jadu… livet som människa med allt vad det innebär är en sannerligen en form av korsfästelse.

men jag tror ändå det är viktigt att acceptera att man är en människa med just allt vad det innebär av positivitet och negativiteter, sedan som jag brukar säga, att när man är medveten om sina negativa sidor är hälften vunnit!

Kram på dig "sister i life"!

Tack för kramen!

Det är en bra bit kvar dit jag vill vara, men det kommer så småningom. Under tiden måste man fortsätta leva med alla dessa måsten som man inte vill ha något att göra med. Det är inte varje dag man orkar med det. Dagar som idag till exempel.

Nelliecelind!

Mmm, visst är det jobbigt att vara människa emellanåt..

Men jag kan inte låta bli att undra,,,

Varifrån kommer alla dina skan och måsten?

Vilka krav har du på dig själv,, och varför?

Släpp lite på pedanteriet,, en liten bit i taget. Jag vet att det är svårt.

Men ska det inte synas att vi lever där vi bor?

Kram rore

#3 Jag är uppfostrad med att "om du inte är duktig och högutbildad är du inte värd särskilt mycket". Detta har följt mig genom hela livet på en osynlig/osagd nivå. Du blir prisat och satt på pedistal om du är duktig, men är du inte det trycks du ned och det rejält! Svårt med andra ord att släppa. Min morfar prisade min brors utbildning framför mig på ett sätt som nedvärderade min utbildning eftersom brorsans utbildning var längre!  I min familj följer man statistiken på hur mycket jobb det finns efter en utbildning. Den som vågar följa sina drömmar är en idiot … kortfattat.

Jag försöker bryta mig från detta mönster varje dag men så kommer min familj med sina predikningar och det slutar med att man blir bara mer och mer ledsen.

Med andra ord har jag otroligt höga krav på mig själv. Omänskligt höga krav kan jag t o m säga och jag är väl medveten om det …

Jag förstår ditt dilemma och det är svårt och tufft att bryta sig loss…..

Det kan vara en smärtsam process att våga gå sitt egna hjärtats väg,,

Det mognar sakta inom en,, även om det inte käns så för stunden,,,

Kram och lycka till

Kan tillägga:

Talade min min mamma i dag om min bror som ska påbörja en ny utbildning till hösten troligtvis. Min mammas första fråga var: "Finns det jobb efter den utbildningen?" Jag blev förbannad inombords, sade inget till henne för hon lär aldrig ändra sitt tänkande.

Jag skiter fullständigt i om det finns arbete efter min nuvarande utbildning eller inte, jag följer det mitt hjärta säger mig att göra, även om det ger mig jobbiga ekonomiska problem.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att påverkas av deras tankar och sätt. Därför har jag så enormt höga krav på mig själv. Jag märker det när jag samtalar med andra människor, att jag har högre krav på mig själv än någon annan som inte tillhör min familj (av de jag träffat och samtalat med om det) och det är en tankeställare.

De dagar som är så där tunga… ljug för dig själv. Gråt en skvätt om du måste lätta på trycket och andas sedan in universums positiva energi. Säg ett mantra, även om du inte tror på det i början så kommer de att bli en sanning för dig. Mantrat behöver vara ett positivt mantra just för dig. Fortsätt att lita på ditt hjärta och följ det om du är lycklig.

Vad gäller din mamma och eventuellt pappa och övrig släkt så sluta sörja och börja accetpera att de har sin verklighet. Du kan inte ändra på dem. Du kan bara ändra på dig själv. Acceptera att de kanske ser dig som misslyckad, men betänk att många fler kommer att se dig som oerhört lyckad och stark som är lycklig i dina val. Och en vacker dag trillar nog poletten ner även för din släkt.

Försök se dina föräldrar bortom det de visar. Se deras osäkerhet och älska dem trots deras fel och brister. De kanske inte kan göra detsamma för dig men spelar det verkligen någon roll? Om de ser saker o ting som en tävling så är ju frågan vem som har nått längst i sin personliga utveckling? Räcker det kanske att veta själv?

Jag vet inte om det hjälper men mig hjälper det att försöka leva och tänka så. Hoppas det kan vara en hjälp till dig.

När det gäller äktenskapets ge och ta tycker jag att det inte finns någon bättre lärare än Dr Phil. Han säger inget revolutionerande men väldigt övertygande praktisk samlevnadsteknik. Det handlar om att förhandla sig till en gemensam strategi i ett äktenskap där båda parter både blir tillfredsställda men samtidigt gör den andra partnern tillfredsställd. Typ hushållsarbete alltså. He he.

Du gör helt rätt som följer ditt hjärta. Vi lever inte bara en gång. Se det här som ett andligt test och en utamning, där dina andliga resurser kan frigöras. Det är inte lätt, men det är fullt möjligt!

#7 Jag har accepterat att min släkt är som de är och jag vet att jag inte kan ändra dem. Jag kan bara visa dem vägen och jag tror att min mamma har börjat följa den, men bara lite. Det glädjer mig för varje steg räknas. :) Samtidigt är det alltid ledsamt att höra deras predikningar och samma gamla visor som de alltid kommer med.

#9 Tack! :) Jag försöker se det på det sättet hela tiden.

Jag sticker ut hakan och påpekar att det inte är trovärdigt att dels säga att man har stora krav på sig själv och samtidigt att man skiter fullständigt i vad ens föräldrar tycker och tänker.

Din mamma ville kanske bara prata med dig som en vuxen till en annan om arbetsmarknadssituationen i allmänhet och vilka trender et finns, men kan inte göra det så bra därför att ni är så låsta i ett känslomässigt kalla kriget.

När tänker du starta nedrustningssamtalen? Behöver du en medlare?

Kan hålla men Hukanson i detta, en uppgörelse med din mamma är nog på sin plats, vi har ju alla karma att utarbeta och detta är nog det du har att ta itu med,

jag har själv upplevt det med min mamma, ett riktigt krig, men idag är vi ännu närmre som vuxna människor och respekterar varandras åsikter fullt ut…

det är nog oundvikligt i längden..ta tjuren vid hornen och kör på istället, du kan aldrig springa ifrån det..ju längre du väntar desto plågsammare blir det…man kan bara bli det man är ämnad för…

Lycka till

#12. Tror du inte jag har gjort det? Jag har pratat med henne men tyvärr så är det inget hon förstår. Vi har inte en dålig relation, min mamma och jag. Det är bara hennes sätt att tänka som gör mig ledsen. Hon kan få ur sig saker som sårar mig och hon förstår inte det hur mycket jag än förklarar. Därför har jag accepterat att hon är på detta sätt och jag försöker att inte ta åt mig  för då blir jag bara frustrerad och olycklig.

# Jag tänker inte förklara för någon som inte känner mig varför jag har höga krav på mig själv och varför jag väljer att inte ta åt mig vad min familj säger. Att däremot säga att jag skiter i vad de säger är att ta i.

#13

Hej Nellecklind…. Nu har jag läst det du skrivit. Jag tror…. att du behöver fånga din tro på dig själv, att kriga med mor blir bara mer bekymmer - för dig. Fokusera på dig. När familjen kommer med negativitet till dig, säg nej. Ta en paus ifrån dem, markera när du känner att det är nog. Viktigast är att du tänker på dig.

Du gör det du vill med framtiden, följ hjärtat och då blir det rätt! Då blir det bra och det blir inga skulder. Mamma har sin insställning och den kommer kasnke alltid att vara så, okej, då får hon ha det. Inte behöver du lyssna på det? Du vet ditt värde och hur bra du är, ingen kan tala om något annat

Jag förstår att du vill att familjen ska uppskatta det du gör, men börja med att göra det du vill, bli stark i det och stå upp för det - resten kommer.

"Jag sticker ut hakan och påpekar att det inte är trovärdigt att dels säga att man har stora krav på sig själv och samtidigt att man skiter fullständigt i vad ens föräldrar tycker och tänker."

Klart man kan ha stora krav på sig själv OCH skita i vad föräldrarna tycker! Kraven kan komma från annat ifrån Sen, kan det vara en känsla av att hon vill skita i kraven från föräldrarna, men det är svårt…. Men klanka inte ner på det och skriv att det "inte är trovärdigt" …

Vad det gäller städning och ordning hemma, kanske släpp lite på kraven där och sätt upp regler som ska följas hemma. Skapa ett belöningssystem kanske?

I vilket fall, lycka till och hoppas att du skiner upp snart och mår bra

#14 Tack! :)

Jag vet precis vad som krävs av mig, dvs vilka ändringar i livet jag måste göra för att börja må bättre. Det är där problemet ligger. Jag vet inte hur jag ska ta det steget utan att såra någon.

#15

Var så god…

Det låter kanon tycker jag! Förmodligen kanske det inte går att undvika, i alla fall till en början. Men, sen kommer du att må bättre och de kommer att se det - och förhoppningsvis då må bra i det.. Om inte, så kan du inte stå för hur de känner sig. Du först och främst, allra viktigast.Det kan ta tid, men låt det göra det och det kommer bli en spännande resa. Som att lära känna dig själv, på nytt

# 13 Ursäkta!

Men utifrån dina inlägg kan jag bara tolka det som att du behövde råd??

Om dom sedan är fel, fråga inte om du inte vill ha svar…

# 17

Klart hon ville ha råd, och fick det, men som rådgivare får man också räkna med att svar - på sitt råd

#17 Sorry! Det var inte meningen att låta argsen. Läste precis igenom min tråd #13 och upptäckte att den var lite arg.  Det känns bara lite som att sådana råd är bra, men kommer inte med något nytt, om du förstår. Blev nog lite ilsken pga att #11 skrev att min mamma bara vill prata om arbetssituationen. Jag känner henne väl nog att veta att en större tanke ligger bakom en sådan fråga.

Sorry igen!

Om vi ber om råd i en sådan här sajt, måste vi väl ändå räkna med att vi i grunden vet väldigt lite om varandra, och att råden, om någon vill svara, faktiskt måste bli lite slumpartade. Vi kan ju inte kräva all världens djupa insikter i våra personliga problem, menar jag. Detta bara som en allmän reflexion i frågan.

# 19

Sant… I så fall kanske man får gå till en terapeut, eller liknande

# 17

Och inte ta åt sig personligt ifall man givit ett råd som inte passar personen i fråga.

#19 ett litet råd bara: nästa gång din mamma ställer en fråga och du känner att det ligger en bakomliggande stor tanke av elakhet som orsak - ta ett djupt andetag och fråga henne om det verkligen är det hon frågar om som hon vill prata om? Be henne sen att hjälpa dig igång med samtalet genom att förklara varför hon frågar, och frågar just dig.

Var detta till någon hjälp?

#19

Du behöver inte alls be om ursäkt, mitt syfte var inte att få rätt, utan att väcka dig lite…jag tar inte illa upp…

Min tanke i det hela är att du kanske ska se hur du reagerar gentemot andra människor, det är bara du som kan känna vad du upplever, som med din mamma, du vet att du inte kan ändra på henne, alltså måste du ändra på dig själv…det var min insikt mot min mamma…

Försök ta reda på vad du egentligen känner när du blir upprörd i vissa situationer, det är bra att stanna upp ett tag och ta tag i kärnan… för den finns där,

men det kan vara så att du är rädd för att se det…och vad är då det värsta som kan hända? att du tappar kontrollen…man dör inte av rädsla..eller hur…

och be inte om ursäkt för att du reagerar, det gör inte jag, vi är känslomänniskor allihopa…

#23 När det gäller min mamma brukar jag oftast bita ihop och som #19 skrev bara ta ett djupt andetag, men samtidigt är det inte den enklaste saken att inte bli påverkad inombords. Jag vet vad för slags person jag vill vara och jag strävar efter det, men vägen är lång och bökig.

Vanligtvis är jag en väldigt lugn och sansad person men många års stress och motgångar har byggt upp en kort stubin och lätt irritation. Det finns en gräns på hur mycket vi människor tål och orkar … jag har passerat den gränsen för länge sedan.

A Course of Miracles ställer en bra fråga : Vill du ha Rätt eller vill du vara Lycklig ?

Det finns tyvärr både mammor och pappor som inte kan acceptera att deras barn blivit vuxna, självständiga människor med rätt och förmåga till egna val.

Dessa som gav liv börjar agera på motsatt sätt - att ta sig rätten till sina barns liv. Kan det vara det som är roten till din konflikt och sorg, Nellieclind?

#26 Hm, kanske. Min mamma har ett enormt kontrollbehov och har alltid en bedömmande blick i allt vi gör, jag och min bror. Jag har också ett stort kontrollbehov, skillnaden mellan mig och min mamma är att jag är medveten om det och försöker arbeta med det i den mån det går just nu, medan min mamma inte är särskilt medveten om det.

Vi får inte glömma vad som orsakar dessa konflikter, det är bara rädslor, och kan man försöka se igenom det så blir det lite lättare att hantera…

sen är det viktigt att förstå att acceptansen spelar stor roll i detta…

Ju mer man förstår bakgrunden desto större acceptans kan man bygga upp…

I #0 berättar du om en konflikt som du upplever det - du både vill och inte vill städa hemmet.

Du känner att du MÅSTE städa ditt hem.

Du känner att du AVSKYR att städa ditt hem.

Du känner att du AVSKYR oreda därför att du VILL ha det rent och välordnat i ditt hem.

Denna konflikt blir till ett energikrävande grubbel som tär på dina krafter och gör att du måste sjukskriva dig och stanna hemma. Bara med din son får du en harmoni som läker dig.

Du vill göra det du vill göra men hindras av att göra det därför att du upplever motsatta krav - din mamma kräver att du städar och din sambo motarbetar att du gör det. Du upplever att vad du själv vill inte spelar någon roll - det är ingen som bryr sig. Du ser ingen lösning, finner ingen väg ut ur problemet.

Visst kan man söka orsaker och så men det är nog viktigare att du hittar en praktisk ledstång att hantera detta innan ditt "tänkande" för dig till längre sjukskrivning. Kom att tänka på en term "post-barnafödande-depression" eller vad det heter. Kanske du har en släng av detta också??