Hej

Morgonen började med att jag gick in på den underbara ängel sidan och fick ängeln för dagen RISK. Hu jag rös men sen insåg jag att i dag ska jag ta tag i en sak jag ska sätta på pränt sådant som följt mig genom livet.

jag har länge funderat på varför det är som det är. Varför Tex. har jag inte förens nu hittat en mentor och en kurs att gå?

Vad har mina rädslor legat i ?

Varför har jag alltid tänkt att jag är egoistisk som vill lägga pengar och tid på mig?

Ja det tycks som att man får endast vetskap om det man kan hantera av sina egna gömda mörka skrymslen.

Detta är inte en skrift för att få någon att tycka något om mig utan det är mitt sätt att få det på pränt att våga ….

så jag börjar med att tacka för att jag får öppna dörren till mitt inre och lätta lite på trycket ……

Jag har haft en tuff uppväxt på många sätt. Jag har varit rädd för allt. Mörker, höjder, trånga utrymmen ja allt man kan komma på.

Utåt har jag varit stark varit klassens clown mm men inåt har jag tex om något hänt på skolan och ingen skyldig funnits har jag trott att det varit jag fast jag inte ens varit där.

Jag har aldrig varit riktigt bra på något förutom att vara känslig, vara konstig, rita konstiga saker, leka med personer som inte finns ja ni förstår att mobbing av mig inte var så svår.

Jag har flyttat hela mitt liv som barn aldrig lärt mig hur det är att ha barndomsvänner. Jag har lärt mig vara själv och att andra kan göra en illa.

Allt jag velat är att någon gång bli bra på något och kunna visa alla att de hade fel jag är inte värdelös jag kan jag med.

Jag blev lämnad av min mor till min far som reste och flyttade runt han lämnade mig till först min moster och där fick jag bo ett år sen tog han mig och lämnade mig hos en "flamma" han träffat där fick jag utstå än det ena än det andra hon hade två pojkar som inte var snälla. Allt från att de låste in mig på vinden, till ströp min hamster, kollade om jag kunde andas under vatten i bäcken till att ta på mig där man inte borde.

Senare i tonåren blev jag våldtagen och det stöd jag fick av min far var att jag kunde ju bli med barn och jag var ju inte ens myndig.

Allt detta bär jag med mig men jag är inte bitter jag ser det som att jag valt detta liv för att det ska lära mig något men i bland när jag utmanar mina rädslor kan jag bli lite trött på att jag är rädd allt.

Nu har jag hittat tillbaka sen några år till andligheten. Förstått att jag inte är onormal. Att det jag ritat lekt och varit är normalt. Nu ska jag plocka fram det jag jobbat under min barndom för att ta bort.

Jag har förlåtit min far och mor som gjorde det som för dem var rätt då. Jag har förlåtit de som gjort mig illa under min uppväxt och tänkt att det man ger får man trefaldigt tillbaka.

Det jag nu tror är att jag är rädd att någon ska säga till mig att nä du har inte gåvan du kan aldrig bli ett medium du har blivit ond av allt.

Ja man kan i bland känna sig ond och det har jag gjort tro mig men jag har kramat min skugga förlåtit dem som vandrat på min väg och inte vetat bättre.

Om jag skulle förlora den kärnan som fanns i mig som jag stoppade in och gömde för dem som hånade mig som inte förstod. då skulle jag förlora den kärleken jag börjar hitta till mig själv i dag.

Här är en del av kärnan till att jag inte tidigare hittat en lärare.

Jag gick en kurs där fick jag höra att jag gjorde fel att jag hörde fel. Som tur var fanns min syster i samma lokal och kunde bekräfta det jag hört och sett och känt vilket var skönt för detta var ju just det jag trodde jag inte skulle kunna ta att någon annan talade om för mig att inte ens detta är ditt sanna jag. 

Jag klarade av det och i dag är jag på väg mot att jag behöver bara erkänna för mig själv att om jag känner mig själv om jag vet om jag tror på mig själv så har jag vunnit den största kärleken av dem alla nämligen kärleken till min egen själ.

Jag läste boken krama din skugga och jag kan säga att den skuggan jag hade den var inte något man ville krama i första taget men det gick och jag kan varmt rekommendera den till alla.

I dag har jag bara skrapat på ytan men jag har i alla fall börjat. Just nu kämpar jag med att våga känna att våga vara så känslig som jag är. när jag blev våldtagen i tonåren bestämde jag mig för att jag skulle sluta vara en lipsil som grät jämt och där och då stoppade jag ner gråten. att nu ta upp den känsligheten är jobbigt jag kan ju börja gråta för allt men det är troligt att jag har så mycket nerstoppat att jag har en hel Amazonas att gråta innan det är klart och i balans.

Jag ska bli bra på

att älska

att våga vara mig själv

att leva

att möta livet och människor fördomsfritt  

Jag tycker att innan man hjälper andra ska man ha hjälpt sig själv. städat i sina egna skrymslen. Att ta ansvar för att kunna hålla sig från att döma andra vilar i att man inte dömer sig själv.  

Jag om någon kan säga att när vi möter våra rädslor blir vi stolta över oss själva.

En sak som jag nu jobbar med är att de andra säger är inte mer rätt än det jag säger.

Att våga säga nej att våga visa att när det gäller mig och mina känslor vet jag bäst själv och lika gäller för dig du känner och vet bäst om dig själv.

Jag kan varmt rekommendera steiners grundläggande övningar där får man lära sig att möta människan fördomsfritt.

Jag vandrar min inre pilgrimsfärd och jag är lycklig för att jag vågat ställa mig med båda fötterna på stigen. Jag är här och nu och önskar alla medsjälar en ljus framtid.

I ljus och kärlek

3oin