Jag kan förstås börja lite som startade tråden… Jag reagerar oxå starkt, eller gjorde förut, på pratet om att man ska älska sig själv och annars kan man inte älska någon annan.

Men under åren som gått har jag förstått dels att ordet älska är starkt i vår kultur. Vi använder inte det ordet så mycket, mer än kanske att man älskar glass eller älskar att sola eller resa… sällan när det gäller mänskliga relationer och det gör att det finns ett motstånd mot att använda det om något man gör med sig själv.

Det andra är att jag tror att innebörden i begreppet älska är det som Lionadh skrev i en annan tråd, att acceptera… när man utan negativa känslor kan acceptera allt som är jag och som är mitt, det jag känner, gör och tänker så är man "där". Och kanske är acceptans ett bättre ord i dessa sammanhang då älska är så laddat… för om man säger acceptera istället tror jag att det är många fler som förstår innebörden av att man måste älska (acceptera) sig själv fullt ut med alla fel och brister innan man fullt ut kan acceptera andra.

Vad tror ni?

Jag tror man ska trivas med sig själv, som med ett par ingångna skor - inget som skaver speciellt, kanske inte så vackra men funkar till det mesta. Ingen man tänker på till bruks.

Nu vill jag inleda med att säga att allt det jag skriver här är min egen uppfattning och den uppfattning som jag låter leda mig själv genom livet, det är ingen absolut sanning, det är ingen definition av någon annan människas verklighet än min egen.

Detta för att inte missförstånd skall uppstå i mitt engagemang när jag skriver en text..

För mig står älska för det ytliga, och kärleken för det vekliga.

Att älska definierar alltid något visuellt, en upplevelse, ett utseende, eller en känsla av något eller någon.

Kärleken däremot är något som manifesteras genom något obeskrivligt, något som kommer ur vårt inre. Kärleken är för mig det obeskrivbara.

När jag blir tillfrågad om varför jag inte kan beskriva kärleken brukar min första fråga vara om vederbörande någonsin ställt frågan "Hur känns" det till en nybliven förälder, eller till sig själv när man fått ett barn.

Finns det då någon som fått eller givit ett beskrivande svar på den frågan? min egen upplevelse är att det blir mest ord som .. Fantastiskt, obeskrivligt, otroligt. OCh det är precis vad kärlek är. Något fantastiskt, obeskrivligt.

Varför då?

Kärleken kommer ur vårt inre, från vårt verkliga "jag" och kan också beskrivas som det gudomliga,

Det är lite av min upplevelse..

Så du menar att det där obeskrivliga är den känsla du har om dig själv?

Det är en känsla jag strävar efter att känna för allt levande!

#5: Varför det? Och varför bara för det levande?

#3

Bra skrivet awareness! Håller med, kärlek är vårt naturliga, gudomliga tillstånd. Vi är kärlek i vår essens.

Och hur kan vi någonsin förklara eller förstå detta? Vi kan ju bara uppleva det…
Kärlek är Oneness. Helhet, enhet. Så utifrån det; att älska sig själv, vad innebär det då?
För vad är det jag ska älska? Mig själv? Finns det verkligen både ett "mig" och ett "själv"? Är jag två eller är jag en?

Håller med det du skrev, Hoppfull, om acceptans. Kärlek är acceptans. :-)

Gronstedt! du är en utmaning för mig!  något jag uppskattar!

För avskalad från det fysiska skal som vi kallar vår kropp, så är vi ett med allt levande i universum.

Ok, jag tycker ändå att det finns en skillnad mellan kärlek och acceptans. Acceptera saker kan jag göra utan att tycka om dem, men känna kärlek är ju mycket djupare än så och kräver helt annat, för mig alltså.

awerness, vad innefattar det levande för dig?

#8: !

Men jag undrar fortfarande varför det är något att önska sig, och varför du tror att det bara gäller det levande. Fast det beror på vad du inkluderar i "levande", förstås! Det får du gärna berätta.

#9

Jaha, okej, jag förstår. :-)

Levande! För mig är allt av naturen!

Det här kommer att bli en abstrakt beskrivning..

Som en del i kvantfysiken så vill jag inte se mig själv som en fristående skapelse på jorden, Att jag har givits ett "transportmedel" som definieras som min kropp, innebär inte att jag därmed är avskild från övriga universum.

#12: Vad jag undrar är om du anser att oorganiska material, som metall, sten etc. hör till det "levande", och om organiska material som inte växer (som olja, dött trä, döda kroppar) hör dig.

Angående levande; hoppar gärna in med min egen åsikt. :-)

Som jag ser det så finns det Ett Liv, som manifesterar sig på olika vis, och ingen egentlig död.
Kroppen dör som vi ser det, förmultnar liksom allt annat i naturen, javisst, men den är ju energi, som inte kan dö, bara ändra form.

Och om allt är Livet, vare sig det är manifesterat eller omanifesterat, så finns ju inget som står utanför det. :-)

#14: Även till dig ställer jag frågan: Anser du att till exempel metall och sten är levande?

#15

Ja, absolut, finns inget som inte är Liv, som jag ser det. Hur ser du det själv?

#16: Jag använder inte termer som "är Liv", men jag anser att allt som har molekylrörelser kan orsaka genklang i allting annat som har molekylrörelser.

#17

Okej. :-)
Det som är intressant är ju att även vetenskapen nu verkar förstå att allt är liv, eller vad man vill kalla det. Att allt är energi.

Intressant hörrni  men hur var det nu med det där med att älska sig själv… känna kärlek eller acceptans och varför är det viktigt? Min tanke med tråden var att snacka kring kärlek, älska, acceptans av sig själv…

Tunrida, jag tror inte att jag riktigt förstod, jämställer eller likställer du acceptans med kärlek? Och jag fattade inte heller riktigt vad du menar med För vad är det jag ska älska? Mig själv? Finns det verkligen både ett "mig" och ett "själv"? Är jag två eller är jag en? Menar du att när man säger eller skriver mig själv så delar man upp sig i två delar? För det är väl ren grammatik i så fall :) Jag har aldrig hört talas om att man skriver Att älska sig.

Ser ni det båda (eftersom ni höll med varandra) som att älska är något ytligt? Så när man säger jag älskar dig till sin älskade så menar man något ytligt? Fattar inte riktigt…

#18: Inte "är", "har". Energi är inte den enda egenskapen (jo, vill man hårdra det så definieras allt av energi, men sinnena vill gärna ha fler graderingar).

Varför skriver du "även vetenskapen"? Olika materials termiska egenskaper har varit kända sedan det fanns någon som kunde känna till dem. Anser du att vetenskap är något främmande för andlighet - att de två står i motsatsförhållande?

Drog ni nu???

#21: Inte jag! (förstås). Hänvisar till mitt #2 .

Hm, men jag har inte förmånen att ha fötts med ett par ingångna skor… mina kanske blir det lagom tills livet är slut… de är fulla av hårda saker som ger mig blodiga skavsår hur mycket jag än ränner runt för att gå in dem.

Nå, skämt åsido hur blir de sådana då?

Jag tänker som Lazaris "Love is the willingness to know."

www.lazaris.com

Man föds ju inte som densamma som man senare blir. Under livet får man välja och vraka, förkasta utvecklingar som inte var bra, ta till sig andra, ansa och tukta sig så man blir någorlunda hyfsat användbar. Men jag tror faktiskt, som jag skrev i tråden Att duga precis som man är, att det viktiga är att inse att det är inte så noga, inte så viktigt - att "sig själv" inte tar upp så mycket av ens horisont att det blir ett stort problem om "sig själv" har några skönhetsfläckar.

Man kanske helt enkelt ska låta bli att ränna runt - första dan med nya skor kan man ju med fördel ligga på soffan och vicka på tårna när man kommer ihåg det.

Oj, det var en hel del att ta del av…

#26: Jo, det rinner ut rätt mycket när kvarnen går igång! Jag är inte van vid auditorier som inte kan avbryta .

Nu smiter jag (bara så du inte tror att jag tröttnat)! I'll be back!

Jo det är ju sant… men för att ha den styrkan, orken och kraften att välja och vraka och tro sig ha rätten att själv bestämma krävs ju en hel del av självkänsla! Och för oss som är nedbankade under skosulorna och har nära anhöriga som ständigt arbetar med att banka så fort man sticker upp näsan tror jag att arbetet måste börja med att på något sätt bara acceptera att man är ok som den man är.

Det har tagit mig 30 år att komma dit!! Jag trodde inte ens att jag hade rätten att leva utifrån de erfarenheter jag har med mig.

Intressant läsning,awareness #3 fint .. ;-)

För "klen" idag för att delta i skriverierna,men följer tråden  o läser era intressanta inlägg o eran syn på att älska :-)

Omdöpta Tilly//W

Vi väntar på bättre dagar ;)

Sköt om dig Waara!!

#20

Svarar på din kommentar Gronstedt, innan jag återgår mer till själva ämnet, som Hoppfull så fint hintade om. :-)

"Varför skriver du "även vetenskapen"? Olika materials termiska egenskaper har varit kända sedan det fanns någon som kunde känna till dem. Anser du att vetenskap är något främmande för andlighet - att de två står i motsatsförhållande?"

Ja, jag skrev "även vetenskapen", just utifrån att människor sedan länge känt till att allt är energi; shamaner t ex.
Och med "vetenskapen" menar jag det arbetsområde som just kallas vetenskapen.
Jag menar inte alls att vetenskap och andlighet står i något slags motsatsförhållande till varandra; allt är för mig andlighet, så inget står utanför det.

#19

Okej, ska försöka förklara mer, om jag kan. :-)

För mig så hör kärlek och acceptans ihop, man kanske kan kalla det villkorslös kärlek. Inget som människan kan förstå, det är något större. Villkorslös kärlek är acceptans av vad som sker, utan dömande, utan att sätta etikett på det som sker, som bra eller dåligt osv.

"Ser ni det båda (eftersom ni höll med varandra) som att älska är något ytligt? Så när man säger jag älskar dig till sin älskade så menar man något ytligt? Fattar inte riktigt…"

Som människa har man ju ofta sin syn på vad kärlek är och vi tror vi vet vad det innebär. Men jag skiljer på "mänsklig" kärlek och sann kärlek.
Sann kärlek är det vi är i vår essens, man skulle kunna säga att den kärleken är Livet självt.

"Mänsklig" kärlek är den till en annan person t ex, där vi är beroende av den andras kärlek, för att vi inte förstått att vi själva är kärlek som mänskliga varelser.
Kärleken till någon annan är ju ofta kantad av rädsla för att förlora den andra, förlora kärleken. Svartsjuka, sårbarhet. Inget fel, det är bara så det är. :-)

Jag gör egentligen inte bedömningen att det är ytligt att älska något eller någon. Inte om man menar att ytligt är något negativt eller fel, vilket ju ordet kan peka på.

Men ytligt i den bemärkelsen att när man inte inser vad/vem man är, så blir man ofta beroende av någon att älska och någon som älskar en tillbaka, eller så tvärtom; man skyr kärleken för att man är rädd för att bli sårad.
Går man då djupare så ser man det här med att man redan är kärlek. Och det gör att man får ett helt annat perspektiv på detta med att älska någon. För mig är det så i alla fall.

_"Menar du att när man säger eller skriver mig själv så delar man upp sig i två delar? För det är väl ren grammatik i så fall :) Jag har aldrig hört talas om att man skriver Att älska sig."_

Jag menar just att språket kan användas till att man tittar djupare än bara till orden. För visst är det grammatik. :-)
Men varför säger vi så då (bortsett från det rent grammatiska)?
"Att älska sig själv"? För visst delar vi upp oss i två delar?
De här frågorna kan ju leda djupare och det är det som är meningen. Vem är denna Jag som ska älska sig själv? :-)

Exempel: som liten så vet inte barnet att det har ett namn. Sedan lär det sig att förknippa t ex Pelle med sig, det förstår att när någon säger Pelle så menar man honom.
Fast i början säger barnet Pelle om sig och inte "jag". 
Senare lär han sig även att "Pelle" och "jag" hör ihop, är samma sak.

Men är det verkligen det? Vem är barnet innan det får ett namn? Ingen alls?
"Jag", "Pelle" är en uppdelning, samma sak som med "Jag älskar mig själv".

Tack för en sannerligen utförlig redogörelse :) och jag tror att jag fattar vad du menar (tror för att det kan man ju aldrig veta, jag läser ju utifrån min kunskaps- och erfarenhetsbank).

Jag tycker oxå att kärlek och acceptans hör ihop, men inte att de är samma. Jag kan ju exempelvis acceptera saker som jag inte alls tycker om för att jag inte har något annat val, men det är ju långt ifrån detsamma som att känna kärlek till det. Exempelvis om min dotter/son blir våldtagen får jag ju acceptera att så är det, men att känna kärlek till det eller den som utfört det, det ligger utanför min förmåga att känna kärlek i detta liv och antagligen flera framöver :) Ett grovt exempel men det var för att tydliggöra min tankegång.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag kunde älska mig som en helthet där jag utan undantag älskar hela och allt i mig lika lätt. Vissa delar av mig själv accepterar jag, andra gillar ganska bra medan andra delar kämpar jag för att ens stå ut med. Medan själen eller den innersta essensen är ju lätt att älska för det är ju en ren grundenergi som jag ser det. Men själen är ju täckt av en massa annat som vi bär med oss och jag kan ärligt inte säga att alla de delarna känns som en enhet för mig, inte ännu i alla fall.

Att kalla varandra vid namn är väl en rent praktisk sak som jag ser det, det blir ju omöjligt att prata med någon om det är fler än en om vi inte ur- och särskiljer oss. Även innan barnet har ett namn kallas det något, älsklingen, gullunge, bebisen eller som min mellanson Lillisbo (eftersom storebror inte kunde säga lillebror). Att prata om sig själv i tredje person handlar väl om att skapa sig en bild av vem jag är i förhållande till andra i världen, vilket är högst nödvändigt när man lever i den. Det betyder inte att man skiljer mellan Pelle och Pelles jag. Eller gör du det? Skiljer du på ditt jag och den du är i ditt namn? Det gör inte jag i alla fall :)

#33

Hehe, ja det blev visst både långt och utförligt, upptäckte jag sen. :-)

Nej, det är ju förstås förståeligt att inte kunna känna kärlek till någon som våldtagit ens dotter, för att ta ditt exempel, även om man kan acceptera att det som skett har skett. Det är ju bara mänskligt.
Men jag pratar alltså inte om kärlek och acceptans utifrån det rent mänskliga perspektivet, för det är ju ganska snävt. Utifrån det är det ju svårt om inte omöjligt, att se att förbi det våldtäktsmannen gjorde till hans sanna essens som alltid är ofläckat.

"Men själen är ju täckt av en massa annat som vi bär med oss och jag kan ärligt inte säga att alla de delarna känns som en enhet för mig, inte ännu i alla fall."

Precis, så ser jag det också. Själen/Medvetandet, eller vårt sanna jag, är skymt av en massa som hamnat i vägen. Så vi ser inte skogen för alla träd. :-)
Men som jag ser det så är det som är i vägen, inte den jag är. Det är det som är i vägen, som är detta själv vi säger vi ska älska.
Jag är själen; medvetandet, varandet, stillheten, osv. Inte det andra.

Och det är det jag menar också med våra namn. Javisst är det praktiskt och rätt så bra att ha ett namn, annars blir det ju svårt med postutdelningen, t ex. ;-)
Men det är för mig bara praktiskt, inget annat. Mitt namn säger inget alls om vem jag är. Min livshistoria säger inget om vem jag är, min bakgrund är inte den jag är, mina relationer är inte den jag är heller.

Så ja, jag skiljer på mitt namn och den jag är. :-)

#0 Oj,..kanske borde avvakta till imorgon men… (klen idag) ,kan inte låta bli.

Ni skriver så långa fina redovisande inlägg om er uppfattning om kärlek,ju mer jag läser inser jag hur svår frågan är.

I och med att det inte går att definiera kärlek så där lätt så är den klurig,men högst intressant..

Älska,kan man göra  på så olika sätt..Älska sin make,älska sina barn,vi som har det,älska livet..älska naturen,djur et.c

Kärlek,ännu klurigare för mej..Känna kärlek då tänker jag mer på en partner…,kärlek till barnen..gudomligheten…

För mej är sann kärlek till en människa att känna vilja att bara ge,utan att kräva ngt, tillbaka..medveten kärlek…

Ämnet är stort o kommer förmodligen tänka på det hela kvällen,

Kram//W

:) det som är intressant är ju att höra allas olika syn och tankar kring kärlek, älska och acceptera. Att uttrycka sina tankar gör att man fördjupar dem och verkligen fokuserar, att lyssna på andras tankar ger massor. Endera kan man känna att precis, det är så jag känner, eller så kan man känna nej det där stämmer inte alls med vad jag känner, eller så kan man känna hm, så där har jag aldrig tänkt på det, intressant…

För ingen kan ju säga vem som har rätt eller fel, för det finns väl inga svar och/eller sanningar på dessa frågor? :)

;-) jopp

Då svara den som dykt ner i det esoteriska så här.

Jag kommer att tänka på ett ställe i en eller  annan Bailey bok att för Mästarna är det lika så naturligt att känna kärlek som det är för oss att andas… att utströmma kärlek har fallit ner till det undermedvetna… till ren instinkt…

Det säger mig att vi tränar även i det… vi tränar ju inte precis i att andas…;)

#38 mäktigt..eftertanke..

precis vad jag med tyckte den gången jag läste det (tror det var i esoterisk psykologi 1 eller 2)

Det har jag verkligen grunnat mkt över… säger mig så himla mkt…

Det vi babblar om älska och känna kärlek är lååångt ifrån vad det verkligen är… det är magnetism att utströmma DEN kärleken är magnetiskt… tilldragande… drar till sig…

hela vårt solsytem och Logos är i just i utveckling av visdom -kärlek…..

vi har inte en susning om vad det i verkligheten är (tror jag)

det som det snackas om här är peronlighetens möjlighet  till att känna kärlek… skulle vi få möjlighet att  få uppleva den kärleken på de planen skulle vi brinna upp!

Vi klarar inte av att uppleva den… ev bara i små små glimt….

tror jag iaf…

 övermäktigt tycker jag,vill gärna känna på det…lite iaf.;-)

Känn hur mkt du vill…..;)

#42 *önskar* ska prova….;-)

Mmm, men tror du inte att vi måste igenom de här älska eller acceptera oss själva innan egot kan släppa taget? Eller vad är det egentligen man behöver bygga upp om man kommit till världen i den tron att man egentligen inte har rätt till livet?

Älska sig själv……nä Hopphull det är verkligen inte lätt!

En period på flera år tror jag att jag levde i denna kärlek till mig själv som vi pratar om, ja lite åt det hållet åtminstonde…

Jag mediterade varje morgon i över ett år på smärtor jag hade begravt i mig,förlät mig själv för att jag inte värderat mig själv högre och satt stopp.(förövarna var lättare att förlåta)
Detta tills ingenting längre kändes smärtsamt.

Då kände jag sån glädje, jag sökte jobb med ett självförtroende som bara en man kan ha.

Vad folk än sa till mig så kunde ingen såra mig, jag förstod att denne inte mådde bra och lät allt bara rinna av. Ingen smärta eller påhopp tog jag personligt, jag bara älskade livet och alla. Mig själv också!!!!!!! Kroppen kändes 20 kg lättare dessa åren, svävade på moln ;) Trodde på mig själv, livet och mänskligheten!

Hehe, det var tider det… Nu känner jag inte längre den kärleken och tron på mig längre….men dit ska jag igen!

Fri!!

Jag kände mig så otroligt FRI!  Nu känner jag mig låst i en kropp och ett liv som nästan kväver mig…

Men vad hände?

Hmm…jag sov inte som jag skulle, byggde hus från grunden(började med att fälla träden som skulle bli huset, puuuh!), två barn i detta, brände ut mig och andra systern tog sitt liv….

Aha, du slutade ta hand om dig! :) Men då har du ju nyckeln till ditt tillfrisknande i din hand… eller har du bytt lås??

Svalt nyckeln tror jag ;) Och bytt lås för säkerhets skull!

Hm, typiskt!! Kopplar du något av din fysiska hälsa till graviditeter, förlossning och småbarnstid? Jag gör nämligen det, de har fullständigt slagit ut min fysik alla tre gångerna.

Ja, dels det, det kostar på att föda barn!

…..och så tror jag att jag blev "överaktiv", använde all energi jag fick till att producera saker, snart glömde jag bort meditationer och inre hälsa och bara körde på…

egot?(eller glädjen att förverkliga min livsdröm?) tog över, hjärtat lades åt sidan där tror jag… Jag tappade mer och mer kontakten till LIVET, det som vibrerar inombords…

Absolut var det så att man fokuserar på helt andra saker när man får små barn, är en riktig hönsmamma så mina behov fanns inte längre…levde BARA för barnen…

Tyckte jag skrev någonting förut här O.O Borta…!?

Skrev någonting långt om att kärlek är ren egoism, i nästan vilken vinkel man än kollar i..

Hann inlägget komma in ?

Ibland har jag skrivit inlägg, liksom klickat fel på nått nånstans och så vips är det borta istället förpublicerat.

#54 Nä, läste det också… Problematiskt<.<

#28: Jag tror det måste börja med acceptera att man är som man är - inte att man är OK som man är, utan att "sig själv" inte tar upp alltför stor plats. Därmed definitivt inte sagt att man ska odla ödmjukhet eller leva för andra eller liknande floskler! Utan att man ska se mer på sitt eget gränssnitt mot omvärlden än på "sig själv". När man tar på sig en skön tröja upplever man "varmt mysigt mjukt" i stället för var sig "den här ska väl väcka beundran" eller "tro inte att jag duger bättre bara för att jag valt den här".

#19: Var frågan om huruvida kärleken är ytlig riktad även till mig? I så fall svarar jag att jag vet inte. Den mellanmänskliga kärleken är jag inte säker på att jag känner till. Det finns ett slags bekvämt kamratskap med respekt och öppenhet, en del lust och någon irritation, vilket jag kallar ett kärleksförhållande. Men det finns också en intensiv, ordlös samhörighet med världen (utom den av människan ockuperade delen av den), vilken jag upplever ganska ofta. Det är kanske det som är den verkliga "kärleken". Vet faktiskt inte.

#45: Vad menas med "… med ett självförtroende som bara en man kan ha."? MORRR !

#50: Älskade din liknelse med nyckeln, den var suverän, för den ledde tanken vidare: När man sedan försöker ta itu med sig själv igen måste man krafsa igenom alla årens skit i dasset, hitta nyckeln, tvätta den och sig själv och sedan upptäcka att den inte passar i låset - först sedan är man fri från sin barlast och kan borra ut låset och skaffa ett nytt med nycklar som passar.

 #56 Hehehe, jadu självförtroende som bara en man kan ha,  Haha, retas lite..(?)

 Jo men behövde det, har jobba med mansdominerade yrken och jisses vilka tester man utsätts för i början! 

 Oj vad vackert du tolkar nyckeln åt mig!

#56 Jag tror att jag förstår vad du menar, men jag har fortfarande slagits med att ens FÅ leva, alltså att ta sig rätten att få finnas till… jag trodde under nästan trettio år att jag inte hade den rätten, att jag fanns här för att tjäna och serva andra… att min levnad egentligen var ett misstag och att om jag inte hade funnits hade det varit bättre… jag arbetade oxå ganska intensivty på att helt utplåna mig själv. Att bryta det och ens känna saker för egen del var ett flerårigt projekt.

Sen hittar inte jag citatet du hänvisar till #45…

#59: Mitt i #45 står det "Då kände jag sån glädje, jag sökte jobb med ett självförtroende som bara en man kan ha.", om det var det du menade?

Nej, jag förstår att du kommer från en helt annan utgångspunkt, en som jag har svårt att förstå. Jag har svårt att hjälpa med råd, tyvärr. Det hjälper ju inte stort att säga "Klart du duger, ryck upp dig nu!". Jag har alltid reagerat med aggression på praktiskt taget allting. Även när jag fallit undan för omgivningens tryck har jag aldrig trott att "de" hade rätt. Denna aggressivitet kanske inte är normal, det kanske är ett uttryck för någon störning hos mig (något jag ofta fått höra när jag varit för dålig på att svälja skit som andra anser tillkommer mig), men jag skulle aldrig i h*****e vilja byta bort den. Jag skulle vilja dela ut några kilogram ass kicking power till alla de som gått på lögnen att de inte har rätt till sig själva …

Ah, men så konstigt, jag läste igenom inlägget 45 4 ggr utan att hitta citatet… det är hjärnan du vet….

Ja, med det faktum som fostret/bebisen Hoppfull lever med, att min mamma försökte ha ihjäl mig i magen (hon ströp ju näring och syre till mig, givetvis inte med flit men det förstod inte bebisen, och innan det ramlade hon PÅ mig så hårt så att jag vände mig i magen… efter det fick jag inte heller nog med näring enl läkarna) så tror jag att det traumat på något sätt färgat hela mitt livsmönster. Jag har jobbat med förlåtelseritualer och har kommit långt men jag kommer nog aldrig att bli en sådan tuffing som du :) Och självklart ska ingen ta skit!! Helt rätt inställning… det enda jag kan göra är ju att hjälpa mina barn att inte ta skit!!

#61: …fast jag undrar jag, min mamma hade en svår graviditet, hennes pappa dog dagen innan jag föddes, vilket antagligen satte igång förlossningen, som blev plötslig och svår. Jag var blå i synen när det var klart, säger de. Enligt uppgift blev jag apförbannad redan när förlossningspersonalen bråkade med mig för att få mig att andas. Enligt morsan har jag varit det sedan dess!

Vad undrar du?

#63: Om inte min ilska är lika medfödd/tidigt grundad som din känsla av att inte vara önskad.

Det stämmer säkert… min mamma har ju egentligen aldrig visat att hon brytt sig om mig och än idag är hon så utstuderat ointresserad så du skulle bara höra henne. Jag tror att man påverkas mycket starkt av den man ligger i magen på (stackars mina ungar) och hur de är och mår, hur de hanterar livet osv.

#64 Tror min ilska är det med. Slog ju andra när jag gick på dagis med en planka med spik i… ;)

#66: Hoppas de hade förtjänat det - annars var det inte fint gjort .

#67 Inte så mycket minnen av det. Men antaligen så inte, exploderade för minsta lilla;)

#64,66 Vet hur det är med denna känsla att vara oönskad. Men med några år på nacken så släpper det sitt tag om en.

#69: Jag (och Ijin?) har inte känt mig oönskad, bara förbannad! Även om det också mildrats med åren i riktning mot en allmänt omgivningsavog cynism.

#70 Det var så länge sen jag var ung och förbannad att jag nog har glömt det. Inte är jag speciellt cynisk heller.

Man växer upp. Tiden gör sitt trick. Man glömmer och går vidare.

Jösses, det låter som om du närmar dig 250 … jag är inte fullt så ung som jag varit, jag heller . Fast det känns påfallande tvivelaktigt att jag någonsin kommer att sluta vara cynisk, förstås.

#72 Just det, min andliga ålder är nog ett par tre hundra år. *ler* Rent fysiskt närmar jag mig ju ett halvt sekel..

Det var nog jag som skrev om känslan av att vara oönskad. Jag tycker att den är svår att glömma när man har närstående som påminner en om sin extrema obetydlighet ungefär en gång i veckan.

Min andliga ålder är nog bra mycket högre än min fysiska…

#70 Japp, jag med;)

#75 Det tror jag också, dessutom har du mognat en hel massa bara på det senaste halvåret.

Och, tror mig, man kan skapa sig ett gott liv. Mitt i allt det svåra som finns runtomkring.

#76 Jag vill inte ha ett gott liv;) Jag vill ha en tillvaro som gör att jag måste använda 100% av min potential, men det finns ju inte<.<

#77 det är det du är van vid på de inre planen… och det är det du ska jobba på att göra här (vilket du redan gör)… det vi alla jobbar på ;)

De flesta av oss får jobba för brödfödan och låta själens fågel flyga på fritiden - men egentligen är det ju inget liv för en människa!

Man skulle hitta den där magiska dörren i en garderob någonstans, till ett land med magi, svärd, drakar och allt vad det är … Fast det man glömmer när man läser Tolkien, Lewis, Brooks, Williams, Donaldson och allt vad de heter är att även i dessa magiska världar måste finnas fullt med folk som har skittråkiga jobb med att skura, sopa, laga mat, plöja åkrar, vända papper … Hamnade jag i en sådan värld skulle det väl visa sig att jag var en magiskt oobegåvad, stridstekniskt klantig kontorsråtta …

Men man kan få drömma!

Sen drömmer vi väl om olika saker med :) Jag är en fegis som aldrig skulle önska mig svärd och drakar… jag drömmer om en lugn tillvaro utan en massa krav. Jag är nog supertråkig.

#80: Nix, DET är du inte! Att leva SITT liv och ingen annans är ju basen, så dina drömmar är väl ungefär de samma som mina? Utanverket spelar ingen roll.

Jag skulle förmodligen inte göra särskilt bra ifrån mig om jag mötte en drake … beror lite på hur den var lagd, förstås. Det är ju inte nödvändigt att slåss mot alla drakar, om man säger.

Fast jag tycker att stål är sexigt, och jag hoppas fortfarande att min kropp ska bli så fungibel att jag ska kunna ta upp smide och svärdsarbete. Kroppskoordination och fysisk styrka är också ganska sexigt, i alla fall för mig, som levat i åratal utan.

Det finns nog en drake vi alla vågar möta och det är sajtens egen…

Farwuq

Nä, den draken behöver man inte slåss mot . Püss, Farwuq!

Jag tror att jag känner så för att jag slagits så mycket för min existens. Är trött och drömmer snarare om en bekymmersfri tillvaro i hängmattan… åtminstone i dag… :) Men jag vet att jag tröttnar på det rätt snabbt med… jag är en mingelmänniska… gillar stora fester med mycket folk, social samvaro… så det är totalt antiklimax för mig att inte ha ork :)

Aha, så du har liknande intressen som min sambo då Gronstedt, han sålde sitt städ och sådant när vi flyttade för drygt ett år sedan…

Hantverk, oavsett vad, vilja och engangemang är sexigt……. *ler stort och drömmande*

Haha.. jag skulle älska en värld med svärd och drakar! ;) Där världen verkligen är svart vit;)

Undra… kan man färga om världen…?

#86: Precis: Svart och vit! Inte bara helt dj**la tråkgrå!

#87 Hjälper du mig färga om den;)?

Kan vi inte ta lite regnbågsfärger då?

Lite grönt och gult å rött…

#89 Blir så svårt då… Om många lag ska slåss, vad händer då;)?

Människor…. människor….

ser ni inte världen?

har ni kikat ute?

Så här brukar det se ut iaf snart ;)

#90 Många lag som slåss? Visserligen gillar jag att gå på match och tournerspel är kul också.

Allt färgstarkt är min grej.

#92 Ah, Okej… Men delar man upp världen i svart och vitt är det rätt upplagt för problem;)