Jag tror att det finns en stor skillnad i hur utanförskap upplevs utifrån den grundtrygghet man bär med sig från sin ursprungsfamilj. Hade man en trygg och kärleksfull hemmiljö där man accepterades precis som man var och med föräldrar som älskade varandra så är min absoluta tro att man trots utanförskapet hade en trygg grund att stå på.

I mitt fall fanns ingen sådan alls, utan det största utanförskapet återfanns i hemmiljön. Rimligtvis tolkade jag därför in att det var mig det var fel på… inte ens de som skulle ha stått mig bi och älskat mig utan krav gjorde det och givetvis gav det mig redan från scratch bilden av att det var något i mig som felade. Alltså fick det följden att jag kämpade med näbbar och klor för att höra hemma någonstans. Det här tror jag är grunden till att vi upplevt själva utanförskapet så olika och att vi därmed utvecklat diamitralt olika förhållningssätt till oss själva.

Jag vet inte om min barndom var kärleksfull i den bemärkelse du menar. Även i familjen var jag utanför. Där fanns stabilitet och där fanns krav på prestation. Men det förekom inget dömande av misslyckanden vad jag minns. Det enda kravet var att försöka, inte att lyckas. Utom i fråga om att följa reglerna för allmän hyfs, förstås, dem lyckades jag alltid missa och efter tusende tillsägelsen var det inte acceptabelt, förstås.

Det jag minns bäst från mina tidigaste år är föräldrarnas konstanta övertygelse att jag hade en trotsålder som varade från 0 till 15 års ålder ungefär. De första 4-5 åren var mor och jag i luven på varandra oavlåtligt, tror jag. Det jag sade kom på något sätt ut på ett annat språk än deras, jag hörde aldrig till, jag kunde aldrig formulera mig så att det fungerade.

Numera anser jag mig ha haft en ganska förträfflig grund från familjen - jag har en utmärkt relation till föräldrarna nu när jag själv är vuxen - och även om skolan var ett helvete att genomleva kan jag inte nu se att det kunnat vara annorlunda - och vill nog inte heller ha haft det annorlunda.

Så jag återknyter till källfrågan i andra stycket i #0: Finns det någon annan som känner igen detta att vara sig själv nog och bära sitt nätverk och sin struktur inom sig?

Ja, jag tror jag känner igen mig i det du skriver.

Min skoltid var ett rent helvete, jag vågade knappt öppna munnen för då fanns det nya saker att mobba mig för. Skolan var för mig ett nio år långt fängelse, men som du skrivet Gronstedt, jag kan inte tänka mig ett liv utan denna tiden. Det är bara en del av mitt liv.

Tryggheten fann jag i mina djur, dom lyssnade på många  långa samtal om livet och människors grymhet. Hönor, ankor, gäss, får, getter, kaniner, katter och hästar var mina riktiga vänner. Hemma fanns kärlek och värme, det var min oas.Men jag kände också kravet från min fars släkt att man är bara det man gjort den dagen….kanske just därför som jag lär mig att göra precis allt själv…skodde tex min häst när jag var 15…
 

 Jag var världens snällaste barn, log och var tacksam, visade aldrig att jag mådde dåligt…men jag njöt verkligen av min barndom,livet, den tiden jag inte var i skolan då….

 Jag hittade svaren i mig själv, funderar mycket… behövde och behöver inte många vänner. Jag ville eg. ha ett liv ensam på en liten gård med massa djur.

Nu blev det sambo och barn…eg. hatar jag att bara såhär låst. Det absolut värsta för mig med att skaffa barn var att jag aldrig får vara själv. Och en man….hmm…det är en inre längtan efter att få ömhet och kärlek…Är väldigt självständig.

Annars får jag säga att alla mina ensamma år här när jag inte orkat/kunnat jobba har jag sällan känt mig ensam. Den kontakt jag haft med människor har istället varit för mycket.

Vat inte vad detta blev för svar på din fråga Gronstedt…du är en mycket vis människa, tack för att du delar med dig av ditt liv!

Gronstedt, ungefär samma här.

jag tror att vi alla som frekventerar typ sånnahäringa forum känner oss utanför… det hör till sakens natur känns det som…

Jo detta är nog de uddas gemenskap.

Tack för svar!

Camilla777 och Farwuq, tror ni att det är för att ni är födda sådana, eller tror ni att ni blivit sådana till fökjd av det yttre trycket? Om det sistnämnda, varför reagerade ni (vi) så här, tror ni?

Jo det tror jag med #5. Vi är inte vanliga. Vi är anurunda och har alltid varit det. Tänk på att det inte var allt för länge sen dem brände sånna som oss. Mobbing käns ganska okey i jämförelse.

Jag tror det handlar om rädsla. Dem är rädda för människor som dom inte förtår sig på. Jag brukar bli kallad för psykik boy. Jag har alltid varit utanför och varit en som åskådar mer än att vara med och leka. Jag hatar lagsport om det är med klassen. Det kan vara kul med vänner (Nu har jag ju bara 2 vänner men ändå);P

Dem som går ut med att dem är häxor eller ngt likasinnat här och visar bild på sig eller säger sin adress. Dem har accepterat vem dem är och dem har kommit långt.

Det är väl ändå tur att internett finns:P

#0 Jaha Grönstedt, vad ska jag då bidra till diskussionen med.

Jag har aldrig varit stöpt i den vanliga formen, jag vet inte hur det är att vara det. Jag har upplevt ett kraftigt utanförskap, i familjen och i skolans värld och senare i yrkeslivet.

Jag hittade mig själv när jag började hitta andra som också tänkte som jag. Dessa fanns inom politiken och i nyandligheten. Så var det för mig.

Normalitetsbegreppet är intressant. Vem är normal? Jag känner bara individualister.

Lionadh, Du frågar vem som är normal. Det är en enormt bra fråga. Det ända svaret jag kan få fram är, dem som följer normer.

Det är vad jag tolkar som normala människor;)

#7 Jag tror det är en kombination….mitt första minne som barn var när jag upptäckte att människor  o djur är olika….jag blev bara en människa……

Mitt andra tydliga minne var när jag stängdes av ifrån mina "hemvärldar". Jag minns ett samtal med något/någon som sa till mig att min kontakt med mina inre världar skulle stängas av och istället fick jag bla tidsuppfattning. Innan tänkte jag inte  på vad som var imorgon, idag eller nu…allt var nu.Detta var otroligt frustrerande och smärtsamt, INGEN kunde jag berätta för, jag visste att ingen förstod.

Där kände jag mera tillhörighet med djuren. Dom var raka ärliga på ett sätt som människor inte är, människor är fulla av falska ord och lögner och när jag som barn såg rätt igenom människor så blev jag rädd för denna falskhet.

Född annorlunda och så har yttre omständigheter format mig mycket på vägen.

Jag skulle vilja förtydliga något här angående mitt utanförskap. Jag beskrev ovan hur omständigheterna formade min känsla inför mitt utanförskap… det innebär inte att jag tror att jag hade känt mig mindre annorlunda/utanför om den känslomässiga miljön sett ut på annat sätt hemma! Jag är en udda figur som tänker resonerar och handlar annorlunda än… ja, alla jag hittills träffat faktiskt!

Nu vet jag ju att du efterfrågade andras syn på sitt utanförskap, jag ville bara förtydliga att utanförskapet i sig inte beror på mina hemförhållanden, det är bara synen på varför som formats där.

Jag har alltid kännt mig utanför  och i skolan var jag mest tyst under lektionerna för när jag pratade så stammade jag det var jätte jobbigt. Jag hade nog kompisar men jag orkade inte med var mest hemma och läste och var för mig själv. Var en drömmare och hade svårt att ta in vad andra sa.Ibland så mådde jag jätte dåligt. Speciellt under tonårstiden.

Camilla777, det var spännande det du skrev om tidsuppfattning. Jag lyckades faktiskt undvika att "gå in under tiden" tills jag var någonstans mellan 25 och 30. Nu slår det mig att jag faktiskt gick in under tiden vid samma tid som jag rasade ihop och förlorade så mycket av mig själv. Undrar vilket som är orsak och vilket som är verkan?

Hoppfull, jag tror en viktig skillnad är att du lagt skulden för ditt utanförskap hos mig själv, medan i alla fall jag nog aldrig har spekulerat över orsaken till utanförskapet. För mig har det bara varit så, lika enkelt och självklart som att bli jagad av en björn. Man försöker komma undan eller döda björnen, men det finns liksom inget resonemang, inget varför bakom.

Tja, normal … det är väl jag det. I min värld, i alla fall - för man kan ju bara utgå från sig själv. Eller?

Jo det är väl det som har gjort att synen på utanförskapet i sig skiljt sig åt. Men nu när jag på något sätt lärt mig majoriteten av de sociala koderna inser jag ju att jag är precis lika utanför ändå :) Nu när inte skulden rider mig längre ser jag inte heller utanförskapet som något negativt. Jag kan på ett helt annat sätt slappna av i bristen på socialt sammanhang. Utom bristen på att arbete… det har jag väldigt svårt att förlika mig med.

Tiden är en intressant aspekt som jag inte helt och fullt funderat på innan. Däremot så åldrades jag inte… jag blev inte äldre vare sig i hud eller kropp utan stod liksom stilla. Ända fram tills jag rasade ihop och på något sätt insåg tiden och underordnade mig den… då kom allt åldrande på en gång plus lite till :)

………………ANDLIG ENSAMHET………………………