Jag har också och till viss del haft de bekymren… tror till dels att det är ett kvinnligt problem… jag kan inte se någon annan väg ärn träning.. träning och åter träning…

men andra kanske har bättre tips!

grunnar.. du säger

inte klarar av de känslor det för med sig när du blir hjälp

hur känner du då?

grunnar vidare…

när jag känner på mina, handlar det i grunden om stolthet, att man ska vara så jäkla duktig jämt… och undra om det handlar om att våga visa sig sårbar och svag….

och om man gör det så är man ju ett lätt "byte". Alltså har man ju behövt genom tiderna bygga den vägg av "jag måste klara mig själv och sätta upp en hög mur runt mig, så ingen fäller mig=död"

Nu behövs ju den egentligen inte längre i samma grad, i denna tiden där iaf de flesta är i evolution, dvs är på väg ut ur stoffet.

Men jag kan inte se  mer än att det också då handlar om både träna i att be om hjälp… visa sin nakenhet. Men självklart får man veta till vem och vilka (urskiljning). Där kommer då träningen in att göra det till rätta personer och träningen att be om hjälp i rätt situationer, dvs när ska jag fixa själv och när ska jag be om hjälp….

ligger det nått i detta tro  *funderar*

Jo det är något med det där med att om man behöver hjälp är det likställt med att det egna värdet försvinner. För mig är det till och med så att bara någon bryr sig när jag är ledsen eller mår dåligt måste jag fort slå ifrån mig och säga att det är ingen fara, egentligen mår jag ju inte så dåligt…

Jag vet inte om det är stolthet så mycket som en känsla av att tappa greppet kanske… blotta sig… jag kommer från en familj där man slår mycket hårt på andras blottor, flera av mina närmaste familjemedlemmar använder den tekniken mycket utestuderat för att tillskansa sig makt över andra.

då har man ju sannerligen fått skydda sig…

Det kan ju vara så att du har varit för naiv i tidigare liv och inte haft denna gard… och nu har du  en sådan…

jag bara funderar alltså…

men däremot måste (kanske) du ta emot hjälp när du får den och jobba på att inte känna så… när väl välvilliga männsikro erbjuder sig…

Det ligger mycket i det ni båda säger, jag har otroligt svårt för att be om hjälp…

Den känsla som kommer i mig är att jag absolut inte, under inga omständigheter skulle vara värd någon som helst hjälp.

Samtidigt som en inre önskan finns att bara kunna få falla ihop, kunna vara svag…kunna få behöva andra.

Dett är säkert gammalt mönster, dom gånger jag inte klarat upp allt helt på egen hand i mina senaste liv så gick det åt skogen=död.

Antagligen har jag varit för naiv både i tidigare liv och i detta. Det har varit en oerhört stor sorg att tvingas inse att människor inte är snälla… och att det finns de som njuter av att tillskansa sig makt genom på det här sättet. Inte blir det lättare att se att de närmaste är den egna familjen. Den garden har jag fått bygga upp under det här livet och det har verkligen inte varit vare sig lätt eller roligt.

Det är först nu som jag börjar känna att jag inte riktigt gillar att garden är snabbare än tanken… det ska vara medvetet styrt inte automatiskt styrt.

aaha… en mkt viktig sak det där… då är du ju faktiskt inne i att avveckla den och så att säga styra den själv… mkt bra analyserat.

grunnar igen

styra själv måste ju komma före avveckling eller hur?

#5 För mig är känslan snarare att jag inte VILL ha hjälp… för att i min värld betyder det att någon annan (familjen) tar över mitt liv och tar över alla beslut från mat, kläder till stora och viktiga saker… ofta rakt motsatt vad jag vill och tycker och vad min moral och etik vill ha, så det är liksom en nödvändig utveckling för frigörelse. I min familj har vi två drottningar som slåss om makten, deras viljor är extrema och de drar sig otäckt nog inte för att ta till NÅGRA maktmedel för att härska över oss andra.  

#7 Ja, det tror jag… det är min fantastiska psykiater som hjälpt mig. Eftersom mina känslor hade tagit över min kropp och alla mina förvar gick per automatik utan någon som helst styrning så var jag som ett viljelöst offerlamm. Det har varit en oerhörd kamp att få ta över styrningen över dessa försvar…

Nu slog det mig att det kanske inte är så konstigt att min kropp är förvirrad och protesterar… jag håller ju på och tar ifrån den alla sina vapen… kanske är det därför den stänger ner och försöker skydda sig på andra sätt… Frågan är väl hur jag ska få kroppen trygg nog att inse att jag skyddar den på andra sätt nu…

Där kan du ha det… sista meningen alltså…

Ja, det är nog säkert en del av problemet. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra… allt det jag gör förkastar den ju och envist tjurar vidare.

Sedan tror jag ju att jag har medfödda problem med min ämnesomsättning, alla symptom tyder på detta, och där verkar det ju i det närmaste omöjligt att komma tillrätta med problemen.

Bara genom att läsa ditt första inlägg, och hoppat över dom andra medvetet för att undvika att bli färgad av det som står skrivet, så blir min omedelbara känsla att du behöver göra dig fri från det som binder dig i dina värderingar, dina förväntningar, och framförallt ditt förflutna.

Du måste sluta se din framtidsprojektion som en sanning, den är enbart en fantasi skapat med ditt förflutna som referens.

Situationen som uppstår när du låter ditt förflutna agera referens i det som sker är att du omedvetet leder hjälpen i den riktningen som du tidigare upplevt den, och inte önskar uppleva den igen.

Du behöver lita till ditt inre jag.

Jag har aldrig sett det som specifikt kvinnligt att inte vilja be om hjälp, utan snarare förknippat den klassiska kvinnliga inlärda hjälplösheten med att aktivt framhålla att man absolut inte klarar någonting själv utan måste ha hjälp hela tiden.

Att jag själv är (eller i alla fall har varit - vad ska det bli av mig när jag blir stor, egentligen?) kliniskt oförmögen att be om hjälp är snarare den samma som Hoppfull pekar på - när man ber om hjälp ställer man sig öppen för hugg. Eftersom omgivningen bara väntar på att få slå sönder det man har, är man ju en idiot som ber dem hjälpa till att bära ens ägodelar!

Tack awerness, det stämmer alldeles utmärkt. Problemet är att just den biten är jag fullt medveten om, men det är inget man bara gör… man trycker inte på en knapp och blir fri. Jag har arbetat med detta i över 15 år men ytterst liute händer så det jag ville med denna tråd var konkreta förslag på HUR man gör detta.

Jo, det stämmer ganska väl överens med mig Gronstedt, frågan är väl hur man släpper på detta.

#14: Ja, där kan jag inte vara till stor hjälp, tyvärr. Jag har liksom halkat in på läkningens väg så långsamt att jag inte riktigt vet hur det gick till. Jag har jobbat på att få mitt liv som jag vill ha det under hela min medvetna nevnad, och när det till sist började bli så, så började allt mer annat falla på plats. Två mycket viktiga saker kan jag dock urskilja.

År 1996 hittade jag en katt i ett soprum. Jag bodde då i stan och var fast i två mycket destruktiva förhållanden (ett "kärleks"förhållande och ett yrkesmässigt förhållande), hade enorma problem med sjukdom och värk och jag skulle ABSOLUT inte ha ett djur. Men kissen fanns kvar i området och hade uppenbarligen inget hem, så jag fick ju ge honom lite mat ibland - och till sist fick han följa med hem så jag visste var han fanns medan jag ringde till Djurens Vänner. De illsluga typerna frågade om han inte kunde få stanna hos mig några dagar, för de hade fullt - och naturligtvis blev han kvar. Han är fortfarande kvar.

Kissen fick mig att inse hur otroligt mycket jag behövde ett djur att dela mitt liv med, jag är uppväxt med djur och hade saknat det fruktansvärt. Hela mitt liv har jag velat på på landet, jag är uppväxt på landet och har mått fruktansvärt dåligt i stan.

När kissen kom in i mitt liv började jag vakna till. När det kom till en kris i det yrkesmässiga förhållandet vek jag mig inte utan drev igenom att den andra delägaren lämnade företaget (låt vara med ett par hundra tusen i skulder, som tog ett tag att betala av). Jag hittade styrkan att börja leta efter möjligheter att flytta ut på landet med min "kärleks"partner. Vi hittade ett hus och flyttade dit i mars 1997. När det förhållandet kraschade med buller och brak, hot, poliser och hela konkarongen, så lyckades jag stå stark och övertala banken att ge mig hela lånet själv. Partnern gav upp sin del i huset mot att jag tog alla lån (jag hade betalt hela kontantinsatsen) och efterskänkte några skulder. Sedan dess har jag inte låtit någon partner flytta in på heltid eller ha del i fastigheten.

Och detta, att "äga" en bit jord, är den andra avgörande saken. En egen bit av verkligheten, där jag är trygg och hemma, är otroligt viktig för mig, jag måste vara förankrad i jorden för att fungera - och det hade jag glömt under så många år. Nu närmar jag mig allt mer min slutliga dröm, inom några år kanske den kan bli verklighet.

Allt detta har detta att göra med att be om hjälp: I takt med att jag hittat mitt fotfäste har jag blivit friskare till både kropp och sinne, och min enorma motvilja mot att blottställa mig har minskat. För några år sedan grät jag och höll på att spy om jag var tvungen att erkänna att jag inte kunde till exempel baxa en stock själv, nu kan jag göra upp med partnern redan på morgonen att vi ska baxa den tillsammans, och jag kan helt ogenerat säga att "för jag tror inte jag fixar det själv". Jag kan säga till folk "Har du koll på detta, det är inte min grej" utan att spy på mig själv. Och jag tror att denna uppmjukning och utvidgning av "mig" började med att en liten (nåja) kisse kom in i mitt liv.

Hm… ja det får en ju onekligen att tänka en del… Jag tror att ett av mina allra största problem är att jag har liksom inga önskemål… jag vill ha ett jobb så att jag kan försörja mig, jag vill vara frisk och inte ha en massa övervikt som jag fått utan att äta extra, jag vill ha ett så enkelt liv som möjligt… helst inga förpliktelser som hus och trädgård…

Och utgår man från det så har jag ju inte lycktas med något av det jag vill. Jag skaffade ju tre barn och de tar mer energi än jag så redan där går ju allt i stöpet…

Hur har du sökt det svaret?

#17: Vem frågar du?

#15 Vilken hjälp du ändå fått på vägen! En katt som öppnade för nya vägar.Djur väcker oss när vi gått fullständigt vilse.

Själv har jag en häst som öppnade mig en bit när livet verkligen kvävde mig. Han var en rädd, halt, stel, mkt svårfångad dominant kille som blev min vän när hade gett upp.

Skulle bara titta….han var ju en såndär rädd varelse som jag gillar. Har inga pengar men…titta… han flyttade givetvis hem hit och små små steg öppnade han mig för livet igen, känslan i hjärtat när han efter två år första gången tog några snabba steg mot mig i hagen är obeskrivlig!

 Och så denna gåva, att få äga en bit mark som du säger, att få leva med årstiderna på detta sättet är jordande.

Vad härligt att din dröm börjar bli verklig!

#19: Ja, djur blir också märkta av sina erfarenheter och det kan vara svårt att reparera.

Kisse som jag bor med var lika mycket i baklås som jag, han hade ju blivit utslängd av någon som inte ville ha honom. De första månaderna i lägenheten vägrade han att gå nära ytterdörren, öppnade man dörren sprang han och gömde sig. Han var aldrig i möblerna, knappt på mattorna en gång. En dag efter ett par veckor kom jag in i vardagsrummet, då satt han på soffan och petade med tassen på något klädesplagg som låg där. När jag kom in vräkte han sig ned och rusade ut ur rummet, han måste ha väntat sig stryk! Det tog år innan han ville ligga i knät, han kunde ligga bredvid, tryckt intill, men inte i knät. Nu går han som han vill genom kattluckan, jagar och slåss med grannkatter, men han är sällan borta mer än 10 timmar på raken. Han ligger gärna i sängen, i knät eller på magen och varje dag när jag kommer hem så vill han bli upplyft och kramad. Så vi har nog varit bra för varandra. Som du och din häst!

#20 Vilket liv kissen fått! När man är som mest låst är djur bra på att nå fram. Man kan inte dölja något, dom läser av allt.

Och så är det lätt att känna med dom stackarna som haft ett svårt förflutet….jag tror jag känner så för att jag själv har  svårt med många hårda människor och lätt kan identifiera mig med det rädda djuret.

Och Gandalf som hästen heter kräver att jag är i balans när jag umgås med honom annars kan jag bara glömma att komma nära honom i hagen. Han gör mig väldigt medveten om hur jag mår inombords.

Han lär mig våga känna kärlek igen. Något jag stängde av när min andra syster tog sitt liv, så sårbar vågade jag aldrig mera bli,då stänger man bara av…

Sen tog en underbar själavän mig ett steg längre men det är en annan historia.Utan hästen hade jag ALDRIG öppnat för att våga känna kärlek till något igen.

#01#

Lastas du av det upplever skuldkänslor?

Iså fall,har du en till här..en givare uti finger spetsarna som äntligen börjat på ett ödmjukt sätt att kunna ta emot hjälp/omtanke av mina medmänniskor..

Jag har länge brottats med inre konflikt när jag ska ta "emot",allt ifrån hjälp till presenter..you name it!

-Inte ska väl jag få… -inte ska du tänka på mej… -Inte ska du fråga hur jag mår,hur mår du själv? osv. osv.

Lider så tillika av att ha förmågan att vända ut o in på mej själv, för att "alla andra" ska må bra..

För mej blev detta en så negativ spiral ett när jag plötsligt tvingades säga nej…av energi tömda skäl,så lastades jag av dåligt samvete för det..En så kallad ond cirkel.

Min "resa" på andlighetens väg tog ytterligare fäste,jag började gå på terapi,läsa böcker leta leta leta svar..jag fick diagnosen..utbränd.

Allt detta,för att så småningom komma till insikt…att jag inte var mina tankar,..det hade nått sin spets…

Jag såg mej själv helt enkelt inte viktig,vilken hade en förödande effekt egentligen..för det gynnade ju ingen,allra minst mina barn..när mamma "körde så det rykte" för att en dag bara ligga o gråta och inte förmå sej någonting alls..

Hoppfull,detta blev långt…fortsätter inte nu,men är det så att det skulle vara ngt. av detta du känner igen och vill prata mer om det,så gör jag det mer än gärna..

Du skriver inte vad känslorna för med sej när du upplever detta..

Vill du berätta mer om dom?

Kram på dej//Tm  P.s Detta var en av anledningarna till tråden Egot-själen)

Aha, så du startade den tråden och den körde i diket utifrån frågeställningen ganska omedelbart :)

I mitt inlägg 8 har jag försökt beskriva lite av känslan det för med sig.

Men visst är jag en hjälpare, jag ställer alltid upp för andra men får ytterst sällan något tillbaka. Det är först nu som jag börjar känna att världen inte vilar på mina axlar s.a.s. Att jag alltid måste bry mig och finnas där för andra. Det är en svår resa att flytta fokus från utgifter till inkomster, jag står nog mitt emellan just nu. Jag mediterar ju och yogar visserligen men i övrigt är jag såååå kass på ge mig själv input.

Kram på dig med!

#23# ok,missade #8#

Tyckte egot-själen gav mej en massa svar som jag sökte..

Det där med diket du nämner var mest OT..

Nåväl,jag studerar ditt inlägg vidare och återkommer om jag anser att jag har ngt. att tillföra

Stor Kram,lycka till,..o..du som är så omtänksam ska väl ha all hjälp du behöver?..eller?

//Tm

Hehehe, det fungerar uppenbarligen inte alls så utan tvärtom, (så mycket för att man får det man ger…).

Men det finns en annan viktig aspekt i det här med att vara en hjälpare, och det är egot där med. Om det är egot som styr hjälpandet så gör man det ju lika mycket för att vara duktig som för att verkligen hjälpa. Det blir en form av bekräftelse på hur duktig man är när andra blir beroende av ens omtanke. Det är ju egentligen inte att ställa upp för någon, för det skulle ju snarare innebära att hjälpa den personen vara självständig och själv lösa sina problem, givetvis med stöd men ändå. Jag har levt så mycket tidigare… men inte nu längre och det var förfärligt svårt i början men det blir lättare och lättare.

Du får gärna återkomma ändå ;) det är alltid kul att snacka :) Bara att man lämnar sin egen syn kan ju vara ögonöppnare för andra, så andras erfarenheter är ofta fantastisk hjälp tycker jag!!

Jag har svårt som fan att be om hjälp.. Avskyr att göra det. Irreterande att man inte kan någonting själv och måste be om hjälp för att lösa det.

Hm, exakt… kunde ha varit mina ord… :)

#27 Haha;) Jag är en orm oxe…;)

Gronstedt, ditt inlägg 15 satte snurr på min hjärna ska jag säga dig. Det var mycket som blev tydligt i hur jag gett upp allt det som är mitt för andras skull. Och nu sitter jag i en ansvarsposition som jag egentligen bara kan "vänta ut". Jag har liksom satt livet "on hold" i väntan på en minskad ansvarsbörda… för min energi räcker inte till både och.

#15# Tack för att vi fick läsa din story,strongt.

//Tm

jaa, det skulle jag med vilja säga. Tack gronstedt!

Krama Kisse från mig….