Tål ju att tänka på.

Det här stöder ju lite alla teorier om att vi lever tillsammans med samma personer under flera liv…Våran karma smälter in i varandras

"Alla du möter är dina läromästare"…vissa mer än andra.

Vi har nog alla att lära vissa saker mer från andra, men även en sk. läromästare har ju att lära..

# Absolut, ingen är fullkomlig…på detta planet.

Livet vore bra tråkigt om man en dag tyckte att man visste allt och inte hade mer kvar att lära…

Just faktumet att man aldrig är fullärd tycker jag är bra. Det är ju nyfikenheten, lusten att förstå, få veta mer som är den bästa drivkraften här i livet…

en drivkraft kan vara att lära sig för att i sin tur hjälpa andra…i sann pedagogisk anda.Man får hjälp av dem som vandrar före och hjälper i sin tur dem som kommer efter, i en evig vandring tillsammans där vi alla hör ihop och har en viktig funktion i ledet! Halleluja vad det lät klämkäckt, hahahaMen för mig är den bilden himla fin…

#7 Det är precis så det är meningen det skall vara, att hjälpa varandra. Man kan både utveckla sig själv samt försöka hjälpa andra framåt. Man utvecklar faktiskt sig själv genom att stå tillbaka och utan tanke på egen vinning och belöning, hjälpa sin nästa.

Det är väl så forumet fungerar, lite som en religion i sig. Vi lär ju av varandras åsikter här inne hela tiden.

#7 Helt i min linje.

Men att stå tillbaka för andra så till den grad att man utvecklar ett martyrskap och blir bitter finns ingen poäng i… Jag förutsätter att detta att stå tillbaka för andra måste göras med glädje om det ska vara av värde… Eller?

Självklart… Utan minsta tanke på egen belöning..Givetvis hör bitterhet inte till där.. Förlåtande i hjärtat till alla…

När du kan säga "Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra" och verkligen mena det.. För att sedan lägga över allt i din faders händer. Jesus gjorde det på korset "Fader i dina händer befaller jag min ande"

Kan du säga llt detta och verkligen mena det, då har du klarat 4:e invigningen och behöver inte födas på nytt i den fysiska världen…Utan kan fortsätta jobba för mänskligheten på andra plan eller göra som Maria gå över till Devariket…

Jaha vad djupa vissa är och man får läsa om och om igen…  Jag kommenterar när jag har läst ett par ggr. Astrid

Du är välkommen…

#14

Just det, djupa var ordet!

Dom verkligt esoteriska delarna av Teosofi är ännu djupare.

Men kanske inte skall lägga ut om det blir krångligt att läsa, jag själv är absolut ingen hejare på allt detta utan måste smälta och diskutera med andra innan bilden klarnar

"I enhetsepokerna inkarnerar dessa individer i samma klan och släkt för att odla samhörigheten även i fysisk tillvaro."

Skulle detta innebära att ens familj och släkt har gemensamma uppgifter om det är en enhetsepok… Och att om ens familj och släkt har dålig sammanhållning och lite gemensamt - då är man inne i en söndringsfas?

Innebär då detta att vissa är inne i en enhetsepok medans andra, paralellt, är inne i en utav söndring? Måste alla vara inne i samma fas eller excisterar dessa båda på en och samma gång beroende på familj och släkt?

#18 …fortsätter på dina tankar…Kan det inte vara så att man befinner sig i olika faser i samma familj/släkt och att det är en del av utmaningen/utvecklingen att man trots detta utvecklas i det man har som uppgift i denna inkarnation trots olikheterna…

#19… Hm, du menar att man individuellt, inom en släkt/familj, kan inledningsvis befinna sig på olika plan och sedan närma sig varandra så att alla befinner sig på samma i slutänden?

Fast… rent hypotetiskt räcker det ju med att en enda inte kommer överens med alla övriga för att allt ska gå i stöpet… Då blir det ju söndring.

#20 Åhå min käre Watson, det är väl det som Aldebaran menar med att först när vi kan säga; Fader förlåt dem…Ingen enkel uppgift vill jag lova. Är det inte så att de nära och kära är våra största utmaningar? MEN när dagen kommer å det gör den att vi verkligen och i hjärtat kan uttala detta DÅ är vi redo att gå vidare på utvecklingsstegen.

#21 Dr. Livingstone I pressume…

Jo, där har du en poäng… Fast då gäller det att få alla i en hel familj att ha överseende med gemene mans fel och brister fullt ut till både kropp och själv…

#22 Ja, suck! Det är ju inget som utförs i en handvändning precis, men dock en utmaning…

#23 Jaaa… Lååååååång tid kommer det att ta…   

(det finns ingen möjlighet att byta ut särdeles kniviga släktingar va?)

Ni kan ju tänka er i alla dom fall där det utförs sk. hedersmord, utfrysningar etc etc vilken karma dom tar på sig.. Vägen är lång och krokig för flera av oss.. Många har jag hört säga har på forumet "jag tror inte alls att det tar så lång tid för det går snabbare nu"  Kanske detta är sant… För en del, för en majoritet av mänskligheten så kommer det att ta ett tag är jag rädd…

#25 Hur fort eller snabbt det går är, om jag förstått det någolunda riktigt, beroende på gruppens gemensamma insats… Trots detta kan enstaka individer stjälpa hela lasset…

Även om den som utför exempelvis ett hedersmord får bära ett uselt karma faller ändå hela familen med som dominobrickor, oavsett vilket liv de levt…

Det blir på något sätt - ingen kedja är starkare än den svagaste länken - syndromet. Misstänker att det inte räcker med att hela familjen i sina hjärtan ärligt förlåter missdådsmannen… Han själv bär ju på hat…

precis… alla drabbas på olika sätt

Hmm, någon brådska ska man nog inte ha…Det säjs ju att när man är över på "andra sidan" vill man omgående återvända för att jorden är en spännande plats att utvecklas på…

Det är bara nog den känsligaste delen av astralkroppen som dras tillbaka av sina anörigas sorg.. Men det är Monaden/själen somefter kausualplanet vill tillbaka.

#28 jo, så har jag också förstått det,att det är här nere vi kan komma vidare.Sen när man väl är här och får uppleva en hel del "vedermödor" så kan man ju undra vad man tänkte egentligen,haha - fast det är en bra infallsvinkel( för mig iaf) att tänka att jag faktiskt valde denna livssituation och denna släkt av ett högre syfte, och att min uppgift är att göra det bästa av det…

För mig brukar tyngden lätta när jag lyckas ha hållningen att de största problemmakarna är mina bästa lärare.

#30 Ja sett ur den aspekten är det ungdomarna som är mina "läromästare" och inte jag som är deras…

Jag undrar ibland om man omedvetet, via det undermedvetna, här på jorden väljer saker som egentligen är helt vansinniga, men ur ett själsligt utvecklingsperspektiv är riktiga högoddsare…

#31 Ja, det ger ju en förtröstan när man enligt jordiska perspektivet tycker att man varit helt ute o cyklat…

#32 Mmm… Förutsatt att man lär något utav "cykelturen"

#33 Dr Livingstone ni är så klok…

#34  Nöjet är helt på min sida käre Wattson…

Och inte minst ens barn kan vara stora läromästare - vad kommer till problemmakeri.Eller svärmödrar,chefer,syskon och försäkringskassan andra

eller tom. skattemyndigheten 

Jo… Men jag tror ändå att de inom släkten väger tyngst - det är ju inte lika lätt att be dem försvinna ur ens liv… Man tvingas leva och dras med dem oavsett vad…

Andra utanför släkten kan man undvika…

Vänner kan man välja, men släkten har man oavsett..

#39

Stämmer fint det.

Intressant!

Dock måste jag vara motvallskärring och ställa en fråga om hur det kan komma sig att vissa människor upplever sig själva ha "hamnat fel" både vad gäller familjegruppen eller till och med det geografiska området.

Av samma anledning.. Dom är vana att under flera inkarnationer leva tillsammans med vissa. Helt plötsligt under låt oss säga efter 10-12 inkarnationer så slängs man in i en grupp kanske i den yttre bekantskapskretsen för man har något att utföra där..

Sedan tror jag det kan bero på hur man hängt av sig personligheten i det övre mentala planet (åxå kallat Kausualplanet)

Reinkarnerar jag innan jag hängt av mig personligheten (i detta fall Aldebaran) så tar jag ju med mig min manliga personlighet tillbaka i nästa liv. Om jag då föds som kvinna så kan det ju bli jobbigt och tvärtom.. Hur många gånger har vi inte hört människor säga "Jag är född i fel kropp, detta är inte jag"

Jag vet ju naturligtvis inte om det till 100% är så som jag skriver ovan, men jag har hört detta från vissa håll inom det esoteriska. Sedan tycker jag att det verkar rimligt att det kan vara så.

Jag själv har ett strakt minne/minnen från mitt tidigare liv. Där jag dog ombord på slagskeppet Bissmarck den 27 Maj 1941. När det sköts sönder och samman av halva den brittiska flottan.

Jag var bara ett par tre år när jag pratade om kanonbåt som hette "bissma", om eld, explotioner allt möjligt sådant. Alltså långtifrån var en normal 3-åring på 60-talet kunde något om. Alltjämt idag har jag levande bilder i mitt huvud om hur det såg ut under denna sista strid. Lukten, krutröken, skriken, explotionerna, kanondånen från egna kanoner. etc etc…

Jag var man i det livet och ibland identifierar jag mig med honom vilket gör att jag är glad att jag föddes till man i detta livet åxå…

Jag förstod tyska redan som liten, trots att jag inte kunde prata det, men jag kunde tala om för mina föräldrar vad dom sa och detta redan som 6-7åring..

mmm kanske pladdrade på lite för mycket här nu…men men så kan det bli ibland..

#42 Äsch då, det är väl inget fel att ha behov att berätta om sina andliga upplevelser… jag retas bara

Det finns en "teori" som menar att även om man har dessa tydliga minnen från ett tidigare liv så behöver det inte vara ens eget, utan att man kan ha mött denna personlighet när man var på väg ner och den andre upp ( du vet, i fikarummet utanför sankte Per) och så tar man med "ett minne". Vad tror du om sånt?Svårt att veta nåt kring detta såklart, men det verkar ibland rimligt…

Hmm har aldrig hört talas om det innan. Är ganska så övertygad om att man känner på sig vad man upplevt. Det är ju inte bara fragmentminnen jag har direkt..Namn, platser, andra personer i min närhet etc etc.. Sedan tycker jag kanske att det är lite långsökt med minnen som smittar av sig till andra…

Dessutom så dog ju den här killen 24 år innan jag föddes så jag har ju inte mött honom på vägen tillbaka dierkt…

Vad jag vill säga att den person som har minnen kan avgöra det själv, du känner det i ditt inre.. Själen/Monaden känner igen sig själv så att säga.. Detta liv blir väl det enda av dom tre jag kommer ihåg dör jag inte dör i krig…Hoppas jag

Mycket intressant detta. Har några frågor till, en tar dem imorgon.

Nu är mina ögon trötta och vill läggas sig, så det är väl bäst att jag hänger med :-)

Vad hade du för frågor här #45?

Jo, det är väldigt intressant och jag har haft många funderingar kring detta. Håller nu på att läsa lite om astral- och kausalkroppar och reinkarnation.

En liten tanke om detta att man väljer att födas in i en helt annan grupp kan ju också vara för att man behöver denna utvecklingen som detta medför i den nya gruppen, men det kan kanske också vara för att någon i gruppen behöver nya impulser. Lite funderingar bara………….

Det var väldigt spännande med din upplevelse om detta slag 1941. Helt klarat att du var med där annars hade du ju inte kommit ihåg.

När jag var väldigt liten så var jag livrädd för stövlar. Det spelade ingen roll vem som bar stövlarna för jag var livrädd och gömde mig. Speciellt rädd var jag för "drickagubbens" stövlar, han som kom och levererade svagdricka och läsk en gång i veckan. Han hade på sig ett par svarta läderstövlar, väldigt höga och vad jag minns mycket välputsade.

Vid en regression jag gjorde 1997 gick jag tillbaka till tiden för den franska revolutionen, men det var inte det som är intressant här. För jag kom även tillbaka till ett liv då jag ligger på marken och ser kullerstenar och dessa stövlar. Känslan blev så stark så att mediet fick avbryta sessionen.

Jag har vid senare tillfälle fått en avläsning då det kom fram att jag var fånge i ett ryskt krigsfångeläger. Det måste ha varit någon av krigen kring ryska revolutionen antingen innan 1917 eller strax efteråt. Jag var soldat som blev tillfångatagen och torterad och dog där i lägret.

Nu kom jag ifrån ämnet som handlade om grupper dock. Jag har lite fler funderingar kring detta, återkommer senare :-)

Mycket av fragment man har som lite och som sedan följer med upp som vuxen kommer ju ganska så säkert ifrån tidigare liv..

I mitt minne så är det ju inte bara fragment utan hela delar samt längre minnesbilder. Vilket då enligt esoteriska lärorna betyder att jag har samma astralkropp som förra livet. Kommer ihåg stämningen under natten innan slaget vi visset ju att vi var upphunna och att vårt roder var låst så vi kunde bara gå i cirkel och inte i hög fart. Ett litet dubbelvingat engelskt flygplan hade fått in en ren lyckträff i aktern och förstört manöverförmågan..Vi blev en sittande fågel så att säga.. Det är som om jag skulle sett en DVDfilm om detta som utspelades ombord ganska så detaljrikt..

#48

Det låter som Bismarck.

Kan man ha samma astralkropp två gånger? Kastas den inte åt förgängligheten?

# 48

Enligt liknade minnen som jag har så har vi nog stridit på samma sida och för samma nation.

Det var på Bissmarck och normalt har man inte samma astralropp två ggr.. Normalt har du inte så här starka minnen heller…

Mina minen är mer vaga, men de har återkommit.

Jag hade svart uniform var säkert 1.85 i längd om inte mer, stolt som "Fan" själv och väldigt fåfängd. (i dag är det det minsta jag är)

Troligen i öst (Ryssland), jag var mycket stolt över mina fina "Sovjetiska handskar" i ljusbrunt läder.

Jag har också minnen från ett krigsslag, båten är satt i brand och jag ligger i vattnet, det är mörkt. Jag vet inte om jag omkommer där men tycker inte om att åka båt och upplever mycket obehag om och när jag står vid relingen…Jag hör skrik överallt och trä som faller från båten, jag har gula byxor och blå jacka, uppfattar mig som man/yngling.

Jag har straka minnen från dånet och vibrationerna från det förliga kanontornet (ettans torn), när vi inledde den hoplösa kampen.. Det är det man nästan ser helt klart bara jag blundar..Aktiviteten, laddning, avfyrning samt dom dova starka smällarna…