lästa på nätet idag..

Vi har då två av de viktigaste "energierna", känsla och intelligens, som ett slags grundförutsättning för att kunna gå vidare i vår andliga utveckling. När dessa två dessutom är i balans så uppstår förutsättningen för att förstå helheten och tillvarons innersta mening, dess syfte och mål, samt vad detta leder till för den enskilde.

Här finner vi att medkänsla och empati är något som alla världslärare har predikat om, undantaget den gamla världsimpulsen gudar där ju hämnden och styrkan var det enda eftersträvansvärda. Vi finner att de eviga sanningar man kan hitta hos Kristus, Buddha, Mohammed, Lao-Tse, Krishna och några till nästan undantagslöst handlar om nästakärlekens evangelium. Vår västerländska kristendoms allra högsta bud "älska din nästa som dig själv" (och Gud över allt annat), är ett påbud i vilket man tycker sig ana lösningen till människans vilsenhet genom historien. Och genom att älska sin nästa så älskar man också Gud eftersom Gud bl.a. uppenbarar sig i form av vår nästa. Detta är utvecklingens högsta och mening och mål. Vi älskar då helheten och när detta är ordentligt förankrat i vårt medvetande, så kommer vi också att upptäcka att vi är ett med helheten och allt som ryms i denna. Men som sagt; detta går inte att forcera utan sker automatisk genom de erfarenheter av lidande som tycks följa vår bristfälliga intellektuella förståelse, plus friktionen mot omvärlden.