#0: Sean Henry heter konstnären till de avbildade människorna som befinner sig i Uppsala domkyrka fram till slutet av augusti.
Och temat för utställningen fick mina tankar att vandra iväg.

Kanske så är det så, vars än vägen leder oss. Så är det man ska möta, inte varför man ska möta det just nu.
Livet är fullt i olika skeenden. Och det är genom dom man lär.
Det obegripliga egot vill någonting annat.
Att bara följa med och se vart det bär.
Någonting kan man inte göra.

Ja, du fick snurr i mig också. 😀

#0:

Fin text! 🙂

Jag tror inte att sinnet och tankar kan klargöra vem man är. Sinnet och tankarna leder oss vilse. För sinnet existerar bara det föränderliga. Idag är jag en annan människa än när jag var barn. Idag har jag en annan kropp med helt andra celler. Idag har jag helt andra åsikter och intressen. Jag tänker på ett helt annat sätt.

Men det som jag verkligen är, är oföränderligt och inte tillgängligt för sinnet och tankar. Det är fortfarande samma gudomlighet.

Vackert skrivet 💚 Jag tänker också att ju mer vi försöker fånga svaret med tanken, desto längre bort verkar det vara 😊

#2: 🤗 kul. Och jag instämner. Nu för tiden så har jag lärt mig att följa med ( inte alltid) men förhållandevis ofta ändå. Det blir så infernaliskt strävsamt när jag sätter mig på tvären tokigt och slut… bättre,att välja sina strider😉.

#3: Så tänker jag med. Jag har förändrats och ändå finns det en slags kärna inom mig som är tidlös på nått vis, som inte förändras i karaktär utan den liksom bara är…..

#4: Så är det ju absolut. Instämmer tillfullo i detta. 🌼

#0:

Ja, det var fint och djupt skrivet.😊 "Vem är jag?" kanske den djupaste fråga man kan ställa sig. Sinnet har många svar,
men det inom som förblir stilla och tyst… Kanske är det svaret…… Kanske är man svaret. På frågan utan svar…

❓

Ps.
Domkyrkan vill jag besöka igen… Och nog ta med mig att fota med.🙂

#6:

Ja, precis så. 😊

#8: Tack!🙂