Niklas!

Jag tänker att vårt medvetande, vårt nervsystem och sinne använder sig av det som är känt och tillgängligt för oss. När vi associerar och förknippar händelser och symboliska upplevelser i drömmar eller i vaket tillstånd.

Att du inte är troende på det sättet har säkert inte någon särskild betydelse…Det är budskapet som är det intressanta.

Det kan vara en föraning om en större och mer genomgripande upplevelse?

Det kan vara ett sett, kanske ditt eget sätt att "ta hand om" och konfirmera de erfarenheter du är mitt uppe i med dina *pling och nya insikter.

En fin och värdefull upplevelse skulle jag säga…

_Peter

Jag har haft en föreställning, sedan barn, om Gud. Har inte direkt trott på den… Men denna bild har målats upp i mitt huvud. Himmelen.. Dessa fluffiga moln. Den stora porten, de ljusa färgerna.

Det är inget jag trott på, men det kan ha att göra med att vi lever i ett kristet samhälle. I alla fall, så är kristendomen ganska nära i den här delen av världen.

Den här bilden har känts overklig. Jag vet att Gud finns. Men att "Gud" bara är ett namn, på något. En vibration… Något inom oss som vill komma fram.
Men ändå så har den här bilden funnits med.

Kanske är det så, att mitt undermedvetna vill säga mig något, och tog den väg som skulle vara förståeligt för mig.

Det är som att det finns två jag… Kan låta snurrigt. Men "jag" som människan jag. Som är rädd, tittar bort, blir frustrerad. Arg. Ilsken. Tar illa upp…
Sen finns det någon i bakgrunden. En ödmjuk "jag". Det jaget är inte människan. Den visar uttryck i människan.. "Niklas".
Men dessa två blir mer distinkta. De är snart som två personer. Som att jag snart får välja. Vilket jag, jag vill vara.

Snart står jag där, och båda får inte plats… En måste visa sig segrad. Som att avgrunden snart är här, och jag måste välja om jag vill flyga… Eller falla.
Som att nåt.. ber om att få komma fram. "Snälla, släpp ut mig. Jag vill inget ont."
Hehe..
Det kanske var mitt ena jag som var i himlen…

Jag är rädd för Upplysning. Människan Niklas är rädd för upplysning, storhet, och Gud.
Människan Niklas är räddare för Himlen, än för helvetet. Skruvat, va??

Inte vet jag varför.

Självklart, om jag fick välja vill jag inte till helvetet. Det vill väl ingen. Men det är som att människan Niklas är rädd för det Stora. Det Starka…
Och helvetet är inte starkt, och stort. För det är bara inbillning. Så då väljer man det. Man väljer inbillning..
För man är rädd för verklighet.

Det framkommer inte riktigt om du sov eller gjorde meditation av något slag…

Jag associerar det till ett besök på astralplanet. Det finns tankeformer uppbyggda på astralplanet och på mentalplanet. Det är människors begär och tankar som har byggt dessa och är alltså skapade av människor. En grupp med liknande tankegångar och föreställningar om hur livet är beskaffat bygger tillsammans dessa tankeformer.

Den kristna föreställningen om himmel och helvete finns byggda på astralplanet och en person som tror på den kristna tron kommer ofta till dessa byggda former när de dör. Man kan också besöka dessa platser under sk astralresor.

Jag kan tänka mig att du kom i kontakt med en sådan tankeform och fick se detta. Även om du inte själv tror på Gud på det sättet så kan man ändå komma i kontakt med dessa stora tankeformer.

#3

Det du skriver är intressant. Men det känns inte riktigt rätt…

Jag varken mediterade eller sov. Jag satt framför datorn. Tittade ut genom fönstret… Under tiden. Sånt här kan hända när som helst för mig. Alltså liknande saker. Astralresor, eller upplevelser av tidigare liv. Men jag måste själv tillåta det att ske. Som att jag släpper efter.

Det känns mer som det skrevs i inlägg #1. Även om det ni skriver kanske hör ihop lite?

Möjligtvis, är bilden jag har haft om himlen och Gud… Den mentala bilden. Fantasin, om man så vill. Möjligtvis är den skapad av en sån här tankeform, som du skriver om. Jag kanske har kopplat mitt sinne till detta tänkandet, eftersom jag lever i ett samhälle där detta tänk nog är ganska fast, så att säga. Det sitter där det sitter, även om religionen inte längre har sån stor plats, för de flesta…

Vill fråga om det du skriver:

"…och en person som tror på den kristna tron kommer ofta till dessa byggda former när de dör."

Det låter otroligt, om det skulle vara så. Får jag fråga vad du baserar det på? =)
De som hamnar i dessa former när de dör, är det bara för en viss tid, enligt dig, eller är det för alltid..?
Skulle vara intressant att veta lite mer om hur du menar.

* Niklas

Du kan läsa mer om detta i artikelserien Döden det stora äventyret. Det är bara under viss tid som man är på astralplanet, därefter mentalplanet och själsplanet innan man återvänder tillbaka till inkarnation med en ny yttre form. Under tiden som man är på astralplanet respektive mentalplanet så bearbetar man det som varit under inkarnationen.

Jag tror att dessa teorier baseras på de observationer som en del personer gjort när de besökt astralplanet medvetet(genom astralresor) och nedtecknat sina erfarenheter.

Eftersom du verkar ha en del erfarenhet av detta så kanske del 7  skulle vara intressant att läsa.

Har läst lite i "Döden det stora äventyret" förr. Men kom nog inte till del 7.

Det lät mer troligt, när du skriver att man stannar på astralplanet en viss tid.

Ska fundera mer på det.. Och kolla lite mer på länkarna. =)

# 2 Låter som du pratar om dualismen som mystiker ofta upplever. Det är som att man går på två stigar samtidigt. Man dras ofta åt två olika håll och pendlar mellan själen och personligheten.

Jag har också upplevt en rädsla för att kliva ut i det stora okända och fortsätta med nästa steg på min väg. Jag tror det är när man står på en tröskel.

#7

Jo, det känns rätt. Pendla mellan själen och personligheten..
Haha.. Ibland kan dessa två nästan argumentera inom mig. Eller personligheten argumenterar, och själen.. mer lyssnar.

Har läst nu, om astralplanet. Intressant läsning.

Jag tror i alla fall att min upplevelse var ett sätt att visa mig något. En slags symbol…