Väldigt få människor jag bryr mig om mina brister för… bara om jag blir störtkär som det oros momentet kan komma upp…

#1 Då lär du få uppleva det ibland

Usch jag slåss med det här ofta jag. Och likaså de allra flesta jag känner, så något måste det ju bero på att detta är så svårt.

Men detta att tycka att man duger är ju inte allena saliggörande. Tänk om man skulle älska varenda liten partikel av sig själv så att man aldrig strävade efter förbättring - det vore ju inte heller särskilt lyckat . En bra balans är nog det bästa, här som överallt annars.

Det håller jag absolut med om. Men de flesta lider av en ganska kraftig obalans åt det kritiska hållet.

#2 Haha, nej, är så otroligt kräsen…;)

#6  Bra, då har du ett skydd mot den smärtan, haha Samma här, störtkär blir man inte många ggr i livet, men vad sårbar man blir…

#7 Jo, Flyr just nu från en… Kan inte kontrollera dom känslorna, irreterande… Och hon förstår inte det:P

Vet precis vad du menar…. vore underbart att kunna välja känslor, och välja bort känslor…

Hm, så utifrån det tråden handlar och det ni säger här kan man inte välja bort de känslorna av att man inte duger som man är?

Det hade ju varit gööör bra!

Jag tror inte längre på att jag kommer kunna vara nöjd med mig själv, eller känna att jag duger.Som hela den varelse jag är nu.

Jag försöker hitta mitt inre och vila i hjärtat, för det är så otroligt kärleksfullt och vackert…där kan jag älska mig själv. Tyvärr är det svårare med hela paketet camilla…men jobbar på det.

#7 Nää störtkär blir man inte många gånger …Så sårbar så sårbar man är,fruktansvärt härligt,men kanske inte…….

Men är inte det konstigt? Alltså att vi inte kan tycka om oss själva… det måste ju komma ur någon form av missriktade krav.

Jag har funderat på om även detta är ett verk av egot… alltså att vi fokuserar på att uppnå fysisk lycka, egot är inte nöjt med att vara överviktigt och gråhårigt utan vill vara snyggt i samhällets bemärkelse… Alltså jag har funderat så oerhört mycket kring detta eftersom det verkligen är ett av mina återkommande irritationsmoment.

Klart egot är med här!!!

är du snygg, smal osv allt det samhället ställt som riktmärke för vad är snyggt… det vill egot vara…

då blir man ju sedd på och sedd upp till osv osv… man får lättare en anställning, förhållande, pengar osv osv…

självklart ett mål som egot vill…. men det handlar ju också om att överleva så…

finns alltid  två sidor av samma mynt…

Precis, och den balansen är svår att uppnå… Jag känner ändå att det allra svåraste är att på något sätt komma till ro i en kass kropp. Jag vill liksom inte sluta hoppas på att den ska kunna bli frisk och fungera och smälta mat osv igen, då känns det som om allt tar slut…

#0# För mej finns det sidor hos mej själv som jag (haha) tycker om,där jag faktiskt kan känna mej stolt,klappa mej på axeln o säga :det där gjorde du riktigt bra.

Sen har jag,GIVETVIS,sidor jag gillar mindre,velighet är en av dom..

Så länge jag är medveten om mina mindre bra sidor och framför allt vill kännas vid dom (vilket kanske är det svåraste i saken?) så har jag möjligheten att växa/komma till förändring.

För mej handlar det mkt. om acceptans,våga/kunna erkänna sina mindre bra egenskaper,se dom och ta ansvar för dom.  Därefter skapa mej nya beteenden som jag tycker bättre om.

#15# en varma krya på dej hälsning till dej.

//Tm

så har jag resonerat hela mitt liv… är jag medveten om bristerna är halva matchen vunnen!!!!

och odla det bra…. och klappa mig själv på axeln gör jag med ;)

ibland är det ju bara jag som gör det så ;)

Hm, jag funderar vidare här… för det handlar ju om mer än bara utseendet som vi pratade om förut. När livet rasar ihop som mitt har gjort och dels utseendet havererar men även kroppen som helhet och man finner sig själv i en situation där man inte orkar ens det dagliga (som matlagning, diskning, tvätt mm) som inte går att välja bort, hur klarar man då att hantera sin identitet?

I vårt land är vi ju vår sysselsättning s.a.s. Har man inget jobb finns man inte… man är dessutom en paria på samhällskroppen och kostar bara en massa för att man uppenbarligen är lat och inte vill jobba! Det här är inte fördomar utan något man som sjuk möter i stort sett dagligen (om man orkar möta någon alls alltså). Var hittar man kraft att se sig själv som en människa som duger precis som man är, i dessa sammanhang?

Du har rätt att vara den du är just nu. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov."

Att älska den jag är idag har varit helande för mig. Älska processen. Var i den.

Hm… jag förstår… men hur?

Att tillåta det som sker att ske utan att dömma eller kontrollera.

För mig hjälpte det att affirmera. "Jag älskar den jag är idag. Jag ger mig själv det jag behöver. Jag litar på min egen förmåga. Jag är den jag är."

Att vara tillåtande utan att vara dömande ställer inte riktigt samma krav på en som att älska allt det trasiga, sjuka och eländiga. Tack för de orden!! 

Jag har affirmerat i massor av år men det har absolut ingen effekt… jag ska försöka hitta en annan väg.

#21# härligt!

Att duga som man Är….att läsa det och att vara det orden syftar till är två olika saker….tror att du är alltför väl medveten om skillnaden.

Mer ord hjälper inte…….känner igen det själv. 

Det största förtroende man kan ge någon annan är självförtroende. Det är det jag försöker med men det är inte ofta jag lyckas…

Som jag kan se det är du inte långt ifrån då du ofta är på den här sajten. Här finns det många som delar med sig av sina tankar och råd. Det kryllar av förslag och möjligheter.

Jag är ju lite extrem, som du förstår kanske vid det här laget…men det är inte för att vara elak….jag kan be om ursäkt, inga problem.

Som jag ser det är vi (jaget, egot, sinnet) låsta i vår egen personliga historia, vår historia upprepar för oss hur vi ska känna oss och talar om vilka vi är. Hur vi tar oss ur denna historia och fängelse är det många som har olika uppfattningar om hur man går till väga…

Det är inte det lättaste att bli vän med sig själv…

Så sant så! Och ändå är det den enda man har som man ska leva närmast hela livet.

Däremot så skiljer jag på självkänsla och självförtroende och jag tror att det är självkänslan som är skadad av vår personliga historia när vi har svårt för att tycka om oss själva bara för att vi är vi. Jag vet ju min historia i detta liv och förstår varför jag har svårt att tycka att jag duger, jag får det även gnuggat i pannan varje gång jag talar med min mamma…. men det är ändå en daglig kamp för förändring, så förståendet räcker inte riktigt till :)

Jomenvisst kan man välja sina känslor! Men alla bortval begränsar.

#14, 14: Mitt ego säger inte till mig att jag måste det där, det är ett av skälen till att jag inte begriper det här med egot riktigt.

#16: Tror det är mycket viktigt, det där att kännas vid sina dåliga sidor. Varken förneka eller födöma dem, men inte heller axccpetera okritiskt. Det kan ju finnas utrymme för förbättring.

#18: Det är ett problem att sysselsättningen för så många har tagit platsen av ett liv, att man ska "förverkliga" sig genom jobbet, att man ska trivas och vara som en enda stor familj och allt vad det är. Det är helt sjukt, tycker jag! Jobb är jobb, något nödvändigt för försörjningen. Inte f*n var det något roligt och självförverligande att gräva upp rötter och fånga kaniner och bära hem på stenåldern - det var något man stökade undan så fort som möjligt för att få tid att sova, leka och p*ppa. Jag har mitt liv utanför jobbet. Själens fågel lämnar jag hemma när jag går till jobbet, förverkligar mig gör jag inne i mitt huvud och på min egen tid. Om sedan jobbet är uthärdligt är det ju bra, men att hitta ett jobb man blir lycklig av är rätt orealistiskt.

Det där med att "älska sig själv" förefaller mig också så konstigt. Varför ska man ställa "sig själv" på en centrapiedestal så till den milda grad? Varför ska "sig själv" ta upp så mycket plats att hat eller kärlek till "sig själv" kommer på kartan? Det är ju gränssnittet mellan självet och omgivningen, inte självet självt, som är det intressanta.