Härligt! Både att allt slutade lyckligt och att du känner dig lycklig. Precis som du säger så löser sig det ekonomiska på något sätt.

Det kommer säkert till dig vad det är som släppt. Passa på att njut av din lycka och ha inte dåligt samvete för att du känner som du gör!

Kram!

Jag säger som Hoppfull.

Gott å höra att det gick väl.

Jag ..ser din delning,som en påminnelse,att mitt i olyckan och mörkret,ska man inte glömma att även *se* ljuset där..

"_bara plåtskador_" ! det är världsligt.

Jag hade en liknande upplevelse,för några år sedan..jag gjorde en ordentlig ..vurpa under en semester utomlands(bara det ! )skrapsår,blåmärken o ett knäckt nyckelben,lokal medicinman kurearade det faktiskt riktigt bra !,men hemresan var ..bökig.(o öm)

väl hemma,slutade jag tycka så synd om mig själv,när jag fattade vilken tur jag haft !(sic) jag kunde ha smällt i ansikte o käken,det hade varit mycket besvärligare,(inte fast anställd o ekonomi, det ordnade sig oxå)

en del tyckte faktisk jag var tokig,som var glad över ett brutet nyckelben *skratt*

det gäller ju att (alltid) se det goda,med allt som ..händer en.

*kramen*

penke

vad härligt att allt gick bra! Jag känner faktiskt igen mig.Vår bil brann upp en gång,med fullpackade väskor i bagaget.Vi hade sprungit in till gästerna för att äta, tänkte lasta ur bilen sen.Den självantände och stod i stora lågor när vi märkte det.Efteråt kunde jag bara tänka på hur oerhört lycklig jag var att vi inte satt i bilen.Jag var SÅÅ tacksam och lättad,kunde inte sluta le, trots allt praktiskt och ekonomiskt besvär det blev.

Som om kärleken, och det ÄKTA visar sig när det yttre " brinner upp".

Där ser man hur liten man är i sammanhanget och hur liten betydelse materiella saker har. Skönt att komma till en sån insikt.

vad häftigt att höra att fler har samma "upplevelse".

en liten uppdatering. Sambon nu i upplösningstillstånd, stor spricka i rutan i andra bilen samt att matpengarna sinar. hjälp mig att få honom ur depressionen som hotar!!!

*lite bråtton så skriver lite kort*

När allt är som mest nattsvart så kan det bara vända och bli bättre!

och just när det kändes som #7 skriver får jag reda på att jag med stor sannolikhet blir arbetslös….

Om någon här kan hjälpa mig att ta reda på vad det är för typ av utveckling/livsöde jag strävar ifrån och ska ta till mig för att detta ska sluta tar jag tacksamt emot den hjälpen. För just nu känns det faktiskt som att jag gör något fel…

#8 Älskade vän, du är antagligen inne i mista processer, inte för att det hjälper att höra det, men antagligen är det det. Många människor genomlever sådana processer just nu, det ingår som en del i invigningen både inför 1 o 2 inv.

Som sagt så hjälper inte det mot smärtan, det vet jag.

Inte sagt att du strävar mot/bort från något, du kanske gör helt riktigt och ändå ska genomleva att "förlora"…

Jag är hemskt ledsen att jag inget kan säga och göra för dig, önskar jag kunde, vet ej om artikeln mista sig själv kan kasta ljus över saken. Ev discipelskapets väg kan innehålla nycklar till förståelser…

Ikn har du läst artikeln om mistaprocesser? Den gav mig väldigt mycket när jag var inne i en sådan omgång. Här är en länk till den Att mista sig själv

Förstår att det känns tungt och hopplöst. Ibland känns som om man hamnat i kollisionskurs med själva livet och just då är det svårt att känna tillit och tro att detta är en del av den egna utvecklingen.

Tänker på er!

Varm kram!

jo, jag har läst den artikeln - hade inte relaterat till det bara eftersom jag just nu läser om att man har ett bestämt livsöde/livsuppgift och om man strävar mot det kan "livet" liksom motarbeta det.

jag kan acceptera allt detta, men det föder så mycket frågor. hur ska vi kunna betala räkningarna? jag skulle behöva på något sätt göra mig av med hästen, men vem köper en häst just nu? (ingen tävlingshäst). jag kan stå ut med att det är en del av min utveckling, men jag måste ju kunna överleva vardagen!

visst, sätter man det i perspektiv mot t.ex. israel så har jag ju inga problem alls, att gå i personlig konkurs är väl inget emot att befinna sig mig i krig och se sina nära dö, men i dagens sverige är det ju faktiskt ganska vesäntligt för fortsatt överlevnad.

funderar lite över hur det hänger ihop med min övriga familj, läste om familjekarma i en tråd, och just nu drar jag ju verkligen med mig min familj ner i skiten. samtidigt som sambon verkligen lyssnar när jag läser ur din bok margareta så kan han inte ta det till sig.

Finns det någon chans att denna mistasprocess inte är så långvarig? Det pratas alltid om att utveckling kan ta flera inkarnationer, men kan det vara så att det även kan ske fort?

fick en tanke, jag har för mig att du mariann skrev ett inlägg där du skrev att vi styrs över lagen om attraction. stämmer det? för jag får det inte riktigt att gå ihop med detta tänk.

då skulle det betyda, att om jag övertygar mig själv om att jag ska få ett schysst välbetalt jobb med bra arbetstider nu så kommer jag att få det. men hur utvecklar det mig?

#12 Både ja och nej på den frågan…

jag brukar vara den som är emot när människor börjar prata om tankens kraft, det är inte så simpelt att "tänk rätt bara så löser sig resten". Det finns ett otal människor som tänker rätt men det ändå går "fel" för…

Jag hade en vän en gång som sa att hon alltid tänker sig som en 55 kg därför väger hon heller inte mer…

jag blir "förskräckt" när jag ser foto av mig själv…. är jag så tjock??? jag ser/tänker mig som om inte smal så smalare än vad jag är i alla fall och ändå är jag inte det???

tankens kraft/affirmationer funkar till viss del men inte fullt ut, eftersom det inte är personligheten som styr över livet  utan det är själen och solänglen som styr. Artikeln om solänglar är bra i detta sammanhang. (ang övervikt så är det sockerbegär som är boven)

Sedan skriver du "hur utvecklar det mig?" att få det som man (läs egot) vill utvecklar nog tillnärmelsevis oss inte lika fort som när vi får möta det som egot inte vill möta….

Livet är tufft för oss alla även om man inte lever under belägring, vi har alla ett kors att bära och det är tungt för alla oavsett tyngden av den… Man säger ju också att man får oftast inte mer än man kan tåla och bära, så de som har "lätta" kors är kanske klenare helt enkelt eller så har de en viloinkarnation… inte för att detta hjälper heller i smärtans stund….

nu skrämmer du mig mariann, för jag har så himla livlig fantasi att jag nu kan föreställa mig allt möjligt hända. och om man ska möta det vi absolut inte vill möta så har jag en otroligt tuff tid framför mig.

jag har alltid fått till mig att jag är så stark i psyket, jag kan ta mycket och ta det på ett bra sätt. innerst inne känner jag mig svag och skör. och anågende liknelsen med korset så har det känts som att jag har burit ett sådant hela livet. De senaste åren har det lättat och jag har kunnat sikta ljuset, friden men jag har aldrig nått riktigt fram - det är som att jag snubblar fram på en stig och just nu har jag ett berg framför mig samtidigt som jag står utan dynamit.

där fick jag till det bildliga va?! :)

är det så att man inte ska oroa sig, utan försöka vila i stunden - nuet? förlita sig på att livet löser det på det sätt som är bäst för just mig? min personlighet måste ju ha något att säga till om, sätta gränser och ramar liksom. eller? annars kan jag lika gärna lägga mig ner och bara vänta…

nu blev det mycket, men det ÄR mycket nu.

Just stora ekonomiska bekymmer kan verkligen sätta all tillit på sin spets,och i stunden brukar ofta ingen tröst hjälpa hur mkt man än vill säga något stöttande…allt kan låta så käckt och ytligt.Det är som att man bara ska igenom det, och sedan se att man överlevde. 

Någon tröst kan det kanske vara att säga att du inte är ensam om dessa kriser, inte heller om tvivlen du beskriver, " är jag på rätt spår och ska ha dessa upplevelser, eller gör jag nåt fel och dessa upplevelser vill visa att jag är på fel spår?"

Tids nog brukar meningen med dessa skeenden visa sig,och innan dess kan man inte göra annat än be, be och be om tillit och tålamod, försöka intala sig själv att det kommer något gott ur varje händelse.

Jag tänker på tarotkortet "det brinnande tornet".Att allt raseras och för stunden är det kaos, men meningen är för att man har vuxit och insett att grunden var lite slarvigt gjord,man behöver bygga en ny, stabilare grund för att kunna bygga ett tryggare torn.

Bär en inre tro att allt är gott, ur ett högre perspektiv.

All lycka! Jag tänker på dig.

#13 hihi, känner igen det där- jag tänker på mig själv så som jag såg ut när jag var nitton,jag  tar alltid för små kläder när jag ska prova i en affär, och att se sig själv bakifrån…VA? Var kom den rumpan ifrån,haha.Kanske är det snarare förnekelsestadium än affirmativa skapande tankar ; )? Jag fortsätter iaf glatt sjunga I am beautifuuuul no matter what they saaaaay…och mannen klagar inte på rumpan : )

tack alla för att ni stöttar mig i detta, för det gör ni verkligen. Det enda som kan lindra det är förståelse och tålamod. Just nu känner jag att, även om allt det här vi håller på med och tror på är helt fel - så behöver jag tro på detta nu. När jag kommer igenom detta kan jag utvärdera det.

Det betyder oerhört mycket att ni försöker ge mig perspektiv att fundera kring. jag hade nog grävt ner mig annars.

Fick besked att bilen inte repareras, vi blir utlösta. Det betyder, ingen självrisk den drar de ju av. vi kan också dra ner pengarna vi lägger på ny bil så att det räcker till en barnstol. Det känns ju skönt. även om vi får en sämre bil än vi hade så har vi en bil då. Det bör ju kunna gå relativt snabbt.

jag försöker se det positiva i allt detta, och jag är fortfarande så oerhört tacksam att allt gick bra, 50 m innan vi sladdade ner står det betongsuggor istället för träd och snö så vi ska vara glada att vi inte satt i dom.

Håller nu på att plöja igenom artiklarna om discipelskapets väg…

Jag menade inte att skrämma dig, så förlåt mig…

dessa rader du skriver här

är det så att man inte ska oroa sig, utan försöka vila i stunden - nuet? förlita sig på att livet löser det på det sätt som är bäst för just mig?

Ja!

Det är just det som är träningen i detta. tror jag…

det kan jag nog känna också. oron kommer när jag tänker på vad jag ofrivilligt utsätter min familj för…

det är ju just ofrivilligt så… du kan ju alltså inte hjälpa det….

man hänger ihop i en familj så är det bara, det som drabbar en drabbar alla mer eller mindre, så är det och det får man på köpet så att säga när man lever i familj, dvs på gott o ont, som med det mesta här i livet, det finns en baksida av det mesta… filosoferar Mariann

Vår familj har gått igenom saker som den ene arbetslös och den andre föräldraledig samtidigt som vårt topplån på huset gick upp till en ränta på 20%…..man överlever det mesta. nu tänker jag igen

det som inte dödar det härdar

fast sådana ord är bara floskler när man är i skiten… jag vet det av egen erfarenhet…

Jag tänker precis som du skriver själv Ikn och som Mariann här. Att våga släppa taget om oron och att våga lita på att livet kommer att lösa detta. Kanske inte som du vill eller hade tänkt men löser sig, det gör det på ett eller annat sätt. Kanske är det just oron du ska möta, våga släppa den och se vad som händer. Min erfarenhet är att oro gör att man låser sig och ser inte de lösningar som erbjuds. Man ser bara att det inte löser sig, dels för att man är rädd och dels för att man liksom har en enda lösning som duger inuti. Det kan bli några små bäckar här och där som får det trots allt rulla, ingen stor, färdig coh hel lösning utan små ljusglimtar här och där.

Jag vet oxå att man kan bli helt vansinnig på hurtiga tillrop om att det bara är att tänka rätt så löser sig allt precis om man vill, för så fungerar det ju tyvärr inte.

De flesta familjer går eller har gått igebnom liknande situationer som Mariann beskriver och löst dem på ett eller annat sätt. Så att hålla fokus på det som trots allt fungerar och på det som är bra i nuet är en bra övning om än oerhört svår att praktisera när det krisar.

Kram på er!

tack alla. det känns bättre, nu ska jag sova på detta! :)