Våra tankar och känslor.

Jag har nyfiket läst en hel del artiklar här på forumet och funnit dem intressanta. Artiklarna om döden till exempel är otroligt bra och jag är väldigt nyfiken på hur man kommer fram till allt det där med tanke på att vi egentligen inte vet vad som händer när vi dör. Hur kan man då skriva om något så okänt med en så stor säkerhet? Intressant och väldigt spännande som sagt.

Men det var inte riktigt det det här inlägget skulle handla om.

Lite här och där i vissa artiklar och inlägg på forumet stöter jag på meningen "vi är inte våra tankar och känslor", eller något åt det hållet. Det har fått mig att fundera …

Om vi inte är våra tankar och känslor, vad är vi då? Våra känslor och tankar är ju det som skapar den jag är … eller? Utan dem känns det som om jag skulle bara vara en docka utan innehåll.

Jag tycker att tankar är verkligen en rörig och eländig sak. Det är oftast fullkomlig kaos i huvudet på mig, vilket jag inte trivs med. Dvs att tankar bara poppar oväntat upp i huvudet och sedan undrar man var de kom ifrån. Eller att det poppar upp pinsamma tankar som man skäms för som om man sagt dem högt.

Känslor kan också vara en rörig sak och ibland förstår jag mig inte alls på varför jag känner som jag gör angående dittan och dattan. Jag funderar ofta över varför jag känner som jag gör och försöker förstå mig på det utan att lyckas något vidare.

Meningen "vi är inte våra tankar och känslor" får mig att inte bli särskilt glad. Betyder det då att allt jag känner är en lögn? Är det likadant med tankarna? Vad har man i sådant fall för glädje av att tänka och känna om de ändå inte är jag? Kommer allt det bara att försvinna när jag dör? Till exempel: Om jag känner något bra/dåligt för någon kommer jag fortfarande känna likadant inför denna person på andra sidan? Eller om jag tycker om till ex att dansa men hatar att spela fotboll, kommer jag fortfarande tycka det efter döden? Eller är allt det jag känner och tänker bara påhittat? OM det nu är så gör det mig faktiskt bara arg. Vad är det då för mening att genomlida sorg, glädje, kärlek osv om det ändå inte är äkta?

[Mariann]

2010-04-15 10:24

Den meningen för mig betyder att djupast sett är jag min själ eller ännu djupare monaden och på den nivån monaden befinner sig fines inga tankar eller känslor, man har övervunnit/bemästrat dem om man så säger. Dvs att man inte tänker och känner med instinkten. Utan kan kontrollera tankar och känslor. Till den tiden (4 inv) när vi rensat ut dessa kroppar ( astral och mental) så kontrollerar vi dessa områden i medvetandet.

När man dör så lägger vi av dessa kroppar i en process som tar olika lång tid för oss alla, för när man inkarnerar igen så är man "ren" och sitter som själ och beslutar om inkarnationen och vad den ska innehålla i stora drag och vilka begränsningar som ska finnas i de olika kropparna (fysisk, mental och astral) dessa begränsningar beror ju då på tidigare liv. Så så länge man befinner sig på andra sidan i sin astralkropp känner man ca detsamma, sedan beror det på hur snabbt man kan genomskåda den illusionen på andra sidan och då lämnar man astralkroppen på astralplanet och går vidare och lever via mentalkroppen på mentalplanet. Hur länge man befinner sig där beror ju på hur snabbt det ska inkarneras igen och om man har arbete som urtförs på mentalplanet.

Denna mening "jag är inte mina tankar och känslor" används mycket i psykosyntesen av Roberto Assagioli.

Det var lite av mina tankar kring dina undringar, hoppas det sa något…

JackBalton

2010-04-15 11:47

Som jag tolkar det så är det är intellektets och egots övertag över oss människor som det menas med den meningen.

Intellektet är ett verktyg som ska användas när uppgifter, problem osv ska lösas. Istället har vi utvecklat det så att vi fastnar i "tanke banor" och oftast negativa. Intellektet är den röst du hör inom dig när du tänker, men om du säger inom dig när du för en tanke, och frågar dig själv innerst inne om detta stämmer eller inte så kommer du nog bli väldigt förvånad över hur manipulerad man kan bli av sina tankar när man som människa går på "autopilot".

Om du alltid lyssnar och reflexmässigt reagerar på dina känslor istället för att stanna upp och kolla om dessa verkligen stämmer så fastnar man i dessa känslor eftersom man inte låter de gå. I nuet och inne i oss finns det en inre frid med glädje och kärlek. Dessa kommer fram alldeles för sällan och när de gör det så är det bara i snabba sekvenser, sen kommer de andra känslor och tankar som är kopplade till framtiden och det förgångna fram igen som drar ner oss i ett mörker av deprimerade tankar som; han tycker inte om mig, varför gjorde jag så, hur ska jag klara detta osv. dessa tankar och känslor är det för det mesta ingen mer än du själv som bryr dig om, och ändå så låter vi dem dra in oss i oro, ångest och rädsla. Så gott som alla smärta blir orsakat från något utifrån, glädje, frid och kärlek kommer alltid innifrån.

Jag tror vi har ett inre "jag" som alltför ofta blir förblindad av all stress och aktivitet i det dagliga livet.

Hmm Detta blev kanske lite luddigt, men så ser jag på den meningen.

/Jack