ETT AXPLOCK UR GÖRAN GRIPS BOK

"ALLTING FINNS"

I en många tusen år gammal berättelse skapade Gud Adam och Eva. Han placerade dem i en underbar trädgård där de hade allt de behövde.

 Det hade varit gott och väl om berättelsen slutat där.

  Men i den här berättelsen sa Gud till Adam:

• - Allt det här är ditt.
• - Alltsammans? Undrade Adam.
• - Ja, nästan alltsammans. Ser du det där trädet?
• - Vilket då?
• - Där borta. Det där stora trädet som jag planterat mitt i trädgården.
• - Åh, det där trädet!
• - Det trädet får du inte röra, sa Gud. För då ska du dö.

Detta var Guds första besked till människan och det var en lögn.

 Det var Gud som införde lögnen i människornas värld.

Ormen berättade för Eva att de inte skulle dö av att äta från kunskapens träd utan att de skulle bli lika Gud.

  Det var ormen som införde sanningen i människornas värld.

Adam och Eva åt av trädet.  De dog inte.  Häpna måste de ha sett sig om och för första gången såg de världen och varandra.  Och de såg Gud..   Varför ljög han för oss?

  Det är inte svårt att förstå att de sprang och gömde sig för honom nästa gång de hörde honom komma vandrande i trädgården.

  Gud gick fram till dem och sa:

• - Vafalls? Har du varit olydig, Adam?

Detta var Guds första handling mot Adam.  Det var en anklagelse.

Det var Gud som införde synden i människornas värld.

• - Det var inte mitt fel, sa Adam. Jag har inte gjort något. Det var hennes fel alltsammans.

Det var Gud som provocerade fram sveket i människornas värld.

  Sedan vände han sig mot Eva:

• - Vad har du gjort!
• - Det var inte mitt fel heller, sa Eva. Jag kunde inte hjälpa det. Det var ormen som lurade mig.

I fortsättningen skulle Eva krossa ormens huvud och ormen skulle hugga henne i hälen.

I sin tredje handling införde Gud hatet och långsintheten i människornas värld.

Därefter bestraffade han dem. Han började med Eva. Hennes graviditeter skulle bli svåra och förlossningarna smärtsamma:  Han definierade smärtan som ett straff.

Hon skulle åtrå sin man:  Han definierade hennes åtrå som ett straff.

Hon skulle lyda honom: Han definierade lydnad som ett straff och därmed makt som eftersträvansvärd.

Sedan Adam:  Han förbannade marken för honom och dömde honom att arbeta emot den för att den skulle föda honom: Han definierade jorden som en fiende som måste bekämpas och arbetet som ett straff.

Och slutligen: "Du är stoft, och stoft skall du åter varda":  Gud definierade döden som ett straff.

 Slutligen beklagade sig Gud över att människorna blivit "som en av oss". Svartsjukt drev han dem ut ur Edens lustgård.

Vad hände med Adam och Eva efteråt, när de nakna vandrade omkring utestängda från paradiset, och det gick upp för dem att lögnen kommer från Gud och att den som talar sanning blir förbannad och för all framtid tvingas kräla i stoftet?  Vad fick de för tankar om sanningen, som första gången de stötte på den hade använts i avsikt att förleda dem?  Och vad fick de för förhållande till sin nyväckta förmåga att se som första gången de använde den ledde till så fruktansvärda konsekvenser för dem?

  När en människa för första gången börjar se överväldigas hon av nya, omtumlande, förvirrande bilder. Hon behöver hjälp att med att sortera ut dem, och det tar tid att lära sig leva med det nya.

 Edens lustgård var en gillrad fälla. Adam och Eva hade aldrig en ärlig chans.

De båda bröderna, Kain och Abel, offrade åt Gud. Gud favoriserade Abels offer.

Det var Gud som införde orättvisan i människornas liv.

När Kain, den äldre brodern, blev arg tog Gud honom i upptuktelse.

• - Varför är du arg, och varför är din blick så mörk? Är det inte så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp; men om du inte har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren.

Han tvingade Kain att tiga om sina känslor samtidigt som han klandrade honom för dem.

 Var Gud inte medveten om sin egen del i Kains vrede?

  Det var Gud som utsådde svartsjukan i människans sinne

När Kain i svartsjuka hade dödat Abel förbannade Gud honom.  Kain, djupt förkrossad av vad han hade gjort, omedveten om Guds del i det och uppriktigt botfärdig, gjorde Guds förbannelse till sin egen:

• - Min missgärning är större än att jag kan bära den. Du driver bort mig ifrån åkerjorden, och jag måste gömma mig för dig. Jag kommer att bli ostadig och flyktig här på jorden.

  Till detta tillade Kain i förtvivlan och skam sin egen dom över sig själv;  Och vem som helst som möter mig kommer att dräpa mig.

  Men då tyckte Gud att Kain gick för långt:

• - Nej, den som dräper Kain kommer att bli utsatt för en sjufaldig hämnd.

   Han dömde Kain till att ofrivilligt sprida smärta omkring sig.

En dag sade Gud till Abraham:

• - Fruktar du mig, Abraham?
• - Ja, det är väl klart att jag gör.
• - Då får du allt bevisa det. Offra din älskade son Isak som brännoffer åt mig så ska jag tro dig.

 När Abraham bundit sin son vid bålet och höjt slaktkniven ryckte Gud än en gång undan marken under Abrahams fötter:

• - Äsch, Abraham. Sluta. Jag ville bara testa dig. Nu vet jag att du fruktar mig. Du behöver inte offra Isak, din ende son. Jag utser den här väduren till offer istället.

  Blind för Guds kränkning och i förvirrad tacksamhet kallade Abraham platsen för "Herren utser".

  När Abraham så bestått provet och dödat de känslor som står i livets tjänst belönade Gud honom med yttre, världslig framgång:  hans avkomma skulle bli oräkneligt stor och skulle erövra sina fienders städer, och alla andra folk skulle önska sig samma lycka.

  Gud hade skapat den första västerlänningen.

Vad kan ha utspelat sig inom gossen Isak i det ögonblick av dödsångest då kniven var höjd och han visste att hans far skulle skära halsen av honom?  Och vad hände i nästa ögonblick av oväntad befrielse?

  Det man upplever under dödsångest bränns in i ens sinne för evärdlig tid - intill tredje och fjärde led.  Isak, förfader till oräkneliga folk, lärde sig lägga band på sin naturliga försvarsvilja och att passivt och undergivet hoppas att mordet inte ska bli av.

   Gud hade skapat den andra västerlänningen och den förste neurotikern.

Anm. Berguv

Ett annorlunda synsätt, inte sant.  Provocerande men tänkvärt och man undrar om det kan vara tillåtet att tänka så här, om något känts hädiskt, så är det nog denna text.

Allt kan vridas hit och dit vad det gäller texter, men detta är nära nog sant. Psykologiskt är det sant.