Tycker den har ett bra namn.

Jag är benägen att hålla med dig Hoppfull. I vissa fall är det säkert så att vi kan ha egenskapen som vi retar oss på hos någon anna, det betvivlar jag inte heller. men precis som du säger, så ibland möter vi faktiskt mänskor som medvetet vill en illa, och kan vara riktigt ondskefulla.

Då tror inte jag att per automatik vi också har denna ondskefullhet och kan mörda t.ex.

Jag tror ändå någon stans att allt är inte styrt in i minsta detalj, t.ex. om du skär dig i fingret så betyder inte det nått alltid. Dvs. ma ska inte alltid analysera alt, varför hände det o det, varför gjorde jag så o så…

Man kan analysera sig till döds och ändå inte komma någonstans, det är min erfarenhet. Min erfarenhet är också att vid vissa tider i livet och liven är det nödvändigt att vara analyserande vid andra inte…. jag upplever ju mer man arbetar med att integrera själen ju mindre analyserande behövs…jag förordar ett mer avslappnat förhållande till livet, att inte ta allt så himla högtidligt. Iaf för mig själv!

Det köper jag :) att inte ta livet så himla högtidligt alltså :) man kan som sagt analysera ihjäl saker i sin jakt efter sådant som inte finns där :)

För det är väl ändå så att det måste betraktas som helt normalt och sunt att reagera om någon är elak mot en? Det man kan behöva jobba med är förstås att inte ta det personligt, bli ledsen och sårad av att någon "dumskalle" mästrar och sväller ut sig själv.

Jag har alltid varit en oerhört rak person och det är faktiskt först sedan jag började hänga på olika forum på nätet som jag har förstått att det inte alltid är välkommet. Det är många som istället för att svara på raka enkla frågor (exempelvis om hur de skulle reagerat eller agerat) skriver långa underförstådda svar som får det att verka som att jag beskrivit ett problem jag har, när det inte alls är så. Att man reagerar på sådant anser jag vara ytterst sunt eftersom personerna i fråga försöker förvränga det man skrivit och få det att framstå som något helt annat än det är. Och det är inga misstag, jag kan formulera om och ställa om frågan flera gånger men uteslutande få den typen av svar.

Nog förstår man ju att personerna i fråga försöker dölja rädslor eller osäkerheter men att man inte gillar att bli förvanskad tycker jag är både rätt och bra.

Här håller jag med dig igen. Fast jag gör ju det ofta, när jag läser på många ställen här på iFokus vad du menar o skriver.

Jag är själv ingen analyserande person, kanske har jag varit det tidgare liv, men nu är jag det inte, eller så kommer det i nästa, vad vet jag…

Jag jobbar också på att inte ta saker personligt, och försöka förstå andra männskor/världen istället för att försöka förstå mig…

Ja det är himla skönt när någon fattar!! :) Men överlag så är de flesta igenkännande när man beskriver saker, det är några enstaka som alltid har behov av att förvrida det man skriver.

Jag kan nog vara väldigt analyserande och kan få jobba med att inte hacka sönder allt i molekyler utan bara titta på det precis som det är och sedan släppa det. Nuför tiden har jag faktiskt blivit riktigt bra på det :)

Jag tror inte att man alltid har den egenskap man kan iaktta hos andra. Man kanske har haft den i tidigare liv, lärt sig av den och bara kan notera att den finns där.

Sen, om man retar sig på den, har den nog nåt att lära en.

En i grunden förlåtande attityd till mänskliga fel och brister ingår väl i ett medkännande synsätt, som jag ser det.

Men det är intressant var man placerar skulden. Om man alltid placerar skulden hos sig själv, blir inte det en dom över den egna personligheten då? Eller motsatt, om man alltid placerar skulden hos andra, är det då inte så att man inte är så villig att se sin egen del i skeendet?

Medkänsla och kärlek/själv-kärlek är nåt man behöver träna upp. Så ser jag på det.

Jag har ju nyss varit med om detta. Jag försöker också vara klar å tydlig, för att på så sätt minska risken för missförstånd. Använder mig aldrig av ironi, inte i talspråket heller. Men jag försöker ibland skämta, ibland retas med glimten i ögat. Och det hände då, och det blev helt fel. Det berodde på att omedvetna rädslor kom upp i mig. Så istället för att förklara mig så hamnade jag i att försvara mig.

Jag vill verkligen inte såra någon medvetet, för då kan inte jag leva med mig själv. Men jag kan tydligen såra andra omedvetet, och det gör lika ont det. 

Men livet handlar ju mycket om att göra "misstag", så att vi kan lära av dem och utvecklas ännu mer som människa.Och då är det skönt om vi kan säga till varandra på ett skysst sätt, om man uttryckt sig olämpligt eller sårande. För oftast handlar det om tanklöshet å inget annat.

Mycket intressant frågeställning!

Väldigt många kvinnor blir mycket irriterade på mig eftersom jag inte beter mig som en kvinna förväntas bete sig. Så sent som igår förstod jag detta sammanhang. Jag har varit medveten om detta mycket länge men igår så föll alla bitar på plats. Väldigt många män har också blivit mycket förvirrade av samma orsak.

Jag har också insett att jag själv tar åt mig och besväras av vissa personers beteenden pga speciella händelser i mitt liv som jag inte bearbetat känslomässigt.

Hej Ayena, nu blir jag lite nyfiken:  förväntas av dig som kvinna?

Personligen har inte jag tänkt i sådana banor. Mer att komma underfund med "hur alla tänker", för alla tänker så olika ibland. Och ibland kan det bli lite "kortslutning" i mina egna kretsar. Jag förstår helt enkelt inte vad de säger, eller menar.

Och dessa sajter är verkligen terapi. Oftast väldigt stödjande och med god kamratanda, då vi jobbar ungefär med samma själsliga sår. Och ibland stöter vi ju verkligen på det ohelade i oss själva, och det är ju inte lika roligt. Men nödvändigt för att bli friare som människa.

Hej Ayena, nu blir jag lite nyfiken:  förväntas av dig som kvinna?

Personligen har inte jag tänkt i sådana banor. Mer att komma underfund med "hur alla tänker", för alla tänker så olika ibland. Och ibland kan det bli lite "kortslutning" i mina egna kretsar. Jag förstår helt enkelt inte vad de säger, eller menar.

Och dessa sajter är verkligen terapi. Oftast väldigt stödjande och med god kamratanda, då vi jobbar ungefär med samma själsliga sår. Och ibland stöter vi ju verkligen på det ohelade i oss själva, och det är ju inte lika roligt. Men nödvändigt för att bli friare som människa.

Hmm…………vågar jag ???? Nu riskerar jag kanske att få både män och kvinnor på mig, men jag tar risken.

OK då!

Ett mycket kvinnligt beteende är att inte ta plats i en grupp, utan snällt sälla sig till bakgrunden och vänta på att bli tillfrågade om eventuella åsikter. Jag tar gärna plats och säger vad jag tycker och tänker.

Ett annat kvinnligt beteende är att inte säga rakt ut, utan linda in sitt budskap i olika omsvep. Jag säger rakt ut vad jag vill eller inte vill.

Detta var två exempel

#10

Klart du vågar, det är ju just det vi kvinnor ska träna i tror jag. iaf många av oss.

Tror det är viktigt med balansen, att ta lagom mkt plats och att notera sånna som inte gör det och låte dmo få plats, dra in dom i platsen så att säga.

Jag har tidigare aldrig tagit plats, nu gör jag det mer. inte på så vis att jag jämt ska prata, men jag står för mig själv!

skrev någonstans om manligt o kvinnligt alltså inte i förväntningarnas syn utan energi mässigt.

När desa 2 energier i oss blir i balans vilket är det som ska ske succesivt här nu i den nya tidsåldern uppstår en tredje energi kärlek-visdoms energin!!!

dvs fadern - rak energi - viljekraft ,ande 

modern - cirkulär energi - aktiv inteligent skapande, materia aspekten, manifestation, heligeanden

sonen /dottern - spiral formad energi - liv, medvetande, kärlek-visdom

detta tycker jag säger mkt….

Ja vi måste våga uttrycka oss överhuvudtaget, oavsett vi är kvinnor eller män. Jag tycker om när människor säger vad de tycker, så får jag veta vad, och hur de tänker. Annars blir det ju inga möten oss emellan. Jag är här för att växa och lära genom andra, och det gör vi ju inte om vi bara pratar på ytan. Men jag upplever att det flesta har både tolerans/nyfikenhet på vad andra tycker. Det svåra är mer att kommunicera på rätt sätt, jag  är ny som datoranvändare, och får lära mig något nytt varje dag.

Snacka om att ta plats! Upptäckte nyss att jag brett ut mig på mer än 1kommentarruta om samma sak. Sorry..

jaa det är svårt genom en dator där inte kroppsspråket syns, dessa gubbar hjälper ju lite ibland…

men så hör man människor som tycker dom är jobbiga så…

sedan detta med att såra utan att det var menat så, det händer ju bara, jag tror ändå det är viktigt att inte ta allt för allvarligt. Man måste kunna skaka av sig, släppa och gå vidare, Inte lätt alltid, men att bli sårad hör väl till livet. Bara detta att ha en kropp är ju en begränsning, så att livet innehåller både det ena o det andra är bara så, det hör till detta att vara människa helt enkelt.

Men nu pratar ju Hoppfull om verkligt onda människor som verkligen vill gå in o såra o skada. Där tror inte jag att vi ska behöva leta oss fördärvade i oss själva… där handlar det bara om förståelse…

#5 balansen här är viktig tor jag, att veta när man ska kika på sig själv och när handlar det om att förstå andra.

Ok, Jag tänker mer det handlar om när vi kommunicerar på ett omedvetet sätt, där vi själva är omedvetna om hur vi tilltalar varandra. För visst det är jobbigt, de som insunierar, eller talar dubbelt, och det är där de kan slinta i mina kretsar också. För det uppenbart elaka, avslöjar ju sig självt, även om de själva förnekar det. Men om de inte vill ta ansvar för vad de sagt, de struntar jag i dem helt enkelt. Jag tänker inte agera soptunna åt någon på det sättet, i alla fall.

Det finns massvis med folk som inte har den blekaste aning om vad andligt tänk handlar om. Dessa människor blir störda av folk som "väcker känslor" och attackerar därmed direkt.

Vad detta beror på kan ju diskuteras, men så är min erfarenhet.

Men personliga uppfattning är att vi ska väcka upp varandra på många olika sätt. Det är ett "kärleksfullt jobb", vi faktiskt gör varandra, även om vi inte alltid känner å upplever det så.precis…

#11 - Jag tror att jag ganska länge varit medveten om min "manliga" sida och fullt accepterat denna. Nu talar jag inte alls om den kroppsliga aspekten utan helt den spirituella.  Vad gäller den kroppsliga aspekten så finns där inte ett spår av manlighet *ler och fnissar lite*

Däremot så tror jag att människor är väldigt präglade av vad som är manligt och kvinnligt (pga uppfostran?) och inte vågar acceptera den motsatta sidan av sig själv, därför reagerar de när de möter någon som visar båda sina sidor.

Detta är mina tankar

Jaa, ett nej t.ex. kan vara sagt med mkt kärlek….

Ja, jag håller med er, det är ibland helt ny terräng man ska beträda, och ibland är det riktigt, riktigt jobbigt!

Jag har aldrig riktigt förståt resonemanget med detta att allt är en spegling av oss själva vilket ska innebära att det vi inte gillar hos en annan person egentligen är något vi ogillar hos oss själva så jag köper direkt trådskaparens resonemang.

Det här är svårt att skriva korfattat om, tycker jag. Men min tes om det, är om det väcker känslor i dig vad den här människan säger, eller på vilket sätt h*n säger det. Då kan det vara en ledtråd till dig själv. För det som är klart i dig, förhåller du dig oftast neutral till, det väcker inga djupare reaktioner.

#22 - Precis så känner jag också. Det finns så mycket att skriva om detta, så många olika aspekter. Och det är mycket intressant.

#22 Aha…är det så det menas fast jag vet ändå inte om det alltid stämmer eller det kanske det gör men då är jag väldigt glad för att jag själv inte är klar med många frågor inne i mig själv för jag kan absolut inte sitta och hålla mig neutral inför olika typer av sutuationer utan jag agerar fullt ut (som den känslomänniska jag är).
Men grundtanken kanske inte är att man ska sitta neutral och se på när människor behandlar andra illa.

Jag ska nog läsa på lite om detta, det är intressant i vilket fall som helst.

men om som hoppfull skriver du möter någon som faktiskt vill dig illa riktigt skada dig, är det inte säkert att du har den samma ondska inom dig…

jag ÄR övertygad om att vi iaf vissa av oss, har valt innan inkarnationens början att ta på oss ett "kors" = att förvandla mörkret på jorden. alt det mörker vi möter och ser och reagerar på, genom förhoppningsvis förvandla, det kanske är vår stora uppgift i livet.

Man kan välja precis som det står under en av änglamännisko sorten att ens specialitet är att lyfta mörka människor i familjen, därför kanske man väljer att födas i en familj där det finns någon lite extra mörk person.

Du kanske "väljer" att gifta dig med någon, du får ett barn osv.

Det finns så otroligt många aspekter på detta att vi nog faktiskt inte alltid ska söka allt i oss själva.

Vissa av oss kan ha valt att ta på oss en viss mängd av det kollektiva lidandet och i våra kroppar förvandla detta, då kvittar ju det hur du letar o analyserar… du är en inre tjänare av ljuset..

Mitt recept på allt, blir alltid att jobba med ditt hjärta, var fokuserad i hjärtat, rensa hjärtat och öppna upp för själen o Gud/universums hjärta. Då löser sig faktiskt det mesta på vägen…

Som jag ser det.

Oj vad kul med en så livfull debatt :)

Jag ska fylla på lite med mina tankar…

Jag tror egentligen inte att det är onda människor som manipulerar, mästrar och är elaka. Jag tror att de har otillfredsställda behov inom sig som de försöker tillfredsställa genom att dominera andra. Jag har en nära släkting (syskon) som beter sig så, det går över i rena elakheter, lögner och förtal när h*n inte får/kan dominera. Men h*n är inte elak egentligen utan försöker döva sin egen smärta tror jag. Visserligen måste jag ta avstånd från detta och givetvis blev det från henom med då…

När det gäller det eviga talet om att att man speglar sig själv i andra har jag funderat massor. Eftersom de gånger jag reagerat starkt har det handlat om exempelvis förtal (av mig eller andra), förtryck (av barn eller andra), dominerande beteende osv. Inga av dessa sidor finner jag hos mig själv ( ) så någon spegling handlar det inte om. Däremot kan det handla om att det försöker visa mina egna svagheter i mitt försvar. Alltså, jag råkar gång på gång ut för människor som vill mästra mig, vara hårda för att jag inte gillar att bli hård. Jag KAN läsa lusen av folk men vill helst inte… alltså utmanas jag gång på gång i att säga ifrån, sätta ner foten, stå upp för mig själv. Det är således ingen spegling av MIG utan ett meddelande om vad jag behöver stänga om, skydda hos mig själv.

Jag tror att om man är för öppen (för det tror jag att man kan vara) så är man tillgänglig för den här typen av människor. Sådana som dumpar sin negativitet hos andra, sådana som mästrar och dominerar m.fl. Alltså är läxan egentligen att lära mig att stänga lite om mig, inte vara mottaglig för alla negativa energier. Är man alltid vidöppen så dras psykopater och andra med störningar i energifälten till en för att man är just tillgänglig. är man öppen är man oskyddad och mästrande och elkaheter går rätt in i en. Men det här är min alldeles egna hemmasnickrade teori :)

Ja Hoppfull, här kom ännu en viktig aspekt in. Jag har haft män som på många sätt behandlat mig illa. Och för mig har det tagit år, att se hur allt detta hängde ihop med mig. Först nu SER jag, att de har visat hur jag behandlat mig själv, och TILLÅTIT andra behandla mig. Och som sagt, jag tror att det handlar om det omedvetna i oss. Jag tror vi sänder ut till andra, hur vi mår, älskar och respekterar oss själva.

En annan aspekt som kom in här, är ju att vi absolut måste reagera/agera vid olika missförhållanden, vare sig det gäller människor, djur och natur. Och den känslan styrs nog av många aspekter inom oss själva.

Precis. Vi ska lära oss å säga ifrån! Stå på oss själva inte låta andra göra det så att säga ;)

#26 - Du har så rätt, så rätt och jag köpet helt och hållet detta resonemang

Tänkte en hel del på det du skrev om vad som betraktas som manligt och kvinnligt beteende Ayena! Jag känner nämligen igen mig i så mycket av det du beskriver :) Kvinnor har svårt att acceptera mig fullt ut eftersom jag inte följer deras spelregler fullt ut, män å andra sidan har lättare att acceptera mig så länge jag inte ger mig in på deras domäner. Kvinnor är svårast, de tycker INTE om kvinnor som "förstås sig på" män, då utgör man ett hot som är mycket större än om man "bara" är snygg och attraherar män.

Jag är förvisso ganska konflikträdd och backar ofta när det blir hårda ord men jag har starka åsikter och drar mig inte för att ge mig in i debatt. Men jag tror att det som andra har svårast med är att jag inte gillar det klassiskt kvinnliga. När kvinnor märker att jag tar avstånd ifrån det känner de sig enormt hotade och det är mer än en gång jag blivit både utfryst och hånad för att jag inte tyckt och tänkt precis som dem!

Intressant att detta dyker upp här nu också. Jag har separerat efter ett lång och urjobbigt förhållande. Där jag har varit helt dränerad på kraft. En vän satte ord på det och förklarade att jag hade bott ihop med en psykopat. Jag började läsa mängder på nätet och visst var det så. Helt utan tvekan. Varje punkt stämde in på honom och beskrivningen på hur "offret" reagerade, stämde in exakt på mig. Samtidigt som jag läste om detta pågick också mina teosofistudier. Så plödsligt hittade en länk som handlade om psykopater OCH teosofi. Där ramlade allt på plats. Ondskan existerar här i form av psykopater. Det goda kan inte existera utan det onda. Som Ying och Yang. Solar och svarta hål. Psykopaterna dras till oss som har stor livskraft och suger den ur oss. Det gäller att veta hur man identifierar ondskan så man kan skydda sig mot den. För hur ska vi kunna sprida ljus om vi sugs in i ett svart hål?

Ååå vad roligt att du läst teosofi!!

Var gjorde du det? "Bara hemma" eller i grupp?

# 31 Fick du/ni lära er hur man identifierar och skyddar sig? Hur vet man vad som är "ondska" (även om det är ett ord jag inte gärna använder) och vad som är frustration hos den man möter? Och som sagt hur skyddar man sig?

Marianne

Teosofi har jag läst i böcker och på nätet. Det sista har jag slukat mängder. Just nu läser jag Rudolf Steiners bok teosofi från 1929 spåket är lite jobbigare där, men jag ska ta mig igenom den. Mycket av det jag har läst är ju tolkningar av den. Jag tror det kan vara bra att få med grunderna och göra sin egna tolkning

Hoppfull #33

Ja när man läser om Psykopater/Narcissister får man veta hur man identifierar dom och hur man skyddar sig. Läs in dig på ämnet. Det är viktig infomation för alla. 5% av befolkningen har dom här dragen, så vi är alla drabbade av dom mer eller mindre. Men framför allt så dras dom till personer med stor livskraft. Eftersom dom inte har någon egen, så suger dom livet ur oss. Dom är energitjuvar!

Jag gillar inte heller ordet ondska. Det har gjort att jag nekat till att den fanns, fast den stod mitt framför mig. Så länge jag nekade till att ondskan fanns, så var jag i dess våld.

Tips om var man läser in sig på ämnet omelett? 

Det kanske handlar om definitionen av ondska jag menar… jag är som sagt uppvuxen i ett frireligiöst hem och inom vissa frikyrkor har begreppet ondska många ansikten!

Ondskan har många ansikten

Jag bifogar en länk som lärde mig mycket

http://www.evah.org/

Jaa, jag får väl säga att en del på den sidan fann jag som rent av stötande! Visst ligger det en del i det som sägs men att jämställa mobbare med mördare vet jag inte om jag vill skriva under på! Man får nog vara lite försiktig i sina uttalanden eftersom graden av narcissism kan variera liksom psykopatin i en psykopat.

Visst blir man lite chockad när man läser det. Men är det så stor skillnad på att mörda någon och att driva någon till självmord? Resultatet blir ju det samma.

Jodå, i sin ytterlighet! Allt kan ju bli fullständigt förskräckligt om det dras till sin ytterlighet, både gud religion och pengar! Det här var väl inte det jag menade när jag startade tråden utan jag talade mer om den illvilja och elakhet som driver vissa människor utan att för den skull innebära att de är psykopater med en önskan att döda eller få människor att döda sig själva. Att vara narcissistisk eller ha narcissistiska drag innebär ju inte heller de dramatiska konsekvenser som beskrivs på den sidan, utom i extremfall även där.

Jag gillar inte när extremfall beskrivs som vanligt förekommande! Det skrämmer människor, och ingen annan känsla kan få människor att handla och tänka så irrationellt som rädsla. Rädsla är dessutom en känsla som blockerar kärlek och därmed även medkänsla, empati och omtanke!

Det kanske är så att för att beskriva problemet, så får man ta till ytterligheter. Men visst har du rätt att rädsla får oss att bli irrationella. Det som hände med mig var att jag blev av med min rädsla när jag förstod problematiken.Jag tror jag har varit inne på ca 100 sidor om ämnet. Alla säger samma sak. Dom finns, dom är farliga, identifiera dom och skydda dig.

Denna sidan kanske var för extrem för dig. Googla på narcissism, så kommer du att hitta den form som passar dig. Det finns otroligt mycket skrivet om dessa vardagspsykopater.

Jag har läst både psykiatri och psykologi och misstog mig nog med att detta var något ytterligare för mig att lära mig :)

Det har ju fyllt sin fukntion för dig i och med att du blev av med din rädsla.

Det är fortfarande inte de farliga människorna jag startade tråden utifrån utan de frustrerade som låter sin frustration gå ut över andra i olika former. Att bunta ihop alla som är väldigt taskiga och kalla dem potentiella mördare faller liksom inte i god jord hos mig. Det är väldigt viktigt att dra rejäla gränslinjer mellan dessa två anser jag! De jag mött som varit mobbare har definitivt inte varit potentiella mördare, inte mitt syskon som jag beskrivit ovan heller trots att h*n har klara narcissistiska drag! Man måste nog vara försiktig med att säga att alla narcissister och psykopater är potentiella mördare, det är i alla fall min absoluta åsikt!

#6: Är det mig du menar? Hoppas det är uträtat nu, utan "hard feelings" någonstans  (jag blev inte alls sårad, bara lite ilsk).

#10: Jag håller med om att det är beteenden som ofta utövas av kvinnor, men jag tycker inte det är kvinnligt. Jag skulle vilja kalla det kulturell könsstympnng! Men en kvinna som inte är "stympad" på detta sätt betraktas ofta som hotfull av både män och kvinnor.

#16: Jag är inne på samma tankar som Hoppfull och flera andra: Är det inte snarare så att den som "är elak" ser sina egna oönskade egenskaper i mig och attackerar, i stället för att jag tar åt mig för att jag ser mina oönskade egenskaper i den som angriper?

Ah, det är ju ett superbefriande sätt att se det på Gronstedt *ler brett* Det skulle ju i så fall kunna innebära att alla dessa självutnämnda kloka som hela tiden vänder allt man säger och frågar dem om, till att det handlar om mina känslor, egentligen är avundsjuka för att de själva inte ser och förstår. Kanske är det "de klokas" bristande sätt att kunna hantera kritik?

#42

Klart att du ska behålla din inställning. Jag förstår vad du menar nu. Du tänkte inte på den värsta sortens energitjuvar. Handlar det inte om en sort allmän ohyfs. Någon sorts "rättighet" att kräkas ut sitt dåliga mående åt höger och vänster. Utan att man förstår vad det medför hos omgivningen. Lite svenskt att gnälla, klaga och kritisera om allt och inget.

Det sista här köper jag gärna…  slutet av #43 till #16

#44 ska vi inte befria oss då!? *lol*

 jag kan se att de också är omvänta precis som du säger här hoppfull….

finns alltid två sidor av samma mynt….

#45 så bra att det rätades ut :) Nej jag tänkte på de energitjuvar som kanske hamnar mitt emellan de värsta och de som bara är ohyfsade. Jag har haft en hel rad sådana kontakter med människor som både ljugit om mig och fryst ut mig, som varit oerhört nedlåtande och dominerande, både i arbete och privat. Men att de för den skull skulle betraktas som potentiella mördare är förstås galet :)

Nog finns det två sidor av samma mynt alltid :) jag tror att det allra viktigaste, som jag ständigt tjatar om, är att inte tro att alla är likadana och följer samma mall! Det stämmer alldeles säkert för en del att det är speglingar av deras icke erkända känslor MEN att för den skull ta sig friheten att applicera den sanningen på alla överallt och hela tiden är ju totalt galet :) (kanske är det även därför jag reagerar på mallar om psykopater och narcissister… bedömningsmallar som ska få oss att på förhand veta hur vi ska bemöta den typen).

Jag tror nästan det är det som upprör mig mest överhuvudtaget! När andra drar slutsatser om att jag är som de eller som andra de mött eller behandlat. Det gör mig lätt galen att man inte blir lyssnad på eller tagen på allvar utan att någon febrilt försöker övertyga mig om att jag är och fungerar, tänker och handlar som de. :) Den läxa jag lärt av alla dessa möten är att det inte är lönt att försöka förklara för den som är på det sättet. Den är redan "förlorad" och vill inte lyssna på något annat än sin egen sanning. Det har varit en enormt befriande läxa att lära sig att åt dessa människo kan man bara le och sedan hålla avstånd till för de vill inte ändå vare sig se eller höra eller än mindre hjälpa på någon annans villkor.

Jag blir också fullkomligt vansinnig (vansinnigare, då) om någon ger sig till att tala om för mig hurdan jag är. Där förbehåller jag mig själv absolut tolkningsföreträde! Däremot är det fritt fram att tala om för mig hur jag uppfattas …

Jamen precis… så väl talat!!!

Mycket intressant och lärorik läsning ! Och stor kram till dig, Gronstedt

#30 - Ja detta med spelreglerna! Jag har aldrig följt några sådana och därmed blivit betraktad som en konstig figur på nya jobb osv. Men snart när de upptäckt att jag vågar gå mina egna vägar och inte sällar mig till skitsnacksgänget, så kommer de och vill vara vän med mig.

Vad gäller männen och att man tassar in på deras domäner så har jag en erfarenhet som gav lång sur eftersmak. Det var på ett företag där jag först var sekreterare och ekonom. Då var jag kompis och bästis med alla cheferna/arbetsledarna. Jag var mycket bra att diskutera med, tyckte de. Men så kom den dagen då jag blev utsedd till administrativ chef, vilket innebar att jag hamnade på samma chefsnivå som dem. Nu var det slut på trevligheterna. Det till och med gick så långt att de startade en konspiration mot mig på så sätt att de gillrade en fälla åt mig och att jag därmed skulle bli avskedad. Nu var det så att ett av breven dem emellan hamnade felaktigt i min inkorg och jag fick läsa vad som var på gång. Kanske det var en hjälpare som var inblandad där! Men jag fick ju inte nämna att jag läst något brev. Jag tog kontakt med facket och väntade på det som skulle fälla mig. Jag behövde inte vänta länge……. Det blev en uppgörelse om att jag fick sluta på företaget med ett avgångsvederlag på sex månadslöner.

Så kan det gå när man som kvinna ger sig in på männens domäner!

Ja herregud!! Det är sannerligen inte konstigt att vi trots att vi tror oss ha kommit så långt är lååååångt ifrån att ens närma oss jämställdhet!

Lustigt! Jag tänkte på en kurs på Trygghetsrådet där man skulle lära sig att söka jobb. En tredagarskurs som gick ut på att man skulle ryggdunka sina vänner, dvs sina manliga vänner. Att man skulle kolla runt på golfbanan och på andra ställen där männen vistas på sin fritid. Man skulle till och med ta kontakt med sina fd chefer och fd arbetskamrater.  Det var så befängt att jag vägrade vara med på tredje dagen och jag sa precis vad jag tänkte och tyckte till min kontaktman på Trygghetsrådet.

Har vi spårat ut nu i denna tråd????

Nej det tycker jag inte, tråden handlar ju om hur vi reagerar på andras uttalanden och beteenden :)

Det här är min uppfattning:
Vi har fått lära oss sedan vi var små och omedvetet tagit till oss, olika mönster och förhållningssätt. Idéer och föreställningar om tillvaron, som vi tar som verkliga och sanna.

Men, föreställningar och idéer om Verkligheten är inte detsamma som Verkligheten. Det är bara tankar om något. Som hur saker och ting ska/borde vara, samt hur människor ska/borde bete sig.

Vart kommer detta ifrån? Vad är det som säger att man ska/borde bete sig på ett visst sätt? Vem har bestämt det? 
Jag förstår att vi har djupt rotade mänskliga värderingar i oss om vad som anses rätt och fel, men som sagt, de är inlärda.

Vi får t ex lära oss som småttingar att man ska vara snäll och är man inte snäll så blir man skuldbelagd. Så barnet håller inne med sin skuld och skam och ilska vänds inåt. I andra fall kanske ilskan vänds utåt, oavsett har den blivit destruktiv.

Detta är inte något fel vill jag säga, föräldrarna gör det de själva fått lära sig, omedvetet, det är bara så det är.
Allt sånt är inlärt och vi har skapat oss en bild av vilka vi tror att vi är och hur andra är. Men allt det där är bara mentala bilder och föreställningar, även om de kan vara djupt rotade och för de flesta totalt verkliga, det förstår jag.

Men saker och ting är som de är. Om någon beter sig otrevligt, så beter sig någon otrevligt. Det är vad som sker, eller hur? En situation i sig är inget problem. Det är inget "problem" när en person beter sig otrevligt, problemet skapar vi sedan i vårt förhållningssätt till situationen, i våra tankar.
Vi identifierar oss med våra tankar och känslor inför något som sker och tar det alltså personligt. Då blir det ett problem för oss.

Vi söker oss själva i våra tankar och känslor och bygger upp en identitet utifrån dessa och vår livshistoria.
Vi vill att omvärlden och andra personer ska komma oss till mötes och bete sig som vi hade tänkt oss. Men det sker ju inte alltid, som bekant. :-)

Vill säga en sak till också innan jag glömmer det. :-)

Att känna sig stött över att någon beter sig otrevligt är inte fel i sig. Det är viktigt anser jag, att vi accepterar vår mänsklighet och ser att både vi och andra är som vi är, oavsett hur det ter sig. Vi gör som vi gör och är som vi är. :-)

När vi kan se och acceptera allt mänskligt precis som det är, så kan vi också se att vi är så mycket mer än det! Då öppnar vi plötsligt upp för något mycket större än vi kunnat föreställa oss, som är det vi verkligen är! :-)

#56,57

Roligt att du skriver om detta. Jag läser just nu psykologi och håller på att få grepp om min egna roll i det dåliga förhållandet jag lämnade för drygt ett år sedan. För jag har ju ansvar för mina reaktioner och dom kommer från min bild av verkligheten. Min bild av verkligheten är aningen snedvriden kan jag säga.

#58

Det jag har börjat inse och som är så fantastiskt befriande, det är att alla de tankar och föreställningar som dyker upp i huvudet, är bara just det. Tankar och föreställningar.
Det finns, när man ser djupare, ingen egentlig substans i dem, ingen "verklighet". De finns där, men de är inte "jag".

Det är inte så att det är något "fel" med tankar och föreställningar, men det är snarare så att när man ser dem för vad de faktiskt är, så kan man sluta ta dem på allvar. De styr inte ens liv längre.

De finns där, det kan jag inte styra över och ska inte försöka heller, för då bara förstärker jag dem, men jag identifierar mig inte med dem, om du förstår.
Jag har faktiskt valet att kunna titta på dem objektivt och utan att döma, lite som från ett avstånd och samtidigt inte ta dem till mig. De finns, men jag bryr mig inte om dem. :-)

När jag ändå råkar dras med i dem, vilket fortfarande händer, så vet jag att det bara är tillfälligt och att det beror på gamla ingrodda vanor och mönster som tar överhanden. Inte för att det är "jag". Förstår du?

De allra flesta lever ju sina liv i huvudet, i tankar om det som hänt och i rädslor och förhoppningar om framtiden. Och framtiden är ju bara en projicering av det förflutna. Så det förflutna och framtiden är beroende av varandra, men har ingen egen verklig existens.

För! Det enda som någonsin existerar är NU. Livet är NU. Bara. Livet kan inte finnas annat än NU.
Och med "nu" menar jag inte nu klockan 15.00 en söndag. Utan NU som är bortom tid, för tid är bara kopplat till dåtid och framtid. Tid är dessutom fullständigt relativt och har inget med vårt sanna jag att göra.

Vår bild av oss själva, den vi tror oss vara, är bara baserat på minne. Den "finns" bara i dåtid och framtid, aldrig NU.

Därför, när vi för ett ögonblick blir fullständigt närvarande här och nu, så försvinner vår bild av oss själva. Den kan inte existera i nuet, för den är som sagt bara minne.
Så, hur verklig är den egentligen? Inte alls, påstår jag. Men vi tror att den är det, därför blir den verklig för oss. Men att tro på något är också bara ett tankekoncept, inte sanningen.

Allt sker Nu. Det finns inget "igår", eller "imorgon". Det är bara koncept skapade av tankarna.

När vi t ex ser in i ögonen på vår älskade och fylls av kärlek, eller skapar ett konstverk eller ser en spännande film som stjäl all vår uppmärksamhet, ja, kort sagt, när vi totalt "glömmer bort" vår person, vår skapade bild av de vi tror oss vara, då är vi verkligen oss själva.

Alla (med väldigt få undantag) går omkring med en snedvriden bild av verkligheten, så du är verkligen inte ensam! För vad är verkligheten när vi ser närmare på det hela?
Jo, det som är NU. Allt annat är bara tanke och föreställning om det som sker nu. Det är inte verkligheten.

Jag känner att jag kanske upprepar mig, men det kan inte sägas tillräckligt många gånger:

Den mer eller mindre snedvridna bilden av det som sker NU är alltså inte detsamma som Verkligheten. Tankar är inte verkligheten, en bild av verkligheten är inte Verkligheten. En bild av dig är inte du.

Vill säga att det är förstås helt "normalt" att vi identifierar oss med våra tankar och med vår själv-bild och tar dem som verkliga. Det är bara så det är, men det är inte vårt naturliga och sanna tillstånd.
Vi kan aldrig finna vårt sanna Jag i tankarna om oss själva, i bilden vi har av oss själva.

Som grundaren av psykosyntesen, Roberto Assagioli, sa (min översättning från engelska):

"95% av vår energi går åt till att skydda, försvara och underhålla vår själv-bild och det är bara en bild - ren fantasi."

De flesta blir antingen rädda eller arga när man pratar om det här, vilket är fullt förståeligt.
Men det visar bara på hur fasta vi är i vår fantasi-bild av oss själva och "verkligheten". Vi är övertygade om att allt det är fullständigt sant och vågar inte ens ifrågasätta det.

Detta var kul å läsa för när jag kommit halvägs kände jag här är en Assagioli (psykosyntesen) människa!!!

Enligt psykosyntesen är man inte sina tankar och inte sina känslor och inte sin kropp

VÄLKOMMEN TUNRIDA!

ps vet du om att Robert Assagioli är nämnd i A.A Bailey boken Discipleship in the new age?

Där mästaren DK skriver brev till diverse lärjungar runt om på Jorden varav Assagioli är en av dom som får brev av honom.

#60

Jaså, är jag en sån människa? Det visste jag inte!

Tack för välkomnandet förresten!  

Jag har inte någon erfarenhet av varken Assagioli eller psykosyntesen som begrepp egentligen. Jag hörde citatet av honom när jag lyssnade på ett klipp på YouTube med Burt Harding, och jag tyckte det citatet var så bra att jag skrev ner det. 

Nej, jag visste inte att Assagioli var nämnd i den boken, har inte hört talas om boken heller.

ooppss….inser nu att jag kanske skrev knas…

fast man läser ju in i vad människor skriver och jag läste tydligt in Assagioli, innan du ens nämnde honom. Så jag bara antog att du var en som var inspirerad av Psykosynstesen… När sedan namnet dök upp så blev jag liksom inte förvånad…

Hoppas inte jag klantade mig nu *fundersam*

Som sagt kul att du här med eller utan Assagioli ;) !!

Det är helt okej Mariann, du har inte klantat dig jag lovar! :-)

Tack igen, det är kul att vara här! :-)

#59 Det här inlägget ska jag läsa fler gånger, när kännslorna rusar iväg med mig. Hur lätt som helst att fatta, men det krävs träning för att förankra det

precis jätte lätt att fatta… men så svårt att göra.

I synnerhet för oss änglamänniskor… och ev de stjärnmänniskor som valt den lite djupare lidandets väg…

#64 och #65

Träning, både ja och nej, det beror förstås på vad man menar med träning.
Vad det egentligen handlar om är att ta reda på vem man egentligen är. Vem man är bortom kroppen, alla känslor och tankar och all livshistoria.
Det är så enkelt och uppenbart att vi missar det, vi missar det därför att vi lever i dåtid och framtid. Men allt vi har är NU. Inget annat finns.

När vi börjar inse det, så kan vi också fråga oss vilka vi är. "Vem är jag, just nu?" 

Detta verkar svårt att "göra" och ur egots synvinkel är det ju det, näst intill omöjligt.
För egot vill alltid hitta ett svar och gör det också. Egot krånglar till saker och ting som egentligen är så enkla, inget fel i det, det är så det är bara.

Så vart ska man vända sig då, om inte tankar och känslor (egot) har någon aning om vad som är sant?

Då kommer vi tillbaka till frågan Vem (eller vad) är jag? Just nu? Utan gårdag eller morgondag, bara NU, i denna stund? Vem är jag utan minne, tankar och känslor? Vad är jag?

Vad är det som hela tiden funnits med, som varit medvetet om allt och är det nu också?

Vem eller vad är det som upplever detta just nu, som läser dessa ord? Vad är det? Är det inte mitt sanna jag och vad är det då? Är det minnen, tankar, känslor? Nej. Det är det som är medvetet om tankar och känslor och minnen. Och samtidigt är detockså det ur vilket tankar och känslor och minnen föds, allt föds ur detta.

Det är det som är medvetet om att kroppen förändrats sen du var barn, annars hade du aldrig kunnat se någon förändring. Det måste alltså finnas något som är oföränderligt, som bevittnar allt. Och det är ditt sanna jag!

När man börjar verkligen se klart, så kommer det här med tankarna, egot och vad det är liksom på köpet, det börjar falla bort mer och mer. Så länge man inte försöker, strävar efter något eller kämpar emot, vill säga. Låt allt vara, låt allt komma. Tillåt.

Jag kan ge ett exempel från i morse. Jag stod i duschen och det for omkring en massa olika tankar i huvudet. Jag blev först irriterad över att jag ideligen fastnade i dem och försökte istället fokusera på känslan av vattnet mot kroppen.

Det funkade inte. Så, då gav jag upp. Jag accepterade tankarna och "sa" inom mig "okej, varsågod, det är fritt fram, tänk på detta nu då, det är okej!"

Och vad hände i det ögonblicket? Det blev helt tomt på tankar! :-)

När man tillåter egot att vara som det är (för det är ju inte något fel eller dåligt med det, det är bara som det är) så märker man att det förlorar sin kraft. Ju mer man strävar för att "få bort det" eller "träna" för att nå ett mål med det, ju mer håller sig egot fast. För egot är beroende av motstånd. Det ger vika för total ovillkorlig kärlek och acceptans.

Här kommer jag så att säga in från andra hållet, eftersom jag är och bara är och alltid bara har varit. För mig, som är mer undermedvetande än medvetenade - alltså till viss del autistisk (kallar mig själv Aspergare) - ser detta sökande efter vem man egentligen är ganska konstigt ut …

#67

Men då är det så det är för dig, inga problem. Vet inte om jag skrev att man ska söka efter sig själv, då var det fel ordval i såna fall.
Det finns egentligen inte något "själv" att söka efter, för man är det man alltid har varit, även om man inte vet det.
Men vad det sen är, är med största sannolikhet inte det man alltid har trott sig vara. Det är upp till var och en om man vill veta vad det är. :-)

#68

Där håller jag inte med, för för mig är vi stadda i utveckling hela tiden även själen. Det som Assagioli hänvisade till när han sa att man inte är sin kropp, tankar och känslor, visade han egentligen på att vi är själ.

Men jag ser själen också i en utvecklingsprocess… så med den förståelsen passar det inte in att vi är det vi alltid varit *fundersam* för om vi är det vi alltid varit så måste ju det bli den där gnistan som skapades helt först, eller så är vi egentligen GUD, eftersom gnistan kommer därifrån…

Denna gnista ska (enligt min förståelse) sedan utveckla ett eget individuellt medvetande och får då en kausal kropp en egoisk lotus och blir en själ… skulle man förenklat kunna säga. Så i mina ögon ska vi ju inte gå tillbaka till att bli gnistan utan medvetande eller ett medvetande ett med GUD. Utan vi ska ju bli individuella väsen som skapar i samklang med Gud…

iaf ser jag utveckling sådan…

#59: Jag har läst igenom inlägget flera gånger och hakar upp mig på en sak - du skriver "De allra flesta lever ju sina liv i huvudet, i tankar om det som hänt och i rädslor och förhoppningar om framtiden."

Men för mig är det en självklarhet att man lever sitt liv i sitt huvud, inte i nödvändigtvis tankar, utan för att allt för varje individ bara är den egna individens upplevelse av alltet. Världen finns inte, bara min bild av den, sedd med de verktyg mitt själv använder för att ge den för mig fattbar gestalt. Dessa verktyg kan ändras så att gestalten ter sig annorlunda, men gestalten kan aldrig approximera någon "sann" verklighet. Hur tänker du kring detta, Tunrida?

#68: Jag skrev "sökande efter vem man egentligen är", inte "söka efter sig själv".

#66 Det är en riktigt bra beskrivning du har. Jo jag behöver nog träna på att vara jag, här och nu. I den bemärkelsen att jag ska lära mg att stanna upp och betrakta vad som egentligen händer. Prestationsångest i kombination med en hjärna som går i 190, får mig att tappa bort mig i en konstuerad verklighet. Sen ska jag tillåta mig själv att bara vara.

#69

Jag var nog lite trött när jag skrev det där med att man kan välja själv. :-) Den meningen kan vi nog ta bort ur resonemanget, för ärligt talat så har jag inte någon aning om hur allt verkligen ligger till med det, om vi väljer själva eller inte. :-)

"Men jag ser själen också i en utvecklingsprocess… så med den förståelsen passar det inte in att vi är det vi alltid varit" *fundersam* för om vi är det vi alltid varit så måste ju det bli den där gnistan som skapades helt först, eller så är vi egentligen GUD, eftersom gnistan kommer därifrån…"

Burt Harding pratar om att det finns x antal människor på jorden, men bara En Being (Ett Varande), därför är allt Ett, allt är detta Varande.
Han säger att människor är själar i utveckling, som du också säger.  Själen är enligt honom menad att evolvera, utvecklas, den behövs för att Being, Varandet, ska kunna upptäcka sig själv.
För Varandet/Being är Inget-Ting. Det är Stillhet, Tystnad, Tomhet, men ändå vibrerande Liv. Vi kan aldrig förstå det.
Det kan inte "se sig själv", precis som du inte kan se dina egna ögon. Allt liv är alltså denna Stillhet i manifestation. Allt är Ett. Det finns bara Ett Medvetande. Och det ser ut som olika former, själar. Allt kommer från det, så allt är det.

Så om det finns en "mening" med människans, själens, existens, så är det att upptäcka vad man egentligen är, vilket är det man alltid har varit. Alltså detta Varande. Medvetandet, Being. Gud, om du vill. Orden är ju bara ord ändå.
Och som du säger så är vi alltså Gud. Det är vår sanna, rena essens.
Men vi tror att vi är åtskilda, att vi därför måste "bli ett" med Gud, som om Gud finns utanför oss, någon annanstans. Det är inte möjligt, för allt är Gud, Varande, Stillhet.
Det är det allt sökande innebär, vad det än tar sig uttryck i. Vi söker efter det som vi är och alltid har varit, men inte varit medvetna om. Vi söker efter vårt Själv. Det enda Självet som är. :-)

Så vi människor är inte det vi tror att vi är, dvs enskilda separata individer med egen agenda, vi tror vi är bossar över våra egna liv, vilket är så komiskt när man ser hur det är egentligen. Allt det är drömvärlden som ändå verkar så verklig. Men det är "Guds Lek" (Leela på sanskrit). När vi vaknar upp till vår sanna natur så ser vi detta.
För vad är det som går upp om morgonen och går till jobbet, betalar räkningar, gråter över det brustna förhållandet eller gläds över den nyfunna kärleken? Vad är det, vem är det som gör det möjligt? Allt det vore inte ens möjligt om det inte vore för Varandet. Vi (människor) lever inte livet, Livet lever oss. Genom oss. Det är underbart.

Jag vill bara säga också att jag börjar inse att det är skillnad på att tro något och att veta med inre övertygelse, inte med intellektet. Jag är vid en plats nu där jag ifrågasätter allt jag "tror" på, för vad ligger sanningen i det jag anser mig tro på? Hur kan jag verkligen veta att det är som jag tror?

När jag ställer den frågan så faller det jag trott på (och tagit som sant "för mig"), som ett korthus. Vet inte varför, men så är det. Jag vet numera, att jag faktiskt ingenting vet, jag lilla själen, lilla människan. Och det är någonstans helt okej, hur konstigt det än kan låta. Att bara tro på något utan att undersöka dess sanningshalt är betydelselöst för mig. :-)

#70

Du skrev:
"Men för mig är det en självklarhet att man lever sitt liv i sitt huvud, inte i nödvändigtvis tankar, utan för att allt för varje individ bara är den egna individens upplevelse av alltet. Världen finns inte, bara min bild av den, sedd med de verktyg mitt själv använder för att ge den för mig fattbar gestalt."

Om vi tänker 65.000 tankar dagligen, som någon sa, så är det nog till största delen i tankar vi lever våra liv. Många tankar är vi ju inte heller medvetna om.
Ja, världen som vi ser den är ju skapad av våra tankar. Det är därför som människor tycks se olika versioner av världen. :-)

Det är svårt när man använder olika ord, det är lätt att missförstå varandra. Därför är det kanske bra om du talar om vad du menar med att något inte "finns" ("världen finns inte")? Menar du att den alltså inte är Verklig? Eller är det kanske tvärtom, att din bild av den inte är själva Verkligheten?

Du skrev:
"sökande efter vem man egentligen är", inte "söka efter sig själv."

Vad är skillnaden? Är det inte olika uttryck för samma sak?

#71

Det är skönt att läsa dina ord, för det verkar som du börjar förstå vikten av att vara ditt sanna jag. :-)

Denna being… detta varande… detta liv… denna Gud…

Var placerar du det? Jag förstår att du menar att Gud inte är utanför dig… men det är ju en oändlig mängd människor som är väldigt långt från denna being…

För mig så det väsen som är Gud för vårt solsystem också stadd i utveckling och ska vidare till andra uppgifter i universum. För mig finns många Gudar om man så säger, det finns en Gud för hela galaxen.. är det det väsendet som är ursprungs being…

Vem är vi sprungna från, vilket stort kosmiskt väsen är det du syftar på?

#73: Förutom alla de där tankarna, så händer en massa i hjärnan som inte kan klassas som "tankar", men som ändå är viktiga processer.

Jag har ingen möjlighet att veta huruvida världen finns i något slags absolut bemärkelse, men för mig kan den inte finnas specifikt, därför att jag inte kan omfatta den utan att förenkla den med en förklaringsmodell. Att min bild av världen inte är själva "Verkligheten" utan bara "min verklighet" anser jag är självklart.

"sökande efter vem man egentligen är", inte "söka efter sig själv." Vad är skillnaden? Är det inte olika uttryck för samma sak?
Nej, det tycker jag inte. Att söka efter sig själv är att leta omkring efter något man inte vet vad det är, att söka hitta sig en känsla av "själv". Att söka efter vem man egentligen är är att betrakta sitt hela, välbekanta jag och fråga sig vad det är för en filur egentligen och varför.

Här kanske man måste klargöra synen på självet? Är vi färdiga själv när vi föds eller är självet något som skapas under vår socialisation, alltså livet. Att söka sig själv kan ju då betyda att man söker efter det "sanna" jaget eller självet, det vi föddes till innan socialisationen formade vår syn både på oss själva och andra. Medan sökandet efter sig själv är att studera den man blivit, alltså den detta (och kanske andra) liv format och formar en till. Alltså mera ett sökande efter den personen man blev.

Är det någon som hajar vad jag menar här?

#77: Tror jag hajar, men tror inte att vi föds med något "själv". Det tror jag vi bygger upp med tiden, medvetet eller omedvetet, av inre och yttre tryck och val. Jag tror vi börjar med en ytterst basal uppsättning ganska defekta instinkter, som vi sedan i stor utsträckning förlorar under socialiseringsprocessen.

"sökandet efter sig själv är att studera den man blivit"
Det är det jag kallade "sökandet efter vem man är". Fast om man som jag hållit koll rätt bra under resans gång är det inte mycket att söka efter .

Jag fick en beskrivning om hur vi har missuppfattat varandet.

Vi tänker om jag får pengar(eller vad det kan vara vi vill ha) då kommer jag att VARA glad/lycklig

Men det går till tvärt om, om jag ÄR då ska jag få allt det jag behöver.

#79: Kan du fördjupa, omelett? Menar du att om man släpper det man VILL så finner man att man får vad man BEHÖVER?

Det är ju den grundläggande kristna tron. Att ha förströstan så ska du aldrig behöva sakna det du behöver.

Men det är inte samma sak för mig, om man vill ha mycket pengar så får jag jobba för att få det medan om jag bara ÄR så klarar jag mig fint.

#80 jag kan tyvärr inte förklara det närmare än så. En vän till mig är oxå en sökare. Det var hon som sa det. Hon håller på att studera för fullt. Dom bästa böckerna lämnar hon över till mig. Så förhoppningsvis kan jag snart återkomma.

Men det ligger något i begreppet. Det verkar som tunrida har kunnskapen att utveckla detta mer.

Till er alla:

Jag lämnar över ordet till Burt Harding, han är bättre på att förmedla detta än jag. Lyssna med ett öppet hjärta så kanske ni "förstår"… :-)

 http://www.youtube.com/watch?v=YSp_cLFlkNI

svårt att öppna hjärtat mitt, miljön jag bor i skulle jag nog byta mot ett andra världskriget slagfält mot..

#83 det var ett bra inslag. Så lätt svaret är och ändå så fruktansvärt svårt att förankra

#85

Det är alldeles för lätt för vårt intellekt att förstå. Det försöker greppa något som inte går att greppa.
Människan ska alltid krångla till det. Fast det finns egentligen inget att förstå, utan det handlar om att se vad som är hela tiden närvarande. :-)
Och hur kan man egentligen förankra något som är där hela tiden? :-)

Men jag förstår vad du menar. Vi tycker det verkar svårt att förankra, men det är bara så länge vi inte insett sanningen om vår sanna natur fullt ut.

Det börjar med att man upptäcker vad man egentligen är. Och det görs ju inte genom att försöka göra något särskilt, utan genom att Vara. :-)

Då blir det som en blomma som börjar slå ut.
Plötsligt en dag är blomman helt utslagen och då finns det inte ens en tanke om att man ska förankra något. För det bara är. :-)

Då blir jag nyfiken o grunnar vidare… den dagen du/man bara ÄR, vad gör du då?

#86 Jag vet att det är så här. Att jag bara ska vara. Men med alla intryck och ansvar, så går hjärnan i 190 och jag får noll kontakt med mitt vara. Vissa situationer försätter mig där automatiskt. Geometri, skogspromenader och när jag tittar på stjärnhimmelen. Det gäller att få in mer av detta i livet. Tillståndet stannar kvar ett tag

Klarar du det hela tiden? Eller gör du det stor del av tiden?

#87

Att "vara" innebär inte att bara sitta på en stol och inte göra något eller bli en total soffpotatis som aldrig gör någonting. :-)

Varandet kan absolut vara aktivt och är det också, det handlar om Livet. Livet är ju aktivt och skapande, eller hur?
Detta agerande som är sprunget ur Varandet är en hyllning till Livet. Det är den spontana glädjen hos ett barn som springer över ängen eller gungar, det är glädjen hos någon som dansar, som sjunger, ett par som älskar…

Men det är skillnad på agerande utifrån när man tror sig vara egot och utifrån sitt sanna jag. Egots handlingar är krampaktiga, man kämpar och sliter och suckar och stönar. Allt blir jobbigt, för allt blir personligt.
Egots handlingar har ett personligt mål i sig, "jag måste ha det där, jag måste göra detta, jag behöver detta, jag vill ha detta, vad kan jag få ut av detta?, osv".

Handlingar utifrån Varandet är spontana, naturliga, glädjefyllda och bara är. Det är inte målet som är det viktiga, utan skapandet som är roligt och glädjefyllt, så det blir inte tungt och med rädslor för hur det ska bli sen, det är nu allt sker.
Man söker alltså inte någon säkerhet eller identitet genom sina handlingar, för det finns ingenting jag behöver eller måste lägga till för att känna mig lugn och tillfreds. Allt blir mycket lättare, det blir inte så allvarligt. :-)

Det är inte vad man gör, utan hur. Man kan göra precis samma saker som innan, gå till jobbet, betala räkningar, diska, hämta barnen på dagis.
 
Tony Parsons (www.theopensecret.com) fick frågan om hur hans livssituation ser ut nu, vad han gör en vanlig dag. Om något ändrats?
Inget har ändrats, han gör i stort sett samma saker som innan, sa han. Men det är utgångsläget som är annorlunda, man ser klart.

Jag upplever fler och fler stunder då det även är en glädje att göra "tråkiga" saker, som diska eller dammsuga. Det är som ett glädjefyllt skådespeleri av olika händelser. Ljud, dofter, smaker, det jag ser. Jag betraktar allt, betraktaren är jag.

Gå till dig själv. Visst har det funnits stunder då du bara varit med vad du än har gjort? Du blev totalt uppslukad av det du gjorde, du "glömde dig själv", tiden försvann och du blev ett med vad du nu gjorde. Alla har ju upplevt det. Det är Varandet.

Det blir som att Livet rör sig hela tiden, vilket det gör. Och när jag är i linje med Varandet så bevittnar jag allt detta utifrån stillhet i glädje över existensen. Jag känner sån ren kärlek till allt då. Det är vårt naturliga tillstånd.

#88

Plötsligt fick jag svårt att svara på den frågan, för det känns helt oväsentligt vad som skett tidigare, hur jag gjort och hur det gick, för inget av det är verkligt nu. :-)

Men för att ändå försöka ge dig ett svar, så kan jag säga att det har varit fram och tillbaka, vilket väl är en process.
Det har varit insikter och djupare förståelse, sen har gamla vanor och mönster tagit överhanden tillfälligt. Om man har levt ett helt liv i tron att man varit något man inte är, så bär man på så mycket vanor. Vanans makt är stor heter det ju.

Men det har varit så varje gång att när det varit som tuffast och jobbigast och jag inte vetat varken ut eller in, så har sanningen varit så nära så nära.
Det är därför som alla de känslor vi helst vill bort från, som rädsla, oro, sorg, smärta osv, är våra vägledare. De är gåvan. När vi väljer att se dem för vad de är, så har vi möjlighet att se sanningen. Men vi måste våga möta dem utan skygglappar och se dem för vad de egentligen är.

Nu har jag lyckats se videon… detta pratar Asger om också och också Mark Sullivan…

vad jag fick "problem" med var alla dina mängder av ord… ditt sätt att berätta/"predika" det hela… som om detta var något ingen förstod, något nytt…

så därför var det kanon med videon!!!

Detta är ett sätt man man möter livet på när man nått en viss själskontakt… det är därför som det inte går innan….

för att uppleva att du har ett val, med vad du identifierar dig med, måste du först uppleva att du har ett val.. att det finns något annat att välja… De människor som inte har någon själskontakt som är avskurna från det och ska vara det förstår inte detta… för det finns inget att välja för dom…

Det fysiska är deras verklighet, men när du tagit 1 invigningen har du plötsligt en annan verklighet till att lära känna, du upplever dig då dubbel och har möjlighet att välja mellan personlighet eller själ…. vart efter som utvecklingen går framåt så blir det lättare och lättare att välja själen, enhet, this beeing/varandet…

innan dess går det faktiskt inte och det är här problemet är, när man då tror att ALLA har denna möjlighet och när man då också tror att de som inte kan, inte vill, inte förstår…

de är bara inte där ännu.

Detta kan skapa ytterligare frustration hos människor som är sökare och inte får till det… det är precis som med affirmationer som inte heller funkar på alla… och där man ofta, om inte alltid lägger skulden på den som inte kan… så blir skuldbördan ännu tyngre hos dom och frustrationen ökar…

Mitt sätt att möta människor är mer att var sak har sin tid… man kan inte forcera utvecklingen, man kan kanske snabba på den…

Jag vet att man blir lite av en "missionär" när man upptäckt något och man vill dela denna upptäckt med världen.. för man vet vad den ger en själv en massa och tror att det är universallösningen för alla… men tids nog ska vi alla genom även den fasen,  i sinom tid…

så ser jag det och jag står alltid inför dessa val…. tränar i att välja själens värld, enhet… att diska med glädje att göra allt med själens glädje och i den gudomliga närvaron/divine beeing….

jag blev oerhört glad av att det inte handlade om att gå upp i nån slags nirvana… ;)

något som jag kontemplerar och som du kanske inte har läst…

är

**"Love for the work, not the results, alone moves us forward."
**

du hittar mer i tråden fundering / kontemplations ämne…

Minns historien om zenmästaren som fick frågan hur han nått upplysning. Svaret var "Chop wood, carry water." Då fick han frågan vad han gjorde efter sin upplysning. Hans svar var "Chop wood, carry water."

En liten sanning i ett nötskal.

Kort o koncist!!!

Underbart!

#90 mitt inlägg försvann visst

Din beskrivning talar om för mig att jag är i proccessen. Jag blir bättre och bättre på att vara i nuet. En situation i vintras ger mig klarhet i det. Jag hade verkligen kaos runt omkring mig. Då stannade jag i den situationen jag var i just då. Jag insåg att det var helt omöjligt att dela mig i 17 bitar.

Men det mest tydliga tillfället på varandet, var vid min pappas dödsbädd. Jag satt helt stilla i två timmar. Helt lugn och fokuserat på honom. Tidsbegreppet fanns inte. En fantastisk bedrift av mig som inte kan vänta i en minut i vanliga fall

#91

"vad jag fick "problem" med var alla dina mängder av ord… ditt sätt att berätta/"predika" det hela… som om detta var något ingen förstod, något nytt…"

Jaså, upplevde du det så? Nej, något nytt är det ju verkligen inte, inte heller något som ingen kan förstå, om man är redo för det.
Ja visserligen kan jag gå med på att jag använder mycket ord och skriver långt, det blir så när det bara flödar. Men det är inget fel i det. :-)

Jag får känslan av att du tycker jag har propsat på att de som inte förstår detta ska försöka lite mer, att det beror på att de inte vill förstå? Har jag missuppfattat det eller är det verkligen så du menar?

Jag vet precis som du att allt är precis som det ska vara. Att allt har sin tid. Att det är okej att vara precis där man är. Vilket jag också flera gånger säger, just för att jag vet själv hur det är att känna sig vilsen och förvirrad. Det är så viktigt då att få veta att det är okej att känna det man gör, vad det än är, det finns inga rätt eller fel eller måsten.

Om du får uppfattningen av ett "missionerande" så är det din sak. Återigen du som läser in något utifrån dig själv. Det finns inget att missionera om nämligen. ;-)

#93
Ja, det är en underbar historia! Kloka, sanna ord. :-)

#96

"En situation i vintras ger mig klarhet i det. Jag hade verkligen kaos runt omkring mig. Då stannade jag i den situationen jag var i just då. Jag insåg att det var helt omöjligt att dela mig i 17 bitar."

Ja, det är det enda att göra egentligen. För vad ska du annars göra? Kämpa mot det som är? Det funkar aldrig. Att bara stanna upp precis där man är, i precis det som händer då, är sättet. För inget annat finns än just det, just då. Man kan ju aldrig fly från det som är. :-)

"Men det mest tydliga tillfället på varandet, var vid min pappas dödsbädd. Jag satt helt stilla i två timmar. Helt lugn och fokuserat på honom. Tidsbegreppet fanns inte. En fantastisk bedrift av mig som inte kan vänta i en minut i vanliga fall"

Måste varit en särskild upplevelse och jag är glad för din skull, för att du kunde bara sitta i Varandet på det sättet i en sån situation.

Men då är det ju jätte bra

  Det som var viktigt för mig var mer att få veta vad det ska mynna ut i… nirvana eller liknande, då hade jag backat direkt, men eftersom det handlar om att fortfarande vara aktiv så blev det ok i min ögon…

#99 Tack för hjälpen. Jag tror att vi alla klarar varandet. Vi har inte identifierat det bara, eftersom vi blåst upp det till något ogripbart. Samma sak som vi diskuterade i en tråd som hette samtal med gud. Vi har alla samtal med gud, dom ser inte ut som väntat oss bara.

#100

"När en sak upprepas hela tiden i inlägg efter inlägg, får iaf jag lätt uppfattningen av "missionerande"… eftersom man då är ute efter att övertyga andra som man tror inte förstår… jag vet det själv…. jag har det lite i mig också… att upprepa…."

Ja, men då är det ju du själv som läser in det, eller hur?
Bara för att jag pratar om samma sak på flera forum och upprepar mig, innebär ju inte det automatiskt att jag är ute efter att "övertyga" någon.
Det innebär helt enkelt bara: att jag skriver om samma sak på flera forum och upprepar mig. :-)
Vad du sen läser in i det, är din egen sak. Inte min.
Det är stor skillnad på att se saker som de är, mot att läsa in en massa utifrån sina egna föreställningar om hur saker är, eller hur man tror att det är eller hur det verkar vara.

#100

Nu ändrade du ditt inlägg va? Jag blev plötsligt förvirrrad när jag såg mitt senaste svar till dig och kolla att det försvunnit saker i ditt inlägg jag svarade på. Så nu ser mitt inlägg helt konstigt ut.. :-)

Ja, det är enkelt att skjuta ifrån sig….

jag ändrade inte nu, det gjorde jag direkt efter jag läste det igen… tänkte att det var oväsentligt egentligen…

det som var viktigt för mig är det som är kvar… du kan själv se hur lång tid det är mellan inläggen…

#101

"Tack för hjälpen. Jag tror att vi alla klarar varandet. Vi har inte identifierat det bara, eftersom vi blåst upp det till något ogripbart."

Varsågod. :-) Ja, vi gör det till något obegripligt och jättekrångligt, när det egentligen är så väldigt enkelt. Och hela tiden närvarande.

#104 och #105

Jag förstår och det var ingen kritik alls mot att du gjorde så, jag blev bara paff över att mitt inlägg plötsligt inte stämde med ditt, det var allt. :-)

Jag får nog erkänna att även jag fick lite "problem"med mängden ord Tunrida… så det kanske inte bara är vårt val av uppfattning utan det kanske helt enkelt är väldigt mycket ord och samma saker om och om igen.

Jag håller således med Mariann här, att det är lättare och kanske mer bekvämt att placera reaktionerna hos betraktaren än att själv ta ansvar för dem! Hur det än är så bär vi ansvar för våra uttalanden, om man hela tiden går runt och lägger över ansvar på andra för hur DE uppfattar det egna uttrycket så använder man ju bara andra för att få eget utrymme. En dialog bygger enl. mitt synsätt på att båda deltar, båda tar hänsyn och båda anpassar sig efter den andre och dennes åsikter. Annars är det en monolog och en sådan vill ha pubilk, inte deltagare och det lämpar sig mindre bra på ett öppet forum. 

Det var jag som startade den här tråden och jag känner utifrån min tanke med ämnet att detta hamnar lite utanför den allmänna diskussionen. Detta för att det här är någons misson kring hur man ska tänka och vara som framförs, det är helt okej men tråden handlar inte om det. Så kanske ska vi styra tillbaka den till ämnet, nämligen hur vi alla här hanterar och bemöter människor och beteenden som vi upplever som jobbiga.

Om detta med var "ansvaret" ligger, tänker jag så här: om jag agerat på ett visst sätt är det upp till var och en att reagera på det - men jag får acceptera deras reaktioner. Exempel: Om jag struntar i att hålla ett löfte är det upp till den jag lovat att hantera det så som vederbörande önskar. Men om vederbörande blir förbannad på mig, få jag acceptera det.

#109 Menar du att man aldrig behöver ta till sig andras reaktioner och reflektera över hur jag och mitt sätt att agera bidrog till reaktionen eller hur menar du?

Det här sättet att alltid säga att reaktionerna är upp till den som reagerar som vissa påstår tycker jag personligen är ett ganska underligt synsätt. Det ger ju fria händer att säga vad som helst och bete sig hur som helst för att sedan säga: ja men det är ju ditt problem hur du regarerar… det har inte med mig att göra om du blir ledsen eller sårad. Det är att göra sig oåtkomlig men samtidigt ta sig friheten att bete sig hur som helst. Detta har jag personlig erfarenhet av och det gör mig mäkta förvånad.

#110

Det är min uppfattning också…

#110: Där ser man hur svårt det är att bli tydlig! Jag menar så här: Om jag alls bryr mig om den andra personen måste jag ta till mig reaktionerna och reflektera. Om jag säger något så någon blir arg eller ledsen på mig, till exempel, så måste jag ju agera utifrån det. Jag vill inte att du ska vara purken för mitt inlägg 109, så därför skriver jag det här förtydligande inlägget. Jag blir ledsen om jag sagt något som gjort min partner ledsen, så jag ber om ursäkt (eller förklarar, om det var ett missförstånd). Eller jag tycker att någon i min omgivning är ett fä och talar om det och då är det meningen att vederbörande ska bli arg och/eller ledsen.

BARA om det inte rör mig i ryggen hur kontrahenten mår kan jag strunta i vederbörandes reaktion. Att ignorera hur kontrahenten tar ens agerande visar att kontrahenten inte är viktig för mig. Att säga "det rör inte mig, det är ditt problem" tycker jag är besläktat med hustrumisshandlarens sätt att föra över skulden på offret.

Hoppas det blev tydligare nu …

Ok, då fattar jag. Jag tycker ju precis likadant! :)

Mmm, det är verkligen lätt att tycka att jag uttryckt mig tydligt och så visar det sig att det var bara jag som tyckte det  Men då är det ju tur att man kan fråga varandra istället för att surna och förutsätta saker :)

#112

Där satte du huvudet på spiken… mkt bra förklarat!

det är illa detta med hur man måste förklara så illans tydligt och hur saker lätt bli missförstått…

hoppas vi blir bra på att reda ut just sådant här på sajten…

det är en träning för mig iaf..

Det är en bra träning, för det visar hur komplicerat kommunikation ÄR. Och som jag ser det visare det även hur stor betydelse och hur stort ansvar man har som avsändare för hur budskapet uppfattas av mottagaren!

Den här tråden verkar ha glidit iväg och till slut svarat på grundfrågan.

Är det mina oförlösta kännslor som det handlar om? Svaret verkar vara klart ja.

Det är två som uppfattat tunridas texter som något negativt, något som ni känslomässigt gått igång på. Jag har sett det som konkret information.

Eller är det din tolkning av våra reaktioner?

Jag anser att man ska vara väldigt försiktig med att tala om för andra hur de har reagerat och känt, för det är ju DU som anser att vi reagerat som du beskriver. Ingen har skrivit något om att innehållet i textmassorna skulle vara negativt, det är igen din tolkning.

Dessutom håller jag inte alls med dig om de svar du presenterar på grundfrågeställningen.

#116: Jag har tappat bort mig - vilka två menar du?

Jag för min del uppfattar inte Tunridas texter "negativa", jag tycker bara inte att h*n har rätt alltid. Motargument och avvikande åsikter måste väl kunna förekomma, utan att man uppfattas som "negativ"? Annars blir det ju så att den som pratar först har rätt och den som invänder har problem med oförlösta känslor …

Hahaha, mycket bra och jordnära sammanfattning Gronstedt!

#118 Det var inte dig jag syftade på. Du uppfattade inte texterna som negativa. Motargument ska absolut finnas i en debatt. Men det är en stor skillnad mellan att argumentera och åka iväg känslomässigt. Om man gör det utifrån fakta eller kännslor. Jag är själv expert på att åka iväg kännslomässigt, hur lätt hänt som helst.  Det är just detta som är varandet, att man bara är i nu och inte kopplar ihop det med gamla kännslor.

Och igen talar du om hur någon uppfattat eller inte uppfattat… det där tycker jag är en himla konstig attityd! Kan du läsa allas känslor via webben? Så att du kan tala om för oss hur vi har reagerat eller inte reagerat på saker?

Det är en sak att fråga om man reagerat och en annan att bestämma att så är det.

#120: Men om något gör mig arg just nu, då? Om jag blir arg just nu för något dumt någon sagt just nu? Då är jag ju i nuet? Varför måste eventuella känslomässiga reaktioner vara kopplade till något förflutet?

jag håller heller inte med här om tolkningn av de svar som lämnats skulle mynna ut i just den tolkningen och att den skulle ha patent på att vara sann..

jag upplever inte Tunridas inlägg negativa,  det är andras reaktioner/tolkningar på att jag upplever att de är långa och upprepande/mässande. För mig är inte det = negativt… för mig är inte ord som upprepande   missionerande entydigt med negativt det måste vara andras tolkningar av de orden….

Se så lätt det är att flytta fokuset bort från sig själv.. man kan kasta tillbaka reaktionerna/tolkningarna i det oändliga… men någon gång blir man tvungen att kika på sig själv och ställa sig frågan varför reagerar människor…. är det nått jag kan ändra….

Varför gråter dom när jag "slår" dom…

Men vi följer gärna minsta motståndets lag och gör det gärna bekvämt för en själva och då skjuter man över på den som reagerar utan att ta något som helst ansvar själv…

Det som faktiskt var viktigt för mig var att reda ut om det var ett nirvaniskt medvetande som var tanken med hennes förståelser.

#121  Jag kan inte veta, men jag kan tolka att som nu blev du riktigt arg.

Jag brottas själv med oförlösta kännslor. En främmande person kan med sina ord utlösa gamla kännslor hos mig. Jag kan aldrig ändra en persons sätt att vara. Det jag kan göra är att ändra mitt sätt att reagera på dom. Mitt ex fortsätter att kränka mig så fort han får chansen. Det kommer han förmodligen inte att sluta med. Det jag jobbar med nu är att inte låta mig kränkas och ta in orden. Han kränker mig med min tillåtelse!

Som jag sa innan, jag anser att man ska ge sjutton i att tolka andra. Man ska fråga dem hur de reagerar istället. Risken för missförstånd är ju enorm när man tolkar andra utifrån sina egna fördomar och känslor.

Dessutom var din tolkning, om det var mig du tolkade, fel! Jag tyckte inte alls att det Tunrida skrev var negativt, utan precis som Mariann långt, upprepande och mässande.

Men det är väl inte konstigt om någon reagerar när man blir tillsagd att så här reagerade du!!??

Jag tycker nog att man själv har den förbehållsrätten att själv få bestämma vad man känner utan att andra ska tolka det.

självklart kan man skaka av sig påhopp inte reagera.. men det är den dagen astralkroppen är fullt ut utrensad ( 2 invign)… där är inte många… fram tills dess måste vi nog låta var och en få lov att reagera som den vill utan att  tala om hur man är.

För just detta att man tolkar igen gör att man kastar bort sin eget ansvar…

Det är tydligen så att just detta har många svårt att se, att man kan kasta iväg skulden över till den reagerande i det oändliga..

allt för att själv slippa analysera sin egen del i det…

och som jag ser det, ta ansvar för hur det egna agerandet får andra att må! Jag anser att jag har ett ansvar för mina uttalanden och hur de får andra att reagera.

Jo jag ser det så också.

Självklart att vi har ansvar för alla våra handlingar  dvs även den talade.

#125 Jag kan inte hålla med dig om att jag måste fråga om hur andra reagerar. Vi har alla ett inbyggt system som tolkar kännslostämmningar, det ska väl användas. Sen kan man väl ibland undra om man misstolkat (det är lätt hänt), då kan det vara läge att fråga.

Långt, upprepande och mässande.. Du får ursäkta men jag förstår inte hur det kan vara ett positivt eller ens neutralt uttryck

#122 Visst kan man bli arg i nuet. Men man kanske ska ta sig en funderare på vad det beror på om ilskan är stor och långvarig, eller tar sig i destruktiva uttryck

Vi kan hålla på i det oändliga med detta… för om man inte kan/vill se sin del i att andra reagerar på det man säger/handlingen, så kvittar ju det hur många gånger man säger det… det går ju ändå inte in…

det kommer att dröja länge innan vi inser att det är den som misshandlar som ska analysera sitt handlande, inte den misshandlade…

Så vi lägger ner detta….

#124: Jag är en annan sorts människa än du, men jag skulle knacka knäskålarna av exet, i bildlig bemärkelse först och i bokstavlig om det behövdes, i stället för att acceptera att han har rätt att vara hur elak som helst, det är mig det är fel på. Men vi är alla olika.

Angående att tolka - visst tolkar vi alla varandra hela tiden, men det är viktigt att ALLTID hålla dörren öppen för att man kan ha tolkat fel. Inte bara ibland.

När man sedan tagit sig den där funderaren och kommit fram till att den aktuella känslan här och nu är befogad - vad händer sedan (om man tänker som du kring detta med varför man reagerar som man gör)?

Skulle precis skriva samma sak Mariann vill man inte visa respekt för andras känslor så är det ganska lönlöst att försöka få dem att förstå. Att visa respekt är bland annat att backa undan när man gjort en missbedömning, inte att fortsätta disrespektera genom att hävda att man minsann inte gjort fel.

Dags att stänga ner den här tråden!

#133: Näää - jag vill ha reaktioner på #132!

Okej okej :)

#132 Om någon snor din plånbok, så lär du ju ska tända till. Den reaktionen handlar om det som händer nu.

Om någon säger uch vad du äter mycket smör(jag vet att du är locarbare) och du går igång på det, så handlar det förmodligen om att du känslomässigt åker tillbaka till en situation i din barn/ungdom när någon kritiserade ditt ätande. För du VET att du kan äta hur mycket smör du vill utan problem. Du behöver ens inte förklara varför, utan lugnt fortsätta att äta ditt smör. Den arga kännslan handlar inte om nu, den är gammal.

#136: Där håller jag inte alls med dig. Den arga känslan (om den uppstår) i det exemplet skulle handla om att en klåfingrig typ lägger sig i saker den inte har med att göra och ger sig in i mitt personliga utrymme med icke efterfrågad kritik. Att jag vet vad jag gör betyder väl inte att Nisse Vemsomhelst har rätt att komma och tjafsa? Är det på något sätt orimligt att bli arg över det?

#131 Den misshandlade har absolut ett ansvar över sitt. Men det hade varit alldeles för enkelt att göra mig till ett hjälplöst offer i detta. Jag har ett ansvar för mina kännslor.

#132 Det är mänskligt att fela. Ibland gör man fel bedömning, men det hänger ju inte på livet. Jag jobbar med personer som har en ickeverbal kommunikation, det gör att mitt främsta arbetsverktyg är att tolka deras känslostämmningar. Ja jag litar faktiskt på min förmåga.

#133 Stänga ner tråden? Om en diskussion inte passar så kan man välja att ignorera den. Debatten är livlig, men inga personangrepp pågår.

#138: Frågar igen: När man sedan tagit sig den där funderaren och kommit fram till att den aktuella känslan här och nu är befogad - vad händer sedan (om man tänker som du kring detta med varför man reagerar som man gör)?

Angående ditt svar till #132: När du säger att det inte "går på livet" låter det som om du tar väldigt lätt på den vrede och smärta du åsamkar dem du tillskriver dina tolkningar. Att ständigt bli missförstådd och pratad förbi kan vara synnerligen plågsamt för den som blir utsatt, även om det gör mindre när det kommer från en person som inte står en nära.

#138

Själklart har vi ett ansvar gentemot oss själva och våra känslor… det sägs ju inte heller att det inte är så… men i dagens samhälle runt om oss… är det fortfarande det gällande synsättet att den som är offret det är den som ska hjälpas till förståelse, flyttas på, osv…

den som mobbar eller den handlande slipper undan ansvar… och detta förhållningssätt i samhället grundar sig i just denna synen

att skyll dig själv om du reagerar, det är ditt fel…

man kan inte se saker så fyrkantigt… vi får inte ett bättre samhälle om man inte vill se sitt eget asnvar omkring det också… vi har ansvar åt båda håll som hoppfull skrev någonstans här ovan…

Jag pluggade media och kommunikationsvetenskap för en tid sedan. Där kunde man inte nog poängtera det stora ansvar avsändaren har för hur budskapet tolkas. All kommunikation bygger på detta och man kan försöka slingra sig undan sitt ansvar i evighet, så kommer dessa fakta att kvarstå ändå! OM man vill fördjupa sig i kommunikation har jag en rad boktips :)

#137 Ja precis så, den kännslan är ny och befogad. Det hade ju varit helt orimligt att inte reagera. En arga kännlan går ju över fort. Händelsen är snabbt glömd.

#139 Nu provocerar jag säkert ännu mer, men jag vill nog påstå att den känslan tillhör den personen och inte mig. Jag tyckte att jag var tydlig. När jag förstod att jag inte var detså försökte jag förtydliga. Jag har nog gjort vad jag kan göra. Nu får den som bär känslan hantera den. Det ligger helt utanför min kontroll. De åsikter jag har presenterat här är fortfarande mina. Jag har rätt till dom, ingen annan behöver hålla med. Detta är ett debattforum där vi ventilerar våra tankar. Om man tycker något annat så lägger man fram det. Om jag blir upprörd över något, så tar jag ansvar för mina kännslor.

#140 Vi kanske ska vara medvetna om att ett sådant här forum har sina begränsningar. 70% i en kommunikation är kroppspråk. Det faller bort helt och hållet här. Jag sitter här vid min dator, glad och avslappnad. Hade ni mött mig öga mot öga, hade förmodligen inte reaktionen uppstått.

Det synsättet står jag absolut inte för att man ska flytta offret och låta förövaren stanna kvar. Tvärt om. Inget i det jag sagt vittnar om det heller. Där har jag förmodligen blivit tolkad. (sånt som händer) Det jag har lagt tonvikten på är att vi alla har ansvar för våra kännslor. Vi har alla en ryggsäck med gammal skit som vi bär på.

Nu mina vänner ska jag ta mig ut i det vackra solskenet

#142: Det är där vi skiljer oss så fundamentalt!

Det är inte så att jag inte förstår hur du menar när du säger att den känsla du väcker inte har med dig att göra, det är det att jag inte alls håller med. Det är inte heller så att jag anser att du inte har rätt till dina åsikter, du får naturligtvis tycka vad du vill och uttrycka det, men då får du ta konsekvenserna av ditt agerande i form av mothugg. Om jag inte gåve de mothugg som känns befogade, skulle jag ju inte ta ansvar för mina känslor. Att svälja och gå undan vore att smita från det ansvaret. Eller hur?

MEN jag anser att ditt resonemang kring att den som "äger" känslan får hantera den kan jämställas med resonemanget att om jag lägger en hundskit i din säng, så har det inget med mig att göra - du äger hundskiten och nu får du hantera den. Det ligger helt utanför min kontroll.

Och så kan man väl inte resonera?

#144 Jag tar mothugget. Inga problem med det från min sida. Jag tycker fortfarande att det är en aktiv debatt. Vi resonerar olika. Hemska tanke om vi tyckte lika. Någon kom med ett påstående och alla svarade jaAtt jag gick härifrån berodde endast på att jag hade annat för mig

Jo jag hävdar fortfarande att det som har kännslan äger den. Visst är det så att om du lägger en hundskit i min säng och sticker därifrån, så äger jag både hundskiten och känslan. Tyvärr får jag ju tillägga. Jag väljer ju hur jag agerar och känner. Då kan jag göra allt ifrån att ta bort skiten tvätta lakanen och tänka, stackars människa kan ju inte vara riktigt frisk. Till att jag river upp himmel och helvete, jagar dig land och rike runt med hunskiten, kör ner den i halsen på dig och låter dig dö kvävningsdöden av den. Med alla det konsekvenser som följer med det. Jag skulle oxå kunna ägna en hel vecka att gå runt med min ilska och tala om hur j-a arg jag var för hundskiten i sängen. Visst äger jag kännslan och styr över den!

Jo, du bestämmer hur du reagerar, men när jag kvävs av ilsket applicerad hundskit får jag skylla mig själv (i moralisk om också inte i juridisk mening), eftersom jag är ansvarig för att ha orsakat dina känslor och din reaktion. Det är där skillnaden i resonemang ligger.

#146 Nej att kvävas är inte en känsla. Juridisktså skulle du bli lite om något straffad för någon liten företeelse. (om du överlevde) Jag däremot skulle få ett hårdare straff typ misshandel eller mord om det gick så illa. Jag skulle få ta ansvar för att jag inte kontrollerade mina kännslor. Det kräver samhället av oss att vi gör.

Jag vet att detta är ett svårt resonemang att ta in. Det har tagit oerhört lång tid för mig, smärtsamt är det oxå. Många gånger glömmer jag bort att det är jag som ansvarar för mina känslor. Då blir det inte bra för mig. Det är hemskt att känna sig arg, ledsen eller uppgiven. Men om man tänker att alla som gör en illa kan inte stå till svars för det. Biltjuven kommer inte tillbaka och säger förlåt. Många gånger blir man utsatt för saker som inte är kopplade till en människa. Väckarklockan ringer inte, man missar något som var viktigt. Då känner man sig besviken och ledsen. Det finns inte någon som kan stå till svars för mina kännslor mer än jag.

Men visst ibland så kan man göra någon illa utan mening. Då kan det hjälpa den personen om man ber om ursäkt. Det kan hjälpa den personen att ta kontroll över sina känslor

Det är helt sant att var och en bär sina egna känslor.

Den här diskussionen handlar inte om det, den handlar om att ta ansvar för vad man orsakar andra! Att ta ansvar för sina ord såväl som sina handlingar. Varken mer eller mindre, du kan säga hur många gånger som helst att det alltid är motparten som ska ta ansvar för den egna känslan och det du har gjort, din del, att du orsakade smärta osv har du inget med att göra. Hur i hela världen skulle vårt samhälle se ut och utvecklas om alla resonerade så?

Det här handlar om respekt för andra människors känslor, att ta hänsyn, att vara en god medmänniska. Inget av det behövs ju om det alltid oavsett vad som har hänt den som reagerar som bär ansvar för reaktionen.

Det är dessutom lite nedlåtande att säga att vi har svårt att ta in, vi fattar precis exakt vad du säger men vi håller inte med. Hela detta resonemang handlar om din attityd vilken vi är några härinne som uppfattar som högst nonchalant. Du kanske är helt nöjd med att uppfattas så eftersom du så oerhört påstridigt vägrar att ens ta in det vi skriver. Ingen av oss har sagt emot att man äger sin egen känsla men vi har samtliga inblandade i denna diskussion uttryckt att det handlar om ett ansvar som båda parterna är skyldiga att ta, att undvika att såra och skada andra.

Det måste i alla fall vara oerhört bekvämt att vara så nonchalant mot andra, att aldrig behöva bry sig om vad man ställlt till med. Det är andlighet på hög nivå.