Trulig för ditt inlägg. Bokmärker det här för jag behöver läsa det fler gånger.

Kram

#4 Så sant, så sant. Det låter så enkelt, men det sitter så djupt.

Så sant som det är sagt Szirius

Redan när jag var barn ( vilket var vääääldigt länge sedan) så fick man ju lära sig att lycka/välmående berodde på yttre ting, även om det inte alls på långt när handlade om prylar som det gör idag.

Men jag förstod egentligen inte det där förrän jag kom in i puberteten för då trodde jag att all lycka fanns i en karl och i ett lyckligt förhållande, som så småningom blev en tomtebolycka i ett eget hus. Det där med att man skulle ha ett eget hus var väldigt viktigt i lycklighetsfaktorn.

Där fanns dock en annan faktor som trängde sig på då och då och gav stora lyckokänslor, det var när jag "inredde" mitt hus, när jag fantiserade om att skapa miljön. Det var själva skapandet som gav mig lyckokänsla och som fyllde mig.

Och så är det fortfarande idag 50 år senare, att jag är lyckligast när jag skapar färger och former.

Men om vi ska gå tillbaka till trådens budskap så förstår jag att jag lät mig styras och lät mig tro att lyckan skulle vara på ett visst sätt, att den berodde på antingen en annan människas godkännande eller yttre faktorer.

Det gäller ju för oss som är vuxna, för föräldrar, lärare och andra som ska lära de unga om livet, att leda den unge in på rätt spår och visa rätt vägar.

Gör vi det?

Bra fråga….det vi måste göra som föräldrar är att leda barnen rätt om de är inne på "fel spår"…

Det svåra är att leda dem in på "sina egna vägar" och låta dem falla…här känner de förhoppningsvis av det själva med stöd av vuxna.

Ibland bestämmer föräldrarna vägen för sina små..t ex de måste spela hockey tennis golf…..starka krav skapar olust tror jag och det kan skapa inre tomhet…

Jag tänker på Alfon Åbergs farmor som vid jul sa till honom då han ville ha jul el födelsedag, och nu var dessutom hans kompis sjuk, varje dag:

"Det är bra att du har tråkigt"

…..hur roligt skulle det vara om varje dag är en fest..till slut tröttnar vi.

Att acceptera tomheten är ett steg på vägen att fylla på med innehåll…

Det har du mycket rätt i Ming, att kunna vara ensam och kunna vara sysslolös. Att ha tråkigt är en konst i sig kanske…

Håller med…många barn och ungdomar idag är totalt uppväxta med att ständigt bli matade med saker…det finns inte en tyst stund för eftertanke - då slår man genast på tvn i stället. Jag "tvingar"  min son att ha det tråkigt och tyst - och det är bara att vänta ut gnället, ofta dröjer det inte länge innan han har fullt upp med nåt kreativt bygge i kartong eller vad det nu kan vara.

Vi vuxna behöver också lära oss att ha tråkigt, det är lätt att överboka med "roligheter" som till slut känns som måsten.Man märker att de flesta sitter fast i det där ekorrhjulet av nån anledning…man är så rädd att " missa nåt".

Jag övar på att pritoritera bort…för att ha det tyst och tråkigt lite då och då

Tomheten man känner kan nämligen vara livsviktig att våga känna på - så att man lyssnar på vad det är man längtar efter, och kan leva mer därefter.

Jag funderar på det där att ha tyst och tråkigt. Jag funderar på sist jag hade tråkigt. Kommer på att det inte var när jag var ensam. Det är istället när jag hade en del bestyr som behövde fixas. Det var tråkigt. 

Att bara ligga på sofffan och stirra upp i taket är skönt, inte tråkigt alls.  Vips så mediterar man…