Det är inte en alltså enkel fråga?

Klart är att man har andvänt sig av den om situationen kräver det. Fast det har tagit emot.

Jodå jag kan använda den också men ytterst ytterst sällan, fast som du säger visst har det väl hänt.

Den enda gång jag gör så är om någon exempelivs klippt sig eller köpt ett klädplagg som de är superlyckliga över som jag inte tycker är snyggt. Då kan jag bara iont med att säga det utan kanske säger att tja det är inte min stil men ganska kul eller ovanligt eller så.

Men jag kanske tänker på helt fel situationer…

Kanske uttryckte mig dåligt,ta t.ex det kan vara ifråga om en ett arv.Där man vet att säger jag sanningen så kommer det t.ex att utlösa gräl,men slirar jag på sanningen så blir det inget tumult.

Hoppas det förstås vad jag menar.

Jag tror inte riktigt att jag förstår… Om du har lust får du gärna förklara.

Gu, va svårt jag har att förklara.Vi gör så här,Ta t.ex att det har hänt en sak, kaffe pannan har torrkokat. I stället för att erkänna det så använder jag den "vita lögnen"jag berättar inte hela sanningen utan hittar på saker för att ta mig ur situationen.Så att jag kan komma ifrån att det var jag som orsakade det hela.

Aha då fattar jag. Kanske… Om du menar att du ljuger för att mildra din egen del i något?

Hihihi, jag gör inte så… jag står för mina klantigheter och misstag även om det svider. Om jag använder vita lögner är det som sagt för att undvika att såra andra.

I vår familj lever vi efter den devisen att alla lögner blir uppenbarade förr eller senare, vita såväl som andra, man försäger sig, någon har sett och säger något osv. För det är min fasta övertygelse, alla lögner kommer fram till slut. Och jag tycker att det är ännu mer pinsamt än att säga sanningen direkt. Mina söner använder dock en hel del vita lögner har jag märkt… så du är inte ensam 

Tror inte jag kan en enda situation när sanningen inte är det bästa att säga..

Håller med er "Ärlighet varar längst",det är inte så att jag går och ljuger mig ut i varenda situation.Det skulle man inte orka leva med.

Jag är ärlig när ajg ska vara det men jag skadar aldrig någon med min ärlighet. I alla fall är det min önskan att inte göra det…

man kan ju vara så ärlig att man inte bryr sig om hur andra tar min ärlighet, just på grund av att man "måste" vara så ärlig mot sig själv, dvs sitt ego.

Det är ju också lite inne att vara ärlig mot sig själv, men det kan lätt övergå i självhävdelse…

Då bör man ställa sig frågan vem är självet i detta sammanhang?

Jag håller med dig helt och fullt Mariann! Jag har haft några sanningssägare i min vänskapskrets tidigare i livet. outhöärdliga människor som anser att deras sanningar är så viktiga att alla MÅSTE höra dem oavsett hur sårande och bitivs elaka de varit!

Det har definitivt handlat om ego, dels om att man måste vara ärlig men även en lite märklig tanke om att alla andra behöver få höra deras sanning för den är sann oavsett om den sårar och gör ont!

För ännu en viktig fråga i detta sammanhang är ju, vad är sanning? Vems sanning, enligt vilken tolkning… för ingen människa kan väl sitta inne med sanningen? Vi kan tro att vi gör det men hur kan vi ens inbilla oss att vi vet…?

När behov av att säga sanning som man vet kan såra eller i alla fall bör veta kan såra, ställer man sig frågan VEM/VAD i mig har behovet av att säga denna "sanning"?

Sanningen kan aldrig komma från egot…. som jag ser det…

Det beror ju i vilken ställning man befinner sig i. Att undvika att såra kan ju ställa till med mer skada än att låta bli.Även så kan man ju säga till de/den berörda att det jag säger kommer att såra någon innan man säger sanningen/svaret.

Det jag tänkte på var människor som faktiskt tror att de vet bättre hur andra ska leva sina liv och gärna liksom drämmer dem i skallen med sina "sanningar" om hur dåligt de lever. Det är inte omtanke eller kärleksfullt utan handlar om att visa upp sig och mata sitt ego. Som jag ser det alltså!

#10 hur kan man skada någon genom att vara ärlig?

#14 ska dom leva hela sitt liv i skit medans du vet ett bättre sätt? Den logiken förstår jag inte, för då istället för att dom är medvetna om det så lever dom dåligt.

För det första är det inte alls säkert att det sätt jag tror och anser mig veta är bättre för någon annan! Jag har flera gånger fått sådana "sanningar" sagda till mig som varit så uppåt väggarna så det var inte klokt, men inte för den som sa det som tyckte att den gjorde mig en tjänst, samtidigt som den fick visa sin duktighet (som h*n såg det själv).

För det andra så handlar det om hur man uttrycker sig. Man kan säga saker på ett respektfullt och värdigt sätt, utan att såra och kränka i onödan, vilket den typen av människor jag refererar till inte bryr sig om alls. Det viktiga för dem är att de till vilket pris som helst får häva ur sig sin åsikt.

Jag har sett det på nära håll, livslånga vänskapsrelationer som brakar pga den ena partens "sanningssägarbehov". Och hur den sedan säger att h*n får skylla sig själv som tar illa upp, jag MÅSTE få säga hur det är!

#15 mitt svar liknar Hoppfulls det första stycket i #16

Håller med Hoppfull,det finns sådana människor som tror sig ha ett bättre vetande.

Jag har gjort det förr, vita lögner, men nu har jag inte längre någon nytta av dom, jag har gjort ett val att alltid stå mitt i min egen sanning. Bara för att man gjort någonting förr betyder inte automatiskt att man är på det viset idag. Alla kan hela tiden göra nya val.

Jag har inte längre något behov av att vara någon annan tillags för att smöra för deras sanning. Jsg står för det jag gör. Om jag behöver vara någon annan tillags så är det något i mig själv som jag inte tittat djupt nog på. Då finns det en rädsla som ännu är obearbetad.

Jag har säkert massor med rädslor kvar. Men i grund och botten så är rädslan bara avsaknaden av kärlek så jag ska gärna byta ut dessa rädslor så fort jag hittar dom rummen inom mig där jag ännu inte tänt lyset.

När ett mörkt rum blir upplyst så kan man välja att släcka ljuset igen men rummet kommer aldrig mer att inte veta vad ljus är.

Mer kärlek till alla =)

#16 "För det andra så handlar det om hur man uttrycker sig. Man kan säga saker på ett respektfullt och värdigt sätt, utan att såra och kränka i onödan, vilket den typen av människor jag refererar till inte bryr sig om alls. Det viktiga för dem är att de till vilket pris som helst får häva ur sig sin åsikt."

Jag håller helt med dig om att man måste få ut det på ett respektfullt och värdigt sätt…

Men jag tog åt mig lite, eftersom jag brukar säga saker som dom är, och hur mycket jag än försöker linda in det så brukar folk kunna ta illa upp ändå.

#18 Det finns ju människor som har ett bättre vetande:p Tyvärr märks dom inte av lika mycket som dom som tror att dom har det:p

Det var inte menat för att såra någon. Det är ju bara mina erfarenheter jag talar om och tyvärr har jag erfarenhet av många sanningssägare. Som säger sanningen för sin egen skull först och främst och inte av omtanke om den andre.

Sedan att sätta sig ner och resonera med någon som man sett saker kring (för det gör ju jag med) och prata kring det man sett, leder ofta fram till att personen själv tar upp saken.

Att säga sanningar för sin egen skull gör dessutom ofta mer skada än nytta då den andra ofta låser sig pga hur det sägs och då har man drivit personen ännu längre ifrån en förändring.

#21 Ingen fara=) Bara pratade om dom som är sanningssägare men inte för egen vinningsskull, dom är kanske ovanliga, men dom finns faktiskt..

Tänkte på denna tråd , då jag nyss läste detta :

" Om jag med min förkärlek för sanningen sårar någon i stället för att göra gott så är jag kärlekslös, trots att jag försöker vara ärlig.Detta betyder nämligen att jag njuter mer av min egen ärlighet än av möjligheten att kunna hjälpa andra."

( ur "Kärlek som förvandlingskraft")

Wow, precis det jag avser med sanningssägare!

EXAKT!!!!  Underbart att få så bra ord satt på det hela!

Detta måste memoreras…

Men hur gör man då om någon sårar och när jag säger det lite fint till någon så blir den sårad? Och så har min tanke från början varit att hjälpa den personen se det hela?

En annan fråga: Om nån går undan hela tiden av rädsla för att såra och inte vågar ta en konflikt är inte det att vara feg? Har inte allas anningar ett värde även om de inte alla gånger känns så behgliga att höra eftersom de vill säga oss något om oss själva i en eller annan form?

Det är just den balansgången som är svår.

Kanske… men min sanning är som sagt min och varför skulle någonsom inte frågat efter den må bättre av att höra den?

Däremot om personen ifråga mår dåligt och beklagar sig och kanske till och med ber om råd… då ska man försöka vara sann, fast utan att vara klumpig och dum.

Om något sårar tycker jag nog att man ska försöka säga det lite fint. Men det är inte säkert att det faller i god jord, det vet jag av egen erfarenhet. Jag blev vid tillfälle tvungen att säga ifrån själv till en person som var sårande, det slutade med bruten kontakt då den personen tog det som ett helt lögnaktigt personangrepp.

Så det är en svår balansgång där man verkligen behöver fundera på för vems skull man säger denna sanning.

jag tror att det är omöjligt att inte såra människor.Tex om man känner sig uppäten av en människa som klagar, är bitter o negativ och man till slut känner att man behöver ta ansvar för sitt eget mående och dra en gräns, så blir ju den personen sårad.Eller om man gör slut med någon som behandlar en illa, fastän denne älskar en, han blir ju också sårad.

Man måste liksom se det i ett större perspektiv.Man kan inte ta ansvar för andras känslor, men man kan rannsaka sina egna orsaker till varför man säger och gör som man gör.

Absolut, tanken i den här tråden var nog snarare kring de som alltid är tvungna att säga sanningen i varje tillfälle och där just sanningssägandet är viktigare än sanningen i sig!

jo, precis, det var bara en reflektion över hur man kan finna en balansgång…apropå  det #26 skrev om att heller inte backa för mkt, så att det börjar handla om feghet snarare än medkänsla.