Åt ett annat håll
Jag har funderat på en sak.
Ju mer jag lyssnar på hur andlighet beskrivs,
desto mer märker jag ett mönster.
Fler dimensioner.
Fler världar.
Fler parallella universum.
Som om verkligheten blir större
ju mer vi delar upp den.
Men för mig har det blivit tvärtom.
Inte mot mer,
utan mot färre.
Inte mot
att lägga till.
Utan mot
att låta falla bort.
En gräns efter en annan.
Tills det blir svårt att säga
var det ena slutar
och det andra börjar.
Och till slut
finns inte ens två.
#0:
Det där mönstret ser man bara inom pseudoandlighet, där man försöker att göra illusionen/maya till något större, högre, bättre genom att lägga till någonting och sen tror dom på deras fantasier och förväxlar det med andlighet.
Du däremot har erfarit vad som finns bortom illusionen/maya. Du lägger inte till någonting för att förbättra illusionen, utan du låter illusionen falka bort. 😊
Starta ny diskussion