Är jag egoistisk?
Jag bad igårkväll till Gud om hjälp.
Jag misstänker nämligen att min svärdotter känner någon slags aversion mot mig. Hennes mor dog i början på januari av lungcancer. Hon togs in på sjukhus i början på december så det hela gick väldigt snabbt från diagnos till avslut.
En vecka innan alltså i slutet av november gick jag in i väggen och fick en stress-chock och panikångestanfall. Jag trodde nämligen att jag höll på att dö en fredagskväll då plötsligt allting försvann, jag fick svårt att andas, blev torr i munnen och yr. Jag trodde jag fått en hjärnblödning eller hjärtinfarkt och därför ringde jag ambulansen. Ringde samtidigt till min son som bor några mil härifrån. Då ambulansen kom så hade jag lugnat ner mig, de tog tester och konstaterade att allting var normalt men ville ta in mig på psykakuten. Jag vägrade detta och ville bli kvar hemma och min son stannade hos mig.
Jag var till en doktor några dagar senare och fick Fluoxetin mot panikångesten. Avslutade dock behandlingen pga alla mycket otäcka biverkningar, bl a näsblödningar.
Jag mådde ju fruktansvärt dåligt när svärdotterns mamma kom in på sjukhuset men blev naturligtvis väldigt orolig för hennes skull. Hon kom in på sjukhuset pga att hon inte kunde andas pga smärtor. Efter en vecka kom diagnosen lungcancer och att hon inte skulle klara sig. Cancern hade spridit sig till bröstbenet och bäckenet. Allt läkarna kunde göra var att lindra plågorna.
Jag var nere och hälsade på sonen och hans familj luciadagen trots att jag hade mycket jobbiga panikattacker, för att stötta dem. Mitt mående kom i skymundan eftersom mina besvär satt i mitt huvud och att jag inte var döende (naturligtvis) Men inte desto mindre mådde jag dåligt, dels för mina panikattacker, och nu dels för alla näsblödningar som kom pga medicinen.
Sonens familj åkte upp till bergslagen där hennes mamma bodde med sin man. Eftersom de bodde i en stuga i skogen så fick mannen ordna med en ny lägenhet i närheten av sjukhuset och det var mycket bestyr med detta plus att svärdottern naturligtvis ville vara i närheten av mamman. Sonens familj var däruppe jul och nyårshelgen och kom och hälsade på mig några dagar efter nyårsafton.
Den 7:e januari dog mamman. Jag försökte vara till stöd men ingen ville ha med mig att göra, jag fick inte visa mitt deltagande. Jag fick tjata mig till en begravningsadress så att jag skulle kunna skicka blommor till båren.
Jag skulle komma och hälsa på dem men då ringde sonen och sa att svärdottern fått magsjuka men att jag kunde komma veckan därpå på en dag då svärdottern skulle jobba och sonen vara hema med sonsonen. Och så blev det.
När jag kom dit så ville sonsonen inte gå till mig. Han sa till sin pappa att "jag vill inte farmor ska vara här". Då gick jag in till honom i hans rum och frågade varför han inte ville jag skulle vara där. Han svarade inte på detta utan på ett barns vis började han visa sina leksaker. (han blir fyra år i april) Och så var isen bruten och vi lekte precis som vi alltid brukar göra när jag är och hälsar på.
Efter detta har jag inte varit där. Det gick några veckor utan att jag hörde från sonen och för två veckor sedan ringde jag honom. Det visade sig då att sonen varit på kurs i Halmstad i veckorna och att förra helgen skulle urnsättningen vara. Vi bestämde att vi skulle höras av och eventuellt träffas denna helgen.
Ska också berätta att jag skickade ett valentinkort till sonsonen på alla hjärtans dag men hörde inget om detta. Jag trodde att jag skulle få ett telefonsamtal från sonsonen där han skulle tacka för kortet (med föräldrarnas hjälp naturligtvis) Jag tog upp detta med kortet till sonen men han visste inte något om något kort. Han hade ju inte varit hemma den veckan. Jag bad honom kolla om kortet men har inte hört något sen dess och detta var två veckor sedan.
Någonting är mycket fel här! Jag tror att svärdottern inte fixar att träffa mig eftersom jag lever och hennes mamma inte.
Jag bad till Gud igår att han skulle hjälpa svärdottern att öppna sitt hjärta igen. Hon kan ju inte neka lille killen att träffa sin farmor.
Detta blev långt och tack för ni orkade läsa
Vad jag menade med om jag är egoistisk är ju det att jag längtar efter dem alla tre och är jätterädd att förlora dem. De är den enda familj jag har.
För övrigt mår jag mycket bättre nu och ser framåt och är positiv, har fått livslusten tillbaka och har några intressanta projekt på gång nu till våren/sommaren.
Kanske jag bad till Gud för min egen skull???
Åh vad du ger av dig själv, och jag känner så starkt med dig!
Men förlåt mig, hur kan du tro att detta är egoistiskt? Vi är människor som behöver varandra. Det handlar ju också om din son. Om inte jag skulle ha kontakt med mina barn och ev. barnbarn, skulle jag känna mig förkrossad. Att be till Gud att du vill vara en del av deras liv, är i mina ögon en hög kärleksfull bön om att få finnas vid deras sida, att få vara till stöd och glädje för varandra.
Mitt råd är att fortsätta be och skicka ljus till dem, och även be om ett uppriktigt samtal med din son. Våga fråga vad det handlar om, och hur ni kan gå vidare i det här. Önskar dig verkligen lycka till och varma kramar till dig.
Tack kära Gahella - nu gråter jag igen.
Jag ska strax lägga mig och be en bön igen. Ska också be om ett samtal med sonen, som du säger. Inte per telefon utan ögon mot ögon och inga andra i närheten. I morgonkväll kanske. Eller söndagkväll.
Tack kära du!
Jag är med dig, och det är bra… tillåt dig att sörja. Tack själv fina Ayena.
![[Mariann]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Kära vän, tycker heller inte det är egoistiskt.
Jag hade absolut tagit "tjuren i hornen" och undrat vad som är fel, eller om det är så att jag inbillar mig. Jag hade undrat om de mår dåligt av detta plötsliga dödsfall av mamma, svärmor och mormor i detta fallet (självklart mår de dåligt). Undrat om de kan behöva min hjälp och stöd, berättat att jag själv mår dåligt, men just nu sätter det åtsidan för att kunna vara detta stöd om de behöver det och vill ha det.
Jag själv som en svärdotter, hade uppskattat en rak kommunikation, jag hade inte gillat att svärmor hade pratat med min man om mig utan att jag var där… kanhända egosistiskt av mig 
… men har jag den känslan, har fler den… iofs hade jag ändå förstått att det hade varit enklast för henne, men det är ju jag det med mina förståelser idag… men jag hade uppskattat en rak..
Så tänk på det, att eventuellt prata med de båda, men håll fokuset på hur dom mår i detta, men låt de ändå veta att du just nu kämpar också, men att det inte är viktigast nu, utan dom är viktigare för dig….
Detta är ju hur jag hade gjort… om jag hade trott att relationen höll på att gå "överstyr"…
Hoppas det löser sig för dig
Många kramar Mariann
Jag känner att det finns ett enkelt svar på detta. Det har inte med dig att göra överhuvud taget. Svärdottern har fått en ordentlig smäll av livet, i och med hennes mammas hastiga bortgång. Hon söker innåt! När det händer, så behöver man skärma av sig från omgivningen. Mininera kontakterna.
När jag inte mår bra, så vill jag vara ensam. Mina anhöriga och vänner blir många gånger förtvivlade när jag "försvinner" men jag måste få göra det. Jag kommer tillbaka när jag är klar.
Det kanske kan hjälpa dig om du ser det så. Svärdottern är upptagen med att söka inåt. Om du låter henne göra det utan att ställa krav, så växer hennes respekt för dig
Tack för era svar.
Gud har nog hört mina böner för sonen ringde precis och ville jag skulle komma ner och hälsa på.
Naturligtvis förstår jag att svärdottern har fått en rejäl smäll av livet en en helt oväntad sådan. Allting hände ju under loppet av en månad och det är tufft. Det är många känslor som ska bearbetas, först rädslan att förlora mamman, sedan insikten att man ska göra detta och sedan förlusten som sådan. Och sorgen. Det är därför som jag legat väldigt lågt.
Nu får jag se hur det blir i morgon. Sorgetiden är ju inte förbi än, långt därifrån även om den första chocken har lagt sig. Så jag får väl på ett försiktig sätt låta dem veta att jag finns där för dem att prata med.
Glöm inte att barnbarnet har mist sin mormor också… så hela familjen är i sorg o kanske chock också om det var hastigt…
kram på dej o det löser sig på nått sätt garanterat!
#8 Jo, jag vet ju att hon mist sin mormor. Därför tänker jag i de banorna att han kanske behöver sin farmor extra mycket nu. Det var därför jag skickade det där kortet på alla hjärtans dag, att han skulle veta att farmor finns i alla fall………….
Gott :)… man vet ju inte hur dom tänker ibland de där små… han kanske nånstans är rädd att du me ska försvinna.. ta vara på dej o er
Kram
#10 - Jag glömde att svara dig på detta. Du har nog rätt i att han kanske blev rädd att förlora mig också. Tanken har slagit mig.
Det är ju väldigt svårt att veta hur de små tänker. Detta med döden, hur uppfattar de detta?
Jag tror små barn tar döden väldigt naturligt, det gjorde mina barn när min syster dog.Men dom var 3 o 1½ år då…
Det viktigaste när en människa är i en sån sorg som din svärdotter är i är att vara förstående. Det tar säkert två år innan allt blivit stabilt för familjen igen, innan dess är det omöjligt att komma ihåg självklara saker som att tacka för ett kort….Ring själv sonsonen och fråga om kortet kommit fram! Så får du prata med honom :)
Förstå att det inte är för att skada dig, utan för att dom har det så svårt just nu. Sorg är också något många behöver bearbeta ensamma, så låt henne vara ensam, det är så svårt att spela glad när man bara vill försvinna….också svårt att ens prata med människor…
Ta bara inte åt dig, låt din son sköta kontakten med dig så kommer svärdottern igen när hon är helare. Och döm dom inte fastän det kan kännas svårt när dom ändrat beteende. Allt blir bättre!
Varm kram
Camilla
Här tror jag som Camilla! När man hamnar i svår och plötslig sorg blir man inte sympatisk och omtänksam utan kanske snarare ilsken och fylld av förtvivlan. Jag läste i en annan tråd att mötet med familjen hade gått bra och det tyder ju på detta, att det handlade om chock och svår sorg.
Kanske är försiktighet och stor medkänsla det som banar vägen i detta fall. Jag hoppas att det kommer att fungera smidigt för er allihop sen.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Jag såg att det blev "liv" i denna tråd igen :-)
Skulle bara berätta att jag var nere och hälsade på familjen i söndags och det fungerade jättebra med svärdottern. Dock känner jag av hennes sorg, men det är ju helt naturligt, att hon känner sorg fortfarande, menar jag.
Vad gäller sonsonen så är jag helt övertygad om att han var rädd att förlora mig också. Han kom och tog kontakt samtidigt som han inte ville jag skulle vara där, blandade känslor alltså. Men jag gjorde ingen större notis om detta utan bara lät saker och ting hända.
Så skulle han spela lite datorspel och jag ställde mig bakom för att se vad han höll på med. (Jissis så mycket det finns!!!) Då plötsligt högg han tag i mig, drog ner mig och gav mig en bamsekram. Detta vara bara så gott! Han visste inte vad han skulle göra med sina känslor.
Och så återkommer jag till rubriken - jag har nog varit lite egoistisk här, ska villigt erkännas.
Vad kul att det gick så bra när ni träffades! Jo, sorgen kommer finnas kvar, den kan bli ännu starkare runt ettårsdagen så du har det i tankarna…
Klart att omgivningen inte riktigt förstår vad som händer när man bär en stor sorg och saknad, det är då viktigt att inte ta något personligt. :)
Barn är ju så goa och spontana!
Detta gick ju jättebra! :)
Kram
Jo jag vet att ettårsdagen är mycket stark. Likaså alla tillfällen som påminner, födelsedag, helger och annat - platser. Men jag tror ändå att när ettårsdagen är över så kommer nog en annan fas att inträda. Då har man gått igenom hela året med alla dessa "speciella" dagar.
Starta ny diskussion