Helt klart är det rätt att låta själen och intuitionen leda oss rätt… men det är ju oundvikligen så att vi knallar fel då och då… men vi lär ju oss nått på det, så helt fel är det ju ändå inte!

Den artikel som säger mig mkt omkring dessa saker är den om solänglar.

Sedan är ju det grejen att man har ju en perosnlighet också som ju inte för mig är helt liktydig med egot… för mig är egot den negativa kärnan i eprsonligheten… så det är personligheten som aspirerar mot själen och Gud. Och i ett samarbete med själen förvandlar egot succesivt, i en lagom tackt så personligheten akn förlja med utan att bli överväldigad av egot…

kan man se det så *fundersam*

Mariann,tacksam för ditt svar,du tycks ha kommit en bit längre än mej o det är jättesnällt att du delar med dej!

Ska titta på solänglar

Kram//Tm

Njae… om det vet vi inget… det kan se så ut just nu.. men behöver inte alls vara så i verkligheten!

Lär *ler* iaf tacksam

Kram//Tm

Jag hade inte funderat så mycket kring egot innan jag hamnade på den här sajten. Men efter att ha läst och diskuterat har jag börjat skapa mig en bild av vad egot är och hur det fungerar. Bilden Mariann har (som här tolkas helt av mig)av att egot sitter ihop med personligheten som i sin tur sitter ihop med själen innebär ju ändå att vi är beroende av alla tre, och frågan är väl precis som du skriver tillymilly, hur man hittar en balans mellan dem.

Eftersom egot är det som bygger våra omständigheter är det viktigt att det finns och att dess behov blir tillgodosedda, samtidigt som det är viktigt att via egot utveckla personligheten så att man kan försöka kliva vidare ur egots basala behov.

Personligheten i sin tur kan inte bli tillfredsställd via de begär egot har så när vår personlighet blir starkare och får fler kvaliteter kommer vi automatiskt att få ett nytt slags behov  och det är här själen kommer in. Personlighetens längtan efter utveckling kan inte leda tillbaka till egot begär utan måste vidare och då blir det hjärtat/själen som står på tur.

Jag är ju nybörjare här och försöker ännu så länge att skapa mig en bild av hur det hänger ihop och hittills är det ungefär så här jag ser det.

Mkt bra beskrivet tycker jag!

Egot är inget som vi (personligheten) ska se ner på, vi ska se på egot med en form av tacksamhet. Det är ändå egot som hållt oss vid liv, och som har gett oss möjlighet att växa och bli dessa individuellt tänkande människor som vi nu har blivit… och som är JÄTTE VIKTIGT att vi ÄR innan själen inkarnerar till viss del i oss (1 invigningen).

Själen vill ha ett självständigt tänkande redskap att jobba genom ;)

Jag är inte alldeles på det klara med det här med egot, men jag upplever inte någon konflikt mellan själ och ego i mig. Jag känner mig som ett helt med flera delar, inte som motstridande delar. Och jag anser absolut inte att analytiska tankar är något man bör sträva att lägaga bort!

Om kroppen och själen inte vill detsamma, så tror jag att det beror på att kroppen inte förstår vad du vill med den. På samma sätt som en häst sällan gör fel för att djävlas, utan därför att den inte förstår vad du menar - eller till och med för att du ger fel signaler för att du inte själv begriper bättre.

Därför tror jag att du måste jobba med din kropp på samma sätt som du skulle träna en häst. Jobba med små steg, be istället för att begära, beröm när det blir rätt, sätt stopp när det blir fel. När det är din egen kropp du umgås med, så behöver du ju inte berömma, det räcker med att du mår bra när det fungerar. Om tankarna/känslorna far åt fel håll så tvärstoppa dem och öppna vägen åt rätt håll, så att de måste sträcka sig ditåt.

*någon som fattar liknelserna?*

Haha..grönstedt,vilken härlig liknelse..tackar för svaret och,ja,jag tror jag fattar. Det var en mycket bra liknelse tyckte jag.

*Min häst vill hoppa så högt och jag är så rädd att ramla av…samtidigt som jag gör det är jag rädd att ramla så illa att jag ramlar så fler går sönder…*

Hm..hur gör man då?

Iaf. så tror jag precis som alla ni med era kloka svar ovan att det är träning och balansgång som gäller,meditation ochsåvidare. Så smånigom kanske man närmar sej sina mål..om man känner till dom.Det verkar oxå vara så att det är bra att vi har ett ego,det hade jag inte förstått innan så jag är glad att jag öppnade den här tråden så vi kan diskutera ämnet,gud så mkt. ni har att delge.. tackar!

Kram//Tm

#8: Lita på din häst! Om du håller tillbaka och binder upp blir den förr eller senare vansinnig och sparkar dig. Träna på balansen tillsammans först, så att du kan ge hästen stöd och trygghet, och du känner hästens lugn och stabilitet i hela dig, och låt den sedan hopppa. Då kan ni hoppa hur högt som helst!

Därmed inte sagt att ni inte faller och slår ihäl er båda två. Men ni fick flyga den biten. Det är mycket värt.

Kanske inte ett råd att följa till vardags …

:-) Tack,ska omvandla jämförelsen i praktiken,du har så rätt där tror jag…en frustration kan komma ur tillbaka hållna handlingar (hopp) tack för dina svar,ha en trevlig kväll :-)

Kram//Tm

Då flikar jag in..

precis just det, om man binder egot så blir det en expolsion tillslut… egot ska förvandlas långsamt men bestämt om man säger så…

För mig har det varit genom meditation det gått såpass långsamt och "smärtfritt". Därmed inte sagt att jag är av med egot, för det är jag inte. Men eftersom det går långsamt och med balans så opponerar sig inte den sidan av mig (ännu)…. so to speak…

Mariann…detta e 2 eller 3:dje gången idag som vi skriver till varann samtidigt på någon av våra sidor :-) exakt samtidigt har jag skrivit i din gästbok….  Tecken..?

Nu är det jag som ska börja meditera,dagligen, tack vare er alla har jag nu förstått att det e det som gäller..

Kram//Tm

Japp… det ÄR något man inte kommer utanför…. tillslut kräver själen det…;)

Denna kanal jag babblar om, har vi som personligheter ett lika stort ansvar att bygga nerifrån och upp som att själen bygger uppifrån och ner!!

Kanske tom större ansvar… för vi måste vara villiga,  det hjälps ju inte hur själen än bygger om vår skorsten är igensotad och vi hela tiden fyller på med sot utan att sota… so to speak…

men själen kan vänta…. i många liv…..

För mig har morgonen varit den bästa tidpunkten, det bästa är också att göra det samma tid varje dag. För man är inte ensam när man mediterar en sådan emditation som jag rekommenderar…. det kommmer vimmla av änglar och devor runt  dig som jut BYGGER IN LJUS OCH KÄRLEKSPARTIKLAR I ALLA DINA KROPPAR

och rensar - stärker- vidgar denna berömda kanal, ju längre tiden går ju lättare blir meditationen, strömmen är där bara du sätter dig… då är det ett tecken på att det håller på att skapas en inströmning hos dig, som byggs upp och hålls igång av specialiserade änglar. Denna ström kan strömma 24 timmar i dygnet och kommer hjälpa dig att hålla dig i ljuset…

men som sagt Rom byggdes inte  på en dag….

GE DET TID! STRESSA INTE och framförallt ha inga önskningar om upplevelser, se de som bonus om de kommer…. men kom ihåg, det är inte därför man mediterar!!!

#0 Jag tänkte ge min syn på din fråga, tillymilly. :-)

Först och främst så är det rätt bra om man talar om samma sak, när man diskuterar egot och själen osv.
Det är ju ord vi handskas med, som kan betyda olika för olika personer, men det är ändå bara ord och inte sanningen, även om de förstås kan peka mot sanningen. :-)
En del menar ju nämligen att egot är lika med jaget, dvs den vi är, andra att egot är "det negativa i personligheten". En del säger att vi behöver ha egot medan andra menar att vi inte ska låta oss styras av det.

Jag ser det så här:

När vi identifierar oss med vår bild av oss själva, som hör ihop med egot, med våra tankar om oss och andra och livet, så är vi styrda av egot. Vi är inte egot, vi är inte heller vår självbild.
Allt som vi vill klamra oss fast vid, är vi inte. Det är egot som vill klamra sig fast eller stöta bort. Som vill vara separerad, som vill vara "någon" och är livrädd för att förlora den skenbara kontrollen.

Inte att det är något fel med egot, det är som det är. Och hade det inte varit för egot, så skulle vi kanske inte upptäcka vilka vi faktiskt är. Men det handlar alltså om att gå bortom egot.
Och jag har upptäckt att när man börjar se egot för vad det är och att jag inte är det, så förlorar det sin makt över mig och jag kan skratta åt dess tokigheter.
Lite som att det är ett trotsigt bångstyrigt barn, som man får ha lite överseende med. :-D

När vi kan börja se klarare över vad egot faktiskt är och vad som är vår självbild, så börjar vi förstå mer på djupet.
Då skapas utrymme mellan ditt sanna Jag och egot, du kan observera hur egot fungerar, för det är ganska förutsägbart, och istället för att vara styrd av det och dina tankar, så kan du använda dig av tankar mer kreativt.

"Men vi kan ju inte alltid lägga bort våra analytiska tankar,även om det skulle vara det bästa för oss..då det ibland kan innebära förändringar,ibland innefattar ju det även vår omgivning så som familj,släkt o vänner.."

Människan har under evolutionen gått från att använda tankar till att vara styrd av sina tankar. Det är helt olika saker.
Tankar är inte dåliga i sig, problemet kommer ju när man är styrd av dem, för då ser man inte klart. Det är bara att se på hur världen ser ut idag, människor lever i sina egna tankevärldar och är totalt styrda av sina egon. De använder inte tankar, de är mer eller mindre besatta av dem…

När man kan skapa utrymme mellan sig och tankarna och se att de inte är den jag är, så kan man använda dem, ha kul med dem när man vill och sluta ta dem på så stort allvar som vi annars gör.
Då kan man se skillnad också på tankar som är av egot och den djupare visdomen, som kan manifestera sig som en tanke och som man sedan kan skapa något av.

Att utgå från hjärtat är att låta Livet leva genom mig. När jag fastnat i egot så tror jag att jag har kontroll, att det är "mitt liv", när det egentligen är så att jag ÄR Livet. Det är inte "mitt" eller "ditt" i den djupare betydelsen. Bara på ytan kan det verka som det. :-)

Det är just precis därför som man ska använda sig av hjärtemeditation, för tankar är inte fel… det är bara rätta tankar vi ska tänka…

Detta sättet att meditera på är mer en kreativ meditation och ger plats för skapande kreativa tankar.

Så när man efterhand får rensat ut både astral kroppen -känslorna och mentalkroppen -  tankarna. Så infinner sig efterhand ett annat sätt att tänka… tankarna blir mer universella, mer själspräglade.

För mig var det rent frigöraade att få lov å tänka när jag mediterar… det är inte hela världen om det tänks… änglarna gör sitt jobb ändå… självklart är det bra om man kan jaga bort de mer vardagliga tankarna typ "middagsmaten". Men om vi jagar bort alla tankar och kör en typ av meditation som går ut på att tömma huvudet,  hur ska vi då kunna tänka universella lysande tankar då???

Jag är er så tacksam  Tunrida,Mariann alla..börjar få ihop det..börjar komma ihåg allt det jag en gång lärt mej,så bra att få support o era vinklar på det.Vilken support!

Tack/kram//Tm

Läst era inlägg ett flertal ggr. /superb/tack

Varsågod

#16

"För mig var det rent frigöraade att få lov å tänka när jag mediterar… det är inte hela världen om det tänks"

Hahaha, nej precis! Visst är det ett helt annat sätt att se på det, när man inte "måste" tömma hjärnan på tankar. :-)
Sen upptäcker man, paradoxalt nog, att tankarna lugnar sig, bara man accepterar att de är där och inte försöker få bort dem.

#17

Varsågod, du har (är) allt redan inom dig, så vad vi gör är väl egentligen bara att påminna..finns inget nytt att lära sig.. :-)

Kram till dig!

Tunrida,japp så är det..behövde erat stöd i detta,tacksam så…..

Förmodligen har rädslan satt grepp i mej o vips var alla 100 böcker som bortblåsta ur minnet…alla de timmara av terapi o kurser…

Kram//Tm

#22

Bra att du finner stöd här. :-)  

Ja, rädsla är ju det som håller oss från att se det som redan är. Men vågar man möta rädslan och se igenom den, så är den en enormt bra vägledare till det som är sant i en. Rädsla är bra alltså. :-)

Ok…ska försöka omvandla min rädsla till ngt. positivt,guld värda ord Många krama o tack..igen,

 kram//Tm

Jag ser det som:

*Intuition/egot/andra egenskaper  --- Undermedvetna

*intellekt/tankar. ---- DIG, dina tankar helt enketlt

*Själ/hjärta/sanna jag ---- Din själ…

Ja Ijin,det ligger nog nåt i alla era svar..summa summaro känns bra tycker jag,tack för allas inlevelse i frågan..jag läser era svar då o då,..repeterar in det,känns mkt. bra

Kram//Tm

Vill tillägga något…

Egot och de negativa sidorna i oss, har en väldigt stor uppgift som aag väl nämnt förut. Alla negativa egenskaper blir till slut något positivt

T.ex.

Vrede= styrka

sorg=medkänsla

så med en form av kärlek och tacksamhet ska egot omslutas och våra negativa sidor.. det märkliga då är att då försvinner de så sakteliga… negativitet smälter/förvandlas av kärleksenergin!

Skulle vrede och sorg vara negativa i sig själv ?

japp för mig… för jag mår defenitivt inte bra i någon av känslorna och då upplever jag dom negativa….

men i grunden är ju allt positivt! Allt är andligt i grunden eftersom allt är Gud… men upplevelsen är negativ, tycker iaf jag….

Ajdå - jag upplever dem båda som positiva förstås. Inte så att jag mår bra i sorg (dock ofta i vrede), men så att jag vet att sorgen är nödvändig och välgörande.

Tänkvärt…

personligheten kan älska  att vara arg…

#32: Är inte det bra?

Jodå, det kan det visst vara om det ligger i "sakens natur" att så ska du vara i detta livet…

beror på om du är i

inveckling

avveckling

utveckling

(säger Mariann som just lärt sig nått)

finurligt,men härligt,

Utveckling tack

//Tm

För att släppa blockeringar så tror jag att man måste leva ut känslor som  vrede,sorg osv. Bara acceptera att just nu är jag inte bättre, jag älskar inte villkorslöst när människor medvetet sårar mig…

Jag mår ju bra, men är full av "vrede", aka ilska… Ungefär som att gå på efterbrännskammare hela tiden;)

Egot är inget som är negativt. Egot är egot, egot bryr sig om sin existens.

Precis… egot bryr sig om sin existens inget annat!

#38 Utan egot skulle inte människor finnas… Det är en grund mekanism, och inget man klarar sig utan… Också där alla reflexer sitter, allt som har med eget skyddande syfte sitter i det…

Njae… jag tror nog man kan existera i en kropp utan ego… men då snackar vi  högt utvecklade människor…

Det som är livsviktigt är livstråden, utan den dör vi. När den klipps uppstår döden.

#40: Jag tror inte det kan kallas människor längre då.

En människa som tappar egot kan inte överleva… Omöjligt, allt som håller ihop en som barn och bebis ligger där, tappar man det dör man som ung. Det är start Mekanismen..

Jag ser det som att vi är tre delar, Egot/personligheten, instinkter/kroppen och själen.

Men jag fattar fortfarande inte varför man skulle sträva bort från egot/personligheten och mot själen …

För mig ger en kontakt men själen en inre ro,kärlek och livslust.. Kan känna en oro, en saknad efter något, känna att livet inte riktigt hade någon mening den perioden jag var helt "avstängd".

Jag vill leva livet inte överleva livet. Själen ger mig en känsla av att LEVA.

Medans egot aldrig gick att mätta, det drev mig in i väggen nåt så in i …ville bara ha mer o mer, kände aldrig någon tillfredställelse..

#42 Jag anser att du har rätt i det. Väktaren på tröskeln håller oss i inkarnation.

#45 och 46: jag förstår att det kan vara obalans, och att man bör sträva efter att hitta den rätta balansen, men av många inlägg, här på forumet och på andra håll, får man intrycket att målet med "utvecklingen" är att lämna egot/personligheten bakom sig och bara bestå av själ (som i "… man kan existera i en kropp utan ego… men då snackar vi  högt utvecklade människor…" ovan.

Jag har inte lyckats fatta varför en sådan utveckling skulle vara eftersträvansvärd …

Hmm…njaee.. jag vill iNTE släppa egot helt…är inte alls färdig att göra det. Men känner att jag vill att själens kärlek styr mina val i livet framöver, egot körde mig bevisligen i diket…

#49: Men när du skriver att du inte är färdig att släppa egot, verkar det ju som om du tror att du KOMMER att göra det någon gång i framtiden, när du ÄR redo. Varför skulle "utvecklingen" leda mot att släppa egot och bara bejaka själen?

#44 Där håller jag med dig….varför man skulle sträva bort från egot/personligheten och mot själen … ??

Kan någon svara mig Vad det är man ska gå bort ifrån och vad det är man ska sträva efter…?

För att jag tror att jag är kommen från ljuet som alla andra och dit vill jag tillbaka Låter kanske konstigt, men för mig bara är det så! ;)

Egot är inget fel på, låt inte egot styra så kan det ju få finnas där? Eller? För om du inte har egot att jämföra med så är väl det mindre bra..?

Men jag tror att det är precis det man menar när man pratar om att jobba bort egot Ijin, alltså att det inte får bestämma… när egot inte får bestämma grundas ju våra val och tankar på något annat, vad tror du att det skulle kunna vara utifrån ditt sätt att se det?

Tanken med hjärtemeditationerna är att man ska flutta fokus från solar plexus "egot" till hjärtat "kärlek" är hjärtat styr får man mindre ego. Egot ska försvinna för att vinna livet, få frihet från egots begär mm

#54 Förstå egot istället… Mycket bättre.

Menar du att jag ska förstå egot? För det tror jag nog att jag gör :)

Tanken för mig är att famna egot med kärlek så att smärtan den bär på försvinner.

Se solängeln omfamna älska och acceptera de sidor du inte tycker om eller som spelat ut sin roll och behöver en ny uppgift. Be egot samarbeta med personligheten om at gå mot ljuset.

(Därmed inte sagt att man inte kan trivas gott i mörkret…)

#57 Säker på det? Ur dess synvinkel är det inget fel med vad det gör, nämligen…

Nej det tycker inte jag heller :) men jag vill inte vara styrd av egot så att mina handlingar och tankar går ut på att göra det till lags.

#60 Det är ju bara att förneka den kontroll…

Mmm, det kanske är precis det som menas här.

#62 Säker..? Tar det mer som om dom inte vill se egot alls…

Njae, alltså egot är ju nödvändigt för överlevnaden, men min tolkning är att det handlar om att arbeta bort egoistiska önskningar, att låta egots begär styra och det är väl ungefär samma som det du beskriver? Säker är jag verkligen inte…

Jag tycker att instinkter behövs, dom vill jag inte blanda ihop med egot alls.

Egot behöver vi ju för att bygga en identitet, ett steg i individualisering. Men en inre självkänsla som kommer ifrån själen är vad jag strävar efter. Därmed menar jag inte att alla ska vilja samma saker som jag vill.

Ego…javisst i en värld utan hjärtlighet så måste man ha ett ego för att överleva, vassa armbågar…

Hur skulle det se ut om alla var hjärtliga istället?

Det var lite så jag menade med att egot är nödvändigt för överlevnaden…

#65 Egot är ju till stor del en del av instinkterna…

#68 Vilka instinkter menar du?

#58: Det är kanske därför jag har svårt att fatta det här, för jag upplever verkligen att egot och själen är integrerade och i vettig balans (igen, får jag säga, för en lång tid var jag både själlös och viljelös). För mig känns det, som Ijin och jag "pratat" om i någon annan tråd, som om det kloka, balanserade egot är det samma som instinkter och undermedvetet, kroppens basala sätt att uppfatta omgivningen och reagera på den.

Om man lyssnar på egot och vad det säger, så säger det kloka saker! Det är när man INTE lyssnar, utan försöker förtrycka det, som det blir problem. Om man inte tillåter sig att bli arg när man har orsak, utan försöker vara upphöjd och fridsam, till exempel, blir egot frustrerat och sparkar till sist bakut. Inte konstigt då att det blir konflikter!

Ni som tycker att "egot" kört er in i väggen - är ni säkra på att det är egot som gjort det? Kan det inte lika gärna vara det att ni undertryckt egots frustration som gjort det? Min erfarenhet är att man kan jobba hur mycket som helst om inte egot blir frustrerat - alltså om man inte undertrycker ilska, gapflabb, kättja och andra reptilhjärnereflexer. För, handen på hjärtat, är det inte så att det där med att "vara duktig" inte bara handlar om prestationer utan också om känslor? Det viktiga är inte bara att slutföra projektet, utan att slutföra projektet utan att någon kan se hur osäker, trött och arg du är egentligen?

Alltså jag tror att det handlar snarare om att det benämns olika än att vi menar olika. Det du kallar egot enligt din beskrivning är kanske mera åt det hållet Mariann kallar för personligheten…

När det gäller det sista stycket i ditt inlägg så säger jag utifrån mitt synsätt att det är ju just egots begär, egots behov av att bli sedd att känna sig duktig som får en att jobba ihjäl sig. För mig har det inte så mycket med undertryckta andra känslor att göra. Vi presterar väl oftast för att vara duktiga? Eller? Om ingen brydde sig ett spår och vi hade en tryggad inkomst ändå är väl frågan hur stort behov vi (eller egot beroende på synsätt) vi skulle ha av att vara duktiga på ett synbart sätt… Fast å andra sidan kanske det behovet är djupt mänskligt :)

#71: Jämställs inte egot och personligheten? Jag tycker mig ha sett skrivningar som "egot/personligheten".

Jag har inget behov av att bli sedd, snarare skräck och avsmak för att bli sedd … fast den fasan har lättat på senare tid. Jag har heller inget behov av att vara duktig för att vara duktig. Jag saknar karriärambitioner och jobbar för att få pengar - ju mer pengar till mindre jobb desto bättre.

Fast så alldeles storslaget präktig som det låter är jag inte, jag blir numera ibland glad för erkänslor och beröm (i stället för att som förr vämjas), och det retar mig när folk som fikar och fnissar bort sina deadlines får beröm om de någon sällsynt gång lyckas hålla en, medan jag aldrig får beröm fast jag rutinmässigt förekommer deadlines. Men om jag en gång på hundra skulle missa blir det ett jämrans gnäll. For the weak succor, for the strong burdens är en sanning jag inte alltid kan ta med jämnmod.

"Andra" känslor, skriver du. Ingår det inte i duktigheten att alltid vara positiv och stark och inte erkänna frustrationer och svagheter?

Njae… för mig är egot och personligheten skilda åt men ändå ett… flummigt hör jag…

när jag skriver egot/personligheten menar ajg att de är åtskiljda men ändå ihop…

shit var det var svårt å förklara…

egot är den negativa kärnan i personligheten, den själviksa delen. Men en del vi inte kan vara utan i lååånga perioder helt fram till iaf 4 inv (tror ajg)

så den är med oss mkt mkt länge på involutionens och evolutionens väg.

Njae, egot och personligheten jämställs inte men de är sammanlänkade med varandra. Personligheten formas utifrån egot men som kvaliteter därur. Alltså egot kan ha begär att tjäna pengar men personligheten omvandlar det till en kvalitet som att det räcker med att försörja sig, man måste inte göra karriär och blir rik.

Hm, egots begär är ju just behov av att vara duktig i form av prestation… sedan ursprunget till det behovet tror jag är olika. Det grundas på uppväxt och kanske till och med tidigare inkarnationer. Alltså vad det är just jag måste bygga, via egot, i detta liv för att komma vidare. I mitt fall handlade duktigheten absolut om det du beskriver, men det var egot som skapade det begäret… alltså en form av revansch för att jag varit osynlig under hela min uppväxt. Hade inte egot styrt hade jag kanske långt tidigare sett att det var den lilla lilla osedda tösen, som egentligen behövde kärlek, som slogs för att bli synlig, snarare än en vuxen kvinnas extrema kamp för att vara duktig och på det sättet få kärlek.

#73: Jag tror jag är med på skillnaden … Jag kan inte se att den negativa delen är negativ i så måtto att den borde avlägsnas. Den känns snarare nödvändig och nyttig, men bara i rätt balans med allting annat. Utan den är vi inte längre människor!

#74: *OBS! Spåneri, inte ett försök att definiera!*

Men är det egentligen en revansch? Är det inte bara "more of the same", fast du lägger det på dig själv? Din ilska, trötthet, frustration, svaghet måste fortfarande vara osynliga. Du tvingar dig själv att vara en halv människa, som bara får vara positiv, glad, omtänksam, ambitiös och allt vad den "duktiga flickan" ska vara, just därför att du fortsätter att binda dig själv i samma bojor som din omgivning band dig i när du var liten. Du fick inte synas som liten, så du strävade att vara "rätt" för att få finnas, och därmed beskars du och tvingades in i en form - och när du blir vuxen gör du det samma mot dig själv.

Som jag ser det kommer smärtan från den del som man försöker skära bort - inte för att man inte skurit bort den tillräckligt effektivt, utan för att man alls försökt skära bort den. Det är Lilith som tjuter i öknen!

#74 *asgarv* jag trodde det var en bugg  samma text som jag (istora drag) men fel bild

hi hi hi

#75 det är ju det jag säger när ajg menar att den är med oss så länge… den är inte negativ i dne meningen… men man brikar se den som negativ…

för mig är negativt inte liktydigt med ska bort till varje pris bums

ptrecis som högt och lågt inte innebär någon liktydighet med sämre resp bättre

OK?

#77: Jag är med på hur du menar - fast jag fattar fortfarande inte varför den ska bort alls …

den sak bort för 100% av personligheten ska vara genomströmmad av själen tom vara själ… för att sedan själen ska gå upp i monaden…d et är hela tiden en utveckling i att rymma-famna-bli ett med större och större helheter… och på den vägen ska saker släppas och det första blir egot… sedan personligheten/kroppen, sedan själen .

Jag tror att du har helt rätt Gronstedt, men jag tror att det kommer ur egot. Alltså egot är ju överlevnadsgrejen, för att överleva utifrån de premisser jag hade agerade jag som jag kunde då. Men det var ju egot som styrde. Revansch var kanske illa valt för det handlade ju om barnet som bara fortsatte vara barn och gjorde det som barnet gjort hela tiden :)

#79: Är det jag inte fattar, varför skulle man vilja bli del av större och större enheter? Är ju bra som det är, menar jag.

#80: För att verkligen överleva skulle man ju inte göra som barnet gjort hela tiden och begränsa egot, utan istället bejaka egots så kallat negativa känslor av hat, avund, sorg och vrede. Jag menar att egot inte alls styr, utan blir styrt, här.

Ja så är nog tanken med, att för att kunna utvecklas är det alldeles nödvändigt att mata egot först. Men sen… när man är färdig med det, då är det dags att utveckla vidare, slipa kvaliteterna och utveckla personligheten.

Kan på peka att jag inte hade varit vid liv utan mitt ego idag..

Som jag ser det så är egot lika mycket ego om det vill bli sett, som om det inte vill det. Hur eller hur är det en självbild som måste hållas intakt och skyddas och självbilden är detsamma som egot.

Alltid när jag känner mig överlägsen någon annan, så vet jag att det är egot och alltså inte mitt sanna jag.
Likaså när jag känner mig underlägsen någon. Egot kan känna sig både stor eller liten. Det är ändå egot, i vilket fall som.

En självbild/ego är ju beroende av separation från andra och känner sig ofta hotad av andra.
T ex om någon säger något till mig som jag tar illa upp av, så är det egot. Jag identifierar mig med min åsikt, därför måste jag försvara min mentala position. Det är egot som måste försvara sig själv.

Någon som känner sig i underläge kanske kryper ihop och säger ingenting, utan känner sig misslyckad och ängslig. Det är också egot i ett annat slags försvar.

Och dessutom; egot talar alltid om dåtid och framtid, om vad som ska komma: "någon gång när jag är redo för det, så ska jag gå bortom egot och vara mig själv."
Man inser förstås inte att det är egot som säger detta och egot kan ju aldrig gå bortom sig själv. :-)

Det finns bara nu, men det vill inte egot höra talas om, eftersom egot inte kan överleva i nuet. Egot är dåtid och framtid, som inte ens existerar. :-)

#84: Mitt problem är inte att jag inte fattar era beskrivningar av egot - det är att jag inte fattar varför det är något att sträva att lägga av sig. Jag och mitt ego mår bra tillsammans, och jag har svårt att begripa att det inte är den rimliga balansen mellan delarna som är målet.

#84 Nja, behöver nödvändigt vis inte vara så. Mitt ego finns nu, jag känner av det, det pratar med mig, säger dåliga och bra saker om personer, dömer och håller på… Egot kan överleva i nuet, det bevisar den när den te.x. tar över en strid när jag håller på att förlora?

#85

Nej, men det finns inget att sträva efter, inga mål att nå.
Det är inte något mål i sig att gå bortom egot, det sker när det sker, om det sker.

Det går inte heller att lägga bort egot eller försöka göra något åt det, utan det handlar i såna fall om att verkligen se vad det är.
När man gör det, så kommer man automatiskt att gå bortom egot, frigöra sig från det, eller hur man nu ska lägga fram orden. Det är egentligen inget man "gör".

Men som sagt, det finns inget "rätt sätt", inget mål alltså. Alla måste uppleva för egen del hur det utvecklar sig. :-)

#86

"Egot kan överleva i nuet, det bevisar den när den te.x. tar över en strid när jag håller på att förlora?"

Nja, vad jag menar med nuet är ju inte vad som händer i nuet. Nuet, NU, är det tidlösa ur vilket allt föds, alltså manifesterar sig. Så det är skillnad på det tidlösa, eviga NU och det som sker i nuet.
Egot kan inte uppleva det tidlösa NU eftersom ego är beroende av tid och rum, egot är alltså fast i formerna som uppstår ur NU. Alltså, i tankar och koncept, minnen osv.

Vem är du utan dina minnen och tankar? Alltså; vem är du just nu? Detta går inte att tänka sig fram till, utan måste upplevas. Och det kan du bara uppleva i nuet, i det tidlösa, bortom tankar om ditten och datten. Där finns inte egot.

När du säger att egot tar över en strid som du håller på att förlora, så är "du" detsamma som egot. Att anse att man håller på att förlora något, är egot som upplever det. :-)

Det måste vara skönt att vara så bortkopplad från det som faktiskt händer sen, ungar som ska ta körkort som man inte har pengar att betala, skolresor som de ska iväg på, sprutor, tandläkarbesök och annat som faktiskt existerar bortom nu. För i min värld finns ett sen som jag måste anpassa mig till. Dessutom blir ju allt annat utom nu helt värdelöst eftersom bara nu räknas… utbildning, jobb, en semesterresa… men det är ju intet eftersom vi har endast nu… 

Jag är jätteglad för att ni känner er tillfredsställda i detta eviga nu, men jag behöver veta att mina gärningar,mina strävanden, uppoffringar även spelar roll sen! Om jag inte ansträngde mig exempelvis för den framtida miljön utan bara levde nu, kunde jag ju skita i allt… livet blir ju fullständigt meningslöst om inget annat än nu existerar, åtminstone för mig!! Jag ser det som ett oerhört bra försvar för att slippa ifrån det ansvar som framtiden för med sig eftersom framtiden ändå inte existerarar… bara nu…. så uppfattar jag er filosofi och ju mer jag ser den beskriven, ju mindre tilltalar den mig.

#88 Nej, det är inte egot som säger det. Men nästa gång ska jag väl säga till egot det, men tror knappast att jag kommer överleva en sådan strid. Dessutom hänger jag inte med på vad exakt du pratar om… Får hemskt gärna försöka förklara.

#89: Är det månne det där tidlösa närvarandet i nuet som jag kan uppleva som den "lilla" meditationen i tråden Meditera? I så fall är det ju definitivt inte ett sätt man kan leva på, bara ett sätt att vila hjärnan ?

I så fall låter det ju som en intellektuell övning: Du måste inse att bara nuet existerar. När du insett det så - ja, vad? Rycks du upp till himmelen? Eller måste du lägga insikten till handlingarna och diska?

#89

Hoppfull, det där du beskriver är en total missuppfattning av vad jag försöker säga. :-)

Det handlar inte alls om att skita i allt och inte bry sig, snarare är det så att man inte längre kan gömma sig bakom sina föreställningar om hur saker ska vara och bli.

Visst kan man planera för saker som semesterresor och tandläkarbesök, men planerandet sker nu och resan när den blir av sker också nu, för när väl framtiden kommer är det nu. Förstår du vad jag menar här?

Man planerar kanske för saker som ska göras i morgon eller nästa vecka (planerandet som sker NU), men sen lämnar man tankarna om det åt sidan.
För vi lever inte i morgon eller igår eller nästa år. Vi lever NU och att fastna i tankar om gårdag och morgondag gör att vi mår dåligt i onödan. Så ser jag det.

Det handlar om att se verkligheten som den är. Och när dina barn ska ta körkort så är det fortfarande NU det sker. I nuet tänker du på gårdagen och framtiden och när framtiden kommer är det NU. Det är det jag menar.

Vad det handlar om är att sluta söka sig själv i formen, i det som sker, det som kommer eventuellt ske, osv. Allt sånt gör att vi missar livet när det är. Vi är inte närvarande helt enkelt. De allra flesta lever så och det anses vara normalt…

"Dessutom blir ju allt annat utom nu helt värdelöst eftersom bara nu räknas… utbildning, jobb, en semesterresa… men det är ju intet eftersom vi har endast nu…"

Du menar att det är viktigt att ha något att se fram emot? I såna fall; varför då?

Om man inte har "något att se fram emot", kliver man ju inte ur sängen när man är nödig, till exempel …

#90

Okej, Ijin. :-)

Detta är svårt för att inte säga omöjligt att förklara med ord, så att någon förstår. Det går ju bortom ord och koncept. Alltså måste man själv undersöka detta. Själv ta reda på om det stämmer eller inte. Men inte genom att tänka på det förstås.

Det handlar om att inte fastna i orden, i det intellektuella, vilket är rätt vanligt att man gör. Då missar man allt.
Orden pekar mot något, ungefär som när man säger "Gud", det pekar ju mot något vi inte kan ta på eller beskriva.
Men om man fastnar i ordet Gud och säger att nu har jag fattat vad Gud är, så är man fel ute. Förstår du?

Men har du någon egen fundering eller direkt fråga? För jag vet inte riktigt hur jag mer ska kunna "förklara" detta oförklarliga. :-)

#93

Hahaha, kul! :-) Om man ligger i sängen och blir nödig så är det det som sker. Då reser man sig, går till toan och kissar. Inget konstigt med det. :-)

#95: Men det betyder ju att man ser framåt - mot ögonblicket efter att ringmuskeln slappnat av. Därför att måste man resa sig INNAN detta hänt. Inget konstigt alls, men ett slags framåtseende som är viktigt.

Du får gärna ge din syn på #91 också .

#96

Vad det betyder det du säger, är att jag tänker på vad som ska hända när jag väl satt mig på toan.
Jag menar att man inte alls måste tänka på vad som ska hända.
Att vara närvarande, vaken, innebär att man agerar utifrån det som är nu, vilket är att upplevelsen av att vara kissnödig är det som sker och som gör att jag agerar. Utan att tänka en massa onödigt.

#91

"I så fall låter det ju som en intellektuell övning: Du måste inse att bara nuet existerar. När du insett det så - ja, vad? Rycks du upp till himmelen? Eller måste du lägga insikten till handlingarna och diska?"

Nej någon intellektuell övning är det inte. Vad det innebär att inse, på djupet förstå utan något som helst tvivel att NU är det enda som är, kan inte förklaras.
Det måste upplevas av var och en, annars blir det bara ännu ett koncept att tro på, ännu en föreställning om något.

Många missförstår och tror att det är en verklighetsflykt av något slag, när det är snarare tvärtom. Det är att se och möta verkligheten som den är.
Det kommer fördjupande insikter då och då. Som när jag tittade på ena katten här hemma och förstod att jag inte alls hade en aning om vad en katt är.
Det är bara en massa koncept som lagts på och vi tror att vi genom dem vet vad vi ser framför oss:

Ett djur, ett däggdjur, en katt, en helig birma, en honkatt med namnet Freja…
Allt det där är inte vad som satt framför mig alls. Det var bara ord, betydde ingenting, sa inget alls om verkligheten.

Jag visste inte vad det faktiskt var, men jag kunde se igenom koncepten och det var magiskt, för jag såg verkligheten som den var, direkt, utan slöjan som vi annars bär framför ögonen. Det jag såg vibrerade av Liv.
När vi går omkring i vår tankevärld och våra föreställningar om vad verkligheten är, så blir den matt, glanslös, död. Vi ser inte hur det verkligen är, men vi tror att vi gör det.

Så det är en magisk och enastående verklighet som vecklar ut sig framför ögonen i nuet. Går inte att förklara, kan bara upplevas. :-)

#97: Jo, jag vet, jag har både insett och upplevt och besöker den platsen ibland. Egentligen kan man väl säga att jag bor där, eftersom jag är mycket medveten om att allt jag uppfattar är just bara vad jag uppfattar, utan påvisbart samband med någon verklig verklighet. Min livsförståelse är något jag konstruerat för att skapa en behaglig livsmiljö för mig själv.

Vad jag undrar är varför det är eftersträvansvärt att inse detta. Bara för att det är kul? Eller anser du att det finns något syfte?

Till bruks får man agera som om det man uppfattar är verkligt, för att få mat på bordet.

Oj,vad ni resonerar här då,så trevligt…har lite o läsa ser jag :-)

Mitt forum har inte gått att komma ut på förren nu ikväll…puh,

så nu ska jag läsa igenom alla era inlägg..

Trevlig helg till alla

Kram//Tm

#98

"Vad jag undrar är varför det är eftersträvansvärt att inse detta. Bara för att det är kul? Eller anser du att det finns något syfte?"

Det finns inget att sträva efter. Och kul är väl inte ordet jag skulle använda. :-)
Jag kan inte säga om det finns något syfte och i såna fall vad det är, jag säger bara vad jag upplever.
Och vad jag märker är att när väl dörren har öppnats, sas, så går den inte att stänga, det går inte att gå tillbaka.

#99

Trevlig helg på dig med, tillymilly! :-)

Intressant läsning. och intressant ämne!!

Jag tänkte lämna min egen uppfattning i fråga om egot, Att acceptera egot som en del av min personlighet skapar för mig en skev självbild, egot är för mig en energi som inte fyller någon betydelsefull funktion i mitt liv.

Oavsett om vi identifierar oss själva med egot, eller använder oss av det så skänker det föga glädje i vårt liv. och med liv så skiljer jag distinkt på liv & livssituation.

Egots näring kommer enbart ur att vinna, äga, hävda, erövra. något som ur min synvinkel saknar betydelse i livet.

Och när egot förlorar, eller blir kränkt skapar det inget annat än smärta i våra liv och olycka i vår livssituation. Generellt så ser jag enbart egot som en energi som tar oss bort från medvetenhet, närvaro och det som är viktigt i vårt verkliga liv.

#94 Jag tror lite mer som buddisterna.. Allt är förgängligt.

All tro, all livsfilosofi som hjälper oss närmare oss själva är en positiv utveckling för oss själva, och för alla människor i vår omgivning. All närhet till oss själva, oavsett vilket etikett vi sätter på den uppfyller ett syfte att skapa en mer kärleksfull tillvaro.

För mig finns tron inom mig själv, den verkliga frälsningen finns inom oss själva, inte i vår omgivning, Svaren till vår egen frälsning kommer ur vårt inre, vi är vår egen gudomlighet.

#104 Välkommen glömde jag säga, på ett annat ställe.

VÄLKOMMEN HIT!

jag vill också säga att HÄR håller jag med dig.

Tack!!

Awerness,kul att du hitta hit,tack för dina åsikter,intressant…javisst

Kram//Tm

#102, 104 Tack för din syn! :-)

När vi pratar om egot, så kan det ju verka som att det är en entitet, eller ett väsen nästan och det gör att vi delar upp oss själva i delar; egot, tankar, intellektet, själen, osv (hur man nu ser dessa begrepp). Det finns inga delar, allt ÄR. Allt är Ett.

Vi gör ofta egot till något mycket mer eller större än det egentligen är. Precis som du säger, är det energi (liksom allt annat).
När Medvetandet "låst sig" vid egot, alltså en falsk bild av vilka vi är, upplevs inte Medvetandet som fritt och öppet (vilket det egentligen är). Egot är "låst" energi.

Det är som att det finns en knut på ett rep (repet är Medvetandet, det vi ÄR).
Knuten är egot och när vi ser att den bara är en knut på ett rep, löses den upp och vi ser vad vi egentligen är och alltid har varit!
Egot var aldrig mer än en knut och alltså inte själva repet, vilken aha-upplevelse! :-)
Svårt att beskriva detta känner jag. Jag vet precis vad jag menar, men kan inte riktigt få fram orden för det.. :-)

Det jag är, är det som är medvetet om allt. Jag är.
Detta Medvetande är sann intelligens, det är levande, stilla, formlöst, gränslöst, utan början, utan slut.
Jag känner skillnad mellan när jag är fast i egot, mot när jag bara är (vilket är mitt sanna tillstånd alltid).

När jag är fast i egot så känns det litet och trångt. Medvetandet är öppet, utan gränser. Allt som upplevs, uppstår i det jag ÄR.

#103

Håller med dig där. Allt är förgängligt, alltså det vi ser, hör, smakar, känner, upplever, osv. Det är energi i ständig rörelse, aldrig statiskt. Det kallas för Samsara, tingens hjul.

Men det finns också något (som inte är ett ting) som Samsara uppstår ur. Vet inte riktigt vad det kallas för inom buddhismen.
Det formlösa i alla fall. Tomheten, inom Taoismen säger man Tao.

Turida,det låg mkt. i ditt inlägg..

Jag känner precis som du,en stor skillnad både fysiskt o psykiskt när jag faller in i egots,ska jag säga tankar…och när jag är i mitt "sanna jag",varandet..

Däremot har jag svårt att förbli i varandet…upplever ofta att jag kan "slitas mitt itu",vilket jag lägger mkt. möda på att jobba med..

Upplever det genom att genomströmningen på energin liksom stagnerar,precis som du har jag svårt att sätta ord på det.

Allt hör ihop upplever jag det… har lite ont om tid nu (ska på kalas) ,men återkommer mer än gärna i ämnet :-)

Kram//Tm

#109 Du menar typ som "en icke vind" eller "en utblåst ljuslåga"?

Samsara = fiktionära, materiella världen

Brahman = världsjälen, världsalltet

Moksha = befrielsen från Samsara. Som också är det samma som Nirvana inom Buddhismen.

#110

"Däremot har jag svårt att förbli i varandet…upplever ofta att jag kan "slitas mitt itu",vilket jag lägger mkt. möda på att jobba med.."

"Upplever det genom att genomströmningen på energin liksom stagnerar,precis som du har jag svårt att sätta ord på det."

Att vara i Varandet (vilket vi förresten alltid är, för vi kan inte vara någon annanstans, eftersom det är vad vi ÄR), är ju inget man kan jobba sig till eller försöka vara i.
I såna fall är det egot som vill detta. :-)

Jag vet när jag hamnat i egot, så känns det så där trångt och jobbigt och egot vill "tillbaka" till Varandet igen.
Just då finns det inget att göra, för ju mer egot kämpar ju värre blir det.
Det är bara acceptera att man hamnat i egot och att det är okej. Finns inget som kan ta en bort från, eller förstöra ens sanna Jag i alla fall.

Det handlar om att stanna upp och sluta försöka så mycket. :-)

Jag brukar känna efter var den stagnerade energin sitter i kroppen, utan att sätta namn på den som en känsla eller tänka någonting kring den.
Jag tar några djupa andetag och tillåter det att vara som det är, utan att döma eller bedöma, bara observerar energiblockeringen i kroppen.

Och så plötsligt eller gradvis (det kan vara olika) så märker jag att det lättar, energin frigörs och det flödar igen.
Då finns den där djupare upplevelsen av frid och kärlek som alltid är där under allting. :-)

#109

Ja, så kanske man kan säga. :-)

#112

Tack för länkarna, Mariann. :-)

Min väg går inte genom den hinduistiska och Buddhistiska vägen. Min själ har inte som syfte att uppgå i detta Moksha eller Nirvana, iaf not in a million years…

 För mig kan man sammanfatta det lite så här:

syftet med den andliga utvecklingen är inte nirvanas stillhet, inte är mokshas rena varan och inte är Gudsrikets extatiska kärleks tillstånd, utan är världstjänst.

Det finns dom som går en väg som leder in i varandet - Moksha/Nirvana, det är en hinduistisk och buddhistisk väg. Österlandets väg

Medan jag går en väg som ligger en bit därifrån. Mer Kristusvägen- invigningsvägen, Västerlandets väg.

#116

Vad jag upplever är vad alla vägar har gemensamt, för det finns en kärna av sanning att finna överallt, så länge man inte ser sig blind på själva orden och koncepten.
Så mycket har misstolkats genom åren, människor som lägger in sina egna uppfattningar och idéer om vad det ursprungliga budskapet i religionen stod för.

För mig så är Buddha och Kristus samma sak, bara olika ord. Nirvana är ett ofta missförstått begrepp, det handlar inte om att komma bort från det här livet, det handlar om att se verkligheten som den är.
Det handlar om att förstå att allt är Ett, att det manifesterade och det icke manifesterade är en helhet, inte två delar.

Det finns ingen anledning då att vilja ha livet på ett annat sätt än det är, det handlar bara om hur man ser det. :-)
När man gör det, öppnar sitt hjärta, så leder det automatiskt in i denna världstjänst du pratar om, som jag tolkar det. Eller sangha som jag själv säger.

Då ser man att allt i världen är Buddha, Kristus eller vad man kallar det för (jag ser mig själv i allt jag möter) och det är då helt naturligt att vilja tjäna hjärtats tystnad och stillhet, Livet självt. Tystnaden och stillheten som inte alls behöver vara inaktivitet förresten. Så det inte blir missförstånd. :-)

"Det finns dom som går en väg som leder in i varandet - Moksha/Nirvana, det är en hinduistisk och buddhistisk väg. Österlandets väg"

Det är bara det att det inte alls är självklart att just de vägarna automatiskt leder in i Varat, till uppvaknande.
När man ser att Varat är, hela tiden, så ser man också att det går bortom alla vägar.
Vägarna kan nog vara värdefulla och utvecklande i sig, men själva uppvaknandet har inte med någon enskild väg att göra. :-)

Välkommen awarenwss, #102 o #104, Jag håller med dig .

"110" Tunrida,

Tycker du skriver jättefina läsvärda inlägg men…Att vi alltid är i varandet?? är det verkligen så?

För min del , så får jag faktiskt jobba hårt för det..titt som tätt upplever jag hur jag tappar fokus från nuet och vips är jag redan på nästa uppgift,nästa plats etc…i tankarna.

Jag kan känna att jag inte alltid är i nuet,vilket alltid givetvis är min önskan…det är min sanning.

Precis som du skriver så djupandas jag ofta o försöker släppa tankarna ,visst..men det är inte alltid det lyckas,inte för mej..

Men,övning ger färdighet

Tack//kram//M

Välkommen awareness… :)

Jag är övertygad om att ingen människa kan se verkligheten sådan den är, därför att verkligheten är alldeles för stor och alldeles för komplex för att omfattas av den mänskliga förståelsen. En entitet som kan se "verkligheten som den är" måste vara något annat än människa.

#121 Hörru! Inte se ner på vad jag jobbar på nu! Även om jag inte kan se hela verkligheten på samma gång kan jag se vissa delar av den. Och det vill jag.

#119

"Att vi alltid är i varandet?? är det verkligen så?"

Ja, även om vi inte är medvetna om det, så är vi det, för vi ÄR Varandet. :-)

"För min del , så får jag faktiskt jobba hårt för det..titt som tätt upplever jag hur jag tappar fokus från nuet och vips är jag redan på nästa uppgift,nästa plats etc…i tankarna."

Ja, men det händer ju mig med! :-) Att man förlorar sig tillbaka in i tankevärlden och därmed inte är närvarande i nuet.
Fast även om man gör det, så har man inte lämnat Nuet. Man bara tror det, i tankarna. :-)

Det där är inte så konstigt heller, för det är en process. Har man levt hela sitt liv identifierad med den ständiga strömmen av tankar, så är Medvetandet vant vid att fästa uppmärksamheten där.
Men att överhuvudtaget bli medveten om att man förlorade sig själv i tankar för ett tag, är ju det som räknas!
För så fort du blir medveten om det, så har du utrymme mellan dig och tankarna och kan då se tankarna för vad de är, alltså inte DU. Tankarna var bara något tillfälligt som hände.

"Jag kan känna att jag inte alltid är i nuet,vilket alltid givetvis är min önskan…det är min sanning."

Jag förstår! Men se det så här, som en metafor:

Tänk dig ett rum. Vad består rummet av, till största delen?  Tomrum, luft. Varandet, Nuet, är som tomrummet i ett rum.

Du kan inte se det, men ändå är det alltid där. Även om du för ett ögonblick förlorar dig i tankar om vilka möbler som finns i rummet så försvinner inte tomrummet, eller hur?

Det handlar om identifikation. Vi är så vana att fästa vår uppmärksamhet på tingen, formerna; tankar, ljud, saker, människor, det som händer omkring oss. Vi tror att det är Nuet, när det är vad som sker i Nuet.
Vi tittar och fäster oss vi sakerna, händelserna, tingen och tankarna, så vi missar alldeles det som det där föds ur; tomrummet. Varandet.

Fäst uppmärksamheten på tystnaden istället. Tystnaden och stillheten som ljud uppstår ur och dör tillbaka in i. Tystnaden mellan ord och meningar. Mellan tankar, känslor. Där har du Varandet, som är DU. :-)

Tystnaden, Stillheten, Varandet, är som det oändliga djupa havet och ljuden (även tankar och känslor) som uppstår ur havet, är som vågor eller krusningarna på ytan.
De är en del av havet (rättare sagt; de är havet) men de är ändå bara tillfälliga rörelser. Havet är där alltid.

Jag har lite svårt att förstå diskussionen. Jag har alltid levt i medveten närvaro i nuet och upplever inte det som svårt eller konfliktfyllt. Living moment to moment är verkligen enkelt.

Det svåra är väl när man ska hitta ett sätt att skapa ett liv värt att leva?

Vad kan just jag göra för att bidra?

#124 Jag jobbar på att skapa ett liv värt att leva. Och jag är bara 18.

Jag instämmer med Lionadh, även om jag inte alltid levt moment to moment. Det är lätt att tappa verklighetsförankringen i en form av navelskåderi istället för att fundera kring konkreta gärningar som utvecklar oss och omvärlden.

#125 Det är det som är så kul med dig Ijin. Tänk om alla tänkte så i din ålder?

Tillsammans kunde vi skapa en fantastisk och ljus och kärleksfull värld!

#127 Stor chans… Min utveckling är framtvingad, ungefär så som forskning går fort framåt under krig…

#128 Kämpa på min vän. Det lönar sig!

Du är redan klok som en bok.

En bra artikel att läsa i det här sammanhanget är Mänsklighetens första invigning. Här befinner sig de flesta av oss.

#122: Det är väl ett vettigt mål att se så mycket man kan, go for it, säger jag! Jag vill också förstå så mycket som möjligt om så mycket som möjligt.

Men att se hela verkligheten tror jag inte att man fixar, inte om man inte blir en helt annan sorts varelse. En som kan uppleva fler än sju dimensioner med sina sinnen, till exempel. För allt vad jag vet kanske vi lever i Matrix-världen (fast då skulle jag vara snyggare och ha mycket coolare leksaker … ).

#131 Bra ambition.

Fast ibland får man tagga ner lite och Bara Vara.

#124

"Living moment to moment är verkligen enkelt."

Visst, men det är inte flera "moments" utan ett enda, det är det som är NU som jag ser det.
Det är när vi ser det bara tidsmässigt och linjärt som vi ser flera "moments", på en dag, osv.
Tiden är ju bra att ha till vissa saker i vardagslivet, men inte att utgå från som sin grund i tillvaron, då är man fast i den och styrd av den. :-)

_"Det svåra är väl när man ska hitta ett sätt att skapa ett liv värt att leva?
_

Nej, jag tror inte alls det är särskilt svårt. Man ser nämligen att jag inte har ett liv, jag är livet.
Livet lever genom "mig", som denna form, så det guidar "mig" om jag lyssnar.
Det är som att vara likt vatten som flödar i en å, stöter det på motstånd så glider det smidigt förbi det, utan att göra en grej av det. :-)

"Vad kan just jag göra för att bidra?"

Eller, vad vill Livet med just mig? Många gånger är det inte det vi kanske tror. :-)

#132: DET är jag bra på - men det sätter inte mat på bordet .

#133 Och när blev du mästare?

Och vad är det som säger att jag inte har förståelse för närvaro i nuet?

Jag vet vad livet vill med mig. Vet du?

#134 Det bidrar inte till några lösningar på världsproblemen heller.

Aktivitet och vila i harmoni. Så ser jag på det.

#126

Vilken verklighet förlorar man kontakten med?
Tror nog att du har en poäng i det du säger, men bara om man tror att det handlar om att sitta på kammaren och mysa i sin egen lilla värld.
Det är inte alls fråga om att isolera sig från världen och andra, alldeles tvärtom faktiskt.
Det är att se verkligheten som den är, utan att döma den som bra eller dålig, och sluta upp med att identifiera sig med den. :-)

Jag måste nog instämma med Lionadhs inlägg 135 här.

Du får nog lov till slut att inse att din övertygelse inte är den enda rätta vägen för oss alla. Det framgår tydligt utifrån ditt sätt att uttrycka dig samt de reaktioner du får, att du tycker dig ha kommit till en högre och fullständigt rätt insikt, det är ju skönt och bra för dig, men låt den vara din och låt oss andra få ha vår!

#135

Haha, nä, någon mästare var jag inte senast jag kollade. :-D

Nej, men allvarligt, om du tog illa upp så är det tråkigt, inte alls min mening när jag skrev det jag skrev.  

Det jag skriver är alltid min egen upplevelse utifrån vad någon säger, jag tror väl att det är så de flesta gör? Om man tar illa upp så är det som sagt trist.

Så bra att du vet vad Livet vill med dig. :-)
Nej, jag vet inte vad Livet vill med mig, annat än vad som sker just nu. Det är det som är så spännande tycker jag. Insikterna kan komma plötsligt. :-)

#138

Tråkigt att du ser det så, Hoppfull.

Jag vet inte - och bryr mig inte - om vad Livet vill med mig, men jag vet vad jag vill med livet.

#141 And the award for best comment of the year goes to: ….  GRONSTEDT!!

#139 Det finns en process på växandets väg av att ställa sig till förfogande för Gud/Det Goda/Universum/Livet.

Känner du till den?

*applåderar Grönstedt* Så talar en M*nniska som har kontakt med sin Själ!

Kom ihåg mina vänner att tillsammans försöker vi klargöra livs frågor..ingens sanning slår högre än nån annans…allt är väl en illusion?

Däremot kan jag känna att många av er har så kloka inlägg här ovan att jag påverkas,men väljer själv hur och av vad.

Men,det är väl det som är meningen? att tillsammans finna frågor och svar..?

#141# Enkelt o härligt tänk :-)                                         #142# Fint av dej att applådera,det är vi annars rätt dåliga på tycker jag,tycker oxå det är värt en applåd.

Kram//Tm

*rodnar klädsamt över allt smicker*

#145: Visst lär vi av varandra! Det är ju så man utvecklas, tycker jag, genom att hitta små korn här och där, titta och smaka på dem, och lägga dem till den egna packningen om de visar sig vara av "guld". Klokskap kan man hitta var som helst, om man tittar!

Klokskap kan man hitta var som helst, om man tittar!

Underbar mening!!

men för att hitta det var som helst måste man våga titta och man måste våga titta utanför sin egen box…

Exakt, man kan ju börja med att karva upp ett litet hål i sidan av boxen och kika ut i verkligheten som trots allt finns där utanför :)

#146# #147# #148# Ahh! Härligt,känner som ni *ler*

Kram//Tm

Tunrida och Awareness……känner mig överflödig

Vet inte riktigt vad jag ska säga….?

#146 Visst lär vi av varandra….eller?

Gör vi det verkligen? förresten…

#130 Jag tror lite mer som buddisterna.. Allt är förgängligt.

Tappa inte det där…..det där var det sista han sa innan han lämna kroppen….buddha.

#150: "We live and learn - well, some people just live."

Vilka som lever och lär och vilka som bara lever, kan bara den enskilda individen avgöra. Det är inget som en utomstående kan bedöma.

#151# Så sant,för mej..

#150# Om vi inte lär oss av varandra,vem lär vi oss då av?

Överflödig? det är du aldrig :-)

//Tm

#153: Måste ju inte vara ett "vem" vi lär oss av, kan vara ett "vad" lika väl.

• Gate Gate
• Paragate
• Parasamgate
• Bodhisvaha

(Buddhas sista ord)

Tack för tillägget,så kan det nog vara..funderar bara på vad :-) Så som en bok kanske? men det ligger en "vem" bakom det flesta "vad"…?

Kram//Tm

Go go go beyond Go completely beyond Go completely beyond, to full Enlightenment So be it

#156: Andra djur, växter, marken, stenar, energier, andar, visioner, drömmar, syner, upplevelser  … listan är oändlig !

ifall man vill kika mer på zen

#158# Ah,tack…

…spelar deva premals gate…. *sjunger med*

Gronstedt, wow vilken vis vän vi har här! Tack för mkt kloka inlägg.Har inget att tillägga, håller liksom bara med!

 Då för jag tillbaka tråden till ursprungs frågan:

Hur lär vi själen och egot att samarbeta?

Då vänder jag lite på den hur lär vi personligheten/egot samarbeta med själen?

Egot vill INTE samarbeta med någon själ om det inte gagnar egot… kan egot i det läget visa att h*n är något och få synas så kan nog egot till viss del samarbeta med själen i en slags andlig ambition.

Men när det är egot som är "andlig", visar det sig förr eller senare. Det är då det uppträder bl.a dessa människor som inte har respekten för andra och deras linje är den enda vägen till upplysning. Egot vill visa sin duktighet… då duger själen…

För att träna sig i urskiljning så rekommenderar jag just den artikeln Urskiljning på den andliga vägen.

Den utrensade delen av personligheten samarbetar alltid med själen! Det är då du ser människro som möter andra med respekt och förståelse. Fokuserar på enhet istället för skillnader, mm. Enhet i mångfald!

Så ju större den delen blir i oss ju större kan samarbetet bli. man kan ju också aktivt VÄLJA att vara i den delen av sig, det är väl där vi har vårt stora val! Välja den del som skulle kunna kallas personlighet/själ och mer  och mer välja bort den del som då får benämningen personlighet/ego.

Att veta, detta gör inte människan sårbar eller till en mespropp!!

#163 Det är väl bara att säga till egot att det lönar sig med samarbete, det kommer den förstå…

Javisst…. men eftersom denna väg leder till egots upplösning och vid minsta vetskap om det så kommer den att sätta sig på tvären… den samarbetar bara till den delen där den kan  få visa upp sig och sina färdigheter (andlig ambition)

Givetvis är det ett steg på vägen för indirekt så lurar egot sig själv… för genom det samarbetat har det ju blivit en öppning.. men p g  av dessa ambitioner har detta egot genom personligheten "trampat många på tårna" och också vilselett och fört bakom ljuset osv osv och den karman ska förr eller senare betalas och då lider egot kan jag lova…;)

Jag tror och det är min tro, att en väldigt bra och viktig övning handlar om att lyfta blicken utanför sig själv. Att träna sig i att se ett större sammanhang och den egna delaktigheten i detta. Så länge man bara grottar ner sig i sig själv och det egna är det lätt att vara ego, men när man lyfter blicken och börjar se fler och det store sammanhangen är det svårare att vara ego. Åtminstone tycker jag så!

#166  gillar skarpt….

Nu har jag befunnit mig utanför den här världen i helgen, så jag har inte följt med i resonemanget.

 Men vari ligger syftet att övertyga sin egen rätt? NÅgot som jag upplever väldigt starkt i den här diskussionen.

Finns det en rätt eller fel tro?  Finns det ett rätt eller fel sätt att leva i sin tro? I så fall vem äger rätten att avgöra något sådant?

#168# vet du,huvet på spiken,ingens sanning är mer sant än någon annans.

Jag fattar fortfarande inte det här med egot … det finns det inom mig som är själviskt, som trivs med smicker och beröm, som blir malligt när jag är duktig. Men det är inte en separat del, det är inte en del som sätter sig på tvären eller fruktar att den ska bli utplånad, det är en del av mig, bara. Jag är en lat, cynisk djävel med stort hjärta och galopperande lojalitet, jag är arbetsnarkoman som är oförmögen att ge upp och jag är en letargisk, gnällig slappsvans som inte får något ur händerna. Men det det är jag alltihop, inte olika delar som slåss och skapar konflikter.

Så jag ger upp det här med att begripa egot, fortsätter läsa och ser om det dyker upp någonting som får tioöringen att ramla ned. Det kanske bara handlar om språkförbistring?

#170

Det här är det största hindret för oss själva i vårt behov av insikt.  Vi vill förstå, vi vill ha svar, vi söker efter förnuftighet i allt som sker runt omkring oss.

Definitionerna för ego, intellekt, smärta, man behöver inte förstå… För så länge vi söker svar i det så identifierar vi oss av vårt intellekt.

Att försöka förklara det här för att skapa förståelse kräver en insats som aldrig kommer att ge dig några svar.

Men för att göra ett försöka..

Intellektet, Egot, våra smärtor står som en oigenomtränglig ridå mellan vår livssituation och vårt liv. D.v.s allt passerar i genom vårt värderingsfilter, vår etiketteringsapparat.

Mäniskan i grunden har ett behov av att göra detta för att som vi tror "skapa oss en identitet," placera oss i hirarkin, vara någon i samhället. 

Du delger några av de egenskaper som du själv ser hos dig själv som en del av dig. Vilket jag  lite trotsigt vill säga är den falska bild du har av dig själv, som du har sedan barnsben skapat runt dig själv.

Det jag läser i dom egenskaper du beskriver är flykt! misstro! Det är inga egenskaper som vi människor av naturen besitter, det är egenskaper vi skapar i syfte att försvara den falska identiteten som vi under så många år har investerat massor i.

Det här är dessutom egenskaper som du så länge du identifierar dig själv med ditt intellekt kommer att försvara intill döden.

OCh i samma ögonblick som du känner ett behov av att försvara en egenskap hos dig själv,  oavsett vad, så har du omedvetet aktiverat egot inom dig själv.

Att du inte upplever det som en inre konflikt beror på att det är ett beteende som du bundity dig själv till, och ser inget konstigt i det.

Lyssna på och iakta din inre tankeverksamhet. Förstå att den inte är verklig.. Det är först när du börjar iakta dina tankar som du aktiverar ditt verkliga jag. Och börja komma i kontakt med ditt inre.

Försök inte förstå och förklara allt som sker, det är verkligen inte viktigt..

#171: Flykt? Misstro? Identifierar mig med?

Det låter som om du försöker påstå att det visst är en konflikt, men att jag är så förblindad att jag inte fattar det. Var får du det ifrån att jag inte skulle iaktta min tankeverksamhet och att jag inte skulle förstå att den inte är verklig? Och att jag inte skulle vara i kontakt med mitt inre? Tyvärr tror jag det är du som inte fattar hur jag fungerar. Sorry. Och försök undvika att tala om för mig vad som är viktigt och inte. Du kan inte definiera det för mig.

Här är en av förklaringarna till varför tråden kommit att handla en hel del om att vissa tror sig ha rätt och veta bättre än andra. Kanske kan vi allra ödmjukast be att detta slutar här och att diskussionerna hädanefter utgår ifrån egna tankar och slutsatser istället för sanningar.

Jag kan inte definiera för dig vad som är viktigt i din livssituation!  Det håller jag helt och fullt med dig om. Och det är inte avsikten med det jag skriver.

Men du är inte unik någon annan männniska! Jag är inte unik någon annan människa, Dina och mina grundläggande behov är inte unika någon annan människa,

Visst iaktar du din tanke verksamhet.. Den slipper ingen ifrån. Men frågan är hur du identifierar dig med den.

#174: Vad menar du med "Men du är inte unik någon annan männniska!"?

Inledningsvis vill jag inte att den här dialogen skall bli en definition av rätt eller fel. Jag upplever inget behov av att "frälsa" dig i min tanke, min livssyn.

För mig är ingen människa unik i sina grundläggande behov för överlevnad. alla människar strävar per definition efter exakt samma sak.

Glädje, Kärlek, Kreativitet och frid.

Det är just det som jag ser som enkelheten i livet.

Det som skiljer människor åt för mig är bara graden av hur komplicerad vi har förmått oss att skapa vår livssituation.

OCh för att förtydliga det ytterligare så ser jag en distinkt skillnad i just, Liv och livssituation. något som jag tidigare i mitt eget liv förväxlade i många sammanhang.

#170 jag tror faktiskt att det här i viss mån mycket väl kan handla om ordval. Den här typen av definiering av egot hade aldrig jag stött på tidigare heller. Däremot så kan jag känna att jag gillar uppdelningen :) men det hör ju ihop med min starka tro på en form av Gudsenergi, som får lite logik genom den här esoteriska/teosofiska filosofin eller läran eller vad man kallar den för.

#173# ;-),Instämmer.Kan vi inte bara försöka ge varandra respekt,olika infallsvinklar..belysa ämnet och därav ta till oss det vi anser känns bra för oss..? Håller med dej hoppfull,vi resonerar oss fram,det är ju fantastiskt att kunna få göra det.

Det verkar som om missförstånd uppstår,men ser ändå att det  är välvilliga själar som försöker dela med sej av sin tro/uppfattning.

Kan vi hålla oss till ämnet och ge varandra förståelse?

Herregud,vi finns ju här för varandra.

Ämnen som inte berör oss eller där vi är "mätta",det kan vi välja bort om så önskas.

Se det fina med möjligheterna här,bevara vårat forum i kärlekens ljus…

Kram på er alla//Tm

#176: Tyvärr har du fel i din definition, eftersom det inte stämmer på mig (med reservation för att orden har annan betydelse för dig än för mig). Yttermera är jag övertygad om att det finns människor som önskar död, ondska, rättslöshet och ritualiserad aktivitet.

Men förklara gärna varför du använder orden "flykt" och "misstro" och "försvara" när du bemötte mitt tidigare inlägg. Det ger intryck av att du anser att jag ägnar mig åt flykt, misstro och försvar. Förklara gärna varför du skriver "Det här är dessutom egenskaper som du så länge du identifierar dig själv med ditt intellekt kommer att försvara intill döden. OCh i samma ögonblick som du känner ett behov av att försvara en egenskap hos dig själv,  oavsett vad, så har du omedvetet aktiverat egot inom dig själv." Det ger intryck av att du anser att jag identifierar mig med dessa egenskaper och att jag är omedveten om hur jag fungerar.

Jag håller med dig tillymilly!

Det blir så mycket bättre om man skriver att det här är min åsikt, det här är mina egna tankar eller teorier… att uttala sig om andras sätt att identifiera sig eller att egenskaper ÄR på ett speciellt sätt får ju alltid människor att känna sig bedömda. Mycket onödigt och dessutom ganska olämpligt på ett forum med inriktning inom andlig utveckling tycker jag.

Dessutom är det som du säger, själva ursprunget tappas bort och allt fokus hamnar i negativa trådar.

#180# Tankeläsare? Tänkte tanken,det är högst opassande med pajkastning på vårat underbara andliga forum.

Ha en underbar måndag mina vänner,nu tar vi nya tag?

//Tm

Japp, absolut! :) Ha en underbar dag du med Tm!!

Tack!

Kram//Tm

Vad underbara ni är!!

#176 Nånting i detta känns välbekant för mig.

"Light and joy and peace abide in me." Lesson 93 ACIM

Väl bekomme.

#184# Det är det du som e ;-)

#171 Det du säger beskriver kort sagt, är att man inte ska säga emot ifall någon gnäller på någon av ens egenskaper? För då aktiveras Egot?

#187: *asg*

Grönstedt och Ijin - ni e bara för roliga… *asg*

Ja awareness, berätta hur du ser på det?