Jag försöker också göra så. Dvs tänka positivt, men det känns ofta som en ren omöjlighet då man är omringad av negativitet från andra som påverkar en hårt.

Jag tycker också att det är svårt att tänka positivt och vända det negativa. Ibland funkar det bra och ganska lätt men vissa situationer är svåra att hantera.

När man förändrar tankemönster eller är i en process att förändra sig själv så kan ibland omgivningen kännas som att den håller förändringen tillbaka och att familj och gamla vänner håller fast vid åsikter och tankar om en själv. Det gör det ännu svårare att förändra de tankemönster man har när man bemöts utifrån "att du är ju sån eller sån".

Vi utvecklar gemensamma tankemönster och blir påverkade av varandra och påverkade i mötet med andra. Det gör att ibland kan det vara ganska trögt och den intention man har att vara mer positiv är svår att hålla men man kanske planterar ett frö som kan gro med tiden.

När man förändrar tankemönster eller är i en process att förändra sig själv så kan ibland omgivningen kännas som att den håller förändringen tillbaka och att familj och gamla vänner håller fast vid åsikter och tankar om en själv. Det gör det ännu svårare att förändra de tankemönster man har när man bemöts utifrån "att du är ju sån eller sån".

EXAKT! Omgivningen verkar inte förstå hur gärna man vill ändras och att man är trött på det gamla. Hade den diskussionen med min mamma för ett tag sedan där jag sade att när jag är 50 tänker må mycket bätttre och se mycket bättre ut än när jag var 20. (är 30 idag) Fick till svar att jag aldrig kommer att ändras och att jag är redan som resten av familjen (dvs olyckliga, överviktiga, stressade, negativt tänkande och ständigt tycka synd om sig själv attityden). Hon sade det med en sådan säkerhet att jag blev väldigt arg och hon förstod inte varför jag reagerade som jag gjorde. HUR kan man säga så till någon??

#3 När vi förändras eller när vi har en önskan till förändring så innebär det att människor i vår nära omgivning blir utmanade i de invanda tankar som de bär på. När du förändras medför det att gamla familjemönster ruckas på och din mamma behöver då ta in den tanken och bearbeta detta.

Det beror lite på hur fast man är i sina tankemönster hur lätt eller svårt man har att hantera att människor i närheten förändras. De roller vi har (eller fått) i familjen påverkas väldigt mycket av att det sker en förändring med en eller flera i familjen. Vi bygger vissa gemensamma tankar i familjen och har även gemensamma känslomönster och reaktioner vilket gör att en förändring i en person förändrar positioner och utmanar de andra till någon slags reaktion.

Vi bygger upp tankemönster för att det förenklar förståelsen av oss själva och omgivningen och det är ofta bra för vår utveckling av medvetandet. Men när tankeformerna vuxit sig starka och invanda så kan de bli så pass kristalliserade att ny information eller förändrade situationer inte kommer igenom och då fastnar vi i de system som vi byggt upp. Detta kan ske med individuella tankeformer, tankeformer i en familj eller en grupp, nationella tankeformer och med det kollektiva medvetandet.

ja det är svårt med dessa kristalliserade tankeformer, ont gör det när sånna ska och måste modifieras eller t.o.m tas bort. Kan vara långsamma utdragna processer det där….

Jag tror stenhårt på det med att tänka positivt, varje liten tanke vi har sätter avtryck i universum och påverkar oss och allt runtomkring.

Det svåraste tycker jag är att släppa besvikelse, sorg och ilska. Inte låta dem påverka psyket och tankebanorna… För det är som du skriver, när man tänker på det så göder man det negativa med mer energi… och det är inte bra…

Det handlar om att lära sig att släppa, kasta bort, utan att lagra det någonstans i kroppen eller själen. Acceptera motgångar och tuffa tider, och gå vidare, se framåt. Tänka positivt.

Och lär man sig det så öppnar sig nya möjligheter.Massa nya möjligheter som man förut inte trodde var möjliga…

#3 Hur din mamma kan säga något sånt till dig är ofattbart! Vad är det för negativ och destruktiv inställning? Det är hennes eget inre som avspeglas på allt runt omkring… Klart som sjutton att du kan bestämma över ditt eget liv. Du kan bli och se ut och vara precis den du vill när du är 30, 40 eller 50! Vem hindrar dig? Bara du själv… Stå på dig! Ta ut svängarna i livet och gör precis det du vill med det, det är DITT LIV! Det finns ingenting som stoppar dig! Flyg! Flyg bort från alla negativa tankar och människor! Strunta i dem och gör vad du vill! Du är en fri själ! FLYG för sjutton NU! Det är en underbar känsla, och jag lovar dig att när du står där som 50-åring precis så som den person du vill vara - då kommer du vara så stolt och lycklig att du inte ens kommer märka alla avundsjuka människor omkring dig! Lycka till, och tro på dig själv!

/Ina

#6 Tack, Ina!  Dina ord gjorde mig väldigt glad.

Det är verkligen inte kul att höra något sådant från ens egna mamma, men hon anser nog att hon inte gjorde något fel. Hon är "programmerad" till ett visst tänkade som tyvärr finns i hela min familj.

Jag kommer från polen och de gånger vi åker dit brukar vi ha familjemiddagar där alla samlas, äter gott och pratar. Varje gång jag var där talade och tänkte jag som dem och såg inget fel i det, inte förrän mina ögon öppnades.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med positivt tänkande osv och senaste gången jag var i polen på en sådan middag blev jag chockad över vad samtalen kretsade kring. Det som chockade mig mer var att jag tidigare såg detta som "normala" samtal, men inte nu längre.

Samtalen kretsade kring allt som är negativt i livet. De ojjade och ajjade sig över både det ena och det andra. Prat om vem som hade mest ont i kroppen och vilka mediciner dem åt. Det var så väldigt synd om dem för livet var inte rättvist, vem som hade gått ned mest i vikt eller gått upp mest i vikt. Sedan fortsatte de äta mängder med bakelser och supa. Ständigt detta negativa. Jag säger inte att det är helt hopplöst. De talar om bra saker också, men det är skrämmande att se hur det negativa tänkandet härskar bland dem utan att de är medvetna om det.

Jag var inte medveten heller, men nu är jag det. Och när jag påpekade detta till dem var det som att tala till en vägg. De lyssnade inte. Jag tror helt enkelt att det är för sent för dem i detta liv, men förhoppningsvis får dem en bättre inblick i det i nästa liv.  Förhoppningsvis nådde jag fram litegrann i varje fall … vem vet …

#7 Jag tänker att du går före i din familj och genom att du börjat bli medveten om tankemönstren i din familj och förändrar ditt fokus så sår du ett frö och för in ljus i dessa familjemönster. Det är tufft att föra in nya idéer och tankar och det är motståndet till förändring som din mamma visade dig. Jag tror nog att du nådde fram till din familj på någon nivå.

Det är ganska intressant att se hur tankemönstrena förändras över tid när väl en problemställning blivit medvetandegjort av någon eller några i gruppen. Det kan ta ett tag men tankeformerna kan förändras och då har kanske några personer svårare att bli medvetna om problemet.  

Jag tror att det är viktigt att bli medveten om situationen och att det inte fungerar. Det är ett viktigt steg. Det kan vara ganska smärtsamt att upptäcka sina (eller gruppens, familjens) invanda tankemönster.

Jag har med vissa tankemönster haft svårt att släppa vanan. Även om jag är medveten att det i längden inte är bra så är vanan så stark att jag fått kämpat fram och tillbaka och med tiden förändrat tankeformen succesivt. Motståndet kan finnas både i en själv och i delar av gruppen.

#7 Vad roligt att du blev glad! Och vad roligt att höra att du insett detta med invanda mönster osv, och hur negativt det kan vara för både självförtroende och självkänsla…

Ibalnd är det svårare att se det man lever i varje dag, än det som man har mer distans till. Och invanda mönster kan ibland vara oerhört svåra att både upptäcka och bryta sig loss ifrån…

Därför - ett stort grattis till dig för att du börjat märka detta och inse att du inte mår bra av det och vill göra en förändring! Bara det är ett stort steg! Att vägra finna sig i något som man mår dåligt av, bara av gammal vana. Varje dag, varje sekund i ens liv är nya val. Att inse saker man inte sett förut, och sedan göra en förändring, ett aktivt val att vilja förändra till det bättre - det är stort!

Och ja, kanske ser din familj inte hur deras ord sårar, för dem är det säkerligen en rutin som ger dem någon form av trygghet. Det SKA vara den jargongen liksom. Så har det alltid varit…

Många tänker så: Men så har det ju alltid varit…

Då säger jag så här: Ja, men då är det väl för sjutton på tiden att ändra det NU! Bryt gamla vanor, och skapa din egen nya fräscha framtid där du själv väljer och där inte allt bara går på rutin!

Jag tror på dig och tror att du kommer att leva det livet du själv valt, det du själv ställt dig in på. Har du en målbild i huvudet hur du vill leva, se ut och må om 10 år, 20 år - så finns det väl inget i denna värld som kan stoppa dig, eller?

Och vet du vad jag tror… när din familj börjar se din målmedvetenhet och dina nya tankebanor så kommer de snart att hänga på de också…

/Ina

#8 Nackdelen är att jag träffar dem så sällan, de som bor i polen. Chansen att jag påverkat dem är nog ganska liten, men hoppas kan man. De har nog mer fått mig att se hur jag INTE vill vara. Min mamma däremot har varit mycket värre än vad hon är nu, så även om hon får ur sig otrevliga saker hon inte ens är medveten om, så är hon mer öppen och positiv samt förstående, men hon har fortfarande väldigt långt kvar att gå. Det är nog för sent för henne i det här livet också, men vem vet.  Hon har fortfarande tid för det, men hon är samtidigt väldigt låst vid sitt tänkande. Man får väl hålla tummarna.

Själv vet jag PRECIS vad jag vill vara, hur jag vill vara och hur jag vill må. Jag har också lång väg att gå men jag är medveten om mina problem och vad jag måste göra för att ändra dem, trots att det kräver mycket tid och energi.

#9 Tack igen, Ina! Det är verkligen uppmuntrande att läsa ditt inlägg.  Som jag skrev ovan så vet jag vad jag vill och nackdelen med en familj som är fast i gamla mönster är att de drar en ned igen, vilket gör det svårare att ta sig ur. Men jag tänker inte låta dem hindra mig.

Vi får hoppas att det blir som du säger att när min familj ser min förändring så kommer de också börja förändras, men just nu måste jag ta mig ur deras negativitet först.

Det här är väldigt spännande saker…och svåååååra.Att inse vilket personligt ansvar man har över att välja sina egna tankar.För sinnesstämningen beror ju på vad man bär på för tankar.

Jag kan skratta åt mig själv när jag upplever detta sådär kristallklart:

"här går jag omkring och förstör en underbar dag med mina egna grubbeltankar och orosmoln."

Varför kan en förmiddag kännas hopplös och en eftermiddag helt underbar? Fastän ingenting har förändrats på det yttre planet?Relationerna är de samma, ekonomin detsamma, hälsan densamma….

- Jo, jag bär andra tankar i mitt sinne! Det är magiskt.

För om man lyckas skifta tankarna, så skiftar ens sinnesstämning.Allt sker inom mig!

Detta är en gåta för mig ännu…HUR man lyckas "ta kontroll" över sin negativitet.Det skiftar enormt för mig iaf,från dag till dag.

#10 Det låter jättebra tycker jag!!!

För det är ju faktiskt så att man skapar sin egen lycka, ingen annan kan göra en lycklig eller hel som människa om man inte själv gör sig lycklig och hel först!

Tycker du har ett bra tänk! Stort lycka till till dig från mig!

/Ina