… det är ett visst igenkännande i detta… För egen del….

Ryysss…

Jodå, jag känner igen mkt här också… men har väl stannat upp någonstans mot slutet…

Asger sa att i den grupp (50st) som var med i helgen hade fler radat upp sig på steg 7… att man inte kan släppa den lite makliga personligheten, som gärna sitter i soffan…

Puttar upp denna tråd om de sju stegen på vägen till 2a invigningen…

Känner igen sig i en del av det, men upp till 7 steg, hur många steg är det igentligen?… Tills man når fullkomligheten…

Bara en stilla undran.

Asger har valt att dela upp tiden mellan två invigningar i 7 delar dvs olika processer man genomgår. Ofta är man på 2-3 steg samtidigt.

Fullkomlighet är ju svårt att säga för när är man det? Om man ska sätta det i perspektiv till utvecklingen på jorden så bör "fullkomligheten" ligga vid 5 invigningen= Mästar invigningen. Men utvecklingen stannar ju inte där heller så…. vi har ju att tänka på att en Kristus 7,5, Buddha är en 8 invigd och Sanat Kumara en 9….

man menar också på att det fullständiga borttagandet av separation (det kosmiska onda) ligger vi 7 invigningen.

ifall man vill så kan man läsa artikeln om uppstigning där upplever i alla fall jag att man får det hela (fullkomligheten) fullständigt klart för sig.

Jag sökte på vägen fram till 3 invigningen men hittade inget. Finns den?

Det finns inget inlagt om det. Kanske kommer framöver, det vet jag inte ännu.

saxat :

" vågar jag släppa den lätta vägen till lycka, när jag frestas av förälskelsens och hängivelsens ljus?"

Jag har iaf aldrig valt nån lätt väg till lycka,hahaha ; ),jag frågar snarare mig själv

 " vågar jag välja glädje och lätthet när jag frestas att göra ett bekymmer av det som möter mig?"

Detta tema kan jag nämligen grubbla på:  vad som är vad i djungeln inom mig/utom mig."Gör jag vägen onödigt svår, varför ska jag alltid välja vägarna som ger mest utmaningar? Varför tillåter jag mig inte att vila då och då och bara må bra? Handlar det om att någon oläkt sida av mig vill "straffa mig själv" eller handlar det om att jag följer själens väg som SKA utmanas ?Hur vet man? Är det två sidor av samma mynt?Kommer jag någonsin lära mig att  bara säga ja och tack och ta emot det som kommer i min väg?

nån annan som grubblat i dessa termer?

saxat:

" …och prioriterar förståelse och omsorg i min kontakt med livet" .

Det är min STRÄVAN, men jag lyckas inte prioritera detta ens en hel dag…inte om jag räknar med mina egna inre tankebanor.Jag har märkt hur jag slår/tröstar/slår/tröstar mig själv i nån krokig väg framåt.En stor förbättring från att bara slå, förståss…: )

Kärleken till sig själv, handlar det om snigelslemmets invigning? ; )( hallå där, döm inte snigelslem, det är också en beundransvärd väg att gå! : )

Nämen,skämt åsido, jag menar, vart kan man läsa mer om det? det är där min sko klämmer väldigt mkt ännu,det kommer och går i perioder.

Nu kanske jag inte riktigt hänger med i dina tankebanor här men… det handlar väl om accept av att man är där man är och därför inte förmår mer än man gör, men däremot inte heller slår sig till ro med det utan kämpar vidare med just omsorg och förståelse för att livet är som livet är och att leva innebär ups and downs för alla fysiska levande varelser…

grunnar jag….

Aha, så kan det ju menas! Såklart, jag kopplade ordet prioritet till ngt redan färdigt.Jag läste det som att prioriteringen handlade om att man liksom automatiskt alltid känner förståelse, men prioritet handlar om att man kämpar emot det negativa som kommer och alltid strävar efter förståelse.Kampen finns kvar här fortfarande med andra ord.Tack för förtydligandet, Marianne: )

Jag tror kampen finns länge, den blir bara på subtilare och djupare områden. 4 invigningen kallas ju korsfästelsen och själens mörka natt genomgås. Själens mörka natt, är nog en väldig kamp, det är väl den som illustreras med kampen mellan Sankt Göran och draken, där draken är kroppen och de tre lägre världarna och Sankt Göran är själen.

Jag tror oxå att det är viktigt att dra ner saker och tankar i myllan och se att kampen lika väl kan handla om rent praktiska familjesaker eller egna praktiska saker som är mönsterbrytande.

Det är så lätt att fastna i storslagna tankar när vi lever här och nu och den allra största kampen faktiskt kan vara att just vara här och nu, acceptera det liv man har här och nu istället för att nästan göra våld på sig själv i sin strävan efter djupare/ökad/bättre andlighet.

#14 Det är nog den uppgiften som alla har och som är den viktigaste av dem alla den du nämner här Hoppfull.

#14"Det är så lätt att fastna i storslagna tankar när vi lever här och nu och den allra största kampen faktiskt kan vara att just vara här och nu"

Håller med till fullo!

#3 Då var det klarlagt: jag befinner mig på steg sju.
Soffan är både min arbetsplats och viloplats.
Tillbringar mycket tid där.