Intressant fråga… kanske delvis i alla fall? Sedan är det nog olika var vi själva är i vår personliga utveckling. Har man exempelvis jobbat länge med den kanske de råd man får inte längre känns rätt? Det kanske kan betyda att man då måste vidga sin horisont och börja en resa med ett störra fokus på just den andliga biten.

Jag tror dock att har man ett tufft utgångsläge behöver man den personliga utvecklingen för att få stabilitet och fokus i sitt liv. Så det avseendet tror jag att den personliga utvecklingsbiten är nödvändig (så var det för mig i alla fall).

Förstår vad du menar. Jag kom också på när jag tänkte vidare, att det har gått hand i hand för mig genom livet. De existentiella frågorna har funnits med mig starkt sedan tonåren och den andliga närvaron är en röd tråd genom mitt liv. Samtidigt har jag behövt den personliga utvecklingen för att, som du säger - vidga min horisont. Att ta in resten av världen och inte bara min egen utveckling - att jag är en del av allt, att allt är en del av mig och det jag gör för någon annan gör jag även för mig själv. Vi är alla ett.

Tänkte också på tiden och att den ibland känns cirkulär och inte linjär. Vi börjar troligtvis inte på punkt A för att fortsätta till punkt B osv. Det är det vi fokuserar på som är det vi ser just nu. Vi kan kanske göra djupdyk ner i vilken del av vår process vi vill? Och därför kanske den personliga och den andliga utvecklingen sker samtidigt? Men att den ena måste ske för att den andra också ska kunna göra det.

Och nu ska jag sluta innan jag trasslar in mig alldeles :-)

Och för mig har det liksom varit tvärtom, alltså att jag var utanför min egen delaktighet hela tiden. Jag hade fokus utanför mig själv, i världen och människorna i den, hur de agerade och var och det gjorde mig så ledsen. Jag hamnade gång på gång i svåra situationer för att jag var för deltagande och öppen. Min personliga utveckling blev nödvändig för att jag skulle kunna distansera mig från de som inte "ville mig väl" utifrån mig. Sådana som skulle bestämma över mig, domdera, göra mina val och tala om för mig vad jag behövde och inte behövde :) Jag hade ingen riktigt rot eller markkontakt utan svävade, så den personliga utvecklingen för mig handlade om att hitta min egen röst och inte bara vara den andliga om det går att fatta vad jag menar :)

Sedan tror inte jag heller att tiden är linjär, man börjar nog inse det även i den vetenskapliga världen. Att det är utvecklingen som är linjär, inte tiden och att det är därför det uppstår krockar och problem dem emellan. De anpassar sig inte efter varandra utan går så att säga utanför varandras linje, fast de korsar varandra ibland.

jag upplever det så här att först går man personligutvecklings vägen, och blir denna integrerade personlighet som kan ta vara på sig själv och kan tänka och handla själv.. mot slutet av denna utveckling när man är stabil som människa kunde man säga… smyger sig den andliga utvecklingen in, och den går just på att då lyfter man ögonen  utanför sig själv och ser att männskligheten behöver hjälp, man ser att djuren lider… man jobbar för enhet mellan människor, djur och de inre världarna.

Man blir vegetarian för man vill inte att djur ska behöva lida o födas o slaktas för att jag ska få mat… man vill inte döda dem genom att äta… enligt Martinus… *hukar mig för påhopp*

Sedan har vi just detta "problem" som många inkarnerade änglar har… som just har ett så litet JAG och är mkt utanför sig själv… de har en annan problematik omkring detta att mista sig själv.. som ju faktiskt ÄR andlig utveckling djupast sett…

Så Är man en inkarnerad ängel och är i andlig utveckling ska man läsa artikeln mista sig själv del II…

 Men det allra bästa när andlig inströmmning sätter in ÄR att vara denna individuella självständigt tänkande handlande människa…

Om vi ser bilden av en människa halvt apatisk bara sittande å väntandes på uppgifter istället för att tänka själv, se sig omkring i världen och ta fatt i nått… vad som helst… och se det som sin uppgift, att lyfta den delen…

Sånna Medarbetare vill de ha på de inre planen , inte några vimspottor (ursäkta uttrycket) som inte vet vad dom ska, som hela tiden söker uppleveleser för upplevelsens skull…. mm

Som letar uppgifter och väntar på  att de ska falla ner i knät…

Usch vad hård jag låter… men ser man krasst på det så är det så….

 Vuxna Medarbetare vill man ha… men de väntar tills vi blir vuxna och kräver inte att vi ska bli det innan det är dags… så tiden finnes…

VÄLKOMMEN SAGANN

förresten, glömde jag säga *förlåt* :)

Oj, det glömde jag med, jag bara slängde mig in i samtalet :)

Välkommen ska du vara Sagann!!

Mariann, angående det du skriver i ditt inlägg här ovan så läste jag den artikeln igen… det är nästan lite otäckt hur det nästan känns som delar av texten är skrive OM mig. Exempelvis om svårt trötthet  men även den delen där det står att man inte alltid har ett jag, en rot här i världen. Det är så skönt att läsa för det är som skrivet till mig. Precis exakt så har jag känt sedan barnsben!

Du ÄR en ängel min vän….

välkommen in i gänget  ;)

Ingen som tycker annorlunda..

det som gör etta spännande är ju att vi är så olika och somliga ska byga ett jag och andra som har ett för stort jag ska skala av det…

det gäller ju att veta vad ska jag göra av dessa två … och det kan ju ingen annan veta än du själv…

#4 Usch, va jag känner mig som en vimspotta!

Hhmmm…. det tror jag inte…

det blev nog knas utttryckt… men jag menar att söka upplevelser för upplevelsen skull…  ojdå det är svårt å sätta ord på märker jag…

men vi kan ju inte heller vara vuxna innan vi ska vara det heller… det är ju därför personligutveckling ÄR viktig, jätte viktig skulle jag vilja säga…

Sedan är det ju detta med de som är änglar i botten är vimsiga… jag med… men NU har jag hittat min plats.. fast det tog tid.. och det är ju en lärdom i sig..

 vet inte om det blev bättre nu med mitt flummeriet…

jag är inte den allra bästa på å uttrycka mig.. så förlåt…

babblar igen…

det är nog så att den personliga utvecklingen måste gås till vägs ende, men inte innan den andliga tar vid…

jag ser vägarna gå parallellt… typ så här

P U--------------------------------------------

                           A U-----------------------------------------------

kan detta kännas rätt tro *funderar*

Kan det vara så att, som i mitt fall, jag arbetar på min personliga utveckling för att kunna bli en bättre medmänniska genom att bli fri från rädslor. Rädslor som i sin tur blockerar min andliga utveckling? 

men när jag väl tagit tag i det ena, så kommer det andra?

Där skulle jag tro att du slog huvudet på spiken… lät bra iaf…

fast jag tror nog du knallar båda…

jag ser också att när de löper jämsides så kanske vi har en fot på varje… plötsligt händer något och du/man behöver lyfta foten över till PU bara en stund… för att senare igen kunna knalla med en fot på varje stig…

 plötligt en dag ser man att P U är vid sin ende och då är bara A U kvar… fast då har vi nog inte fler  än ett par liv kvar på jorden….

*funderar*

 Åååh, va skönt att känna att man börjar begripa saker o ting.

Jobbar vidare…. Med båda två!

#14 Ja, det är nog det jag också känner. Jag upplever ju att det gått hand i hand för mig genom livet - hade inte klarat den ena utan den andra. Just nu är jag inne i personlig utveckling, men känner en stark koppling till den andliga sidan. Känner att det hela tiden finns där, jag behöver bara skifta fokus så är jag i den delen av min utveckling. Och jag är inte vid min PUs ände än…

Inte jag heller än…..

Är det inte några fler som har nått å tillägga, dela med er av omkring denna dubbla vandring…

Jag ser det som att det ena går hand i hand med det andra. Nån andlig insikt leder kanske till att man vill ändra nåt i det personliga livet/livsstilen/ och ett sätt att leva kan ge andlig insikt.

Jag ser det också som Mariann i #12.

Jo jag håller med Mariann, jag tror att man kommit till vägs ände med PU när man plötsligt känner att den inte räcker till för att förklara och ge mig input. Tidigare när jag jobbade väldigt intensivt med PU tyckte jag att det var super och att jag liksom hade kommit hem… kände mig nöjd och lycklig med den. Men så för en tid sedan så kom plötsligt en stark längtan efter att förstå mer, nå djupare och då räckte helt enkelt inte PU till längre.

Sedan kan det mycket väl bli så att jag behöver en sväng till där senare, men just nu känns detta mera fördjupande och som utveckling av den sort jag behöver.