Kan det vara så att om alla var medvetna om hur bra det känns att vara där i döden inte skulle vilja vara kvar i livet, framförallt när livet blir svårt med motgångar o dyl. För att förhindra att man avslutar detta liv för snabbt är rädslan ett sätt att få dom som har varit så nära att dö, och många andra som är rädda för döden ändå, att vilja vara kvar i livet?

"1

Jo så skulle det kunna vara.

Som jag kände det då när jag var på väg bort så gjorde det mig ingenting. Men jag fördes milt och bestämt tillbaka.

Kan det vara samma krafter som håller mig kvar här i livet genom rädslan för att dö här och nu?

För jag vet ju någonstans inom mig att det inte är farligt att dö ändå. Ändå blossar rädslan upp inom mig. Jag tycker att det är lite lurigt och förstår inte min egna reaktion.

Kan det vara själva orsaken till att dö som skrämmer dig egentligen, inte döden i sig??

Nej, det käns inte så heller

Eller om det helt enkelt har att göra med separationen från de som man älskar.?!

Jag tänker att det kanske inte behöver vara en rädsla, utan en inre kraft som vet att tiden inte är NU, så därför känns det som att du inte vill dö ? Om det var meningen att du skulle dö nu så skulle inte den tanken skrämma dig, men nu vet något i dig att din plats är här, du har arbete kvar att göra och därför ter sig döden främmande…

Det är inte rädslan som håller dig kvar här, utan din livsuppgift…så ser jag det…

När tiden är inne kommer friden att återvända, som du kände när du var på väg….det tror jag absolut.

jag tänker att när jag analyserar mig och döden, så är det nog mer en rädsla för att lämna mina barn och man ännu, inte färdig tycker jag…

Döden i sig är jag nog inte rädd för, jag vet att man inte dör i den meningen ju så.

Så det finns där det där dubbla som du nämner rore, att veta men ändå vara "rädd".

jag säger ofta när vänner pratar om döden, ahr ju en nära vän som upplevet några dö omrking sig, att det verkar vara något lättare för oss att acceptera döden, men jag vet inte hur jag sjlv reagerar den dagen den står på tröskeln… man kan ju spekulera i hur man då möter det, men veta går ju ändå inte förään man faktiskt står där.

Du har ju då gjort det rore och ändå kommer du tillbaka med viss rädsla, så det är nog inte helt enkelt det där med döden.

Alltid så lätt att säga när den är långt borta ( eller upplever den långt borta)

# jag tror som du…man har en livsuppgift och den är inte färdig, det är inte meningen att man ska dö eller vilja dö förrän den är "klar"

#5. Hej szrius!

Jag rös hela ditt inlägg igenom och det käns som du träffat rätt. Lättnaden sänker sig inom mig. Stort tack/.Kram rore

#6. Hej Mariann!

Jag tänkte mig nog att "rädslan" kunde vara samma kraft som tog mig tillbaka till livet, fast  i en annan form?

Låter luddig men jag kan inte riktigt förklara, hoppas du förstår vad jag menar ändå./Kram rore

(nu har jag bara läst originalinlägget)

kan bara se till mig själv. Jag känner mig inte ett dugg rädd för själva döden, då jag är så övertygad att själen lever vidare och att det kommer att bli spännande. Men däremot är jag ju van vid att leva detta livet och jag har förväntningar på detta livet. Därför vill jag inte dö. I alla fall inte på si så där 65 år. Så rädslan man känner är väl rädslan att inte få fullborda de planer man har för detta livet.  =)

kul att nu läsa andras inlägg och se att vi har lika tankar.

Ja, det är intressant faktiskt att se och läsa era inlägg.

Det är så lätt att bara fastna i känslan

av rädsla utan att förstå varför.

Så tack så jätte mycket för era svar.

Nu har det lilla vilsna inom mig hittat hem igen./Kram

Nu har jag inte läst igenom allas inlägg så det kanske blir upprepning.

Men jag tror det är lätt att lockas i den känsla det måste vara att vara på väg över till andra sidan, bara lugn och inre frid. Men sen vill ändå det undermedvetna och kroppen tillbaka för man är inte klar här nu. Dock kan man efteråt känna sig vilsen och få ångest över att man faktiskt kunde tänka sig att släppa taget. Gör inte det. Man får lov att känna så, efter ett tag återfår man tacksamheten av att vara kvar här.

Kram

När min äldsta unge var ungefär 6 år….började hans tårar rinna, under tiden vi åt frukost….När jag undrade vad som händer, började han storgråta med orden "- Jag vill inte dö".

Det blev en prövosam tid…Flera av våra äldre släktingar, samt en granne dog vid denna tidpunkt. Dessa människor umgicks vi med ofta…..så det fanns orsak till dessa känslor….

#8 vad skönt att höra, det glädjer mig att det känns bättre nu

#13 Min son hade också en sån period när han var just 6, då han funderade mkt på döden och grät för att han inte ville att nån skulle dö….Jag läste då att de flesta barn börjar ha funderingar kring döden just i den åldern…

Jag är inte heller rädd för döden och det har funnits stunder då jag velat vara bortta - tror att livet har oändliga former efter detta.

Väntar bara på den upplevelsen.

Vad som jag måste göra är att stanna kvar för dom närmaste som kanske behöver mig.

Jag kan däremot gripas av rädsla inför att min man eller son ska dö… att själv dö känns som något spännande att uppleva, men att vara kvar på jorden när andra ger sig av kan få mig att känna mig fängslad nästan….

Eterkroppen är ju en vanekropp så det är inte konstigt att det blir en stor smärta och förlust att mista sin käraste om man levt nära i många många år.Det är många processer i de olika kropparna som sker,  inte bara i känslolivet…