Skulle ni klara den här övningen?
Jag såg ett intervju med Werner Ablass för ett par dagar, där han berättade att han lät sina elever göra övningar som t.ex. binda en banan på ett hundkoppel och sen gå ut på gatan och promenera med den som med en hund. Man kan prata med bananen och säga "kom nu Fido".
Sådana övningar är en direkt konfrontation med sitt ego. Egot vill känna sig viktigt och det lever på saker som image, betydelse, kontroll och social bekräftelse. Går man och promenerar med en banan tänker man sig "vad ska folk säga" eller "nu gör jag bort mig".
Men efter en stund märker man att folk bara tittar kort och fortsätter att gå. Ingen dör, ingen dömer en och världen fortsätter att snurra och man inser att den egna viktigheten bara existerar i ens huvud. Övningen tvingar en att lämna rollen som man spelar och man går utan mask på sig.
Man lär känna sitt ego och övningen visar hur starkt man blir kontrollerad av sitt ego och hur viktig som man känner sig.
Werner Ablass sa att inte alla klarar av den övningen. Skulle ni klara den?
- Redigerat 2026-08-01 12:18 av Condor
Man märker lätt hur många mentala hinder, man har satt upp för sig själv.
På frågan, ett ärligt nej.
#1:
Fata Morgana frågade mig om jag skulle göra det och jag svarade, bara där som ingen känner mig. 😄
Sen sa jag på skoj att det går ju så många tjejer här där vi bor och promenerar med deras hundar. Om jag möter en när jag går med bananen skulle jag kunna dra bort bananen från hunden och säga till tjejen "förlåt, den vill bara leka". 😄
#2: 🤣
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#2 skulle du. 🙃😅
#4:
Visst, för om ingen känner mig skulle folk bara tänka "vilken galning". Men där som folk känner mig skulle dom tänka att det är jag som är galen och varje gång som någon ser mig, skulle de tänka "där är den där galningen".. 😄
Jag vet inte om jag skulle klara av det där, inte ens på en plats där ingen känner mig. 😄 Men jag tror egentligen inte att övningen bara handlar om huruvida man klarar av att gå ut på gatan och promenera med en banan.
Redan att inse att man inte skulle klara av det är en övning i sig. För då blir det också möjligt att se sina egna mentala hinder och hur viktigt det är för oss vad andra tänker och tycker om oss. Bara att stanna upp och fråga sig om man skulle klara av det eller inte är, skulle jag säga, en övning i sig. En väldigt bra övning dessutom. Tack för den! 😊
#6:
Ja, man kan reflektera över sig själv utan att ens behöva gå och promenera med en banan. Men jag har gjort så mycket galet i mitt liv, att det där med bananen inte ens skulle vara det galnaste. 😄
#0:
Hehe. Jag vet inte, kanske där ingen känner mig, och bland folk som jag inte skulle möta igen. Men här på innergården vid lägenheten där jag bor… Njaaa, helst inte.😄
Helt ärligt: Jag skulle faktiskt göra det MEN jag tycker synd om bananen, haha. Allt jag kan tänka på är hur den kommer vara brun och mosig efter promenaden och att jag inte gillar att äta den längre då. Min första tanke när jag läste uppgiften var faktiskt "Stackars banan kommer nog ingen vilja äta".
MVH Alva <3
#8:
Samma här. 😊 Skulle jag göra det här i byn, skulle byskvallret sprida sig till alla i byn på ett par dagar. Man vill ju inte vara så mycket i andras fokus. Men där som ingen känner en är det en annan sak.
#9:
Man får ta en färsk banan som inte mosas så lätt och inte promenera för länge med den. 😊 Men kul att du skulle våga att göra det.
#11: Man lever bara en gång. Det är skönt att för det mesta inte bry sig om vad andra tycker och tänker när de ser en. :)
Men har jobbat hårt på att ha nog självsäkerhet för att vara fine med sådant
MVH Alva <3
#12:
Det är befriande att inte vara beroende av andras åsikter om en. Viktigt är bara hur man "står där" för sig själv och det är mer ödmjukt.
Om jag skulle gå och promenera med en banan och prata med den, skulle jag nog flina så mycket att folk ändå hajar att det är någon sorts skoj. Jag skulle inte kunna förbli allvarlig.
"Viktigt är bara hur man "står där" för sig själv och det är mer ödmjukt." verkligen sant.
MVH Alva <3
#14:
Ja och det får mig att tänka på ett citat av Don Juan i en av Castanedas böcker:
"Den vanlige människan söker visshet i betraktarnas ögon och kallar det självförtroende.
Krigaren söker ofelbarhet i sina egna ögon och kallar det ödmjukhet."
Det slog mig lite också. Hur gör man det praktiskt? Det skulle nog bli mer att släpa runt på bananen i kopplet, än att promenera med den…😄
#16:
Ja, för man kan ju inte lära bananen att gå. 😄
Man kan ju sätta hjul på bananen!🙂
#18:
😄 Bra ideé och sen kanske en liten elektromotor som driver hjulen. 😄
Nä, jag skulle skratta ihjäl mig. Kan inte alls hålla masken när jag tokar till det 🤣
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#20:
Det minskar i alla fall risken att folk tror att man är helt galen. 😄
#19:
😄😂🤣
Då behöver ju bananen nästan inte rastas, eftersom den kan köra runt med sina hjul hur den vill…………………….🍌(det kräver förstås att man utrustar bananen med lite AI)😏
#22:
Sen kan man bygga in en fjärrkontroll och ropa "Fido kom hit" och sen kommer bananen tillbaka. 😄
#23:
😄😂
#21: 🤣
Jag är inte så säker på det faktiskt.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#25:
Nja, om man skrattar kanske folk tänker sig att det är någon sorts skoj. 😊
Men dom skulle också kunna tro att det är dolda kameran.