För mig har det varit mycket tydligt att jag i ett visst läge miste mig själv och gick över i ett nytt skede av utvecklingen.

Mitt jag löstes upp och kvar vara bara en kärna av ljus.

Efter det fick jag skapa en ny personlighet och ett nytt liv. Lämnade mitt gamla arbete och började jobba med människor. Hittade en ny kärlek. (Samme man idag…) Allt började på nytt och med mer andliga förtecken.

Hm, jag svarade i den andra tråden

… kom ihåg denna diskussionen…

jaaa du denna tåls att grunnas över och diskuteras diverse förtåelser omkring detta…

ja för mig finns den… den är helt klart väldigt verklig iaf….

det är många som är inne i dessa processerna att mista… allt möjligt arbete, nära och kära, prestige, hälsa mm det finns nog massor att räkna upp.

och helt klart gör detta något vid oss, i personligheten och egot… detta riktigt knådar oss.

Både jag och familjen har mist, arbete, ekonomi…. nu är vi inne  i en att mista sin status….

och ajg kan konstatera att ju fortare man kan släppa sin oro och att lägga någone nergi på det och se det som negativt. utan behålla positiviten och veta att i slutändan så blir allt bra!

Så nu SER processen redan ut å vara över och nya saker visar sig i ljuset :)

… mister mitt arbete tämligen regelbundet. Håller lagom hårt i kärleken så han inte far vilse.  Sitter nog egentligen inte fast i det fysiska. Allt kan förändras på ett ögonblick.

Som jag sa till Fader Mizzi: "Where God wants me to go, I can go."

Efter ett besök i de grottor där helige Franciscus drog sig tillbaka för att vara med Gud.

Jag har funderat lite på det här. Jag har inte mist något, men har själv valt bort vissa saker i mitt liv, som jag sas känner att jag "vuxit ifrån", Det har på något sätt varit tvärtom för mig allt "ramlar" på mig, jobb,kurser, mm

Men härom naten hade jag en dröm, den handlade om att jag skulle dö, jag skulle dyka ner i en dypöl flera meter djup, det fanns ingen väg tillbaka, jag döki och när jag tänkte jag andas in skiten så att går över fortare, då blev allt ljusare, det blev lätt att andas, det gjorde inte ont. Jag kände mig inte död, men på nåt sätt så tror jag att jag dog. Nån som är drömtydare här?

#7 För mig låter det som en klardröm. Var du inte i kontakt med väktaren på tröskeln i drömmen?

För mig låter det så.

jag skulle omedelbart (utan å vara drömtolkare) tolkat det som att jag dök i riktigt skitiga känslor = dypöl…. men jag lät mig inte överväldigas, utan jag tog in det i mig =andas in skiten och förvandlade det =allt blev ljusare….

och på såvis så "dog"= förvandlades skiten i mig….

Ja, jag tolkade lite så som du Mariann, att det det var nån sorts förvandlande dröm. Jag vet att jag är inne i en förvandlingsprocess nu. Jag drömmer ofta, men inte så klart som denna drömmen, den har stannat kvar i mitt vakna tillstånd.

Det där med att möta tröskelvaktäktaren låter spännande. Jag har inte riktigt fått kläm på vad som menas med det. Jag har läst det men jag fattar nog inte riktigt ändå.

Ska klargöra lite med att mista, jag har mist en del också, men inte stora hemska saker som jobb, nära anhöriga,mm

Men jag "miste" en arbetskamrat (hon är långtidssjukskriven sen 2 år tillbaka) Vi arbetade väldigt nära på natten, när hon blev sjuk fick jag lita mer på själv, bli mer självständig, inte ha nåt bollplank längre. Är det också del av mistelseprocessen, ? Ja jag kanske är trög, det låter lite så när jag formulerade ner det i skrift.Har inte tänkt på det på detta sätt förut. Men om man mister något och man blir starkare och växer av det är väl det kanske det det handlar om . Eller??

Det är ju inte säkert att just du är inne i nått mista detta livet… du kan lika gärna ha gjort det tidigare eller kommer till att…

jag upplever inte att jag personligen mister… det är gubben som har en sådan sväng  nu… fast han kravlade sig ur det raskt på en knappt en vecka…

 fast ok.. inte ska vi ropa HEJ ännu….

Grejen är ju också vilken energi lägger  vi i det, hur fokuserar vi på det. Om man inte gör det blir det ju ingen upplevelse av att mista… man ser det mer som naturliga saker i livet….

Man blir van vid att Gud rycker undan mattan, så man får vakna till lite.

Inget att oja sig över heller.

Ja vi får se vad livet ger. Men jag har en positiv syn på det mesta, allt löser sig på nåt sätt och löser det sig inte så blir det väl ok ändå.

Precis… mitt å gubbens motto är i dens tilen

"Det löser sig, vi vet bara inte hur. Det vi vet är att det löser sig"

Men på något sätt så mister man ju inget eftersom man inte egentligen HAR något… alltså man har ju bara sig själv. Man kan ju aldrig "äga" sin familj, sin sambo eller sitt jobb… de är ju till låns och efter behov på något sätt.

Jag antar att det är mistaprocessen man tänker på när man hade önskat stöd från en familj som svek. Men den processen var oxå nödvändig för mig för att bryta min egen destruktivitet, kanske en del i denna process.

Där satte du huvudet på spiken igen…

upplever man att allt är till låns även livet ;) kan man mista allt utan att det rör en i ryggen…

Det är bindningarna till det som avgör hur hårt knuten till det man är och ju hårdare bindning desto smärtfullare mistaprocess….

Att mista genom död är ju svårare… där är vi ju så präglade att livet är slut, att döden är slutet, så att vi har svårt att inte känna smärta över den VI mister. Det egna livet likaså… och det handlar ju om egot antar jag, egot som vill fortsätta leva och njuta av livet och det måste ju på något sätt vara en väldigt sund inställning :) Om man tyckte att allting kvittade skulle man nog inte engagera sig så våldsamt i livet ändå.

Att förhålla sig till andra så att de av egen fri vilja, utan förpliktelser eller andra band, stannar hos en är sannolikt vad vi bör sträva efter. En strävan så god som någon tycker jag :)

#17  håller helt med

jag grunnar ofta över om detta att mista sina barn… det var nog lite där jag tänkte… att det är så lätt att säga att man inte dör osv… men den fysiska saknaden blir nog enorm..

Jag har tänkt på detta att mista sig själv. Jag var utanför så in i h*e som barn och har först en bra bit bortom 30 års ålder ens börjat närma mig "normala" sociala interaktioner. Inte så att jag alltså miste mig själv, men kanske att jag gick miste om den omgivande strukturen och därför var tvungen att ersätta den med mitt eget inre ramverk? Det skulle kanske förklara varför jag är så sluten och självtillräcklig.

Någon mer som har erfarenhet av att växa upp med föga sammanhang och nätverk?

Japp… det är ett sätt att mista… man mister ju en gemenskap man så gärna (iaf jag) ville vara i det var lessamt många gånger…

#21: Fast har man aldrig haft den, så mister man den ju inte. Att "mista" och att "inte ha" är ju inte samma sak.

njae… men att få vara med ibland och ibland inte är att mista…

#20 Jag var ett ensamt barn som var mycket för mig själv. När jag blev äldre så läste jag hellre än lekte.

Så jag kan känna igen mig i det du säger…

#24: Känner du att det gjort dig annorlunda "de andra"? Och i så fall på gott, ont eller båda?

#25 Jag har alltid känt mig som en Outsider, nån som står bredvid och tittar på. Jag har reflekterat istället för att delta. Och, javisst, jag känner mig som om jag kommer från en annan planet. Detta är väl stjärnmänniskan inom mig som känner så.

Med åren har den sociala kompetensen blivit mer uppövad, så jag fungerar bra socialt.

Men jag känner mig udda ofta… På jobbet t ex…

#26: UNgefär som jag då. Vid snart 38 har jag börjat lära mig hur man ska vara för att andra inte ska attackera "outsidern". Fast inte betyder det att man känner sig som mindre outsider.

Jag har oxå växt upp utan ramar och sammanhang, men inom den egna familjen… givetvis har det gjort mig socialt handikappad! Fast jag har då en väldigt utåtriktad personlighet och har sökt socialt sammanhang genom kanske bitivs överdrivet engagemang och deltagande. Inte för att någon accepterat mig eller förstått sig på mig för det…

#28: Du skriver "givetvis har det gjort mig socialt handikappad". Vi har varit inne på denna skillnad förut, du och jag. Jag blev socialt avvikande men, påstår jag, inte socialt hadikappad, eftersom jag på något sätt byggde upp det som saknades utanför inne i mig själv.

Jag undrar om det beror på någon medfödd annorlundahet hos mig, eller om det finns fler som varit mobbade och utanför och inte upplever det som handikappande och känner sig ha blivit skadade av det, utan som inte kan föreställa sig världen annorlunda.

Drar igång en ny tråd …