Det är för att många av oss stjärnmännisor och änglamännsikor har en naturlig inre religiositet… och kan känna igen just den vibben i religionerna. lustigt att du drar upp detta. Jag ha precis kikatvideoföredraget om Världseligionerna och där komme fram precis lite om detta.

Om du vill tända ljus så gör det - guden bryr sig nog inte. De yttre formerna för besvärjelsen är till för din egen koncerntation. Om du vill räcker det med att forma en känsla av bön i ditt hjärta.

Hm, det här är jag riktigt dålig på… kanske för att jag i hela mitt liv (och fortfarande) upplevt böner som totalt verkningslösa!!!

#3: Jag tror egentligen inte på den konventionella bönens makt, så det förvånar mig inte .

Jag ber inte, i bemärkelsen att be någon högre makt uträtta något åt mig, för det tror jag inte funkar! När jag ber använder jag snarare den aktuella guddomen som ett slags bollplank för att resonera med mig själv, och så småningom dyker förhoppningsvis svaret upp inom mig. De besvärjelser jag använder består också i att jag presenterar mina önskningar för omgivningens "andar" och talar om att jag skulle bli glad för deras samarbete (ungefär som i förbundet jag beskrev i tråden om vårdagjämning).

#4 .. Jaha - så Gud fixar inte ett jobb åt mig då?

Nä, gillar din liknelse ett bollplank att resonera med sig själv- och det är det jag är ute efter. Och STYRKA, men det kanske kommer efter jag har bollat ett tag? Sade en nu nyduschad BM…

#2 Rätt, så ser jag det med.

Heheheh, hm, jag kanske uttryckte mig dumt men det begriper jag ju faktiskt att man inte kan be om saker… :) men man kan ju be om hjälp, ork, styrka, vägar till fysisk tillfrisknad osv osv och EN enda gång kunde man ju kanske få hjälp då!!!

# 5 o 3

som sagt böner hjälper inte att uppfylla personlighetens o egots önskningar…

Som sagt så förstår jag det… men någonstans någon gång måste man ju få ork till att ens fortsätta bry sig!

Om allt bara är en ständigt nedåtgående spiral så finns ju ingen mening med att fortsätta i den riktningen… då byter man självklart håll innan man gått under helt. När exempelvis kroppen slutar fungera och det istället för att bli bättre faktiskt blir stadigt sämre när man mediterar osv fortsätter man då? Troligen inte, inte jag i alla fall.

Det förstår jag… mår du dåligt av meditaitonen?

Tja, en stadig fysisk försämring kan absolut iakttas.

Hhmmm….. ska grunna

Mentalt/känslomässigt med… livslusten är på nedåtgående den med… jag är ju en extrem pragmatiker, jag måste få positiva känslor och/eller resultat annars lägger jag ner.

#11 Nu har jag börjat lite smått i en annan bok, Lev livet fullt ut/Eckhart Tolle. (Måste ta ett break från alla böcker…)

Han beskriver sin "pånyttfödelse" där han från ångest och depression pötsligt efter en virvel av energi hamnar i ett tomrum. I denna virvel hör han rösten " gör inte motstånd mot någonting"….

Vaknar upp ur detta tomrum med att all ångest, alla rädslor, inte existerar längre. Det som fanns kvar var hans sanna natur. han ser världen med nya ögon, ser all skönhet…

Nu funderar jag högt Hoppfull, är det inte sanningen inom dig som är på frammarsch?

I detta tomrum finns en ljuvlig vila, man bör inte ha för bråttom därifrån! Och om man kan hålla kvar en väg att gå tillbaka dit, så har man en tillflyktsort när man behöver vila upp sig igen.

Hm, ja det kan man ju hoppas på… i så fall är den jäxxxigt långsam eftersom jag mått så här nu i åtta år utan ett uns av bättring… *är jag negativ eller är jag negativ idag, förlåt allihop*

Alltså jag är egentligen ingen negativ person, jag är glad sprallig och levnadsglad. men min kropp har slutat fungera, nästan helt, den smälter för sjutton inte ens maten jag äter… så ALLT jag gör är viljestyrda handlingar och kroppen "straffar" mig hårt och länge efteråt om jag gör något kul för min egen skull (som en promenad till exempel…). Jag orkar inte leva mitt liv liggande apatisk på soffan vilket är det ENDA kroppen accepterar!

* men så säg för söte  f*n inte förlåt! - som om du inte skulle ha all anledning och all tillåtelse i världen att vara hur negativ du vill !*

(nu är Grönstedt igång igen )

Hahaha, tack, men jag gillar inte att vara negativ, för mig drar det ner många olika nivåer i mitt mående och det förbättrar inte situationen i helhet.

Frustration tror jag egentligen att det här är ett uttryck för… jag blir så frusterad så att jag skriker, gråter, svär och förbannar min kropp. Jag gör och har gjort ALLT som står i min makt för att få den att fungera och det känns som om den hånskrattar åt mig och sänker mig igen och igen och igen… Samtidigt som jag bara vägrar att acceptera att jag har en "död" kropp!! Jag lever ju fortfarande, men det känns inte som om kroppen vill det.

#18: Det är lite det jag menar med mitt framdragande av min käpphäst här - man måste vara negativ tills man varit tillräckligt negativ och kan lämna det bakom sig. Om man försöker slå bort och förneka det negativiteten, genom att meditera, visualisera, affirmera eller bara tänka positivt, så skadar man sig själv (egot, om man så vill, eller kanske personligheten), stympar sig och gör sig bara mer och mer frustrerad och negativ och intrasslad.

Min övertygelse är att man måste genom de negativa känslorna, inte över eller förbi. Skrika, svära, gråta och förbanna är nyttigt och nödvändigt. Först när brunnarna av frustration skrikits ut, inte bara en eller tio eller hundra gånger, utan så många gånger att man är helt tom och trött inuti, oförmögen att känna, kan man alls gå vidare och hoppas att det negativa inte ligger i bakhåll igen längre fram.

Det verkar som om de problem som följer av denna förnekelse av det negativa är vanligare hos kvinnor - och det är ju inte så konstigt, eftersom kvinnor så ofta inte tillåts ha några djupa eller negativa känslor.

#17 där kan ajg hålla med, be inte om förlåt Hoppfull, du om någon har rätt att gnälla!!

#19 du kan ha rätt där… ibland ska man genom känslorna…

Jag håller helt med… men tror du att det är det jag inte har gjort då eftersom det aldrig blir bättre, fysiskt alltså, för känslomässigt är jag ju en helt annan person nu än jag för några år sedan?

ev kan det ju vara så, att det är det som liksom fattas…

att du ksa ner på bottnarnas botten och genom och upp….

Hm, då dör jag nog hellre än att må som jag gjorde när jag inte orkade och ville leva alls… eller värre då i så fall, hade det inte varit för mina förpliktelser gentemot barnen hade jag nog gjort slut på lidandet då.

#22: Nej, jag tror inte att du gjort det, för du har ju inte lämnat frustrationen bakom dig - du kämpar och sliter och förbannar fortfarande … jag tror inte det kan vända förrän du förbannat dig tom, så att säga.

Men det är bara vad jag tror.

Ok, så min fysiska situation beror i så fall på min frustration och inte tvärtom? För det är ju den som utlöser frustrationen…

#26: Det är ju litet som hönan-eller-ägget, det där. Det ena kan inte lösas upp utan att det andra löses upp. Jag säger inte att dina kroppsliga problem kommer av din frustration, utan snarare att de kanske inte kan upphöra förrän frustrationen upphör. Vad som orsakat dem är kanske inte så viktigt? Att sluta jobba som en röd gris för att lösa upp är kanske första steget till att kunna låta själen, egot, eller vad det nu är, söka sig vägen mot läkning.

Jag tror du är på alldeles rätt väg, som pysslar om både kroppen, egot och själen, men jag tror det någonstans på vägen är viktigt att gå genom frustrationen också. Jag tror inte du kan gå hela vägen till tillfrisknad förrän du varit i botten och vänt även mentalt, konfronterat demonerna och accepterat att de är du, och att du inte längre behöver dem. Så länge du kör med dig själv och fördömer vissa sidor av dig själv, eller är otålig på att vissa sidor av dig inte "uppför sig", kommer de att hänga som blackar kring dina fötter.

*hoppsan, det börjar ju låta som Grönstedts alldeles egen förlåtelseritual det här - och jag som blåförnekat förlåtelsens nytta . Hej vad man lär sig om sig själv!*

Hahaha, tagen på bar gärning :)

Jag fattar liksom inte hur jag kunnat missa… jag har verkligen krälat i detta och sett hela min ynkedom… och accepterat och förlåtit gång på gång på gång. Men när kroppen ändå är död så återkommer ju frustrationen… då skulle det alltså vara fler saker jag inte accepterat. Hm, undrar vad det skulle kunna vara…

#28: !

Kanske det helt enkelt är att du inte sörjt din sjukdom tillräckligt? Inte tyckt tillräckligt syndom dig själv? För det ÄR synd om dig och du har all rätt att vältra dig i det ett tag.

När min mor mådde mkt dåligt psykiskt och hade försökt göra ngt mycket dumt, så föll jag på knä och bad traditionellt och intensivt Gud att rädda mamma och göra henne friskt. Jag bad och tårar flödade. När katastrofen ändå skedde, kunde man ju tycka att bönen varit verkningslös. Men det var den inte, för jag fann kärleken samtidigt. Dessutom återfann jag en barndomskamrat denna tid. Jag fick beskydd och kraft, men mamma var utom allt räddning. Bönesvar kommer inte alltid som man tänkt!

När jag sedan satt i kyrkan under begravningen, så öppnades molnen (det var en mulen dag) och en stråle genom kyrkofönstret hamnade på min kind. Ingen annanstans, endast vid min kind som en direkt stråle. Det kändes som en varm öm hand. Inom mig hörde jag den inre rösten; nu mår hon ju bra!

Jag kunde avfärdat solstrålen och avfärdat den inre rösten. Men jag tog dem till mig som tröst och förklaring.
Som Edith Södergran skrev så bra: "man frågar icke om Gud finnes eller icke finnes, man lägger helt enkelt sitt lilla förstånd åsido"
Jag la mitt förstånd åsido, och kände med hjärtat att solstrålen var ämnad för mig, värmen och handen var mammas! Ingen kan ta denna upplevelse ifrån mig.
"Mina tårar flödar utan avbrott
de skall inte upphöra
förrän Herren blickar ner
och ser det från sin himmel" (klagovisorna)
Denna vers använde jag som en slags bön en gång, jag kände så intensivt att jag slutar inte gråta förrän jag får ett svar från en högre instans.

Jag skulle inte klara livet utan mina dagliga samtlal med mina vägledare. Jag skulle inte klara mina studier!
Men ibland känner man sig övergiven och man undrar över all ondska på denna planet. All ondska som verkar uppstå genom människors val av handlingar..

#30 oj vilken vacker historia… kanske har jag problem med min stolthet. Jag tycker att gud kan ta sig i häcken om h*n kräver att jag ska krypa och kräla inför henom för att få hjälp… *harkel harkel*

#29 hm, kan ligga något i det… för det är ju lite fult att tycka synd om sig själv… jag kämpar ju hela tiden för att orka göra saker och ta ansvar för hem och familj så att ingen ska kunna klaga på mig. Visserligen orkade jag ingenting alls under en tid, knappt kissa själv, men då var man ju inte i sorg precis. Jag är sååå himla rädd för sorg med tror jag, eftersom sorgen efter min brors död var det som slog sönder vår familj och gjorde alla till kalla stenar.

#31: Jo, sorg är fult på något sätt, man ska rycka upp sig, inte ge sig över, tänka att det var bäst som skedde … Kanske var det inte sorgen som skadade er familj, utan strävan att inte ge sig hän och verkligen sörja? *bara spekulation*

Men när man förlorat något måste man få sörja. Om man mister en kroppsdel kan man få sörja, men på något sätt är det inte tillåtet när man "bara" mist sin goda hälsa - om man inte har någon "riktig" diagnos att peka på, cancer eller så.

#32 Exakt så är det!! Jag ska ju inte vara ledsen för egentligen har jag det ju så bra, en fin familj (nåja, den är väl mer än lovligt galen men ändå), hus, mat, kläder och allt det där man ska se istället för att se att man faktiskt mist en mycket stor del av sin identitet!

Det stämmer så bra det du skriver, mer än en gång har jag önskat att jag fick en riktig sjukdom som just cancer eller så för att både jag och andra skulle greppa hur dåligt jag faktiskt mår. Och för att hitta konkreta sätt att bekämpa sjukan på.

Jag är övertygad om att det var deras (föräldrarnas) religöst missriktade underkastelse som stängde av flödet i familjen. Att bära sitt kors utan att klaga, att acceptera sin smärta som en gåva, att det var en del av guds plan osv osv. Jag var i och för sig för liten, men lite galenhet som att skrika ut sina förbannelser över guden som tog deras ende son… ilskan i sorgen, fanns aldrig. Men å andra sidan visade de ju inte den för mig på det sättet, inte vad jag minns i alla fall. Men jag minns inget från åren efter, inte förrän nästan tio år senare har jag lite blurriga minnen… kanske är sorgen en nyckel som du säger.

Låter som ni är inne på rätt spår… i mina öron…det är liksom en gordisk knut…

DU Hoppfull om någon har rätt att känna sorg, har rätt att vara arg osv…

På dej gäller inte dessa gamla regler om att bära sitt kors osv… men för ganska många andra gäller den…

Varför gäller den inte på mig?

Jag tror även att de (föräldrarna igen) visade vårt (barnen som blev kvar) värde (eller bristen på) genom att bara acceptera döden. Att inte ifrågasätta blev ju lite som att det är inte viktigt om vi lever eller dör för det är ändå bara en del i en större plan. Så kanske det är, men som barn klarar man inte att hantera den känslan av obetydlighet.

bara tänker att när man har det så himmelens illa med en knut som man inte kan knyta upp, så har man den rättigheten helt enkelt… en mänsklig rättighet bara, att spotta och fräsa och sörja…

Iaf tycker jag det… sedan om det ÄR så vet jag inte…. men som människa tycker jag att DU har den rättigheten aif.

Aha, Tack det var omtänksamt av dig… men så var vi där igen… jag har liksom svårt att se att jag skulle ha det så illa…. om man jämför…

#37: Håller helt med!

#38: Vaddå om man jämför?!? DU mår dåligt - det blir väl inte ett dugg roligare om JAG mår sämre? Ditt dåliga mående är ju absolut i sig själv, inget som ska graderas på något slagt grämelseskala, där sorglighetspoäng delas ut ur något slags ändligt förråd!

Ännu en sådan där sak som tutats i främst kvinnor! Ät upp din äckliga mat, i Afrika svälter barnen! Inte ska du klaga över att du har ett tråkigt jobb, när jag var i din ålder skurade jag golv hela dagarna! Inte ska du vara ledsen för att du fått amputera fötterna, tänk på dem som amputerat både armar och ben!

jagblirså trött

Hahaha, asg!!!

Ja det var så jag menade lite ironiskt… men det kommer verkligen ifatt mig och slår mig i rumpan! Inte blir det lättare av att min familj är som den är plus att jag begåvats med en svärfamilj (heter det så?) som är om möjligt ännu värre, där leendena är fastklistrade och det är ABOLUT förbjudet att ens knysta om att man inte mår bra! Det slås till backen med en oerhörd kraft.

Det här är helt i led med mina problem med att ta utrymme, att tro sig ha några rättigheter, att kunna kräva, att kunna säga ifrån osv. Duktiga flickor som är tysta och biter ihop tills emaljen spricker på tänderna (vilken den har gjort på mig, liksom själva tänderna som jag bitit loss bitar ur…)och nacken brakar av åetrhållan ilska och frustration. Men HUR får man ut den då? …med tre barn som alltid ska ha sitt liksom…

Ett litet test:
Din svärmor frågar dig om du är färdig med vårstädningen ännu. Vad svarar du?

A: Ja visst, det gjorde jag förra veckan! (och hoppas orka med det innan hon kommer och ser hur fönstren ser ut).
B: Inte än, men jag ska verkligen ta itu med det nu i helgen! (och hoppas att det är sant).
C: Vilken vårstädning? Man kan ju fortfarande se golvet i bra ljus!

Du svarar C och svärmor säger "Men du måste tänka på att *sambon* och barnen vill ha det lite trevligt att komma hem till!". Vad svarar du?

A: Javisst, jag bara skämtade! (och hoppas orka städa innan hon kommer och ser hur fönstren ser ut).
B: Då får de väl städa då om det är så jävla viktigt!
C: Min familj hålls ihop av kärlek, inte av städning.

Jag vet, jag är skittyken, det är inte så lätt att säga allt det där. Men det är oändligt välgörande att svara C emellanåt!

Svaren på frågorna är på den första C, fråga två besvarar jag brett leende med svarsalternativ B. Jag ser inte hemmet som mitt nämligen utan som vårt… men när det gäller MIg och MIN ork… hm, då blir det mer jobbigt!

#42: Bra för dig ! Du får väl öva dig i att gäspa och säga "Ids inte!" utan att skämmas också.

#31: "_Jag tycker att gud kan ta sig i häcken om h*n kräver att jag ska krypa och kräla inför henom för att få hjälp… *harkel harkel*"

_Javisst- det har jag också gjort många gånger! Ibland har jag också tänkt att om Gud är så mäktig varför finns det ett lidande då? Varför räddar han inte Bobby och andra barn? Samtidigt har människan sin fria vilja. och ingen kan alla kosmos lagar. . Nu kan jag inte alla lagar i kosmos heller. Varför måste överhuvudtaget människor begå sådana hemska handlingar?

Men om man ser bönen i perspektivet av andlig utveckling, så genom bönen visar jag ju att jag är öppen för vägledning. Eller det kanske är så att jag genom bönen öppnar en dörr till hjälpen? Så den kan komma fram?

Sen det här med kaos.. jag känner så väl igen det! Och behovet av en diagnos, något fast och bestämt att peka på. Jag har ADD och det är minsann inte lätt.. vaddå, behöver man en diagnos för att man inte ids hålla ordning? För att man aldrig når sängen i tid för att vakna pigg nästa morgon? För att man inte kan passa tiden? Behövs en diagnos på något som bara kan kallas dålig karaktär och lathet? Och att vara LAT det väljer man väl? SÅ låter fördomarna!

:) ja jag får väl träna på att säga att jag inte orkar när jag inte orkar… :)

Hm, jag har aldrig tänkt att det är Guds fel att saker händer och att han med sin makt ska förändra något. Däremot när man verkligen ber om hjälp, stöd, kraft osv och bara upplever tomhet jaa… då blir jag fundersam.

Jag har iofs inget kaos runt mig, är ganska ordningssam men har en halvdöd kropp, det är inget som accepteras av omgivningen… för alla är ju "lika trötta" som jag är, som de brukar svara. Det är svårt att försöka förklara att man är så trött så att man nästan hellre pinkar på sig än drar igång kroppen för att ta sig till toan (så har jag det inte riktigt nu, men har haft…).

Jag ansluter mig till uppfattningen att människan skapar sina gudar - för att ha någon att hämta stöd hos eller för att ha någon att skylla på. Det finns ingen högre plan, det finns ingen gudomlig vilja, och den enda vägledning som finns att få får man leta fram ur sitt eget inre och sedan ta konsekvenserna av. Därför har bön inget betydelse för mig, om inte som ett "resonerande med mig själv".

Kaos i rimliga doser har förresten alltid synts mig bättre än för mycket ordning - och måste man välja föredrar jag absolut kaos framför absolut ordning .

Visst kan det vara otroligt skönt att ha en diagnos att peka på inför andra! Men behöver man den inför sig själv?

Störtskön tråd med skratt och många funderingar, minsann..!

Nirtak, himmel vilken berättelse! Så vackert!

Gronstedt: Jag VILL ha en Gud. Eller ett högre plan. Jag vill, jag vill, jag vill…. Och jag hade nog svarat A på det första…

Hoppfull: Hoppas det vänder snart!

För mig spelar Gudstron den rollen att jag slipper känna mig ensam i universum. Det ekar så tomt mellan stjärnorna om jag inte skulle känna en närvaro. Kan hända att det inte är Gud, kan hända att det är avancerade utomjordingar som lurar oss att tro. ?? Ja, jag kan säga på en gång att jag sett för mycket på StargAte Sg1..  det kanske är Goa´ulder och Asgards som slåss om våra själar..

Jag tror också att vårt inre är så stort och komplext att det är möjligt att många av mina "bönesvar" är meddelanden från mitt innersta under eller övermedvetna. Att finna kraft och energi hursomhelst, innifrån eller utifrån, att finna verktyg att hantera livet och göra det drägligt så man klarar av det som kallas liv. Utvecklas, söka kunskap, behärska nya färdigheter, låta nya hjärnceller utvecklas, det inre formas. Nya klokskaper nya kunskaper, nya erfarenheter. Alla möjligheter att se på världen finns! Allt är i ständig förändring och spelregler ändras likaså förutsättningar.

Jag behövde en diagnos för att acceptera dessa olater hos mig själv. Jag ansåg mig själv vara samhällsfarlig ett tag… iall min förvirring. Jag var rädd att orsaka någon en svår olycka pga min tankspriddhet och oförmåga att samla tankarna i vissa situationer.. nu kan jag vägleda mig själv.

#48: Det är lite otäckt att du kallar dina egna egenskaper "olater" - det låter som om du fortfarande skäms för dem … ?

Jag tror inte på högre varelser som har något uppgift att vägleda oss, men jag tror defintivt på annorlunda varelser som man kan umgås med, så jag känner mig inte heller ensam i universum. Jag tror bara inte att de vägleder oss, annat än i misshugg, och jag tror inte de är intresserade av att samla människosjälar under bältet.

#47: Jag skrev EN högre plan, inte ETT högre plan. Plan med högre energinivåer kan mycket väl finnas, men inte vägleder invånarna där oss, inte. Men om en överordnad gud funkar i din livsförståelse, så är det ju så i din värld!

Hehehe… jag blir glad av den här tråden :)

Jag har en medfödd gudskontakt om man nu kan säga så, den har aldrig betvivlats (av mig) någonsin… däremot om jag är värdig dess uppmärksamhet är en helt annan sak… Men att kraften finns har jag aldrig ifrågasatt… dne känner jag liksom till… min plats har jag dock aldrig förstått, känner mig straffad, placerad utanför.

 #48: Nja.. jag menar hur andra ser dem som jag var lite ironisk där.. ;-) skulle jag skrivit ut naturligtvis! Nej, jag har börjat se de starka sidor detta innebär för mig! Jag är ganska snabb när jag t ex ska läsa en text - skummar igenom tar vara på det viktigaste. Ids inte, tappar uppmärksamheten så jag måste vara snabb ;-) Jag är kreativ och ser ofta fler lösningar lättare än andra. Eftersom jag lätt blir distraherad måste jag hitta motivationer för att hålla kvar fokus. Detta ökar min kreativitet. När jag är på gymmet t ex kan jag inte stå en halvtimme och göra sammasak, så jag har ett snabbt tempo.  Akvarell är en teknik som jag trivs med, jag har inget tålamod att jobba mycket och länge med ett och samma- på tre sekunder helst på några penseldrag ska det vara klart! Därför blev jag också glad när jag upptäckte haikun; en liten smart diktform som går snabbt att fixa ihop. Hålla på och leta rim i evighet.. inget för mig!
I diskussioner hittar jag snabbt nya ämnen och svängningar: både för och nackdelar med det!

Du tror heller inte på att vi existerar i någon annan form efter den fysiska kroppens död? Inga spöken alltså? *bara nyfis*

Jag hoppas innerligt att jag inte ska behöva leva vidare på något sätt som jag är medveten om efter kroppens död, men jag har faktiskt ingen riktig övertygelse either way. Det där med reinkarnation kan jag kanske tro på (alltså att själar kan födas i nya djur, människor eller inte), men inte på att det finns någon plan för det och att man ska bli en ljusvarelse på ett högre plan så småningom. Men som sagt, jag har inte bestämt mig!

Fasen va´bra ni är på att skriva och uttrycka er! *avundsjuk*

#53 Får hålla med dig här BigMama!!