Känslan av ensamhet tror jag kan komma från en djup längtan efter kontakten med själen. Då kan inte andra människor och aktiviteter ersätta den inre längtan efter själen. Du kan tex genom meditation komma i djupare kontakt (mer medveten) med ditt inre och vad som vill uttrycka sig genom dig. Det är också ganska bra att fundera på vad andlighet betyder för en själv för att se vilka slags metoder och varianter av andligt utforskande som passar en själv.

#1 Jag misstänkte något åt det hållet … men i mitt fall vet jag inte …

Vad kan det bero på att min sambo inte känner något sådant?

För mig är det också så som Gaiatri skriver och att din man inte har samma ensamhetskänsla är då troligen att han inte ska söka djupare efter sin själ i detta liv, ELLER så är han redan i kontakt med den, att han närs inifrån.

#3 Min sambo är ateist och det är ofta väldigt påfrestande eftersom jag själv har en helt annan uppfattning. Det går inte att tala med honom om sådana saker utan att han rullar med ögonen och skakar suckande på huvudet.

Jag har en aning. Jag vet att min tjej sa att efter sex så kunde hon känna en otrolig ensamhet. Man känner kärlek men får inte den besvarad. Man har ingen som kan ta emot ens kärlek. Man känner sig ensam på sin jolle ute på öppna havet men man har ingen som kan hålla i årorna. Ingen som kan komma och styra en mot den trygga hamnen.

Kvinnor vill bli styrda, dom vill ha trygghet, stöd, stabilitet.  Dom vill kunna släppa kontrollen. Män vill styra. Det har inget med jämlikhet att göra. Så är det bara. Har man känt kvinnans gudomliga kärlek så inser man att det finns inget vackrare.

Jag tror att vi både som man och kvinna är rätt lika med ensamhetskänslan,

eller att män kan känna lika dan ensamhet som kvinnor..

#4

Har du skrivit ner vad du känner och bett din man läsa det? Ni kan försöka hjälpas åt tillsammans, kanske, tror jag, hmm..

Jag vet ju inte, men det är nog bra att prata om det eller förmedla det via skrift eller annat.

Kanske definiera hur känslan av ensamhet känns eller ge den ett styrkemått?

Eller så behöver vi alla lite då och då lärare och gurus. :)

#7 Jag har försökt ett antal gånger de senaste 10 åren vi varit tillsammans. Resultat är i stort sätt lika med noll. Jag har försökt förklara och han säger tydligt att han inte förstår hur jag känner eftersom han inte känner så. Mest har han nog svårt att leva sig in i det pga hans ateistiska syn. Försöker man tala med honom om andlighet så vänder han i stort sätt ryggen till. Idag accepterar han att jag har en annan tro än han. För flera år sedan kunde han bli riktigt rasande när man bara nämnde andlighet. Då fick man höra att man var inte riktigt klok och trodde på nonsens. Han försökte typ "omvända" mig.

Oj, det var överraskande att han blev arg. Kanske skrämmer det honom också?

#10 Jo, jag blev också överraskad för jag hade inte väntat mig den reaktionen. Jag sa att vi får helt enkelt acceptera varandras syn på saken för jag har inget emot att han inte tror, men han kunde inte acceptera att JAG gör det. Kortfattat var det han som hade rätt och jag hade fel, enligt honom.

Jag tvivlar på att det skrämmer honom. Han är mer den typen som skrattar åt det eller bara rullar med ögonen och idiotförklarar en. Så var det då i varje fall. Idag har han en mer öppen syn. Han accepterar att jag ser på saken annorlunda men i detta liv kommer han förbli den 100% ateisten.

Ibland tror jag att vi träffades av den anledningen. :) Hans gamla beteende mot andlighet var verkligen chockerande. Bara han hade rätt och inget snack om saken, liksom! Men på något sätt har jag fått honom att åtminstone acceptera att andra människor tror och att de har rätt till det utan hans "predikningar" om att de är dumma i huvudet. Nästa steg kommer han kanske ta i nästa liv, eller i detta, vem vet. :)

#10

Vad lite mer exakt är din andlighet inriktad på? Traditionel kristendom eller inkarnationstro?

Jag frågar för att det kan ju finnas något som man kan visa honom någonstans, typ ett litet tempel eller en diskussionsgrupp så att han inte tycker att andlighet bara är fånigt och han ser att det finns fler som tror på samma sak.

#10 Jag är katolik och tror på Gud, men är skeptiskt till bibelns gud. Tror mer på att det finns något där ute, en kraft av något slag, som vi helt enkelt kallar Gud. Jag tror även på liv efter döden, reinkarnation, änglar och hela den biten. Jag har många personliga upplevelser som har sagt mig att det finns mer där ute än vad mina ögon ser. De senaste 10 åren har jag dock varit "låst" och känner mig övergiven pga detta.

Han vet att andra tror på detta, och bryr sig inte. Att få in honom på en diskussionsgrupp om detta ämne lär vara ganska slöseri med energi.

man kan leva sida vid sida utan att dela samma tro.Hemligheten är respekt.

Kanske det inte är just din man du ska dela detta med, utan du kan dela den delen med andra och ändå ha det fina i kärleken kvar mellan er? Min man skulle ALDRIG vilja gå på nån meditiationskurs etc med mig och jag har varit lite sorgsen förut över det,  att inte få dela det med honom , som jag ser att andra par gör.Men jag har helt släppt det, vi kan leva sida vid sida ändå, huvudsaken är att man SJÄLV ser till att fylla sitt liv med det man vill ha.Att få med andra på det , kan man inte göra med tvång.

#13 Det är så jag har levt. :) Dvs respekterat hans syn och jag har fått honom att acceptera min.

Att dela detta med andra blir dock svårt då jag har ingen direkt i min omgivning där jag kan prata om sådant. Jag känner två personer men de träffar jag så sällan att det inte hjälper särskilt mycket.

du delar det med många här inne

Jag känner igen det du skriver Nellie. Jag ägnade 20 år åt att försöka trycka undan min andliga (även mediala) sidan och mådde väldigt dåligt av det. Jag kände mig konstig…och ensam. Först när jag började meditera, gick en healingkurs och fokusera inåt i mig själv började jag känna mig tillfredsställd i livet. En av mina vägledare sa en gång "All den kärlek du behöver finns inom dig". Inte så att vi inte får ut något av par realtioner - de är ju också viktiga :) Men att om vi inte känner kärleken och kopplingen till vår själv så har vi svårt att känna oss hela i alla delar av livet.

Du skrev att du tror på reinkarnation så därför vill jag också inflika med en obsevation jag gjort i mitt mediala arbete. Många människor som idag är ateister bär med sig en känsla av att de i tidigare liv blivit svikna av Gud. Många har på grund av sin tro fått lida och blivit avrättade om de har arbetat andligen utanför kyrkan. Jag hade själv väldigt svårt att ta till mig en gudstro tidigare i livet eftersom jag själv blivit både, halshuggen, dränkt och bränd för min tro. Jag har också levt i en relation där min man blev oskyldigt avrättad av kyrkan eftersom det behövdes en syndabock. Bär man med sig många vittnesmål till hemskheter människan i sin okunskap och rädsla ställt till med kan man alltså ha mycket svårt att ta till sig en tro idag. Det bästa vi kan göra, som jag tror, är att fortsätta att utveckla oss själva och tänka att det finns en anledning störra än vi förstår varför det kan vara svårt för vissa människor att tro på något mer. Jag tror också att vi alla är sammanlänkade i en enda stor energi. Ju bättre den "kollektiva energin mår" desto lättare blir de då för de som mår dåigt att ta sig vidare och komma över sina gamla trauman. Jag hade heller inte någon att dela min tro med i början men efterhand som jag började utvecka min andlighet så gjorde jag många fina nya möten runt om i landet som jag fortfarande har kvar och gör att jag känner mig mindre ensam.

Så som #13 beskriver det, så lever jag också